Rädda menige Ryan (1998)

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Clint Eastwood
Skriven av Iris Yamashita, Paul Haggis, Tadamichi Kuribayashi och Tsuyoko Yoshido
Medverkande: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidô Nakamura, Hiroshi Watanabe m.fl.

Hur cool än Clintan var som skådespelare i sina glansdagar så uppskattar jag honom fortfarande mer som regissör. Han har gjort ett flertal grymma filmer där Million Dollar Baby (2004) förmodligen fått störst uppmärksamhet. År 2006 gjorde han två filmer som handlade om precis samma historiska händelse, slaget om ön Iwo Jima, en av de mest blodiga strider någonsin för den amerikanska marinkåren. Filmerna Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers handlar om japanernas respektive amerikanernas perspektiv av händelsen.

Letters from Iwo Jima handlar mer eller mindre om de japanska förberedelserna på ön Iwo Jima inför den amerikanska anstormningen under andra världskriget. Det är härligt som historieälskare att få bevittna en händelse ur flera perspektiv och visst skiljer sig den japanska mentaliteten och normerna sig ganska mycket från det vi är vana vid i västvärlden. Detta presenteras mycket bra och påhittigt med gott skådespel och ett finfint manus av Paul Haggis (Crash). Den riktiga tyngden ligger i spänningen att bevittna japanerna som de goda och amerikanerna som de onda, något inte vem som helst hade vågat göra då amerikaner i vanliga fall är så nedrans stolta av sig. Man brukar ju ofta föreställa att japanerna under andra världskriget var lika illa och hemska som nazisterna (och kanske var dem det, vad vet jag egentligen?) men för att komma till poängen så beskrivs och illustreras dem inte som monster här utan snarare som vilken människa som helst även om man trycker lite extra på de etniska och kulturella skillnaderna. Det är lätt att dra gränser och smutskasta folk när man inte känner till bakgrunden i problemet.

För min del blir denna film dock smått ytlig, det blir svårt att relatera till den, det klickar liksom aldrig riktigt. Faktum kvarstår dock fortfarande att det är en mycket bra film utan att riktigt räcka till skyarna. 4/5

Shooting Dogs (2005)

Originaltitel: Shooting Dogs
Storbritannien och Tyskland/Färg/115 min

Regisserad av Michael Caton-Jones
Skriven av David Wolstencroft, Richard Alwyn och David Belton
Medverkande: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint m.fl.

MIN HOMIE HEDVIG tipsade mig en gång om filmen Shooting Dogs. Jag hade hört talas om filmen tidigare och att det faktiskt var en väldigt bra film. Trots det kunde mitt moraliskt inkorrekta undermedvetna inte hejda sig från att bitvis tycka att detta antagligen skulle vara ytterligare en film om problem i Afrika. Det ligger ju givetvis någonting i att det nästan alltid blir en slags distansering mellan en person som lever i ett gott ställt land och en person som inte gör det; som kanske rent utav lever under fruktansvärda förhållanden. Även om man alltid talar om att man måste hjälpa till och älska sin nästa, är det inte alla som faktiskt aktivt försöker göra någonting åt en situation, istället för att för en kort tid sörja över hur tragiskt det är, innan vi vänder sida i dagstidningen och börjar undra vilken film som går på TV ikväll. “Mord i Afrika” blir bara en företeelse långt bort i en plats vi inte känner till och som vi kanske inte tar oss tid att känna till. Även om detta givetvis är en effekt som faktiskt sker, är det fullkomligt fel sätt att tänka på och det är bland annat det som en film som Shooting Dogs handlar om.

Filmen tar plats under 1994 i hutu-tutsi-indelningens Rwanda. Ett flygplan, vars besättning bestod av bland annat Rwandas president (som var hutu), har skjutits ner, vilket har orsakat att milis bestående av hutuer gått ut för att slakta minoriteten tutsier. På Ecole Technique Officelle bor prästen Christopher och läraren Joe och de bestämmer sig för att låta över 2000 av rwandiska flyktingar bo över hos dem, under skydd av belgiska FN-styrkor. FN-styrkornas strikta order att inte angripa med eld om inte annat än i självförsvar, tillsammans med den växande mängden milis utanför grindarna, ökar dock dag för dag trycket i det lilla lägret och snart inser vi att den underbara tillflyktsorten mer och mer börjar likna ett väldigt litet hörn.

Med en inledning full av vänskap och kärlek, med varma personligheter i det vackra Rwanda, med Orlando Bloom-aktiga sötnosen Hugh Dancy ihop med en lite överdrivet god John Hurt (till och med jag blir lite illa till mods att säga illa om Hurt), trodde jag nästan att detta skulle kunna bli en slags förfinad Hotel Rwanda. Detta var nog snarare ett fall av kanske aningen förhastad introduktion eller något annat, för vad som följer är definitivt inte ytligt, pretentiöst eller förenklat. Det är en film om terror, om att somna till skottlossning, om att inte veta om du faktiskt kommer att leva om ett par dagar. Det är absolut fruktansvärt. Att det även är en pik till FN är just här bara bra, eftersom filmen faktiskt visar var det brister, som ett slags odödligt dokument (tillsammans med alla de familjer i Rwanda som drabbades) att vi alla måste lära oss att agera; såväl FN, som de i filmen, som du och jag. Ska vi agera rationellt eller emotionellt eller någonstans däremellan?

Detta var en mycket bra film. Jag vet inte om jag ska kalla det ett mästerverk, men det är en viktig film, eftersom det är en film om en viktig händelse, där det hände, till viss del av folk som var med när det hände (något vi får reda på under eftertexterna). Som ett ganska ärligt porträtt av hur världen lite upprepar sig om och om igen, är Shooting Dogs kanske en viktigare film mer än vad det är en bra film (misstolka inte, för givetvis är det en bra film). Med stundtals riktigt bra rollprestationer, med fakta och trovärdighet på sin sida, är Shooting Dogs en liten erinran om, samtidigt som någon grämer sig över att sätta på “ytterligare en film om problem i Afrika”, att det faktiskt brunnit helveten på jorden. Denna gång i Afrika, i Rwanda. 4/5

Ludwig (1972)

Originaltitel: Ludwig
Italien/Färg/235 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Luchino Visconti, Enrico Medioli och Suso Cecchi d'Amico
Medverkande: Helmut Berger, Trevor Howard, Romy Schneider, Gert Fröbe, John Moulder-Brown, Helmut Griem m.fl.

DE ENVÄLDIGE KUNGARNA, kejsarna och tsarerna kommer alltid på gott och ont att förbli symboler. Symboler för dygdlighet, för ståtlighet, men egentligen allra främst för tyranni och förtryck. De är, tack vare deras historiska ursprung, perfekta för en filmskapare att använda som verktyg för att berätta en vinklad berättelse som också kan kallas "sann". Den mer sensibla konstnären – ta exempelvis bioaktuella The King’s Speech (2010), med manus av David Seindler – låter oftast hellre framföra en annan gemensam nämnare till dessa härskare. De är alla ofrivilligt placerade i en maktposition.

Det ovan nämnda är ingen särskilt intressant iakttagelse men har ändå varit en spännande tematik som har funnits i film länge nog. Den blir det än mer medryckande när man sätter tanken i relation till en annan, mer övergripande, tematik - nämligen den "existentialistiska problematiken": Varför blev jag "jag" och inte någon annan? Nåväl, nog är det lika osannolikt att man blir fattigjon Olof som att man blir Gustav II Adolf – men för en bok eller en film gör det faktum att personen ifråga är unikt rik och mäktig att tittaren lättare kan leva sig in i denna djupa, dunkla (och antagligen helt idiotiskt resultatlösa) frågeställning.

Luchino Visconti tar sats och efter de två inledande filmerna i hans Tysklands-trilogi (de två första delarna är De djävulska (1969) och Döden i Venedig (1971)) så är han redo för att göra en film om en - inte bara existentialistiskt utan även bokstavligt betraktat - vilsen monark. Ludwig handlar alltså om kung Ludwig II av Bayern och hans tid som regent 1864-1886. Hans värdelösa ekonomiska politik är här inte lika mycket i fokus som hans kulturella - och sexuella - intressen. För det tidigare var han en stor stötpelare till Richard Wagner och finansierade hans kompositioner; Trevor Howard som Wagner och framförallt huvudpersonens underbara dyrkan inför denne är en av filmens skojfriskaste och charmigaste inslag. För det senare var han homosexuell. Filmens rykte som queer är inte obefogat och att den själv homosexuella Visconti fick upp ögonen för denna Ludwig var nog en viktig grundsten för hans stora ambitioner.

Med tanke på filmens synnerligen långa speltid är det förstås en mycket omfattande betraktelse över kungens upptåg och snedsprång, även om man knappast ge den poäng för att nå fram till några briljanta slutsatser. Ändå återges valuta för varenda sekund som Ludwig tar från ens liv. Helmut Berger gör en oklanderlig insats som huvudpersonen och mot alla odds fäster man sig vid hans teatrala, irrationella och narraktiga utspel. Fokus hela filmen igenom ligger på honom vilket förvisso leder till att vissa biroller gör ett förvånansvärt obemärkt intryck. Gissningsvis är det inte alls så felaktigt prioriterat som det låter; Viscontis pekande finger vill att vi endast ska se Ludwig. En pekning som bör tas som ett värderande ställningstagande men som inte det heller fortlöper i briljanta slutsatser.

Syftet är ett högre mål än att framvisa Bergers karisma och med den tillåta sig säga bu eller bä. Det här är en film mer om det filmiska berättandet mer än en berättelse. Därmed fyller den på i regissörens redan tidigare präktiga cv av strukturerad realismfilm.

Den stora skillnaden är att Ludwig är full av utsvävningar, full av överspel, full av fulhet. Den är full av ett personligt glöd som tillåter reala fel i utbyte mot att få vara en anteckning från verklighetens fantasi. Den är full av lögner och av detta också full av en lust att berätta. Den motsätter sig allt vad upphovsmannens tidigare filmerna inneburit i form av stelbent aristokratiska skrönor där allting är fläckfritt och sanningsenligt, i vilka hans filmer några år tillbaka har utspelat sig.

Ludwig utspelar sig inte på samma vis i aristokratin; även om storyn, ytan, och därmed den fantastiska scenografin - som för övrigt lämnar eftertraktade utomhusscener allt för mycket till tittarens önskan - lätt får en att tro att den skildrar borgerlighet i avsevärt högre grad än de andra filmerna.

Men filmen utspelar sig inte ens i verkligheten! Istället utspelar den sig i utkanten av Viscontis egna "tekniska bubbla". En bubbla där alla en filmares visioner ryms. Med ögonen kisande snett åt sidan tittar vi in mot en historia - men faktum är att vi inte bryr oss om just denna. Här i utkanten råder fullständig anarki samtidigt som det är här de stora linjerna, de huvudsakliga idéerna och de grundläggande principerna, har sin rot. Dessa linjer är abstrakta och det där de ögonen riktas mot. Åtminstone mina.

Det är därför som Ludwig med rätta kallats Viscontis mest personliga film. Den utspelar sig mer än någon av hans andra filmer i hans eget huvud. Någonstans emellan verkligheten utanför konsten och konstens avbildande egenskap finns det undermedvetna hos en konstnär och just där utspelar den sig. Det är därmed också hans mest spännande film att följa. Åtminstone så fort man accepterat bubblans existens. Åtminstone om man har lyckats ta sig in. På så vis är Ludwig inte bara angemän; vilket den är åtminstone för en cineast. Den är också ett äventyr roligt nog att både vilja följa och därefter: fortsätta älska. 4/5

München (2005)

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Sinnenas rus (1954)

Originaltitel: Senso
Italien/Färg/118 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Camillo Boito, Suso Cecchi d'Amico och Luchino Visconti
Medverkande: Alida Valli, Farley Granger, Rina Morelli, Massimo Girotti, Heinz Moog, Sergio Fantoni m.fl.

ORD JAG BEGRIPER. Åsikter jag uppfattar. Ett händelseförlopp som jag urskiljer in i minsta underliggande detalj. Nog är Sinnernas rus – mer känd under originaltiteln Senso – inget konstigt på pappret. Ändå förstår jag ingenting alls. På många sätt är den ypperligt berättad och full av dynamik och nyanser. Å andra sidan brister logiken, eller åtminstone relevansen, redan dessförinnan.

Filmen börjar och slutar redan i första scenen, som också blivit dess mest berömda. I den inledande bilden framträder scenen i operahuset La Fenice i Venedig där Il trovatore av Guiseppe Verdi framförs och snart glider kamerans fält ut också över orkester och publik. Vad som följer är en färgrik scen full av liv och händelse, där grevinnan Livia Serpieri (Alida Valli) för första gången träffar löjtnanten Franz Mahler (Farley Granger). De båda konstaterar att de har ett gemensamt intresse för opera och Livia uttrycker starkt missnöje emot att Franz ska till att duellera med hennes kusin, markisen Roberto, som har en olämpligt mycket högre social ställning – varpå Franz med bestämdhet svarar att det inte alls kommer att bli någon duell. Livia gör en förskräckt grimas.

Givetvis kan man inte tolka resten av filmen utifrån detta språkutbyte (även om Il trovatore säkerligen går att använda för att tolka merparten) – men efter denna, i ärlighet, tämligen övervärderade scen, flagnar det där som inte endast är svulstigt, utan också är dynamiskt, emotionellt och engagerande bort ifrån kartan. Fortsättningsvis följer en alldeles för lång och rent av tråkig film, med en ambition att trycka in så mycket som möjligt in i varenda minsta bildruta. Det helt fenomenala överspelet från de två huvudrollerna fyller inte alls sin funktion och försvinner bland resten av påläggen på den enorma Dagobertmacka Sinnenas rus med rättvisa kan jämföras med.

Kanske är det regissör Luchino Viscontis olidliga fascination av färgfilmen (det här är hans första) som ställer till det. Kanske såg han möjligheten av att utnyttja filmens ekonomiska tillgångar för att ta hans erfarenheter som teaterregissör till att få göra ”episk teater” på duk. Kanske ville han skilja den italienska aristokratin, som han hade egna erfarenheter av, så som den för honom verkligen begav sig. Oavsett vilket har han också omsorgsfullt låtit någon sorts ljudmontage ackompanjera bilderna och därav är det också en film full av buller. Det finns dock tydliga undantag, men dessa upplever jag som ganska menlösa och utdragna när de inte på något sätt för en för övrigt alldeles för simpel historia framåt. De påminner mycket om den melodramatiska film som Visconti under sina första år framförallt praktiserade.

Alla sådana blinkningar bakåt känns dock lustiga, för i det stora hela är det här förstås en film som nästan bara pekar framåt och är så tekniskt utvecklad att neorealismen känns långt avlägsen. Det teaterala ställer sig långt från all sorts realism och just det teaterala genomsyrar filmen fullständigt. Till och med utomhusmiljöerna ser ibland spöklikt mycket ut som kulisser. Framförallt blinkar den i dess tekniska fingerfärdighet - i synnerhet inledningssekvensen - fram mot Leoparden (1963), hans nästa färgfilm som först kom nio år senare.

Först i filmens klimax – en sekvens som faktiskt slår operascenen med hästlängder – tillåts skådespelarna ta sig ordentlig plats. Det är dock inte enbart en strålande uppvisning i överspelande skådespeleri utan scenen är också den andra hörnstenen i den delen av berättelsen som känns relevant. Filmen är en studie i den romantiska idyllen och kärlekens befintlighet respektive obefintlighet. Jag får ibland för mig att Visconti skapar kärlekshistorier för vita duken efter regelbok, det finns väldigt lite känslor som känns trovärdiga här. Jag väljer gärna att tolka honom välvilligt. Kärlek är lek. Vi väljer själv åt vilket hål vi vill styra våra känslor och det finns ingenting i dessa känslor som binder band i realiteten. Filmens klimax ringar in min sökta slutsats på ett utsökt sätt. Men hur mycket gubbstruttande och tråkmånseri ska man egentligen behöva tåla för, trots allt, ett så pass simpelt mål? 2/5

The King's Speech (2010)

Originaltitel: The King's Speech
Australien, Storbritannien och USA/Färg/114 min

Regisserad av Tom Hooper
Skriven av David Seidler
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Jennifer Ehle, Michael Gambon m.fl.

I JANUARI 1936 dör den engelske kungen George V och lämnar det brittiska imperiet och folket i dess mest kritiska tid utan vare sig hopp eller ledare. På randen till krig blir det upp till hertigen av York, prins Albert, att ta sin faders plats, en uppgift som aldrig varit menad eller önskad av honom, och hur går det när man samtidigt lider av svår stamning och scenskräck? Kan han ta mod till sig och övervinna de problem som ständigt plågat hans vardag och därmed nå ut och ena det splittrade folket?

Sådan följer handlingen i denna Oscarsbelönade film från 2010 med Colin Firth i huvudrollen. Det första jag kan säga om The King's Speech är att det är en mycket välgjord film. Här har regissören ett fint öga för detaljer där man bygger upp en mycket trovärdig brittisk tidig 1900-talsmiljö. Här har alla de viktiga faktorerna så som skådespel, manus, bild och musik vävts samman till en två timmar lång underhållning som passar de flesta åldrar där både komiken och allvaret i ämnet träder fram. Bara skådespelet och det delvis mycket fina fotot i sig är av stor tyngd i filmen och där framför allt huvudrollsinnehavarna gör fantastiska rollprestationer.

Tyvärr tappar man ganska lätt intresset då det inte händer så mycket i mittensekvenserna vilket till och från gör den relativt tråkig. Här saknas även det djup som hade behövts för att förstå och lära känna karaktärerna bättre då man bara lätt skrapar på ytan av vad som skulle kunna bli en mycket mer gripande och känslomässig historia. Den lekfullhet som pryder filmen gör att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, är det en komedi eller ett drama? Utan någon klar uppfattning av vad man ser på så fastnar man i ett fack någonstans där mitt i mellan.

Att denna film skulle vara bättre än The Social Network (2010) och Black Swan (2010) (båda Oscarsnominerade samma år) tycker jag inte stämmer. Kvaliteten är liknande hos samtliga men där spänningen här saknas.

Vad som räddar det hela är ett kreativt tänkande kring både manus samt historian plus skådespelet och de fina miljöerna. Det är en mycket typisk Hollywood-saga som är lätt att förstå sig på och som avrundas till en trevlig filmupplevelse. 4/5

The Social Network (2010)

Originaltitel: The Social Network
USA/Färg/120 min

Regisserad av David Fincher
Skriven av Aaron Sorkin och Ben Mezrich
Medverkande: Jesse Eisenberg, Rooney Mara, Bryan Barter, Brenda Song, Dustin Fitzsimons, Armie Hammer m.fl.

THE SOCIAL NETWORK (2010), 2010 års största besvikelse efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Mina förväntningar var verkligen höga när jag gick och såg den här, men man fick inte gå hem med nöjd. En film om Facebook och dess skapare. Vad kommer näst? En film om Bill Gates? Hela konceptet med den här idén tycker jag är lite smått töntig. Facebook har ju inte varit populärt så jättelänge, drygt fem år. Det har funnits längre i USA, men inte i resten av världen, så jag förstår egentligen inte varför man inte väntar tills det blivit ännu större och har varit det största nätverket ett tag. Det skulle vara coolare om man väntade tills Mark Zuckerberg (grundare och huvudkaraktären i filmen) har dött. Då blir det mer biografi, tycker jag. Sen att David Fincher (Se7en (1995)) regisserar är ju kul och se, men resultatet blev sådär. Det här är inte riktigt hans genre, men ett helt okej jobb gjorde han.

Visst, det kan vara kul och veta hur allting startade men ibland vill man nog inte veta allt. Detta är ett sådant fall där man inte vill veta hur han har gjort för att bli så framgångsrik. Handlingen är lätt. Allt handlar om Mark Zuckerberg (Eisenberg). Han går på Harvard University, han är verkligen en tönt i plugget. Han hänger med sina töntiga polare och får inga tjejer. Men när han precis har blivit dumpat av en tjej kommer han på en idé om att starta upp ett network. Resten av filmen handlar om endast tre saker (enligt mig): 1. Han skaffar sig mer kompanjoner och medarbetare. 2. Bygger upp företaget, större nätverk, mer pengar. 3. "Blåser" sina medarbetare och kompanjoner, de får sin del med pengar, men deras namn står inte med i Facebook-historien.

Efter att man har kollat på den vill man ju inte, liksom, gilla Mark. Visst, han har byggt upp världens största nätverk, men att ha byggt upp nätverket på ett sådant sätt är ganska oskönt. Han blåser sin medarbetare, som var med och grundade hela skiten. Det kan man ju tycka är lite speciellt.

Mark ska inte bara få skit, han har trots allt skapat Facebook och hur han gjorde det är ju fantastiskt (bortsett från sin stil mot kompisarna), hur han, från att vara tönt, till att bli grundaren av Facebook, fått så mycket respekt och beröm. Nu använder ju varenda person jag känner Facebook, med ett få undantag, så han har ju verkligen lyckats, den där Mark. Trots allt detta så är det ändå en bra film. 3/5

Bloody Sunday (2002)

Originaltitel: Bloody Sunday
IRLAND / STORBRITANNIEN / FÄRG / 107 min

Regisserad av Paul Greengrass
Skriven av Paul Greengrass
Medverkande: James Nesbitt, Allan Gildea, Gerard Crossan, Mary Moulds, Carmel McCallion, Tim Pigott-Smith m.fl.

ÄNDA SEDAN dokumentären skapades har människor förbryllats av verkligheten och hur den framstår i dokumentären. Från att se pingvinerna vandra fram till att se indianer i Brasilien, så har västvärldens civilisation tagit del av en verklighet som de själva inte alls kunnat nå själva, bakom diskbänken och framför skrivbordet. Såväl medelklassfamiljen som regissörer har både chockerats och lättjats över dokumentären och realismen, det verkliga. Där fantasin tar slut och verkligheten tar vid. Någonstans där emellan fantasi och verklighet, har filmskapare gjort filmer som på så många sätt försökt efterlikna dokumentärens grepp, för att få publiken mer insatt i berättelsen och få just den där dokumentära känslan. Sökandet av verklighetstrogna begrepp har skapat uppgiften, att göra den mest verklighetstrogna spelfilmen.

The Blair Witch Project (1999) blev oerhört omtalad för dess dokumentära kameraskakningar och autentiska spel. Att filmens karaktärer hade samma namn som skådespelarna och att skådespelarna försvann på riktigt under ett tag gjorde känslan av verkligheten ännu mer närvarande. Cannibal Holocaust (1980) var en annan film som med hjälp av inte bara snuskiga specialeffekter hade en skakig kamera som gjorde att filmen alltmer började kännas som en dokumentär på vilken naturkanal som helst. Även där försvann skådespelare under ett tag, fast här blev det värre. Regissören ställdes inför rätta, för att folket trodde att filmen var en så kallat snuff-film, där folk dör framför kameran på riktigt, för filmens skull. Andra filmer, såsom Spinal Tap (1984) och Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan (2006), var filmer av subgenren "mockumentär", det vill säga fejkdokumentär. Listan på verklighetsinfluerade filmer är lång, allt från John Cassavetes indierullar till nyare komedier, såsom Sidewalks in New York (2001) och filmer av regeln Dogme 95. År 2002 kom en film baserad på verkliga händelser vid namn Bloody Sunday (2002) som gav listan ännu en ny film av verkligshetsinfluerade filmer. Denna gång visade det sig vara ännu mer verklighetstroget än förväntat.

Den trettionde januari 1972 sköt brittisk soldat ihjäl 13 civila demonstranter i staden Derry i Nordirland, under en protestmarschering för civila rättigheter. Ytterligare 14 personer, unga som gamla, blev skadade under skarpskjutningen under demonstreringen och vissa av dem fick men för livet. Händelserna som förevigt kommer skaka om historiens tunnlar blev kallat "Bloody Sunday" och de är ur detta våldsamma scenario denna film baseras på. Filmen handlar om politikern Ivan Cooper, Derrys vardagshjälte. Han känner alla, är vän med alla och alla är vän med honom. Han förespråkar de civila rättigheterna för irländare. På den tiden och 30 år framåt kom Storbritannien och Irland att ha en hemsk rivalitet. Han har hela den "lilla" befolkningen i Derry på sin sida, såväl bråklystna ungdomar som lugna äldre som inget annat vill än att ha samma rättigheter och villkor som britterna. Ivan lade då upp, tillsammans med ett par målmedvetna kollegor, upp en stor marsch genom Derry som skulle förespråka de civila rättigheterna som de alla ville ha. Fast med stort släptåg kommer dock stor oro. Brittisk soldat lokaliserade sig runt staden Derry och tillät inte dem att marschera. Ivan följde vad han trodde på och marscherade ändå. Ivan Coopers vision om en fredlig, icke-vålds-förespråkande marsch resulterade i ett av Irlands kanske mest våldsamma händelser någonsin. Irländsk medelklass fick sitt blod på väggarna, helt oförsvarsbara och flera ungdomar fick den ödesdigra dagen sluta sitt liv vid mycket ung ålder. Nu, år 2007, är dagen och spänningarna inte lika närvarande, men meningen och symbolismen i allt detta onödiga våld som pulvriserar vår vardag idag, framgår tydligt och okonstlat.

I STIL MED This Is England (2007), visar Bloody Sunday upp en rå och kall dimension av kargt samhälle. I en miljö som knappast är att hurra för, finns människor som kan lysa upp vilken vardag som helst. Den störste hjälten och karaktären i filmen är givetvis Ivan Cooper, alldeles fenomenalt porträtterad av James Nesbitt. Nesbitt är en skådespelare jag faktiskt inte uppmärksammat särskilt mycket innan och det skäms jag väldigt mycket för. Jag har inte sett några större roller med Nesbitt och jag kan inte uttala mig om hans helhet, men jag tror att jag inte ritar bilden allt för långt från motivet då jag säger att James Nesbitt möjligen är en av Irlands absolut bästa skådespelare. Filmen är full av andra otroliga skådespelare, men den större delen av skådespelarna är faktiskt människor som var där, på plats, dagen det hände. De som vittnade massakern på Irland för snart 40 år sedan. Även skådespelare från brittisk soldat är brittiska soldater i verkligheten, vilket bildar en slags svart humor över filmen, vilket bara gör filmen bättre.

Flera av prestationerna är improviserade a lá Cassavetes och därför lyckas den vara väldigt verklighetstrogna. Dock är det vissa smådelar som ger filmen ännu mer genuinitet. Filmen är filmad med handkamera och använder sig aldrig av lampor för att lysa upp omgivningen. Filmen är dessutom inspelad på plats. Kostymeringen är även den på högtopp, då det faktiskt ser ut som 1970-tal och inte som någon retrofuturistisk rymdkalabalik. Alla har inte platåskor, utsvängda jeans eller något sånt, utan ser mest ut så som jag tror att en vanlig människa såg ut på 1970-talet. Dock är det väl alltid så att de som är i media och de som ser mer annorlunda ut får mer utrymme i pressen, fast det är en annan sak.

Filmens dåliga sidor är väl att det ibland blir mycket tråkiga luckor. Då menar jag inte att det ibland hoppar från tid och rum, på ett rätt amatörmässigt sätt, nej, jag menar i de stunderna där det inte händer så mycket. Vanligtvis brukar jag ha överseende med det, men just nu känns det lite för händelselöst och man undrar när man kommer tillbaka i den där intressanta fasen. Där slopar filmen en hel del och drar ner på betyget smått, tyvärr.

FILMEN kunde ha prisats till en relativt medial nivå om det inte vore för några speciella ögonblick. Under vissa stunder i filmen är det så oerhört, oerhört starkt. Det är faktiskt rent utav fantastiskt när en film kan gripa tag i en människa på det sättet som Bloody Sunday gör. Det är ett arbete av ett riktigt, riktigt begåvat geni. Jag lyckades faktiskt att, på riktigt, börja gråta under några av de mest gripande scenerna jag någonsin sett under hela mitt liv. Faktumet att hålla tillbaka det eller pressa fram det var som bortfluget, det bara kom. Bloody Sunday är en sådan där film som får dig att göra det du minst skulle ana att göra. Den jagar dig, tar tag i dina axlar och ruskar dig fram och tillbaka tills du är en helt annan människa. Jag är inget känslolöst stenansikte, men jag är inte heller känslornas herre, men när jag ser en film som faktiskt lyckas få mig att emotionellt brista lös i allt det vansinne som filmen visar, så är det inte ett guldkorn, utan en fullständigt renslipad diamant av bästa karat.

Förresten, regissören Paul Greengrass gjorde den illa lagade kalkonen The Bourne Supremacy (2004), men i och med denna film är han faktiskt förlåten. Mer film av den här typen är han ämnad att göra. Skrota Jason Bourne.

····½

The Last King of Scotland (2006)

Originaltitel: The Last King of Scotland
STORBRITANNIEN / FÄRG / 121 min

Regisserad av Kevin Macdonald
Skriven av Peter Morgan, Jeremy Brock och Giles Foden (roman)
Skådespelare: Forest Whitaker, James McAvoy, Kerry Washington, Gillian Anderson, Simon McBurney, David Oyelowo m.fl.

JAG HAR LAGT MÄRKE TILL, och jag kan ha helt fel, att det kommer allt fler filmer som utspelar sig i de osäkra områdena i Afrika, eller i alla fall bäddar in ostabiliteten i Afrika på ett något sätt. Till exempel har vi ju Blood Diamond (2006), där hela ramsan sjöngs ut om "blodsdiamanter" och hur många som behöver mista sina liv för att få en tjock gammal kärring på Times Square att utsmycka sina fingrar. I Lord of War (2005) fick vi följa en man som säljer vapen illegalt till våldshämmade delar av Afrika och där det enbart är geväret som verkligen övertygar. Dessa filmer kan ju förvisso relatera rätt mycket till den värld vi lever i idag, men här kommer en film som även den tar plats i Afrika, fast som handlar om en riktig människa, en riktig diktator: Idi Amin. Filmen heter The Last King of Scotland (2006).

Filmen handlar om en läkare från Skottland som åker till Afrika i goda ändamål, mestadels för att läka sjuka barn och andra i det tuffa Afrika. Där får han höra talas om den hederlige och karismatiska "ledaren" Idi Amin (Forest Whitaker) och om alla de goda gärningar han gjort för Uganda. En stekhet dag stöter läkaren ihop med Idi, som stukat sin handled och tror att den är bruten. Läkarens uppgift är att läka Idi, men i all den stress, att han måste läka landets kanske mest omtyckta man med gorillor som står och siktar vapen mot honom, så är det en lidande ko som gnäller längs vägen, liggandes. Alla pratar, alla skäller, alla tjatar, inte minst Idi och läkaren irriterar sig alltmer för kossans gnällande att det resulterar i att han tar Idi, landsledarens, egna pistol (!) och skjuter ihjäl kon. Det är inte bara respektlöst mot Idi, det är grymt att skjuta djuret. Idi börjar bli trumpen, men av ren tur upptäcker han att läkaren är skotte. Genast blir den arga minen till något som bara kan kallas ett gigantiskt leende och allt är helt plötsligt förlåtet. Och så inleds relationen mellan Idi och läkaren. Och det förklarar en hel del hur Idi var verkliga livet. Ständigt humörsvängande och det blev därför en väldig utmaning att utse vad Idi skulle göra härnäst. Det spelar Forest Whitaker bättre än någonsin.

Läkaren blir vän med Amin och upplever han som en god "far" över sitt land, men allt eftersom börjar den riktiga bilden av Idi Amin kliva fram. Bakom den snygga fasaden ligger allt avfall och det är fallet med Idi. Läkaren börjar snart förstå att hans relation med Idi kan kosta honom livet om han gör minsta misstag.

BILDEN AV AFRIKA är en ärlig och uppriktig bild, filmad med orange färgskala och med beundransvärt fina färger och kontraster. Filmens stora tyngdpunkt är dock Whitaker själv, som Idi Amin. Det är beundransvärt hur en människa kan efterlikna en så olik människa som han själv. Klippningen är även den okej, även om den inte är allt för speciell för att man ska höja några ögonbryn.

Filmen innehåller på flera håll grymma bilder av människoslakt. Vad jag trodde inte gick att visa i den här typen av film visas och en av de värsta scenerna involverar en människa som skärs i fyra delar. Våldet har ändå en viss distans och en väldigt fin toning. Från början har vi en god och vänlig Idi Amin som inget annat vill än det bästa för sitt land. Allt eftersom börjar den andra Idi komma fram och det förs över från vitt till svart väldigt fint. Amins humör i filmen är hoppigt, eftersom han själv hade en "hoppig" personlighet, men det stakar sig aldrig fram utan samma svåra Amin-karaktärism genomsyrar hela filmen från början till slut. Att regissören då även vill baka in kärleksrelationer i filmen kan kännas som alltför mycket för en film, men även där trampar den inte fel, utan lyckas hålla sig på en rätt stabil nivå.

JAG KAN ÄNDÅ SÄGA att jag är lite besviken. Visserligen är Whitaker kanon och även James McAvoy är bra i rollen som läkare, men när man hört så mycket lovord om filmen, så känner man att man vill att det där lilla extra ska kliva fram. Det gör det aldrig. Filmens tema, struktur, foto, skådespel, allt är bra, men den där lilla pricken över "i", jag finner den inte. Att filmen fått så mycket lovord är ju helt och hållet publikens "fel" (jag väljer att inte riktigt kalla det för ett "fel") och alltså inte regissören, som möjligt ville ha det såhär. Däremot har jag anpassat mig för alla de lovord den fått och jag känner inte att filmen vill gå hela linan ut, den stannar någonstans på mitten och ramlar ner. Vilket är synd. För det är en snygg film med en onekligen solid huvudroll.

År 2006 var världens kanske mest omtalade rollprestation Forest Whitakers galna porträtt av Idi Amin, en grym diktator som styrde Uganda under 1970-talet. Med all rätt fick Whitaker guldgubben Oscar för den han verkligen var och övertygade oss samtidigt som han skrämde oss. Tyvärr måste jag säga att filmen däremot inte lyckades helt fullt ut som Whitaker i ledarrollen. The Last King of Scotland kammar helt klar in flera poäng, men många tack vare ingen annan än Forest Whitaker, som med enbart sin inlevelse lyckas erövra filmen såsom Idi erövrade Uganda.

···½

Infödd soldat (2006)

Originaltitel: Indigènes
ALGERIET / FRANKRIKE / MAROCKO / BELGIEN / FÄRG / 120 min

Regisserad av Rachid Bouchareb
Skriven av Rachid Bouchareb och Olivier Lorelle
Medverkande: Jamel Debbouze, Samy Naceri, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Bernard Blancan, Mathieu Simonet m.fl.

SAVING PRIVATE RYAN (1998), Das Boot (1981), Schindler's List (1993). Alla är de krigsfilmer som fångar andra världskrigets anda och idag räknas som mästerverk. Ofta har vi fått följa både tyskar och amerikanare i skyttegravar, ubåtar och i flygplan. Men fransmän? Och nordafrikaner!? Ja, det har säkert gjorts filmer även ur deras synpunkt. Men för mig var det första gången jag fick se folk från Afrika delta i andra värlskriget. Självklart har man läst om det, men sett på film? Nja inte vad jag minns. Men jag måste säga nu i efterhand att det var en angenäm upplevelse jag stod inför när jag skulle se Rachid Boucharebs krigsskildring Infödd Soldat (2006). Filmen som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film var betydligt bättre än jag trodde.

Man ska komma ihåg att jag endast några dagar innan sett Flags of Our Fathers (2006) och faktiskt inte alls blivit imponerad av Eastwoods film. Jag tyckte konstigt nog att den var långtråkig. Alltså var jag väl en gnutta pessimistisk när jag satte i ännu en film om andra världskriget. Filmen riktar in sig på fyra nordafrikanska män som tar värvning för Frankrike av den simpla anledningen att de behöver pengar. Diskriminering breder direkt ut sig och det märks snabbt att fransmännen får betydligt större förmåner än deras jämlikar från Afrika.
Jag ska direkt säga att detta inte är någon film för dem som hoppas på blod, pang-pang och död i var och varannan filmruta. Denna film är så mycket mer: Ett vänskapsband starkare än allt annat, en förbjuden kärleksrelation och orättvisor.

INFÖDD SOLDAT berör mer än de flesta filmer. Trots att kriget ofta känns ganska avlägsen i filmen. Detta skulle dock vara omöjligt om det inte var för skådespelarna. Hela ensemblen fick pris under Cannes filmfestival för bästa skådespelarprestation och det är fantastiskt välförtjänt. Filmen skulle inte vara någonting utan sina skådespelare. Mest intryck gör ändå Jamel Debbouze (Amelie Från Montmarte (2001)) som soldaten Saïd, en bräcklig och svag soldat som inte riktigt verkar höra hemma i kriget.

Filmen är alltså en ganska långsam film men när det väl blir strid tänder den verkligen till! Adrenalinet strömmar ur bilden och det är enligt mig bland det bästa som visats. Man känner verkligen med huvudpersonerna under filmen, något jag tyckte Saving Private Ryan misslyckades lite med, och en ren avrättningsscen i slutet av filmen gör att man nästan brister i gråt. Samtidigt som man lyckas göra fotot till något verkligt vackert och poetiskt trampar man aldrig över linjen och dramatiserar filmen. Det är cyniskt, uppskakande och fruktansvärt.
Arabisk musik spelas filmen igenom vilket gör att hela filmen känns än mer genuin och äkta.

Jag bestämmer mig för att kalla denna filmen en av de bästa krigsfilmer jag någonsin sett. Den har kanske inte det lilla extra för att få en 5: a men det är inte långt ifrån. Kanske är detta förra årets bästa film och en upplevelse du absolut inte får missa (så länge du inte har Pearl Harbor som favoritfilm). Se!

Den franske presidenten föll i gråt när han såg denna film och såg direkt till att förbättra underhållet för krigsveteranerna från Algeriet och Marocko. Det är hemskt att man inte ser problemen förrän en regissör gör en film om det. Trots det visar det i alla fall att filmen fortfarande är ett av världens mest inflytelserika medel och att sådana här filmer behövs. Inte minst för att framhäva den tragiska historien.

····½

The Queen (2006)

Originaltitel: The Queen
STORBRITTANIEN / FRANKRIKE / ITALIEN / FÄRG / 99 min

Regisserad av Stephen Frears
Skriven av Peter Morgan
Skådespelare: Helen Mirren, James Cromwell, Alex Jennings, Roger Allam, Sylvia Syms, Tim McMullan m.fl.

VISST ÄR DET ETT LYSANDE PORTRÄTT vi får se när talangen Helen Mirren gör rollen som den största kungligheten i Europa – Dagens drottning över Storbritannien – Elizabeth II. Hon och alla övriga skådespelare spelar riktigt bra och alla utmärkelser sitter bra. Men The Queen (2006), som gjordes förra året, är ingenting jag kommer bära med mig i minnet. I undantag för skådespelarinstaserna är det ingen märkvärdig spelfilm. Jag ser den hellre som en välkryddad dokumentär om en spännande händelse. Men The Queen är helt klart sevärd. Som dokumentär är den en höjdare. Detaljerna i karaktärsdragen och detaljerna i händelserna – alla är de utförliga och filmen är mycket väl bearbetad.

TONY BLAIR ÄR NYVALD PREMIÄRMINISTER när prinsessan Diana avlider i en bilolycka i Frankrike. Nu ska han klara upp situationen som följer med en drottning som avskydde Diana - sin sons förre detta hustru. Resten av Storbritannien tycker däremot annorlunda och sörjer bortgången. Problemet uppstår just där. Och det handlar om små världsliga saker som att drottningen - av konservativa skäl - inte vill hissa upp flaggan till mitten av flaggstången på Buckingham Palace. Tony Blair gör sitt bästa när han försöker hindra folket att skapa misstycke till monarkin och kämpar för att drottningen ska bryta traditionerna och kasta stoltheten för att behålla populariteten. Och dessa är händelserna som The Queen kretsar kring. Det är ett brännhet ämne i år då det både vad tio år sedan Diana dog och Blairs avgång nyligen skedde.

Till en början går filmen väldigt snabbt, sedan lättar det och resten av filmen består till stora delar bara av samtal och är inte speciellt spännande. Även om filmen är välspelad, porträtten lysande och händelsen både intressant och detaljerad, så är The Queen ingen film jag tror kommer gå till historian förutom möjligen i Storbrittanien där prinsessans över Wales död fortfarande ligger nära till hjärtat, för filmen har i övrigt inget filmiskt värde. Men det är tillräckligt med argument för att jag tycker att man ska se den här filmen.

···

De omutbara (1987)

Originaltitel: The Untouchables
USA / FÄRG / 119 min

Regisserad av Brian De Palma
Skriven av Oscar Fraley, Eliot Ness och David Mamet
Skådespelare: Kevin Costner, Sean Connery, Charles Martin Smith, Andy Garcia, Robert De Niro, Richard Bradford m.fl.

VART NÅGONSTANS SKA MAN BÖRJA då man recenserar en sådan här film? Det finns så många punkter och anekdoter, att det är svårt att direkt träffa en del att börja med, men jag ska göra mitt försök och börjar nu min recension på Brian De Palmas De omutbara (1987).

Filmen handlar om snuten Eliot Ness. Han är en sådan där snut som tar sitt jobb riktigt seriöst och som, i sin omgivning, sakta verkar "göra fel", eftersom att de andra inte gör som honom. De flesta poliser på polisstationen där han jobbar är nämligen korrumperade. De är mutade av Al Capone (Robert De Niro i ett trevligt rollporträtt som en av de värsta gangstrarna i världshistorien) och hans gentlemän, för att försvåra eller lägga undan fall som involverar Capones spritsmuggling och på så sätt äger nästan Capone polisen. Men, som sagt, bland många idioter finns ett geni. Eliot Ness. Han är en omutbar man som kommer i kontakt med den lugne men strikta patrullpolisen Jim Malone (Sean Connery). De skapar en relation och så småningom samlar de två ihop två till, "svartskallen" (som Connerys Jim Malone refererar honom som då de möts första gången) George Stone a.k.a. Giuseppe Petri (Andy Garcia) och skattedeklarationskontrollanten Oscar Wallace, som spelas av Charles Martin Smith, som vi så väl kommer ihåg som "the turd" från Sista natten med gänget (1973). De bildar en grupp på fyra stenhårda och ärliga snutar, några som är fullkomligt omöjliga att muta, de omutbara.

FILMENS HANDLING BESTÅR MESTADELS av att dessa fyra män ska sätta stopp för Capones illegala sysslor, men det är inte handling som gör filmen så bra. Vi har en del stämning i den här filmen som verkligen för en tillbaka till film-noir-tiden, med visuella ekon från filmer som Rififi (1955) och Den tredje mannen (1949). Att filmen är rätt blodig och våldsam är faktiskt inte till det negativa, då eran som filmen speglar så bra faktiskt var en av de mest råa tider vi vet om. I alla fall tiden, då våldet upplystes extra mycket. Samtidigt som vi har så snygga miljöer och en bra stämning, så har vi mycket bra skådespel. Kevin Costner, någon jag egentligen inte tycker sådär förblånat mycket om skådespelarmässigt, gör faktiskt bra ifrån sig med denna film som Eliot Ness. Sean Connery är fullkomligt lysande som undervisande veteran och Andy Garcia och Charles Martin Smith gör båda bra ifrån sig, de med.

Filmen innehåller en slags homage till Pansarkryssaren Potemkin (1925) där vi får vittna en slags variant av barnvagnsscenen. Bara denna scen höjer betyget på denna film, för det är något av det absolut bästa jag sett i filmhistorien. Jag skulle inte ljuga då jag säger att det är en av de bättre filmscenerna som jag sett och det förklarar även en hel del om filmens kvalitet. Andra oförglömliga scener, såsom baseballscenen, är också väldigt bra, även om de kan vara våldsamma.

BRIAN DE PALMA LYCKAS FÅNGA ALLTING som en gangsterfilm av denna typ bör ha. Stilen, stämningen, karaktärerna (Ness och Capone fanns i verkligheten) och Ennio Morricones lysande musik gör det här till en jackpot för dig som vill känna gangsterkänslan i blodet. Dock var det inte en film som tilltalade mig i den grad att det blir högsta betyg, men det är den allt bra nära. Filmen har allt som behövs för en gangster, förutom budskapet. I Gudfadern (1972) kände man mer av ett budskap, men det är så också en film på totalt olika nivåskillnader. De omutbara (1987) är helt enkelt en film du bara måste se om du gillar underhållningsfilm som ger något mer än bara en karatesprattlande Steven Seagal. Detta är faktiskt konst på flera ställen och kanske inte alltid ett fagert motiv att anspråka, men konst, hujedamig.

····½

300

Originaltitel: 300
USA 2006

Regisserad av Zack Snyder
Skriven av Zack Snyder, Kurt Johnstad, Michael Gordon, Frank Miller och Lynn Varley
Skådespelare: Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan m.fl.

300 spartaner stred och så vidare. Det är historien, kanske en aning komprimerad, men inte långt ifrån fullfjädrat beskriven. Men nu är det så att just den här filmen ska man verkligen inte se för en djup intrig med massor av "tänka-efter"-upplevelser och komplicerade berättartekniker. Då ska du se, om du vill se något nytt, något av Quentin Tarantino eller Alejandro González Iñárritu. Däremot, om du vill se något riktigt visuellt pricksäkert, så ska du se den här filmen. För den bär med dig på konstverksscener precis överallt, utan att trampa fel en enda gång.

Jag väljer att gå rakt på sak, för att ni lättare ska förstå allt fusseri om den här filmen. Skådespelet är på många håll och kanter tveksamt. Andrew Tiernans Ephialtes är onekligen bra som den Quasimodo-liknande karaktären, men de andra prestationer är ändå lite av "tuffa krigare som skriker" och inget mer, men det håller ändå rätt bra för just en sådan här film. David Wenham och Vincent Regan är också bra i sina rollprestationer och eftersom Leonidas antagligen skulle speglas som en hård och manlig, så är den prestationen ändå bra, för att vara just den typen av filmen, även om vi sett sådana karaktäriseringar ett fåtal gånger tidigare.

Våld är väldigt påtagligt i denna film. Många våldscener är av typen "där-vill-jag-inte-få-ett-spjut" och ofta rätt grymma, men i helhet rätt overkliga, rent biologiskt. Ändå är dessa scener på högvarv hela tiden och oerhört snyggt koreograferade, såsom de är snygga i plötsliga växlanden mellan slow-motion och en snabb upptrappning. Flera av de starkare scenerna är med våld, mest för att det är en film om en strid, mestadels, och det är faktiskt så att starka scener kan förekomma i filmer med en rätt vag historia. Självklart är historian en viktig del, men även uppbyggandet av den, karaktärernas fördjupningar och visuellt som ett plus i kanten.

Generellt sätt är det här en film som visar sig som en "kioskvältare" just nu, men kommer antagligen om några år att vara en "sådan där krigsfilm", men den skiljer sig ändå rätt mycket från andra filmer, både för den enkla storyn som utspelar sig mestadels på samma plats med samma karaktärer och för att den såklart är gjord på sitt speciella sätt. Men det som är lite kul är att musiken i filmen skiljer sig lite från andra filmer av samma typ. Visserligen är det den klassiska typen då man hör en människa som sjunger "aaaaaaaa" mestadels, plus en hel del orkestermusik, men hör och häpna; under vissa strider är det faktiskt hårdrock och gitarriff! Kanske en detalj som intressesmurfarna antecknar på, men jag tyckte det var lite humoristiskt.

Bildspråket var något som verkligen tilltalade mig, såsom de starkare scenerna i filmen, vissa i strider och vissa under de sista minutrarna i filmen och för just det och det digitala uppbyggandet gillar jag den. Men sen gäller det att komma tillbaka lite och se på hur den i helhet är och ska jag personligen säga det, så är det här med att ranka en film rätt dumt. En film, ett media, det går enligt mig inte riktigt att sätta en siffra på. Film är så brett, så spritt, att det är svårt att utnämna vad just den filmen "får" och vad den filmen "får" och så vidare. Men för att få er förstå ungefär vart den här filmen ligger i kvalitetsskala och i underhållningsskala så måste jag ju ranka den.

Jag rankar den för vad jag tyckte om den personligen. Jag gillade bilderna, synerna, känslan av den blodiga marken under striderna och den ljusbruna himlen. Följ med du också och slå för Sparta!

···