Psycho (1960)

Originaltitel: Psycho
USA / SVART-VIT / 109 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Robert Bloch (roman) och Joseph Stefano (manus)
Skådespelare: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles, John Gavin, Martin Balsam, John McIntire m.fl.

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE (1966), Once Upon a Time in the West (1968), År 2001- ett rymdäventyr (1968), Dr Strangelove eller Hur jag lärde mig att sluta ängslas och lärde mig att älska bomben (1964), Easy Rider (1969), Doktor Zjivago (1965)... Visst var 60-talet ett fantastiskt årtionde sett ur filmperspektiv, möjligtvis det bästa årtiondet någonsin, men den bästa filmen från det här decenniumet är enligt mig en film signerad Alfred Hitchcock; Psycho (1960). Alfred Hitchcock var väldigt produktiv under sina levnadsår och lyckades regissera cirka femtio filmer, många av dem är ofattbart bra, och han är utan tvekan en av de främsta regissörerna någonsin. Psycho är nog Hitchcocks kronjuvel, den mest kända och även den mest skrämmande filmen av skräck/thriller-regissören.

Marion Crane (Janet Leigh) jobbar som sekreterare på en mäklarfirma, som en dag blir besökt av en storkund som har köpt en fastighet för 40 000 dollar, kontant. Marion blir kommenderad av sin sin smått oroliga chef att lämna in den stora summan pengarna på banken, men Marion stjäl istället pengarna, för att kunna ordna upp sin älskares och hennes ekonomi. Att berätta mer om historien än det här vore både onödigt och elakt mot en framtida tittare, eftersom filmen innehåller en del överraskningsmoment och vändningar, som delvis gör den här filmen så fruktansvärt bra. Hitchcock hade redan innan Psycho blivit en erkänd regissör, genom att året innan gjort I sista minuten (1959) och två år innan Studie i brott (1957), som båda av många rankas som några av hans bästa filmer, men Psycho är inte alls lik Hitchcocks övriga filmer, och inte de övriga filmerna som gjordes då heller, Psycho är nog i ett eget fack bland Hitchcocks filmer, men trots sina olikheter med övriga mästerliga filmer från den tiden så är ändå Psycho den absolut bästa filmen från 60-talet, enligt mig. Men det existerar absolut karaktäristiska Hitchcock-drag, för vem om inte han skulle göra en film med ett TV-team istället för med hans "riktiga" team, bara för att ge Psycho ett så billigt och opåkostat utseende som möjligt, precis som med valet att göra filmen i svart-vitt, trots att färgfilmen var tjugo år gammal. Det finns goda skäl till att det har gjorts två godkända uppföljare till Psycho och en horribel nyinspelning av Gus van Sant, som annars gör bra filmer, från 1998 (en exakt kopia, med exakt samma dialog, musik etc. Den enda skillnaden är skådespelarna och att det inte är svart-vitt utan färg).

ALFRED HITCHCOCK är långt ifrån den enda som bör krediteras för det här mästerverket. Efter att ha sett filmen ekar fortfarande Bernard Hermanns gnisslande strängar i huvudet, som ett outplånligt minne från filmen. Anthony Perkins kusliga och skrämmande roll som den gåtfulle Norman Bates är en av filmhistoriens bäst spelade roller, Norman Bates är och förblir en av de mest oförglömliga karaktärera någonsin. De övriga skådespelarnas insatser är också av god kaliber, men här är det Perkins som är i centrum. Även Alfred Hitchcock gör som vanligt en "cameo" i filmen, om du spanar utanför Marions arbetsplats några minuter in i filmen så kommer du nog märka en rund liten herre med cowboy-hatt som går förbi. Joseph Stefano, som tyvärr gick bort ifjol, var "bara" trettioåtta år när han skrev manuset till filmen, och Hitchcock var till en början oviss om hur Stefano skulle klara uppgiften, han litade hellre på äldre och mer erfarna manusförfattare, men Hitchcock blev knappast besviken på slutresultatet, för manuset, som är baserat på Robert Blochs bok från året innan, är oerhört skickligt. Det är svårt att inte heller nämna den troligtvis mest berömda och ständigt parodiserade dusch-scenen, som de flesta känner till, trots att de inte sett filmen. Den blev skjuten ur otaliga vinklar, och intressant är också att trots offret står naken i en dusch så visas det ingenting naket, mycket beroende på den stränga censuren som existerade då. Efter att Alfred Hitchcock hade läst boken beslutade han genast att göra en film av den, och försökte köpa upp så många exemplar som möjligt av boken, även från privatpersoner, för att få handlingen så hemlig som möjligt, vilket också är anledningen till att jag valde att beskriva handlingen så kortfattat som möjligt.

Jag har alltid sett på Alfred Hitchcock som en man som kan bygga upp en spännande och intressant stämmning, och i Psycho lyckas hen perfekt med det. Det finns tio, femton filmer med Hithcock som är åtminstone mycket bra, men Psycho är och förblir min favoritfilm av Hitchcock, och en av mina favoriter bland alla filmer någonsin. Ett gott råd är att om du är det minsta intresserad av att se bra film så bör du absolut spendera din tid på Psycho. Förvänta dig ett rent mästerverk, ett fulländat mästerverk.

·····