Döda poeters sällskap (1989)

Originaltitel: Dead Poets Society
USA / FÄRG / 128min

Regisserad av Peter Weir
Skriven av Tom Schulman
Medverkande: Robin Williams, Robert Sean Leonard, Ethan Hawke, Josh Charles, Gale Hansen, Dylan Kussman m.fl.

DET FINNS MÅNGA människor inom filmindustrin som man har fördomar mot. Det kan vara regissörer, eller ibland manusförfattare, men oftast är det vilka sorts filmer som skådespelare brukar medverka i. Robin Williams har jag alltid tagit för en ganska rolig kille, som agerar rolig och lite knäpp i ömsom okej/bra filmer och ömsom riktiga bottenapp. Men nu har jag verkligen fått upp ögonen, och upptäckt att det finns en stor talang bakom den humoristiska och lättsinniga framsidan.

John Keating (Robin Williams) ska börja som ny lärare på en ortodox och sträng internatskola, där de fyra pelarna är "tradition, heder, disciplin och briljans". Mr Keating, eller "captain"; uppmanar istället eleverna att tänka självständigt och öppna upp ögonen för nya perspektiv, och inte bara lära sig andras dikter. Rektorn och de andra lärarna ser givetvis inte med helt blida ögon på det här, och hans oortodoxa undervisningsmetoder upprör, men eleverna älskar det. Några elever, tittar i en gammal årsbok från skolan, och ser Mr Keatings fotografi, och får reda på att han var med i någonting som kallas "Döda poeters sällskap", där de högläste poesi i en liten gråta. De eleverna beslutar sig för att också göra det, och även att skriva egen poesi.

ROBIN WILLIAMS, med sin huvudroll som Keating, är fullständigt lysande i filmen, och det här är tveklöst Robin Williams bästa insats, och jag tvivlar starkt på att han någonsin kommer att lyckas med en liknande roll. Även de övriga birollerna, mest bestående av eleverna är mycket bra. Alla eleverna har olika öden, och det som vi får följa mest i filmen är Neil Perry, som är en av skolans bästa elever, påtryckt av en hänsynslös far (Kurtwood Smith). Men egentligen vill han bli en skådespelare. Scenen när han först agerar på scenen i teatern, uppfylld av en euforisk glädje och frihet, och sedan kommer hem till sin missnöjde far blir en sådan oerhörd kontrast att de mer sentimentalt lagda kommer behöva några näsdukar att torka tårarna. Det kan tyckas att filmen är lite översentimental, men det vägs kraftigt upp av ett lysande skådespel, och ett imponerande manus, som förvånansvärt vann en Oscar. Men frågan är om det finns något djup i filmen?

I Sverige startades det lite en debatt om filmen efter premiären, om den uppmanade elever att tänka självständigt, eller om den bara visade följderna av för tidigt egentänkande. Men budskapet i filmen är tydligt. "Carpe diem", "Seize the day". Trots att slutscenen är väldigt vacker, så tycker jag att det finns en viss ton av översentimentalitet, som även hänger hela filmen, vilket är oerhört synd på en så pass bra film, och för mig hade den gärna fått fortsätta länge till, för nu kändes det ganska kort, men vackert. Underbart är kort.

····

Truman Show (1998)

Originaltitel: The Truman Show
USA / FÄRG / 103 min

Regisserad av Peter Weir
Skriven av Andrew Niccol
Medverkande: Jim Carrey, Laura Linney, Noah Emmerich, Natascha McElhone, Holland Taylor, Brian Delate m.fl.

EN AV DE ROLIGASTE och mest fängslande sätten att skämta på är i satirens väg. Ibland kan satiren få en att gapskratta, ibland kan den få en att chockeras, men sannerligen är satiren den sortens humor som är sjuk, men samtidigt kul och som drar upp massvis med känslor som vi inte så ofta får ta del av i andra komedier av andra slag. The Truman Show (1998) är ett utmärkt exempel på en fullkomligt fenomenal satir. The Truman Show är en film som får mig att skratta, samtidigt som den får mig att chockeras och känna ett extremt medlidande. Varför, mina vänner, ska jag berätta för er i och med denna recension.

Truman Burbank är en man som lever ett förhållandevis klämkäckt och perfekt liv i ett litet 1950-talsaktigt samhälle. Hans jobbigt flinande fru Meryl Burbank och hans felfria kontorsjobb gör honom till en lycklig man med ett stort, vitt leende och glansigt, kammat hår. Vad Truman inte vet är att han är "the boy in the bubble". Varje steg han tar, varenda grej han gör, har spelats in. Från att han föddes tills att han nu är över 30 år, allt har filmats. Och inte för säkerhetssyfte. Nej, för underhållningens skull. Truman Burbanks liv är The Truman Show. Miljontals tittare följer hans vardag och vad Truman inte vet är att han är med i en serie om hans liv. Alla han känner i den fina, lilla staden; hans vän, hans fru, alla han känner, är bara skådespelare som gör ett 24-timmarsjobb att agera nära och kära till Truman, som tror att allt är som det ska. Det är bara Truman Burbank som är äkta. Truman är omedvetet under TV-"snillet" Christofs (Ed Harris i en mycket skrämmande roll) toffel. Allt från sol till måne, om det ska blåsa eller om det ska regna, det är Christof och hans TV-gäng som bestämmer. På så sätt blir Truman deras lilla offer, deras lilla ko, som de kan mjölka ur alla pengar på för att tjäna pengar. Och de har gjort det hela hans liv, utan hans vetskap.

JIM CARREY har här fått sätta tänderna i lite saftigare material, till skillnad från till exempel Den galopperande detektiven (1994). Här spelar han en fullt vuxen man som varit leksak för en gammal skitstövel och inte fått en proper uppväxt. Han har bara levt i en egen värld i hela sitt liv. Ett enda stort skämt. Carrey spelar rollen som Truman Burbank så otroligt bra, för innerst inne, i vilken scen som helst, ser det otränade ögat möjligen bara en man vid namn Truman Burbank som går till jobbet. Men innerst inne ser man det sårbara barnet inombords, barnet som inte vet vad han ska säga eller göra, barnet som inte vet vart han ska vända sig i en alltför perfekt värld. Att han har en fullkomligt plastlik fru gör inte saken bättre.

Vad filmen så komiskt leverar är då och då reklam. Till exempel ser vi Trumans vän Marlon dricka öl ur en burk. Inget speciellt. Men helt plötsligt hör vi honom säga: "Såhär ska en öl smaka" på ett typiskt reklamtonläge. Att Trumans liv är anpassat efter en TV-serie förekommer då ännu mer tydligt. Att det även är rena rama 1950-talstemat i staden han bor i och att de sedan kör sprillans nya Ford-bilar, är en annan slags ironi som bildas och passar i en satir som den här.

Inte bara skådespelet är perfekt, den lätt surrealistiska tonen i vissa sammanhang är alldeles utsökt, likaså fotot som verkligen speglar ett perfekt samhälle, fast helt utan resonans. Filmens underbara dialoger är även de så magnetiskt, elektriskt passande för filmen. Givetvis är en favorit: "Good morning, and in case I don't see ya, good afternoon, good evening, and good night!"

Vad man kan säga efter en sådan här film, som fått en att skratta samtidigt som den fått en att må dåligt? Underbar. I det här sammanhanget är filmen inget annat än underbar. Carrey gör en filmroll som bevisar att han är ämnad för att göra mer än enbart dumma karaktärer och visar här ett perfekt bevis på att filmvärlden ska placera honom i andra fack tills vidare. När en film som denna väcker så många känslor; skräck, sorg, humor, ja, då är allt precis som en film ska vara. Då sitter det verkligen som hand i handske.

·····