Originaltitel: MelancholiaDanmark & Sverige/Färg/130 min
Regisserad av Lars von Trier
Skriven av Lars von Trier
Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Alexander Skarsgård m.fl.
AKT 1, "OM YTTERSTA DOMEN": ”Gräset är alltid grönare på andra sidan” brukar det låta. Ett ironiskt uttryck som i all sin trivialitet lyckas sammanfatta hela den moderna människofilosofin. Ångesten, som ju har fått så fasanfullt många skrifter tillägnad sig, uppkommer i att vi känner oss otillräckliga; men också för att livet upplevs lika otillräckligt det. Vad människan söker – åtminstone nu, i det postmoderna samhället – är de stora berättelserna. Men de stora berättelserna är döda. Berättelser om riddare som räddar jungfrur från drakar är ur tiden. Detsamma kan sägas om romantikens svällande kärlekshistorier och bröderna Grimms allegoriska folksagor. Ja, sedan en tid tillbaka blev det till och med ok att misströsta gud. Ja, nu är det verkligen synd om människorna.
De två systrarna i Melancholia, Justine och Claire, önskar också att gräset var grönare på andra sidan. Att de stora berättelserna verkligen fanns där någonstans. Justine (Dunst) vet att det inte är så och därför har hon gett upp i sitt letande. Claire (Gainsbourg), å andra sidan, fortsätter trotsigt leta. Genom de små berättelserna tror sig Claire också kunna uppnå de stora. Denna envishet blir i realiteten inte mer än en låtsaslek (samma lek alla människor leker) som i slutändan gör att hon skulle missa de stora berättelserna även om de dök upp mitt framför ögonen på henne. I en fiktiv verklighet – nämligen filmens – finns nämligen miraklet, den underbara sagan och alltså de största av berättelser, alldeles runt nästa hörn.
Upphovsmannen, den ofrivilliga provokatören Lars von Trier, vet detta mycket väl. Faktum är att det är hans enorma vetande som gjort honom till ”geniet” på allas läppar. När von Trier gör en film så väljer han ett koncept (såpopera eller porr eller vad tusan som helst), sönderfiltrerar dess grundprinciper och väljer därefter ut genrens finaste kvaliteter för att sedan göra en egen, fulländad, variant av temat. Kanske är det geni? Kanske bekvämlighet? Hursomhelst är Melancholia hans bidrag till undergångsfilmen. Och undergången – ja, det är väl den största berättelsen som bara tänkas kan?
von Trier vill inte längre vara ödmjuk. Amerika-trilogin verkställdes aldrig på grund av att han var trött på sitt eget kompromissande. Det gäller inte förlikningen med publiken – i hans regi har de alltid fått lida – utan med hans egna inneboende krafter. Han vet ju att han är bäst; så varför skulle han då inte visa det? Antichrist (2009) blev första steget in i den nya riktningen. Det var en skräckfilm med extra allt av det som är hårt, vackert och avskyvärt. Ändå är det mest för dess allegoriska visioner – där varje bild betyder mer än vad den föreställer – som den tar mest avstamp från tidigare alster. Det är också detta som framförallt knyter den samman med von Triers nya film, vars stil är snarlik.
AKT 2, "OM FILMENS FANTOMER": I Melancholia är dock allegorierna mycket mer överflödande. Blixtar reser sig i slow-motion upp från jorden, mytologiska vålnader gör sig påminda, Richard Wagners Tristan och Isolde dånar ur skyn och – framförallt – den blå planeten med samma namn som filmen kommer närmare och närmare Jorden. En säker undergång är att vänta. Att innebörderna är många vittnar om den nya von Trier: den intellektuella. Han som inte har setts till sedan före de internationella framgångarna började gro.På återbesök dyker likväl då och då den banala von Trier upp ur sin grop och lägger ett plumpt skämt tillägnat kritikerna. Även en nykomling, den räddhågsna von Trier vacklar över gräset. För första gången tycks han agera efter vinden och låtit sig påverkas av kritik. Jag hänsyftar på de omöjliga mothuggen som kom i samband med Antichrist, då det i vid sidan av von Triers egna klantiga utlåtanden, spreds ut att karln var kvinnohatare. Men om någonting sådant någonsin misstänkts kan Melancholia alltså fungera som ett motinlägg.
Här är kvinnorna uppenbart de enda som verkar ha själsliv att tala om, och som inte bara okritiskt agerar reflexivt utefter samhällets sociala lagar. Det är uppenbart att de olika manliga karaktärerna har inkluderats just för att ytterligare poängtera kvinnornas själsliga mod och framåtanda (vilket förstås i detta sammanhang inte tvunget är goda egenskaper). Här finns dussinmänniskan Michael (Skarsgård), den otillräkneliga tölpen Dexter (Hurt) och den falska girigburken Jack (Stellan Skarsgård).
Slutligen den till synes oförarglige, men i själva verket allra värsta: den intellektuella John (Sutherland) som fullständigt uppslukats av ett förledande modernt samhälle – det som filmens kvinnor (och där ingår för övrigt också Charlotte Ramplings karaktär Gaby) så inbilskt hatar för dess brist på grönt gräs. John är därmed den största av fegisar och han gömmer sig bakom skenbar makt. Som en frisk fläkt finns också ett barn, Leo (Cameron Spurr), vars symboliska och tematiska roll möjligtvis är filmens allra viktigaste. Genom honom framhävs hur filmens problematik en av vuxen sort och att ångesten är en konstruktion, men han markerar också barnets absoluta tilltro till de vuxna och hur barnslighetens optimism aldrig kommer vinna i kampen mot svårmodets pessimism.
SISTA AKTEN, "OM FÖRSTÅND OCH VANVETT": Någonstans i raderna ovan förstår man vad som är felet med von Trier – även om mitt hejdlösa engagemang för att tolka hans filmer gör det tydligt varför detta fel inte är något fel – han är en simpel människa. Eller, okej då: ett simpelt geni. Han är simpel för i någon mening är hans filmer, hur sjukt det än låter, förutsägbara. Förutsägbara inte i den betydelsen att man vet vad som kommer härnäst; men i betydelsen att han vägrar vägra jippo. Spektakelidealet har varit till von Triers fördel som kändis, men nackdel som konstnär. Även om hans fruktkorg är så kolossalt stor att man aldrig vet om han ska plocka fram äpplen eller kaktusfikon, så blir reaktionen oavsett ”åh, typiskt honom!”Man kan tolka en film som Melancholia (och det är väl det jag nu gjort – snarare än att jag har recenserat den) men tolkningen kommer då tvunget inbegripa det stora egot hos upphovsmannen. Det är auteurteori för skvallerpressen. Och det låter kanske hårt, men även om det må vara hänt att von Trier är en egocentrisk toffelhjälte så är det också kanske just det som gör att han vågar ta så mycket i anspråk, film efter film. Säger man att han är modig för att han vågar töja på gränserna har man hundraåttio grader fel. Han gör mästerverk för att han inte vågar annat. Med andra ord: han är inget geni för att han behärskar filmmediet – vilket han förvisso gör (men det gör också många andra) – utan för att han är en räddhare.
Och vad gäller Melancholia, för övrigt hans bästa sedan Breaking the Waves (1996), går det som vanligt inte att värja sig. Och det spelar egentligen inte ett dugg roll – för den eskapistiska upplevelsen – vad det hela egentligen handlar om. Människorna lider. De käftar i mun på varandra. De orkar inte anpassa sig. De väntar på någonting stort. Kanske undergången? Och vem kan då klandra de för någonting sådant? Och ännu viktigare: vem orkar egentligen bry sig? Antagligen skulle von Trier hålla med om det sistnämnda. För det är bara en film och det är fint så.
Jag tror att von Trier hör till de få förmågor som har förstått att en film inte är på liv och död, utan utav slagen konst eller underhållning. ”Ars gratia artis.” Anledningen till mina misstankar är att Melancholia kan uppfattas som båda sublim konst och drabbande underhållning. Åtminstone för den som tillhör filmens målgrupp. Den skara propra människor på jakt efter både fägring och hjärngympa. Och de andra får hålla tyst. Geniet talar. 4/5
