Persona (1966)

Originaltitel: Persona
SVERIGE / SVART-VIT / 94 min

Regisserad av Ingmar Bergman
Skriven av Ingmar Bergman
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook och Gunnar Björnstrand

30 JULI, I ÅR. Det är dagen då Ingmar Bergman lämnade oss för all framtid. För många var detta en sorgens dag men jag var oberörd, för mig var relationen nämligen lika med noll. Men efter att ha bevittnat en av de långfilmer som visades dagstid på SVT efteråt är situationen annorlunda.

Det kunde inte bli bättre; dåligt väder och plötslig upptäckt om att en Bergman-film börjar på tv om fem minuter. Att se en Bergman-film ensam var också det ett bra alternativ, för det första får man tankarna för sig själv och för det andra så tror jag inte att många av mina vänner verkligen skulle varit så intresserade av sån film – i alla fall om fallet är, att filmen som visas råkar vara Persona (1966). En film som är dystrare än döden men ändå det vackraste jag sett inom filmkonst.

PERSONA ÄR FANTASTISK. Men Persona (1966) är också en fruktansvärt svår film och att säga någonting annat än att det fanns en hel del jag inte förstod vore fel. Men för mig var inte förståelsen för alla reaktioner det viktigaste. Mitt fokus låg snarare på förståelsen till fotot och ljussättningen - som är så bra att man ryser. Fotot och ljusets fokus hamnar ständigt på vad Ingmar vill ha fokus på, någon onödig scenografi behövs inte och faktiskt, så är de flesta scenerna utan. Istället kan fokusen ligga på skådespelerskorna och hans älskade Fårö. Ett ansikte - fullt av känslor, han fångar upp det med ljuset och låter tystnade låta bilden tala mer än dialogen, en bild säger mer än tusen ord brukar man ju säga. Då och då stiger stämningen från de enkla dialogerna med den stilla tystnaden till Lars Johan Werles musik, närbilderna och ett någelunda kaosartat foto, det blir nästan till en skräckfilm i stämningssynpunkt. Allt efter känslorna som går mellan personerna dras tempot upp och ner. Men det är inte här det unika med filmen ligger. Bergman drar upp saker förknippade med känslorna på duken. Det är kanske just det här jag gillar mest i filmen. T.ex. i en scen – den med glasskärvan – lyckas han få filmen att explodera, både bokstavligen och bildligt talat, och tro mig, det kommer helt perfekt! Man får också se snabba klipp med bl.a. en korsfästning och slakt av ett lamm (dessutom klippte statens filmbyrå in en snopp på ett 1/8-sekund-klipp, vem vet hur det påverkat dagens relation med snusk på rutan?). Bergman ville kanske provocera och spräcka gränser, och i så fall med all rätt, för det är just sånt som kan skapa mästerverk inom film.

VAD PERSONA HANDLAR OM ÄR två kvinnor och deras relation till varandra. Den ena heter Elisabeth Fågel (Liv Ullmann) och är en skådespelerska som plötsligt bestämde sig för att tiga och den andra är sköterska Alma (Bibi Andersson) som får ta hand om denna ljudlösa aktris. Varför Elisabeth inte talar kommer aldrig i klartext såsom även många andra av handlingarna i filmen. Mellan dessa kvinnor, som är i stort sätt de enda rollerna i filmen, bildas en relation som utvecklar sig kraftigt genom filmen. De genomskådar varandra, de hatar varandra och de älskar varandra. När det kommer till kritan kanske de är samma person. Man får ha sin egna teori om vad som egentligen händer och det är inte ens säkert att Bergmans egna sätt att se på filmen är det rätta. Både Liv och Bibi spelar som gudinnor, jag sitter som fastklämd mellan blickarna de utbyter med varandra.

Några scener är extra bra – bilden av Liv Ullman i närbild när hon fotograferar mot kameran har fastnat på min hjärna, det borde ha att göra med spontanheten, det är en scen som inte passar in, kontrasten blir överväldigande. I en annan scen får man bevittna vad man skulle kunna kalla teletubbies-syndromet, man får se en dialog mellan de två huvudrollsinnehavarna – två gånger, första gången med Liv i fokus och andra gången med Bibi. Men det spelar ingen roll att samma sak händer två gånger, inte så länge det är såhär stilligt gjort. Men det finns nog ändå dem som tycker att Persona (1966) är det långtråkigaste inom film man kan få. Men för mig finns det knappt något mindre spännande, eller bättre heller för den delen. Nu är jag oerhört spänd på vad det kan tänkas finnas för andra storheter signerat Ingmar Bergman. För mig, och för alla andra som gillar film men inte sett några Bergman-filmer, finns det nog en hel värld att hämta, och för dig som inte ens sett Persona (1966) finns det garanterat.

·····