Five Easy Pieces (1970)

Originaltitel: Five Easy Pieces
USA / FÄRG / 96 min

Regisserad av Bob Rafelson
Skriven av Carole Eastman och Bob Rafelson
Skådespelare: Jack Nicholson, Karen Black, Billy Green Bush, Fannie Flagg, Sally Struthers, Marlena MacGuire m.fl.

I EN FILMVÄRLD DÄR storfilmerna får mer utrymme, just för att de är storslagna, så är det väldigt enkelt att de små, smala guldkornen kommer i skymundan. Storfilmer (inte nödvändigtvis bra filmer) som Eragon (2006) och Epic Movie (2007) tränger ut den mindre filmvarianten, som oftast har lite mer att bjuda på än vad specialeffekter och flickdrömmar i huvudrollen någonsin kan komma med. Det är med sorg som jag även tillägger att Triangelfilm kraschlandat, en av de stora inom ämnet att få in smalare film i Sverige, på bio. Fast det är en annan sak. Jag tänkte ta och berätta om en liten pärla som inte kommer från denna tid, i och med Fantastiska fyran och silversurfaren (2007) och andra kioskvältare, men från en annan era som kom att bjuda på andra storfilmer, såsom Gudfadern (1972), Chinatown (1974) och Rocky (1976) och en bunt av andra moderna klassiker. I bakgrunden florerade dock små filmer som Performance (1970), O Lucky Man! (1973) och Five Easy Pieces (1970) som jag ska berätta om i detta nu.

Five Easy Pieces (1970) fungerar som en karaktärsstudie över en person, Robert Dupea, en ung man som jobbar på en oljerigg och har ett rätt så sprucket förhållande med en tjej nämnd Rayette. Robert upplever förhållandet som tämligen menlöst, han gillar inte Rayette till den grad att han vill vara ihop med henne, men stannar av någon anledning kvar med henne. En dag får han dock reda på att hans far är döende och att han måste lösa upp vissa knutar med sin far och åker till honom. Han planerar att åka själv men vissa emotionella problem möts med flickvännen Rayette och hon får slutligen följa med.

OM VI SKA TA HANDLINGEN, så kan man inte direkt säga att det är det som lyfter hela filmen. Handlingen är inte en så stor grej, han ska träffa sin döende farsa och prata viktigheter. Det är karaktärerna som är med i filmen som gör denna lilla film. Vi har såklart Robert, som verkar ha tröttnat på allt, den smått dinga Rayette och en drös andra, bland annat Roberts vänner och släkt. Filmen innehåller även en hel del sköna scener vilket gör att filmen blir bra på sitt lilla sätt. Vi har scenen där Robert och Rayette plockar upp två liftare, varav en är lite märklig, en pianoscen, där Roberts talang för pianoplinkande tar ut sina svängar på en släpvagn på en motorväg och den helfestliga scenen där Robert ska beställa en toast. Helfestligt. Verkligen. Dock vill jag understryka att fallet med denna, såsom många filmer av denna sort, är en film man antingen älskar eller hatar. Några som såg filmen med mig uppskattade inte alls denna film, men jag kan med värdighet säga att det här, ja, älskar jag.

Robert spelas av Jack Nicholson, som inte hade något riktigt stort genombrott förutom den lilla advokatrollen i Easy Rider (1968), får här sin första riktiga "break-through" och inte alls i onödan. Han bländar som Robert Dupea och man märker tydligt att det är här han formar sitt typiska scenuppträdande som vi känner igen honom för. Karen Black gör även hon bra ifrån sig som Rayette. Alla gör egentligen bra ifrån sig i denna fina film, men det är framför allt Jack Nicholson som bländar.

Sammanlagt kan man säga att det här är en liten kultfilm, helt enkelt, som inte fått alltför mycket uppmärksamhet men som är väl värd att ta en extra titt på. Möjligen är det storfilmerna som flest människorna kommer ihåg, men tack gode Gud att det finns filmer som denna.

····