Originaltitel: Ang Pagdadalaga ni Maximo Oliveros
Filippinerna 2005
Regisserad av Auraeus Solito
Skriven av Michiko Yamamoto
Skådespelare: Nathan Lopez, Soliman Cruz, Ping Medina, Bodjie Pascua, Neil Ryan Sese m.fl.
Den här filmen från Filippinerna handlar om en 12-årig transvestit nämnd Maxi, som bor i en sluskig stad någonstans i Filippinerna. Då och då blir hon småretad över sin läggning, men det blir inte till något större problem.
Plötsligt, en dag, så får staden en till polis, en ny en. Han är ser bra ut, han är stark och han tar sitt jobb på största allvar, till skillnad från resten av snutarna som mest brukar fnysa åt problemen och säga typiska: "Äsch, det var ju inte så farligt"-monologer. Maxi börjar, efter att ha blivit räddad, bli kär i den vuxna polisen som mer och mer börjar förstå Maxis känslor för honom.
Då, en natt, då Maxi och hans familj ligger och sover, så kommer brorsan hem med en annan människas blod på T-shirten.
Den här filmen är Auraeus första långfilm och den ter sig faktiskt rätt bra för att vara ett första långfilmsverk, även om handlingen kan anses som bisarr, då 12-åriga transvestiter inte är vardagsmat i våra ständigt inklankade mainstream-Hollywood-produktioner. Även om detta är första långfilmen för regissören, så måste jag säga att behållningen faktiskt är spelet mellan Nathan Lopez och polismannen (om http://www.imdb.com/ nu kunde skriva vad han hette) även om Lopez, som för övrigt spelar bra nästan överallt, inte riktigt kan det där med att spela ledsen och gråta.
Om man nu vill göra en sådan här film, en typisk inblick i gatorna i något fattigt land, så blir det oftast så att man kanske väljer en berättelse som är rätt udda eller stötande. För vissa västerlänningar kan det här bli svårt att tro på och därför brukar många filmer i denna genre att kompensera historian med ett skakigt foto av typen handkamera. Den här filmen klarar den verkligt autentiska bilden riktigt bra och att det är dåligt synkat ljud gör inte saken sämre.
Om man nu ska ta filmen i helhet, så tycker jag att filmen var godkänd. Trots filmens rätt annorlunda handling (som jag gillar) så tillhörde den en genre som vi sett alltför ofta på filmfestivaler. Om fattigdom och U-länder. Dock ska ingen skugga falla över filmen bara för att jag, en blek, liten svensk, gnäller om vilka filmer som visas på festivaler. För dig som gillar verklighetstrogna inblickar i fattiga länder, så är det här en inte alltför fel film att se.
Ska vi snacka om referenser, så ska du bara veta hur mycket referenser det är till film-noir-klassikern Tredje Mannen. Hela filmen genomsyras av gitarrklinkande som påminner om sitarren i ovanstående film och för er som sett Tredje Mannen och kommer ihåg den väl, så kommer ni se hur mycket referenser den här filmen har till Carol Reeds klassiker.
Den här filmen föll inte riktigt mig i smaken, den är inte en film jag skulle se om. Däremot är det en lärorik film, speciellt för filmlärande och "fattiga-kvarter-filmer"-älskarna som antagligen kommer digga den här, men för mig var den inget speciellt mer än en film i mängden, om svåra omständigheter och just fattiga kvarter.
··½
Då, en natt, då Maxi och hans familj ligger och sover, så kommer brorsan hem med en annan människas blod på T-shirten.
Den här filmen är Auraeus första långfilm och den ter sig faktiskt rätt bra för att vara ett första långfilmsverk, även om handlingen kan anses som bisarr, då 12-åriga transvestiter inte är vardagsmat i våra ständigt inklankade mainstream-Hollywood-produktioner. Även om detta är första långfilmen för regissören, så måste jag säga att behållningen faktiskt är spelet mellan Nathan Lopez och polismannen (om http://www.imdb.com/ nu kunde skriva vad han hette) även om Lopez, som för övrigt spelar bra nästan överallt, inte riktigt kan det där med att spela ledsen och gråta.
Om man nu vill göra en sådan här film, en typisk inblick i gatorna i något fattigt land, så blir det oftast så att man kanske väljer en berättelse som är rätt udda eller stötande. För vissa västerlänningar kan det här bli svårt att tro på och därför brukar många filmer i denna genre att kompensera historian med ett skakigt foto av typen handkamera. Den här filmen klarar den verkligt autentiska bilden riktigt bra och att det är dåligt synkat ljud gör inte saken sämre.
Om man nu ska ta filmen i helhet, så tycker jag att filmen var godkänd. Trots filmens rätt annorlunda handling (som jag gillar) så tillhörde den en genre som vi sett alltför ofta på filmfestivaler. Om fattigdom och U-länder. Dock ska ingen skugga falla över filmen bara för att jag, en blek, liten svensk, gnäller om vilka filmer som visas på festivaler. För dig som gillar verklighetstrogna inblickar i fattiga länder, så är det här en inte alltför fel film att se.
Ska vi snacka om referenser, så ska du bara veta hur mycket referenser det är till film-noir-klassikern Tredje Mannen. Hela filmen genomsyras av gitarrklinkande som påminner om sitarren i ovanstående film och för er som sett Tredje Mannen och kommer ihåg den väl, så kommer ni se hur mycket referenser den här filmen har till Carol Reeds klassiker.
Den här filmen föll inte riktigt mig i smaken, den är inte en film jag skulle se om. Däremot är det en lärorik film, speciellt för filmlärande och "fattiga-kvarter-filmer"-älskarna som antagligen kommer digga den här, men för mig var den inget speciellt mer än en film i mängden, om svåra omständigheter och just fattiga kvarter.
··½
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar