August Rush (2007)

Originaltitel: August Rush
USA/Färg/114 min

Regisserad av Kirsten Sheridan
Skriven av Nick Castle, James V. Hart och Paul Castro
Medverkande: Freddie Highmore, Keri Russell, Jonathan Rhys Meyers, Terrence Howard, Robin Williams, William Sadler m.fl.

JAG ÄR EN PERSON som ofta försöker hitta det bra i en film jag ser, oavsett hur dålig filmen är. Jag kan erkänna att Manos: The Hands of Fate (1966) hade sina komiska moment (även om det inte var meningen) och att flera dumma komedier ändå duger sena sommarkvällar med de man tycker om. Dock finns det en typ av film jag nästan aldrig står ut med: "djupa" filmer (som egentligen bara är en rörig sörja) av pretentiösa regissörer. När jag dock sätter på August Rush, så finner jag någon annan slags typ av film jag inte uppskattar. Innan jag börjar hacka på den här filmen alltför mycket, måste jag klargöra att August Rush utgör en slags hybrid av överdriven lycka, magi, ganska platta karaktärer och en verklighetsförankring som bara måste ses som ett långfinger åt alla som sliter dag ut och dag in för att komma lika långt som filmens August Rush gör på några månader, utan musikalisk erfarenhet.

August Rush är berättelsen om pojken Evan Taylor, som lever utan sina föräldrar på ett hem. Han har aldrig träffat sina föräldrar och det går inte en dag utan att han undrar vilka hans föräldrar är. Något som binder ihop hans önskan att få möta sina föräldrar är den musikalitet som döljer sig i lille Evan. Var han än går hör han toner och trots att han inte kan behärska ett instrument, hör han hur en kaskad av melodier blomstrar inom honom. En dag får han nog av hemmet och flyr därifrån; där börjar berättelsen, samtidigt som vi parallellt följer Evans föräldrar, som är ovetandes om hans existens. Handlingen är det inte alls fel på. Faktum är att handlingen faktiskt är verkligt gripande, även om August Rushs ganska överdrivna familjefilmförpackning gör att det stundtals kanske blir lite väl övertydligt, där exempelvis Evans mobbare framställs som verkligt endimensionella antagonister som bara lever för att vara onda och göra livet surt för Evan.

När Evan kommer till New York, bjuds han in av ett gäng musikaliska gatubarn att börja spela musik på gatan. De lever i ett ruckel under ledning av den härdade karlen Wizard (Williams). Han märker alla de andra barnens musikaliska talang, men det är tydligt att det är stor skillnad på Evan och de andra barnen. Evans toner finns bara i hans huvud och har inte tagit uttryck i någonting, till han hittar gitarren. På ett golv i huset finner han en gitarr på ett golv och ganska planlöst börjar han slå på gitarren; det hela slutar i ett inferno av toner som väcker hela huset, med den spelteknik som kommer göra Evan känd genom hela filmen. Wizard inser att pojken har talang, pojken får namnet August Rush och slår lite mer på guran ute på gatan och sen går det så fullkomligt utför och Evan når sådana fullkomligt orealistiska höjder ingen någonsin gjort, oavsett musikalisk förmåga. Vi har sett hur sagor om underbarn tagit form i liven hos Michael Jackson och Stevie Wonder och jag vet att ingen unge utan identifikationspapper kan börja på en av USA:s största musikskolor för att han är bra på gitarr, trots att han också är för ung. Det för bara en koppling till ett gitarrspel där väldigt komplexa former av tapping förekommer, trots att det är första gången han spelar. Det vore underbart om det vore så för visst finns inget annat ord för musik än magiskt, men överdriv inte. Publiken är inte idioter.

Bortser man från den orealistiska handlingen (vilket man faktiskt får ta och göra, det är inte på liv och död, så ta det med en nypa salt), så har filmen faktiskt väldigt bra musik. Jonathan Rhys Meyers gör också en fin roll i den plågade pappan Louis. Därefter gör Robin Williams (som vanligt) en bra prestation. Utöver det är det generellt sett bra skådespelare, även om jag kan ha lite problem med Freddie Highmore. Då kan jag inte motstå att koppla till den orealistiska handlingen igen och inser väl att materialet kanske inte är det bästa för att få det verka trovärdigt och gripande.

Överhuvudtaget är August Rush ingen film du ska ta på allra största allvar. Jag kan tyvärr inte motstå frestelsen, eftersom jag till och med känner en kille som går på Juilliard School och vet att han minsann slitit för att komma dit. Det är inte gjort i en handvändning. Dock är det positiva med August Rush att den sätter igång tankarna hos aspiranter. Musiken är stundtals kanon, berättartekniken är felfri och det kopplat med fin romantik och jakten på ens saknade föräldrar, gör ändå August Rush till en ganska fin, om än orealistisk och ganska överdriven, film. August Rush sätter ju ändå verkligen igång drömmarna och det i sig är ju en väldigt fin gest. 1½/5