Manos: The Hands of Fate

Originaltitel: Manos: The Hands of Fate
USA 1966

Regisserad av Harold P Warren
Skriven av Harold P Warren
Skådespelare: Tom Neyman, John Reynolds, Diane Mahree, Harold P Warren, Stephanie Nielson, Sherry Proctor m.fl.

Den gjordes av en säljare av konstgödsel. Quentin Tarantino kallar den för en av sina "favoritkomedier". Den låg längst upp på IMDb:s lista över de absolut sämsta skräckfilmerna någonsin under en period. Med all rätt. Här är den. Manos: The Hands of Fate.

Allt är dåligt i den här filmen. Jag ljuger inte. Skådespelet är oftast skamligt. Klippningen är fruktansvärd (du kan under ett tillfälle se "filmklappan"). Manuset är kasst. Det som börjar som en på tok för lång bilåkningssekvens slutar oerhört dåligt.

Den här filmen gjordes tack vare ett vad som regissören Warren slog med manusförfattaren Stirling Silliphant (senare Oscars®-belönad, värt att nämna), att han skulle göra en lågbudgetskräckis som skulle bli en stor succé. Budgeten låg på $19 000. Den enda uppmärksamhet den fick var när den visades för publik på premiärvisningen i El Paso (där den spelades in) och de som var inblandade gick ut ur biosalongen i ren skam. Bakom Warrens rygg kallade de filmen för Mangos: The Cans of Fruit.

Alla skådespelare är tagna från den lokala teatern. Den som förvånar mig mest är Torgo som spelar en utböling som ligger vid sin "mästares" toffel, en satanist som bor i källaren och som är "not dead the way you know it". Musiken är tjatig och varenda gång den här Torgo går så startar en truddelutt och när han slutar gå, slutar truddelutten. Snacka om irriterande, efter ett tag.

Filmen handlar om en familj som ska till något ställe, antagligen ett hotell, som ligger i "Valley Lodge". De åker på vägen men upptäcker att vägen inte leder någonstans, förutom till en liten stuga med en vildvuxen Torgo, som mumlar utanför.

Ibland vill man bara skratta, för att det är så ofrivilligt komiskt. Ibland vill man bara stänga av, för att det är så ofrivilligt tråkigt och ibland blir man faktiskt lite obehagligt rädd, med tanke på den krassa kvalitéten på filmen. Men filmen innehåller så många små guldkorn. Kass men rolig dialog, udda karaktärer och långa utdragna fightingscener med fruntimmer. Ändå finns det något som säger att jag gillar den här filmen. Den får mig att skratta och uppskatta den, trots att det är en makalöst dålig film. Om en dålig film ger mig något mer än bara dålighet, så är det ingen tvekan på att jag gillar den.

Något du inte får missa (om du nu tagit dig tiden att se filmen) är att läsa kuriosa om den. Den har de mest udda bakgrundsfakta någonsin, det är bara att läsa här.

Men nu går jag för andras säkerhet. Se inte det här. Om du nu får för dig att se den, se den för att direkt få en handbok i hur du inte ska göra en film. I alla fall inte en skräckfilm.

½