Shutter Island (2010)

Originaltitel: Shutter Island
USA/Färg/138 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Laeta Kalogridis och Dennis Lehane
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Ted Levine, Jackie Earle Haley, John Carroll Lynch m.fl.

MARTIN SCORSESE ÄR FÖRMODLIGEN en av världens idag bästa levande regissörer. Det räcker inte med adjektiv för att beskriva denna man utan hans meriter talar för sig själva. Med filmer som Maffiabröder (1990) och Taxi Driver (1976) i bagaget har Scorsese under närmare 40 år producerat succé efter succé utan att stanna. Många anser att Scorsese under 2000-talet gått ner sig en aning, om detta är fallet så syns det i alla fall inte i en av 2010:s, om inte 2000-talets bästa psykologiska thrillerdrama, Shutter Island.

Shutter Island är historien om kommissarien Teddy Daniels (DiCaprio). Allt börjar med att vi möter honom på en båt tillsammans med sin nye kollega Chuck (Ruffalo) på väg till den ökända fängelseön/behandlingshemmet Ashecliffe för de mentalt sjuka brottslingarna. En fånge har under misstänksamma förhållanden rymt och där det nu är upp till Teddy att utreda händelsen. I jakten på att hitta fången börjar underliga ting hända, både personal samt patienter beter sig konstigt samtidigt som Teddy hemsöks av hemska minnen från sitt förflutna. För att lösa fallet måste han konfrontera sig själv och se bortom det tänkbara för att hitta lösningen och konspirationen.

Shutter Island är i mitt tycke en riktigt bra film, kanske inte så nytänkande men i högsta grad ett riktig kvalitetsverk. Här har vi en blandning mellan häftiga foton och ett grymt manus för att inte nämna det fantastiska skådespelet och ljudmixningen. DiCaprio visar i denna film att han utan tvekan är en av världens bästa skådespelare och med resten av uppsättningen (som för all del gör ett ruggigt bra jobb) levereras passion och inlevelse i massor. Filmen är väldigt spännande och tack vare en drös av effektgivande flashbacks får man ständigt ny information att bearbeta. Vad som imponerar på mig som mest är den detaljrikedom Scorsese besitter och hur varje aktion har en baktanke där det allra minsta objekt kan avgöra hela utgången för resten av filmen.

Vad som sänker Shutter Island är inte de över två timmar långa spelminuterna, alla delar vägar tungt inför slutet och det är just finishen som sabbar ett fantastiskt betyg på denna film. Likt varje thrillerdrama är ofta själva tvisten höjdpunkten av filmen, ett moment Scorsese lite missat här. Man bygger upp en historia så pass bra att slutet bleknar bort lite. Det är inget dåligt slut men revolutionerar inte på samma sätt som till exempel filmer som Seven (1995) och Fight Club (1999) gjorde på sin tid, det känns som att man har sätt det förut.

Det hör inte till vanligheterna att jag brukar se en film flera gånger om, jag nöjer mig ofta efter en första titt. Det här är ett mycket vanligt fenomen inom dagens filmindustri, man glömmer ofta att bjuda in publiken att ta del av resan, att få sitt egna kreativa tänkande. En film behöver verkligen inte vara spikad, de allra bästa filmerna bör få varje individ engagerad på sitt eget personliga plan genom att antingen lämnas frågande efter ett tvistat slut eller kanske få sig en funderare kring budskapet och den långsökta sensmoralen. Shutter Island är en film som uppmanar oss att se bortom det normala och hitta våran egna förklaring till vad som händer. Det räcker inte att se denna film en gång, då blir man bara frustrerad, först andra gången börjar man inse genialiteten bakom idéen och man inser att allt inte varit som man trott.

Det här är en lysande film, den kräver tid och engagemang där man själv är nyckeln till slutet. 4/5

Casino (1995)

Originaltitel: Casino
FRANKRIKE OCH USA/Färg/178 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Nicholas Pileggi och Martin Scorsese
Medverkande: Robert De Niro, Sharon Stone, Joe Pesci, James Woods, Frank Vincent, Pasquale Cajano m.fl.

SCORSESES FÄBLESS över att porträttera gangsters i film, kan ses som lite uttjatat, när han kommer med sin 104:e gangsterfilm, men det är viktigt att gå tillbaka till rötterna, där allt började, och hans absoluta storverk. Efter att ha sett filmer som Taxi Driver (1976), En natt i New York (1985) och Maffiabröder (1990), är det dock givet att han har sin alldeles egna plats i filmhistorien och att han får en Oscar för just The Departed ses då som väldigt försenat. Casino (1995) är också en av de där utstuderade, episka gangsterdramerna, som gör Scorsese till den han är.

Casino är inspirerad av Frank Rosenthals liv och handlar om kasinojätten Sam "Ace" Rothstein i Las Vegas och hans liv, såväl om hans personliga äventyr, som hans växande karriär. Rothstein är porträtterad av alltid lika duktiga De Niro, som här visar en ganska städad kriminell, som bleknar rent brutalitetsmässigt, med hans kumpan Nicky Santoro (Pesci). Pesci har en tendens att alltid spela samma roll: den lilla, gnälliga sidekicken utan hyfs, som kan smälla av närsomhelst. I Casino passar dock den rollen perfekt och man kan, på sätt och vis, kalla detta för hans absolut bästa roll. Överallt bjuder Casino på fina karaktärer, bra skådespelare och ett rappt händelseförlopp, som gör att filmens tre timmar (till viss del) inte känns av. Dock är tre timmar lite av ett pass och det kan vara kämpigt att se denna karriärshistoria (som skiftar mellan ena hörnet, till andra, på enbart sekunder).

Även om detta ses som en av Scorseses främsta filmer, kan jag inte låta bli att tänka att Scorsese faktiskt kan mycket bättre. Casino är en väldigt bra film och manuset är väldigt välskrivet, men att kalla detta hans bästa verk är en överdrift. Själv är jag inte överdrivet kär i den här typen av gangsterfilm, med berättarröster, svischande kamera och tugget om "hur det funkar i den här branschen." Det kan bli ganska uttjatat, men med tanke på att denna film (tillsammans med några till), var just de filmerna som skapade efterföljarna, ska detta ses som ett original, som förtjänar titten.

Casino är en lång, ingående, storslagen och häftig gangsterfilm, som tyvärr lite för ofta följer det traditionella gangsterkarriärsberättarmönstret (sex, knark, misär och så vidare), men bjuder även på en hel del unikt, som inte går att hitta i några andra filmer. Scorsese har här gjort en slags ny Maffiabröder, fast med vissa förfiningar och förändringar. Resultatet blir dock det samma: en hårdkokt rulle i äkta Scorsese-stuk. Vad jag nu är intresserad av att se, är den sida av Scorsese, som berättar sagor som Tjuren från Bronx (1980). 3/5

The Departed (2006)

Originaltitel: The Departed
KINA OCH USA/FÄRG/151 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av William Monahan, Alan Mak och Felix Chong
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson, Mark Wahlberg, Martin Sheen, Ray Winstone m.fl.

ÄVEN OM MARTIN SCORSESE onekligen kör på i samma spår i nästan varje film, så är han ju onekligen en duktig regissör. När jag var som allra mest besatt av Jack Nicholson, väntade jag spänt på The Departed (2006). När den sedan dök upp biograferna tappade jag liksom intresset och såg den inte förrän nu, fyra år efter dess premiär.

The Departed är en ganska trasslig historia om en infiltratör från polisen, in i ett skurknäste i Boston, och en infiltratör från skurknästet, in i poliskontoret. Konceptet är i sig spännande och med Jack Nicholson och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna blir man onekligen intresserad av The Departed. Dock är filmen ganska krångligt strukturerad och om man inte är fullständigt skärpt när man ser filmen, framför allt i början, så är det lätt att man kommer vilse i handlingen.

Scorsese har ett öga för karaktärer och använder sig, till fullo, av bra skådespelare. Mark Wahlberg och Martin Sheen glänser i mindre roller och bär upp filmens intensivitet. Det är nämligen inte överdrivet mycket biljakter och dylikt, utan den verkliga vassheten ligger i karaktärerna.

Även om filmen har bra skådespelare, intressant handling och en hel del kraftfulla actionscener (Sheens fall, to say the least), så är det inte precis en helt felfri film. Pulsen håller sig snabb, men i smärre komplexiteter är det lätt att ibland tappa intresset, i en film som, trots allt, är utformad som en ganska typisk skurk-och-snut-historia.

Det är en stundtals väldigt spännande film signerad Scorsese och duger fint för den som vill se något lättsmält, men inte alltför hjärndött, en händelselös kväll. Dock tål att sägas att detta inte är varken Nicholson eller Scorsese i sitt essä. Slutresultatet blir en otvivelaktigt fin, men ganska så obetydlig, prestation från båda hållen. 3/5

Tjuren från Bronx (1980)

Originaltitel: Raging Bull
USA / SVART-VIT / FÄRG / 129 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Jake LaMotta (boken Raging Bull: My Story), Joseph Carter (boken Raging Bull: My Story), Peter Savage (boken Raging Bull: My Story), Paul Schrader och Madrik Martin
Skådespelare: Robert De Niro, Cathy Moriarty, Joe Pesci, Frank Vincent, Nicholas Colasanto, Theresa Saldana m.fl.

DET FINNS FILMER SOM MAN KAN SÄGA var gjorda tack vare en person. Det finns filmer som man kan säga blev så bra som de blev tack vare en person. Nu ska jag inte kritisera Martin Scorseses regi eller Joe Pescis och Cathy Moriartys skådespel, men varför Tjuren från Bronx (1980) är så otrolig, så rå, så mästerlig och så fantastisk är tack vare att Robert De Niro fanns där att läsa memoaren om den riktige människan Jake LaMotta, för att sedan samla gänget från Taxi Driver (1976) och be om att få filmatisera den. Vanligtvis blir inte en film bra bara för att man gjort den gärningen, Robert De Niro valde att spela Jake LaMotta själv, i filmen och den stora frågan är om någon kunnat spela den rollen lika bra som han gjorde.

Filmen handlar, som sagt, om Jake LaMotta, "Tjuren från Bronx", en mellanviktare som med vilt raseri och obönhörlig styrka golvar alla han möter i ringen. Han blir omtyckt av alla de som ser på boxing och har en strålande karriär inom branschen. Dock är det så att LaMotta bär med sig någonting ut ur ringen han möter nästan varje månad. Han bär alltid med sig det vilda raseriet han har inom sig, den osäkra sidan som kan kläcka vilken sekund som helst. LaMotta har ett problem med temperamentet och psyket, i helhet, och det är honom vi får följa, från hans "glamour" i ungdomsåren, tills att han blir en överviktig före-detting som kör ett flertal stand-up-uppträdanden på sin egna restaurang. Han kör samma motto, "that's entertainment", på sina framträdanden, men publiken tänker snart att den komiker som kör stand-ups på scenen är en förlorad människa och en människa som helt enkelt levt sina "bästa" år.

FILMEN ÄR, UTAN TVEKAN, den bästa karaktärsstudien någonsin i filmhistorien. Utan att glorifiera eller förhemska LaMottas humorsvängningar och svåra problem mot omgivningen, såsom sin bror och sin fru, gör Scorsese det allra bästa av typexemplet på toppskådis, Robert De Niro. Att han gick upp runt tjugo kilo inför rollen som den äldre Jake LaMotta höjer bara för den känsla av att verkligen gå in för rollen. Broderspelet är mycket välspelat mellan Joe Pesci och Robert De Niro, Pesci lyckas verkligen förmedla en lillebrorkänsla över sig. Även om deras relation i verkligheten skulle vara tveksam, så blir det väldigt bra i den här filmen, med tanke på hur LaMotta själv är som person i filmen. Cathy Moriarty gör även bra ifrån sig som LaMottas fru, en blondin som verkar förlåta mycket och som ständigt får höra på LaMottas frågor om hon varit otrogen eller inte och som samtidigt får ta emot slag från LaMotta. Hårda slag. Han är trots allt en boxare.

SAMMANLAGT ÄR DET HÄR DET ABSOLUT BÄSTA jag sett mellan Martin Scorsese och Robert De Niro. Att det här är den bästa karaktärsstudien någonsin, det framgår mycket enkelt för mig och den klår på flera håll och kanter en annan mycket bra karaktärsstudie, Five Easy Pieces (1970).

Det är faktiskt lite fel att kalla Tjuren från Bronx (1980) för en boxingfilm. Det är inte bara en boxingfilm, det är mycket djupare än det.

·····

En Natt i New York

Originaltitel: After Hours
USA 1985

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Joseph Minion
Skådespelare: Griffin Dunne, Rosanna Arquette, Verna Bloom, Tommy Chong, Linda Fiorentino m.fl.

Filmen cirkulerar kring Paul Hackett (Griffin Dunne), en vanlig kontorsnisse som träffar en ung kvinna (Rosanna Arquette) på ett café. De samtalar och det leder till att Paul Hackett får höra talas om att hennes rumskamrat gör brevpressar, vilket han känner att han behöver. Han får hennes nummer och ringer upp henne och den unga kvinnan berättar att han kan komma hem till henne för att hämta brevpressarna. Självklart är det ju inte bara därför han ska dra hem till henne.

Så fort han satt sin fot i taxibilen så börjar eländet. Hans pengar blåser av misstag ut genom fönstret på grund av att taxichauffören kör på tok för snabbt och har då inga pengar kvar alls, varken för att ta sig hem eller någon annanstans. Han ringer på dörrklockan till lägenheten och de människorna han träffar där är bara de första av den rad suspekta typer han kommer möta i New Yorks mörker.

Till skillnad från Scorseses andra filmer, så har den här inte särskilt mycket våld inkluderat, förutom ett ytterst autentiskt mord vittnat genom en fönsterruta. Den har dessutom skärt ner på sex och det som är mest chockande är den surrealistiska, underliga Dalí-känslan man har i blodet då man ser Pauls ivriga försök att komma hem eller i alla fall få en säng för en natt, men ständigt möter nya karaktärer och problem som fördröjer allt.

Griffin Dunne är den rätta skådespelaren för rollen rakt genom. Tidigare kände jag igen honom som den humoristiske polaren Jack Goodman i John Landis' tidigare strålande film En Amerikansk Varulv i London och att han nu för tiden är regissör. Arquette gör också en bra prestation som den neurotiska flickan han möter, med en viss fascination för brännskador (eller vad det nu är om). Hur som helst är det en väldigt skum känsla man får i den här filmen, som man sällan får i andra filmer. Den är därför unik, inte bara för att vara Scorseses verk, utan för att den tar upp ett fräscht upplag.

Fotot är utomordentligt, med snabb klippning och handkamera hit och dit. Mycket av fotot i den här filmen för tankarna till Maffiabröder, som också är av Martin Scorsese. En snygg del i filmen är när Arquettes rolls vän släpper nycklar från lägenheten. Vid den här scenen släppte de faktiskt en kamera från taket. Kameran satt i en träplanka som hade gummilinor fastsurrade på den, så det blev som en slags "bungy-jump"-effekt. Resultat blev mycket häftigt, med snabba klipp som pricken över i:et.

Alla skådespelare är bra i den här filmen, de enda som isåfall inte är så bra är Cheech och Chong, som bara verkar kunna göra en slags roll i alla filmer de gör. Men ingen onödig massa skugga ska falla över dem eller filmen. En given favorit är bartendern som har ett problem med ett larm. Filmen är smockfull med kufiska karaktärer som är en ren fröjd för ögat att få ta del av. Se den här filmen och låt Scorsese ta med dig ut på stan "after hours".

···½