Planet Terror (2007)

Originaltitel: Planet Terror
USA / FÄRG / 109 min

Regisserad av Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez
Skådespelare: Rose McGowan, Freddy Rodríguez, Josh Brolin, Marley Shelton, Jeff Fahey, Michael Biehn, Rebel Rodriguez m.fl.

NÄR DET KOMMER TILL att nämna mina favoritfilmer, så finns det två olika parter inom mig som säger sitt. En part gillar filmerna som, av samhället anses som, kvalitativa filmer. Ett fåtal exempel är Clockwork Orange (1971), Gökboet (1975) och Den sista färden (1972). Alla är de några favoriter av de filmer jag sett, och omvärlden har tyckt samma sak. De innehåller en enorm blandning av handling, tema och skådespeleri som gör filmerna till riktiga mästerverk. Den första parten av mitt filmgillande är alltså rätt enkel att genomskåda: de riktiga mästerverken förblir favoritfilmer för mig.

Sen kommer vi då till den andra parten. Där har vi filmer som alla andra mest skulle anse som hyfsade filmer, eller rent utav, skräpfilmer. Bad Taste (1987) är ett exempel på en film som jag älskar, även fast jag själv vet att kvaliteten inte håller någonstans i denna film. Skådespelarna suger, musiken suger, det mesta suger. Tycker du. Jag tycker att allt äger. Kanske för att jag är splatter-fan och för att den här filmen betydde mycket i mina splatter-dagar som filmregissör, men i grund och botten är Bad Taste inte en bra film.

NÄR QUENTIN TARANTINO OCH ROBERT RODRIGUEZ slog ihop för att göra Grindhouse (2006) var man minst sagt förväntansfull. En hyllning till skräpfilmer från 1970-talet (med allt från sex, våld och spya i en härlig blandning) samlat med smält film och tveksam ljud-/bildkvalitet. Det blir inte bättre än såhär på skräpfilmshållet. Sen får vi då reda på att Grindhouse inte släpps i Sverige, utan delas upp i Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Planet Terror är Robert Rodriguezs segment.

Planet Terror handlar om en infektion som gör människor till slemmiga monster som fräser sweet-chili-liknande substanser på folk och gör hemskheter. Lite som en zombie-rulle. Sen så är det givetvis en liten grupp människor som måste slå ihop sig och skydda sig mot dessa varelser, med ammunition upp till tänderna. Räkna med blod och våld och sweet-chili-liknande slem.

SKÅDESPELERIET är faktiskt strålande rätt igenom, med tanke på det material de har fått tag i. De ska spela i en film som är en hyllning till skräpfilm och de lyckas väldigt bra att faktiskt fånga en viss kvalitet trots all medveten dålig kvalitet. Bäst är nog Rose McGowan, som fångar känslan av en talangfull tjej som hamnat fel väldigt bra. Sämst är nog Quentin Tarantino. När Tarantino om och om och om igen ska försöka leka stenansikte till skådespelare så blir det bara fel och man ser bara en liten 14-årig filmnörd förklädd i en vuxen mans kropp, vilket han antagligen är också. Han är inte bra någonstans. Han ska hålla sig bakom kameran.

Känslan, reporna, ja, till och med den där gången i filmen då själva filmen smälter (på projektorn då, som filmen anspelar sig bli uppspelad på) och det fattas en rulle i filmen, det är klockrent. Känslan av att sitta på en riktig så kallat grindhouse (begrepp på en numera nerlagd form av biograf, där enbart skräpfilmer visades, kort och gott), och gotta i sig popcorn bredvid någon som kanske är på flykt från lagens långa arm är verkligen där och den råa och skitiga känslan finns genom hela filmen.

Jag skulle faktiskt kunna ta det så långt som att säga att Planet Terror är bättre än Death Proof, i den aspekten att action och spänning finns mycket mer närvarande än vad den gör i sistnämnda. Glöden, passionen, våldet och skräcken finns där, utblandad med Roberts egenkomponerade musik. Blodet sprutar, någon vänder på steken och ansikten smälter. Festen kan börja.

···½