Amadeus: The Director's Cut (1984)

Originaltitel: Amadeus: The Director's Cut
USA / FÄRG / 180 min

Regisserad av Milos Forman
Skriven av Peter Shaffer
Skådespelare: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Roy Dotrice, Simon Callow, Christine Ebersole m.fl.

JAG HAR HITTILLS skrivit 6 recensioner och alla har jag tyckt varit överdrivet korta. Kolla bara på Donnie Darko (2001), är ju bara några meningar. Detta är ju deprimerande, men nu ska jag allt skriva en recension som är mycket, mycket längre och bättre. En recension jag varit stolt över var Elephant (2003) som icke uppmärksammades så mycket.

Nu sitter jag har och ska nu framkalla ett långt och väluttänkt inlägg av denna storslagna film av Milos Forman. Jag hoppas att fler kommer vilja se den här filmen efter min recension. Allt detta började med att jag och min bror kollade på TV, vi kollade på varje kanal då vi plötsligt såg att de visade Amadeus (1984) på SVT. Jag var rädd att den här filmen skulle bli en lång och tråkig film men ack vad jag hade fel, jag tänker ju sedan på att det faktist är Milos Forman, en favorit. Detta mästerverk är så svårt att berätta men jag ska försöka formulera det på bästa sätt. Och förresten, innan jag börjar skriva - skriv en kommentar, va? Det vore verkligen snällt av er. Jag hoppas ni kommer ha kul när ni läser denna recension.

FILMEN ÄR en biografi av Saileri som ständigt blev avundsjuk på Mozart. Mozart, som inget vet om att Saileri själv hatar Mozart mer än allt annat. Men Saileri dyrkar ändå hans vackra, ljuvliga musik. Mozart, en irriterande, fnittrande kompositör. Saileri, en italienare som tror han är bäst inom musik. Men innerst i hans hjärna vet han att Mozart är en begåvad mästare inom musik. Saileri är en man som på utsidan visar sina förmåner och sin vänlighet men på insidan visar han ondska. Karaktärsstudierna är mycket bra, du vet exakt vem de är.

Fotot är mästerligt, regin är också minst sagt mästerligt. Längden gör filmen bara bättre egentligen, du sitter där i över tre timmar och tröttnar aldrig. Scenografin och bakgrundsmusiken är otrolig. Den gamla och vackra musiken ger ett väldigt bra intryck. Den är lite icke-linjär, filmen är lite av en "flashback", men jag skulle nog inte kalla den för en icke-linjär film. Det mesta av filmen är linjärt. Den linjära berättartekniken är väldigt bra och ger en bättre bild av filmen.

När du väl har suttit och sett filmen till sitt slut, kan du inget mer än att älska den. Du tänker att Mozart förtjänade bättre, du tänker på Salieri, du tänker på alla karaktärer som en gång i tiden fanns. Sedan tänker du på hur bra gjord filmen var. Du kan inte göra mer än att ge den en 5:a. Den här filmen är en film du kan se om och om igen. Trots längden. Jag kände så i alla fall. Och det är jag stolt över.

·····