Palindromes (2004)

Originaltitel: Palindromes
USA/Färg/100 min

Regisserad av Todd Solondz
Skriven av Todd Solondz
Medverkande: Matthew Faber, Angela Pietropinto, Bill Buell, Emani Sledge, Ellen Barkin, Valerie Shusterov m.fl.

SOLONDZ GÅR I SAMMA FOTSPÅR som sin andra långfilm Welcome to the Dollhouse (1995) och gör här en berättelse, som börjar med begravningen av Dawn Wiener, huvudkaraktären i ovannämnda film. Dawn har tagit livet av sig och vänner och bekanta har samlats, för att ta ett sista farväl. Därefter får vi följa Aviva, en tjej som absolut inte vill bli som Dawn, som rymmer hemifrån efter en fatal olycka som gör att hon inte kan föda barn. Aviva vill inget annat än att få barn och filmens teman blir därför (till skillnad från Solondzs övriga filmer, som nästan drunknar i absurditeter, tragedi och död) liv och vägen tillbaka från svåra tider. Det är ofrånkomligt att en och annan obscenitet förekommer, men med Palindromes (2004) gör Solondz faktiskt en ganska upplyftande film, även om vardagsmorbiditeten ligger och grubblar under ytan.

Aviva spelas (i likhet med I'm Not There. (2007)) av ett flertal olika karaktärer och hennes odyssé delas in i ett flertal olika berättelser, där delen Mama Sunshine nog är en personlig favorit. Vi erbjuds lysande skådespelarinsatser av hela familjen Sunshine, såsom Sharon Wilkins i rollen som Aviva. Värmen, glädjen och det överhängande temat om försoning och medmänsklighet, är en given tankeställare i den oroliga världen Solondz målar upp. För övrigt bjuder Matthew Farber (som spelade samma karaktär i just Welcome to the Doll House) på en mycket bra prestation, något som i min mening borde ha gett honom mer berömmelse. Farbers annorlunda utseende, tillsammans med den ärlighet hans karaktär visar upp, som bror till den avlidna Dawn, ger ett väldigt autentiskt och rätt igenom äkta och gripande intryck.

Palindromes är en betydligt lättare Solondz-film, men är givetvis ganska grov på sina ställen. Dessutom tenderar filmen att bli ganska svajig och rörig emellanåt, vilket kan ha att göra med att filmen egentligen är uppbyggd av flera små kortfilmer. Att Aviva mer och mer börjar liknas vid den förskräckliga (men ack, så tragiska) Dawn, gör givetvis att vi stundtals kan börja känna mer för våra sidokaraktärer, än just Aviva. Detta beror dock helt på hur långt in i berättelsen man är och vem som spelar Aviva. Med ett flertal skådespelerskor har Solondz däremot gjort en väldigt allsidig film, där många kan plocka ut sina egna godbitar.

Palindromes är en väldigt unik film, som vill säga något, kanske flera saker. Det tål dock att tänkas på. Samtidigt som Solondz visar hur de kärleksfulla, kristna Sunshines är, visar han oss alltid baksidan med det lyckliga levernet. Inget är riktigt fläckfritt rätt igenom och kanske är det vår verklighet, eller i alla fall en tolkning av vår verklighet, som Solondz vill visa. Jakten på en rätt, någon äkta, kanske är väldigt svår, den kanske är omöjlig, och man hittar alltid nya tankegångar i Solondzs scenarier. Vare sig Palindromes någonsin kommer ha ett budskap du ens skulle tänka dig att ta lärdom av och behålla, eller om Solondz här mest visar upp en historia med trasiga karaktärer, för att roa och kanske chockera, så kommer du definitivt att plocka med dig någonting från Palindromes, för en sådan film är det. Vad som egentligen menas, det är helt upp till dig själv, i en film som Palindromes. 3/5