Half Nelson (2006)

Originaltitel: Half Nelson
USA/Färg/106 min

Regisserad av Ryan Fleck
Skriven av Ryan Fleck och Anna Boden
Medverkande: Ryan Gosling, Jeff Lima, Shareeka Epps, Nathan Corbett, Tyra Kwao-Vovo, Rosemary Ledee m.fl.

RYAN GOSLING var tidigare, för mig, ännu en pretty boy långt bort i Hollywood, vilket givetvis är en väldigt beklaglig bemärkelse. Det är som att ta ut all tänkbar potential på förhand av den enkla anledningen att personen ifråga uppmärksammats för sina "good looks". När jag och mina vänner började diskutera Goslings senaste Drive på tåget hem, insåg jag helt plötsligt att det faktiskt var Gosling som spelade huvudrollen i Half Nelson, en indie-rulle jag velat se sen den kom 2006. Givetvis skrotade jag mina fördomar och såg filmen och givetvis visade den ju enbart att Gosling är en väldigt bra skådespelare.

Half Nelson handlar om Dan, som pendlar mellan sitt jobb som lärare och sitt liv som tung drogmissbrukare. På en skola i New York undervisar han historia för ett gäng ungar, som alla ser Dan som deras häftiga och störtsköna idol, men det är enbart en i klassen - Drey - som verkligen vet vad som är på gång. Berättelsen om hur Dan försöker matcha sina motpoler till sysslor, samtidigt som han gör tafatta försök att finna kärleken och gå vidare i livet, vävs samman med Dreys liv som ung flicka i mitten av drogförhandlingar och spruckna familjeförhållanden. Dan och Dreys kemi blir på ett sätt drivkraften i filmen, även om filmen inte centrerar sig på deras relation, utan även väldigt mycket på dem som individer.

Med grovkornig film och oskarpa inzoomningar och närbilder skapar Ryan Fleck en skitig och närgående film, även om det konstnärliga draget till viss mån kan vara lite klyschigt, då även storfilmer som Crash använder sig av det medvetet halvskakiga fotot. Flecks fäbless för att filma så pass närgånget att vi ibland inte ens ser vad karaktärerna gör, skapar dock en viss originalitet i filmandet, samtidigt som hela berättelsen och både Gosling och Epps prestationer är fenomenala i sin enkelhet. Tillsammans med lämplig musik har vi en väldigt indie film, men det är samtidigt inget som talar om något negativt (då jag oftast känner att det är just de filmerna som vågar tänka utanför ramarna).

Fleck har gjort en film som i sitt avskalade sätt klart och tydligt berättar berättelsen om en man med ett självdestruktivt och väldigt annorlunda liv. I sin självdestruktivitet finner han ändå den konstruktivitet som är Drey och de andra barnen han lär ut, något som troligtvis får honom att fortfarande kunna stå på benen. Dock kan jag stundtals känna att Half Nelson följer ett visst recept för hur man ska göra en alternativ, mästerlig film som hyllas på filmfestivaler; det känns lite utnött. Dock är berättelsen i sig fin och fokus ligger inte direkt på narkotikan (där man vanligtvis kan sjabbla bort X antal minuter på lite häftiga drogsekvenser), utan handlar mer om Dans sätt att klara av ett hyfsat anständigt liv utan att ge upp drogen. Den ger en bild av stillheten och tristessen, tomheten, i en narkomans liv och inte så mycket om själva trippen; på så vis är det en film som håller en kopplad i just brottningsgreppet halvnelson. I allt raseri, spänst och frustration, är det enda Dan vill egentligen att hålla kvar den lilla tillvaro han faktiskt har. 4/5