Spinal Tap (1984)

Originaltitel: This Is Spinal Tap
USA / FÄRG / 82 min

Regisserad av Rob Reiner
Skriven av Christopher Guest, Michael McKean, Harry Shearer och Rob Reiner
Skådespelare: Michael McKean, Christopher Guest, Harry Shearer, Rob Reiner, Bruno Kirby, David Kaff m.fl.

ALLA ÄLSKAR SPINAL TAP, de är ju trots allt det bästa heavy metal-banden någonsin. Och 1982 var det på tiden att Marty DiBergi tog saken med egna händer, för nu skulle det äntligen göras en riktig rockumentär om bandet. DiBergi berättar i början av filmen om hur han vill fånga synerna, ljuden och dofterna ifrån världens bästa rock’n’rollare – Spinal Tap!

Känn dig inte dum nu ifall du aldrig hört talas om Spinal Tap, för ifall du har det, så är det med största sannolikhet på grund av den här filmen. Spinal Tap finns nämligen inte. Är det inte idealiskt? Att göra en film om hårdrock genom att följa ett påhittat hårdrocksband på turné i Amerika. Då behövde ju inte heller Rob Reiner, som slog igenom med denna film, lägga ut några större pengar. Med Spinal Tap lyckades han göra den första fejk-dokumentären, någonsin.

Men att kalla den här filmen för en dokumentär, är på sätt och vis rena lögnen. Spinal Tap (1984) är en parodi. En parodi på rock’n’roll, hårdrock och heavy metal. En parodi på band som Iron Maiden, Led Zeppelin, Motörhead och alla möjliga andra band, utan att någon gång nämna några namn. Idag, 25 år efter all den musiken är filmen ganska inaktuell, men om man är någorlunda insatt så får man ändå en ganska stor dos underhållning. Man kanske inte precis sitter och flabbar filmen igenom, men visst fnissar man förtjust åt en hel del, ja, faktiskt kanske hela filmen igenom. Egentligen är nästan all komik uppbyggt på fördomar, någonting som jag kan ha mycket svårt för, men görs det snyggt så kan det ju mycket väl bli fantastisk kul. Det kanske har med att fördomarna är ur tiden och att jag inte tycker speciellt synd om de stackars hånade hårdrockarna som jag kan skratta åt det helhjärtat, men jaja.

SPINAL TAP ÄR ETT HÖGMODIGT, BORTSKÄMT, GANSKA KORKAT OCH FJOLLIGT BAND som haft sina storhets år. De ska ut i turné i USA i samband med deras nya skiva Smell the Glove och förhoppningarna är höga. Riktigt lyckat går det inte och de möter många problem under deras resa. De är som sagt inte bandet det varit. Men samtidigt får vi följa Marty DiBergis (som spelas av Rob Reiner själv) intervjuer om svunna tider och höra historien om allt ifrån genombrotts- hiten Listen to the Flower People till trummisarna som varit under åren och alla gått samma dystra öde. Det finns enormt många detaljer i den här filmen och dens humor kopplade till annan musik, vissa saker jag själv kom och tänka på, och somliga som jag sett på internet i efterhand.

Vidare så får vi också exklusiva live- spelningar med bandet – mer eller mindre lyckade. Men den mesta musiken i filmen bör nog klassas som seriös. Soundtracket till Spinal Tap är nog ingenting som skulle skrattas åt i musikmagasinet, även om det inte skulle få några speciellt märkvärdiga recensioner.

Allting genomförs i sann dokumentär-filmning och manuset känns väl genomarbetat även om det inte är det särskilda med filmen, att göra en dokumentär på låtsas skulle jag kunna tänka mig behöver mer planering än att göra en på riktigt, speciellt om det ska vara en parodi.
Ifall du nu gillar äldre hårdrock, och även om du inte gör det, så ska du nog försöka se den här filmen så småningom. Men kom ihåg, att om du verkligen vill få den rätta behållningen, bör du ha riktigt hög volym på stereon, för tänk på, att det handlar om det mest högljudda bandet någonsin.

···½