Aguirre - Guds vrede (1972)

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5

Ray (2004)

Originaltitel: Ray
USA/Färg/152 min

Regisserad av Taylor Hackford
Skriven av Taylor Hackford och James L. White
Medverkande: Jamie Foxx, Kerry Washington, Regina King, Clifton Powell, Harry Lennix, Bokeem Woodbine m.fl.

2004 FÖRLOADE VI EN MAN, en musikalisk ikon, men framför allt en godhjärtad människa vars liv kantats av problem där man övervunnit fler hinder än du och jag förmodligen någonsin kommer att göra. Ray Charles liv har inte bara givit inspiration till dagens generationer utan kommer för alltid att förespråka kampen mot rasism och förtryck då människor oavsett handikapp är lika värda. Ray är filmen om denne mans liv, karriär och vägen till toppen.

Filmen börjar med att vi möter en ung Ray Charles, oupptäckt och på resande fot. Ray är en fantastisk musiker och det tar inte lång tid innan folk får upp ögonen för den skicklige pianisten och sångaren. Men Ray har ett stort problem, han är blind. På grund av sitt handikapp har Ray fått lära sig anpassa sin tillvaro, livet är inte enkelt utan synen, vem kan man lita på och vart tar man sig rent fysiskt och psykiskt i livet när man ständigt lever i mörkret? Ray finner kärleken men även lockelsen att fly till drogernas värld. Hans liv blir en ständig kamp mellan svåra val och en strävan att aldrig låt folk döma honom efter den syn han inte har.

Som en biografisk film kan man ha svårt att se den spänning och underhållning som ligger i Ray Charles liv men som faktiskt resulterar i en mycket god filmupplevelse. Ray är en perfekt karaktär att bygga en historia på. Här finns så mycket problem och lidande att det nästan känns som att allt är ett enda stort påhitt, en fiktion och kreation ur tomma intet. Filmen bygger mycket på relativa ämnen så som diskriminering, skuld och kärlek utan att riktigt hamna i det annars väldigt typiska Hollywood-träsk många filmer ligger i. Att det är en independentfilm ger den en seriösare ton utan att gå över i något rent artistisk verk.

Ray är verkligen ingen rent depressiv film utan vad jag gillar med den är hur man presenterar hans handikapp med ett så pass optimistiskt perspektiv som ger en förhoppningar snarare än nedlåtet medlidande. Vad som ger filmen dess klass är till stor del tack vare Jamie Foxxs fantastiska rollprestation i rollen som självaste Ray Charles. Aldrig har jag sett någon uppslukas och med sådan inlevelse gått in i en karaktär som han gör i denna film. Då fokuset ständigt ligger på Rays innerliga resa är just tyngden på huvudrollsinnehavaren förmodligen det allra viktigaste i hela filmen. Man kan säga vad man vill om de resterande skådespelarna och filmen i helhet men ingen kan ta ifrån Jamie Foxx den Oscarsstatyett han så rättvist kammade hem för denna ypperliga rollprestation.

Man kan inte se denna film utan att vänta sig en hel del härlig musik. När man ser på filmer som handlar om just musik så är ju självklart förväntningarna på topp vad gäller kvaliteten samt sättet att arbeta in ljudet och jag måste då säga att man verkligen levererat här. Tack vare musiken lyfter filmen rejält. Även om man aldrig lyssnat eller uppskattat Ray Charles musik tidigare så finner man ljudläggning väldigt passande, något som skapar en bättre helhetsbild.

Vad som tyvärr sänker filmen är det faktum att det är mycket svårt att summera ett liv fullt av så mycket händelser och historia på två timmar att man förlorar det flyt som är så viktigt för att hålla intresset uppe. Jag kan även tycka att man ibland la fokus på fel punkter och att det mot slutet kunde kännas en aning långtråkigt att drilla igenom samma sak om och om igen. Vad som räddar filmen i detta läge är en bra avslutning men som jag inte tänker avslöja något av här.

Det här kan alltså summeras som ett måste för dem av musikaliskt intresse men även för dem som bara vill se ett bra drama. Att filmen baseras på verkliga händelser ger den ett större djup och man lämnar inte TV soffan utan att bli rörd. 4/5

Catch Me If You Can (2002)

Originaltitel: Catch Me If You Can
Kanada & USA/Färg/141 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Jeff Nathanson, Frank Abagnale Jr. och Stan Redding
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Martin Sheen, Nathalie Baye, Amy Adams m.fl.

DET FINNS MÅNGA KÄNDA REGISSÖRER som egentligen bara gör den berömda bilden av storfilm. Kända skådespelare, överdådiga scenarier och utsvävande handling i ett landskap oftast ganska avlägset från vår samtid. Det jag däremot gillar med Steven Spielberg att han visserligen också kan göra sådana filmer, men ofta också väljer att gå tillbaka ett steg i fiktionsfaktorn. Ibland gör han avsevärt enklare filmer om man jämför med de sci-fi-filmer han kanske är allra mest känd för. Med enklare menas dock givetvis inte på något sätt mindre genomtänkta eller gripande filmer - tvärtom är det kanske de som träffar mig ännu mer på djupet. Spielbergs vida talang och utbredda spelplan fastställer just det faktumet att han faktiskt är en väldigt duktig regissör. Ofta blir man mer eller mindre tvungen att nämna mer okända tungviktare som Fassbinder och Kurosawa när man ska nämna sina främsta favoritregissörer; dock ska man inte glömma (vilket jag egentligen inte tror att nån gör) att Spielberg är en strålande, nutida regissör som aldrig verkar tappa gnistan, något jag emellanåt kan tycka att exempelvis Martin Scorsese gjort.

Med Catch Me If You Can berättar Spielberg berättelsen om verklighetens Frank Abagnale (DiCaprio), en ung svindlare utan dess like. Innan han fyllt 19 år hade han lyckats lura till sig jobb såsom pilot, läkare och advokat. På sina eskapader lyckades han kamma hem stora summor pengar, till stor hjälp tack vare den checkförfalskning han förde; något som var det främsta motivet till den jakt själva filmen handlar om. Vi har nämligen Carl Hanratty (Hanks), en medelålders polis som är gift med sitt arbete. I bitter men fast besluten arbetstakt startar han den maniska jakten på den unga skurken, en jakt som - såsom titeln så fyndigt berättar för oss - blir ännu svårare än han trott. Till stor del som skämt på Hanrattys bekostnad, dessutom.

Medan många syftat på att Kubricks porträttering av våld i Clockwork Orange (1971) är alltför tilltagande för svaga människor, kan man lugnt säga att Catch Me If You Can är en ännu mer tilltagande och definitivt mer harmlös glorifiering av brott. Inget av det Abagnale gör anses ju egentligen som rätt, men det går inte att inte tycka att Frank Abagnale nog katten är coolaste kisen i stan! Med glimten i ögat springer han fram i ett liv kantat av undersköna damer, lyx och vilda äventyr. Det ska däremot inte få en att glömma bort filmens allvarligare sidor, de som verkliga Abagnale hoppades på att få lyfta fram, nämligen ärren efter skilsmässor och behovet av föräldrar som älskar en. På så sätt blir även Catch Me If You Can en rent gripande film om en intressant människa. Låt mig då bedyra att han knappast skulle bli lika intressant utan den allvarligare sidan - en karaktär helt besprutad i lycka och succé ger ett väldigt overkligt och således tråkigt intryck. Spielberg balanserar mellan muntert livsnjutande och jobbiga familjeproblem på ett väldigt engagerande vis, utan att snubbla över för mycket på någon av sidorna.

Rent konkret kan man då enbart säga att denna film definitivt rekommenderas. En väldigt skicklig regissör förnyar sig själv med Catch Me If You Can, med skådespelare det faktiskt aldrig kan gå fel med. Jag menar, DiCaprio och Hanks. Det blir helt enkelt bara bra. Med Spielberg känns två timmar film aldrig som ett långt pass genom bergslandskap, utan snarare som ett vilt, planlöst maraton i evigt intressanta miljöer - lite som Abagnales egna impulsartade agerande - vilket helt enkelt blir en väldigt bra fredagsfilm. Jag hatar glorifierande av mördare och grova brottslingar, men just Abagnale, kom igen. Jisses, vilken lirare. 4/5

The King's Speech (2010)

Originaltitel: The King's Speech
Australien, Storbritannien och USA/Färg/114 min

Regisserad av Tom Hooper
Skriven av David Seidler
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Jennifer Ehle, Michael Gambon m.fl.

I JANUARI 1936 dör den engelske kungen George V och lämnar det brittiska imperiet och folket i dess mest kritiska tid utan vare sig hopp eller ledare. På randen till krig blir det upp till hertigen av York, prins Albert, att ta sin faders plats, en uppgift som aldrig varit menad eller önskad av honom, och hur går det när man samtidigt lider av svår stamning och scenskräck? Kan han ta mod till sig och övervinna de problem som ständigt plågat hans vardag och därmed nå ut och ena det splittrade folket?

Sådan följer handlingen i denna Oscarsbelönade film från 2010 med Colin Firth i huvudrollen. Det första jag kan säga om The King's Speech är att det är en mycket välgjord film. Här har regissören ett fint öga för detaljer där man bygger upp en mycket trovärdig brittisk tidig 1900-talsmiljö. Här har alla de viktiga faktorerna så som skådespel, manus, bild och musik vävts samman till en två timmar lång underhållning som passar de flesta åldrar där både komiken och allvaret i ämnet träder fram. Bara skådespelet och det delvis mycket fina fotot i sig är av stor tyngd i filmen och där framför allt huvudrollsinnehavarna gör fantastiska rollprestationer.

Tyvärr tappar man ganska lätt intresset då det inte händer så mycket i mittensekvenserna vilket till och från gör den relativt tråkig. Här saknas även det djup som hade behövts för att förstå och lära känna karaktärerna bättre då man bara lätt skrapar på ytan av vad som skulle kunna bli en mycket mer gripande och känslomässig historia. Den lekfullhet som pryder filmen gör att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, är det en komedi eller ett drama? Utan någon klar uppfattning av vad man ser på så fastnar man i ett fack någonstans där mitt i mellan.

Att denna film skulle vara bättre än The Social Network (2010) och Black Swan (2010) (båda Oscarsnominerade samma år) tycker jag inte stämmer. Kvaliteten är liknande hos samtliga men där spänningen här saknas.

Vad som räddar det hela är ett kreativt tänkande kring både manus samt historian plus skådespelet och de fina miljöerna. Det är en mycket typisk Hollywood-saga som är lätt att förstå sig på och som avrundas till en trevlig filmupplevelse. 4/5

The Blind Side (2009)

Originaltitel: The Blind Side
USA/Färg/129 min

Regisserad av John Lee Hancock
Skriven av John Lee Hancock och Michael Lewis
Medverkande: Sandra Bullock, Tim McGraw, Quinton Aaron, Jae Head, Lily Collins, Ray McKinnon m.fl.

THE BLIND SIDE (2009) är den sanna historien om den amerikanska fotbollspelaren Michael Oher, som fick vara med om en väldigt ovanlig sak som ung. Oher växte upp under hårda förhållanden, med en pappa som snabbt försvann ur bilden och ett vrak till mor. I hans bostadsområde härjade laglösa gäng, där knark och alkohol tidigt präglade ungdomarnas vardagar. Oher roar sig med att ständigt hitta nya ställen att sova på och stryker runt, stor som ett hus, men tyst som en mus, utan några direkta mål i livet, mestadels eftersom han inte riktigt finner något hopp i att kunna bli något. När filmen börjar, så bor Oher hos en vän och hans far. De tre åker ner till Wingate Christian School, för att, i ett desperat försök, kunna få in de två ungdomarna i skolan. Detta är givetvis en omöjlig dröm, då en så högt stående skola knappast föredrar att släppa in ett gatans barn. Plötsligt lägger dock skolans tränare märke till Ohers fysik och styrka, vilket gör att framför allt finner en möjlighet att ta med honom i fotbollslaget. Sagt och gjort, Oher får börja på skolan. Vad som dock sätter käppar i hjulet för honom, är att han är en tyst och väldigt osocial herre, som inte verkar förstå något av vad lärarna säger. Leigh Anne Tuohy, en invånare i staden, lägger märke till denna ensamma pojke och bestämmer sig för att, såsom den goda kristna hon är, att ge honom ett tak över huvudet. Ganska förvånansvärt blir Oher nästan som en del i Tuohys familj, vilket bara blir början på en överväldigande framgångssaga.

Man kan då fråga sig om filmen är bra. Jag är lite kluven i frågan. Fotot i filmen är stundtals väldigt vackert och berättelsen dör aldrig, trots att filmen rullar på i två timmar. Dock finns det ett fåtal problem jag har med filmen. Exempelvis är jag inte särskilt förtjust i filmer, som bygger varje dramatisk, känslosam, gripande scen på att lägga en ljudmatta och slå an ett fåtal pianotangenter. Filmen använder sig av denna ganska billiga metod åtskilliga gånger, vilket ibland blir ganska irriterande. Dessutom blir porträtterandet av Leigh Anne lite svulstigt, nästan som hon är en ängel nedsjunken från himlen, där hon ger denna stackars kille en chans. Till en början känns det inte av och när man väl bjuds in i filmens hela atmosfär, märks det inte av. Börjar man plötsligt se på scenerna lite mer objektivt, börjar man dock se att den där överdrivna lycko- och hjältescenariot finns där, ibland till överdrift. Detta är ett väldigt amerikanskt sätt att göra det på, men The Blind Side är också en väldigt amerikansk film. Dessutom kan filmens porträtterande av "den vita överhöghetens hjälp" till de fattigare svarta ses som ett ganska cheesy sätt att berätta historien på, även om det förklaras just i filmen att Leigh Anne knappast känner det så kallade "white guilt", utan snarare tilldrar sig Oher som sin egen son.

Det leder mig till nästa punkt, vilket är att ovanstående kritik mot filmen inte direkt håller (förutom möjligtvis ljudmattorna, sånt är irriterande). Detta är ju nämligen en sann historia och oavsett om man tycker att bilden kan ses som något rasistisk (vilket en del uppfattat det på bland annat IMDb:s forum för filmen), så är det total sanning. Faktum är att verkligheten överträffar dikten och att det inte är någon omedveten rasism det handlar om, utan snarare om en person som väljer att se utöver rasismens barriärer hos den vita överklassen, förbi färg, och till personens verkliga person och situation. På så sätt är filmen bra, eftersom den visar en person som faktiskt hjälper en annan för att han behöver det och inte för att de förlitar sig på en stereotyp. Att filmen stundtals kanske blir lite väl Hollywood, det är en helt annan sak.

Filmen är stundtals väldigt spännande, såsom i den viktiga matchen. Filmen har väldigt många rafflande och givande scener och det är just det som gör att filmen flyter på, utan att faktiskt kännas tråkig. Den varma familjekänslan och faktumet att de faktiskt börjat älska Oher som om han var deras egen son, är något man definitivt bara vill ta till sig och ta del av. Det finns, som jag tidigare nämnt, tendens till att det blir cheesy, banalt, men vad det hela handlar om träffar faktiskt alldeles rätt.

The Blind Side är avslutningsvis en bra film. Sandra Bullock förtjänade inte en Oscar för hennes roll, men hon är bra. Jag skulle dock vilja sätta strålkastarna på Quinton Aaron, som spelade Oher. Även om det kan anses lätt att spela en tyst typ, är det desto svårare att personligheten verkligen når ut, att tankarna och funderingarna når ut till oss tittare. Aaron gjorde ett väldigt bra jobb och även om det kanske inte var överdrivet hjärtknipande, var det en väldigt bra prestation. Med det sagt, är The Blind Side en välgjord film, där dess välgjordhet kanske gör att den kan tyckas något, något plastig, men faktum är att jag vill rekommendera den här filmen. Filmer som dessa har en tendens att falla pladask, men jag kan ärligt säga att jag blev väldigt underhållen, samtidigt som jag gladdes över filmens teman och tog till mig filmens alla allvarliga element. The Blind Side är en allvarlig, viktig historia, inslagen i ett väldigt fin fodral, med rosa rosett. 3/5

Max Manus (2008)

Originaltitel: Max Manus
Danmark, Norge och Tyskland/Färg/118 min

Regisserad av Joachim Rønning och Espen Sandberg
Skriven av Thomas Nordseth-Tiller
Medverkande: Aksel Hennie, Agnes Kittelsen, Nicolai Cleve Broch, Ken Duken, Christian Rubeck, Knut Joner m.fl.

NORSK FILM är det lite av här på Movie Burger. Den enda vi har är Sånger från andra våningen (2000), men där var Norge bara med och hjälpte till. Därför kan jag stolt presentera den första recensionen på en "riktig" norsk film, nämligen kritikerrosade Max Manus (2008).

Max Manus handlar om den plätt människor som bestämde sig för att ställa till det för Hitler och hans nazister under andra världskriget, en besynnerligt viktig händelse för oss skandinaver, framför allt oss svenskar, som istället valde att arbeta med nassarna genom att låta dem åka med tåg genom Sverige. Max Manus skildrar därför de människor i Oslogjengen som verkligen stred mot nazisterna och då främst Max Manus, en viktig motståndsman.

Max Manus följer den faktiskt ganska uttjatade subgenren "Andra världskriget-film", men till all rätta. Historien om det motstånd som skedde i vårat grannland är väldigt värt att berätta om och att det kom att bli Norges mest påkostade film, gör inte bara Max Manus till en väldigt välgjord film, utan även något av en norsk storfilm, något vi kanske inte riktigt skådat tidigare.

Jag har en fallenhet för att bli ganska uttråkad av den här typen av film. Det är oerhört viktiga historiedokument och absolut inget som ska få glömmas bort. Att andra världskriget ständigt görs till film om och om igen får fungera som en slags ständig påminnelse om det helvete Europa var under 1940-talet. Däremot krävs det mycket för att hålla mig intresserad, eftersom alla dessa filmer håller samma format. Plötsligt känns det lite som att man redan sett det. Vad Max Manus då vinner på, är att det handlar om Norges del i kriget, med Norge som produktionsland. Däremot undrar jag vad som hände med den alternativa synen på andra världskriget vi sett tidigare, såsom i Undergången - Hitler och tredje rikets fall (2004) (nej, jag tänker inte nämna Inglourious Basterds (2009), eftersom den snarare ska ses som en Tarantino-film, än en om en film om andra världskriget). Max Manus är en välgjord och intressant film om en historia som aldrig, aldrig ska få glömmas. Synd är bara att formatet är så tråkigt utformat och bidrar till den arkivering och ganska endimensionella syn på andra världskriget som bildats genom filmåren. Kriget, våldet och tyranniet finns där, men hur andra världskriget verkligen slet upp ett land, en världsdel, en värld och alla människors liv under enbart ett fåtal år, det finns inte riktigt, riktigt där. 2½/5

The Social Network (2010)

Originaltitel: The Social Network
USA/Färg/120 min

Regisserad av David Fincher
Skriven av Aaron Sorkin och Ben Mezrich
Medverkande: Jesse Eisenberg, Rooney Mara, Bryan Barter, Brenda Song, Dustin Fitzsimons, Armie Hammer m.fl.

THE SOCIAL NETWORK (2010), 2010 års största besvikelse efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Mina förväntningar var verkligen höga när jag gick och såg den här, men man fick inte gå hem med nöjd. En film om Facebook och dess skapare. Vad kommer näst? En film om Bill Gates? Hela konceptet med den här idén tycker jag är lite smått töntig. Facebook har ju inte varit populärt så jättelänge, drygt fem år. Det har funnits längre i USA, men inte i resten av världen, så jag förstår egentligen inte varför man inte väntar tills det blivit ännu större och har varit det största nätverket ett tag. Det skulle vara coolare om man väntade tills Mark Zuckerberg (grundare och huvudkaraktären i filmen) har dött. Då blir det mer biografi, tycker jag. Sen att David Fincher (Se7en (1995)) regisserar är ju kul och se, men resultatet blev sådär. Det här är inte riktigt hans genre, men ett helt okej jobb gjorde han.

Visst, det kan vara kul och veta hur allting startade men ibland vill man nog inte veta allt. Detta är ett sådant fall där man inte vill veta hur han har gjort för att bli så framgångsrik. Handlingen är lätt. Allt handlar om Mark Zuckerberg (Eisenberg). Han går på Harvard University, han är verkligen en tönt i plugget. Han hänger med sina töntiga polare och får inga tjejer. Men när han precis har blivit dumpat av en tjej kommer han på en idé om att starta upp ett network. Resten av filmen handlar om endast tre saker (enligt mig): 1. Han skaffar sig mer kompanjoner och medarbetare. 2. Bygger upp företaget, större nätverk, mer pengar. 3. "Blåser" sina medarbetare och kompanjoner, de får sin del med pengar, men deras namn står inte med i Facebook-historien.

Efter att man har kollat på den vill man ju inte, liksom, gilla Mark. Visst, han har byggt upp världens största nätverk, men att ha byggt upp nätverket på ett sådant sätt är ganska oskönt. Han blåser sin medarbetare, som var med och grundade hela skiten. Det kan man ju tycka är lite speciellt.

Mark ska inte bara få skit, han har trots allt skapat Facebook och hur han gjorde det är ju fantastiskt (bortsett från sin stil mot kompisarna), hur han, från att vara tönt, till att bli grundaren av Facebook, fått så mycket respekt och beröm. Nu använder ju varenda person jag känner Facebook, med ett få undantag, så han har ju verkligen lyckats, den där Mark. Trots allt detta så är det ändå en bra film. 3/5

Casino (1995)

Originaltitel: Casino
FRANKRIKE OCH USA/Färg/178 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Nicholas Pileggi och Martin Scorsese
Medverkande: Robert De Niro, Sharon Stone, Joe Pesci, James Woods, Frank Vincent, Pasquale Cajano m.fl.

SCORSESES FÄBLESS över att porträttera gangsters i film, kan ses som lite uttjatat, när han kommer med sin 104:e gangsterfilm, men det är viktigt att gå tillbaka till rötterna, där allt började, och hans absoluta storverk. Efter att ha sett filmer som Taxi Driver (1976), En natt i New York (1985) och Maffiabröder (1990), är det dock givet att han har sin alldeles egna plats i filmhistorien och att han får en Oscar för just The Departed ses då som väldigt försenat. Casino (1995) är också en av de där utstuderade, episka gangsterdramerna, som gör Scorsese till den han är.

Casino är inspirerad av Frank Rosenthals liv och handlar om kasinojätten Sam "Ace" Rothstein i Las Vegas och hans liv, såväl om hans personliga äventyr, som hans växande karriär. Rothstein är porträtterad av alltid lika duktiga De Niro, som här visar en ganska städad kriminell, som bleknar rent brutalitetsmässigt, med hans kumpan Nicky Santoro (Pesci). Pesci har en tendens att alltid spela samma roll: den lilla, gnälliga sidekicken utan hyfs, som kan smälla av närsomhelst. I Casino passar dock den rollen perfekt och man kan, på sätt och vis, kalla detta för hans absolut bästa roll. Överallt bjuder Casino på fina karaktärer, bra skådespelare och ett rappt händelseförlopp, som gör att filmens tre timmar (till viss del) inte känns av. Dock är tre timmar lite av ett pass och det kan vara kämpigt att se denna karriärshistoria (som skiftar mellan ena hörnet, till andra, på enbart sekunder).

Även om detta ses som en av Scorseses främsta filmer, kan jag inte låta bli att tänka att Scorsese faktiskt kan mycket bättre. Casino är en väldigt bra film och manuset är väldigt välskrivet, men att kalla detta hans bästa verk är en överdrift. Själv är jag inte överdrivet kär i den här typen av gangsterfilm, med berättarröster, svischande kamera och tugget om "hur det funkar i den här branschen." Det kan bli ganska uttjatat, men med tanke på att denna film (tillsammans med några till), var just de filmerna som skapade efterföljarna, ska detta ses som ett original, som förtjänar titten.

Casino är en lång, ingående, storslagen och häftig gangsterfilm, som tyvärr lite för ofta följer det traditionella gangsterkarriärsberättarmönstret (sex, knark, misär och så vidare), men bjuder även på en hel del unikt, som inte går att hitta i några andra filmer. Scorsese har här gjort en slags ny Maffiabröder, fast med vissa förfiningar och förändringar. Resultatet blir dock det samma: en hårdkokt rulle i äkta Scorsese-stuk. Vad jag nu är intresserad av att se, är den sida av Scorsese, som berättar sagor som Tjuren från Bronx (1980). 3/5

Grizzly Man (2005)

Originaltitel: Grizzly Man
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Werner Herzog, Carol Dexter, Val Dexter, Sam Egli, Franc G. Fallico, Willy Fulton m.fl.

EN GÅNG GJORDE JAG ett halvhjärtat försök att se en film av Werner Herzog: Aguirre - Guds vrede (1972). Eftersom jag var ganska sömndrucken, insåg jag att jag inte skulle få någon behållning av den ändå, så jag stängde av. När SVT1 då visade Grizzly Man (2005), som jag hört mycket gott om, så kunde jag inte stå emot frestelsen att välkomna Herzogs film med öppna armar. Vad som jag först trodde skulle vara en dokumentär om en vanlig naturfilmares kärlek för björnar, visade sig bli ett neutralt, men fängslande och stundtals rubbat, porträtt av en väldigt egen, men också väldigt passionerad, människa och likväl kanske en av de bästa dokumentärfilmerna jag sett.

Jag ska, rent konkret, inte berätta allt för mycket om handlingen, dels för att filmen inte erbjuder särskilt mycket av en specifik grundberättelse, men också för att den stora handlingen, självaste kärnan, inte ligger i en grundhandling, utan just i hur Herzog binder ihop alla dessa människors historier och känslor, till ett känslosamt och gripande porträtt av filmens huvudämne: Timothy Treadwell. Treadwell är känd som amatörnaturfilmaren som, i runt omkring 13 säsonger, levde tillsammans med grizzlybjörnar på Katmai nationalpark. Timothys hänförelse av den livsfarliga besten slutade tragiskt, då han 2003, tillsammans med sin flickvän Amie Huguenard, blev dödade och uppätna av brunbjörnar.

Vid första anblick kan filmen bara tyckas vara ett porträtt av en relativt vanlig naturfilmare, en man med stor passion till naturen, där hans död kanske blir det allra mest häpnadsväckande med filmen. Herzogs film röjer dock bort alla dessa förutfattade meningar och visar istället en man, vars inre demoner kanske är farligare än självaste grizzlybjörnen. När man får höra om Treadwells liv, förefaller det lite som att hans mani, bara av ren tillfällighet, blivit björnar och att hans begeistring egentligen berott på att hitta något som får honom att orka fortsätta. Denna inre frustration, tillsammans med hans lugna yttre och de vackra miljöerna, gör Herzogs film till en märklig, men beundransvärd, blandning, som kanske berättar mer om det mänskliga psyket, än om just huvudföremålet grizzlybjörnar.

Herzog har, med stor respekt för de inblandade, gjort en mycket fängslande dokumentär. Utan att vara alltför subjektiv, har han träffat de som stod Treadwell närmast, däribland Treadwells föräldrar och kollegor. Herzog väljer att, i tidigt stadium, berätta om Treadwells öde och det gör inte publiken något. Som jag nämnt tidigare, så är här inte tanken att ge oss en överdådig, glorifierande hyllning till Treadwell, men ej heller något som trycker ner honom. Herzog gör, för en gångs skull, en dokumentär som inte lägger orden i mun på tittaren (i en tid som präglas av Michael Moores dokumentärer), utan som låter var och en avgöra och ta ställning till ämnet.
Grizzly Man blir dock bara såpass underhållande på grund av just Timothy Treadwell. De unika bilderna av amerikansk vildmark som han tog, tillsammans med hans liv och vänner, är en guldgruva för en regissör som Herzog. Han behöver bara se till att allt klipps rätt och att han inte snubblar på orden i sin roll som berättarröst, men annars berättar Treadwells historia sig själv. Den verkliga elogen till Herzog är därför inte att han gjorde detta bra, utan att han gjorde det. Om inte detta hade gjorts, hade inte alls lika många fått ta del av den spektakulära historien, som är den av Treadwell, en man som, i all sin ensamhet och sina rop på hjälp, kanske allra, allra mest hade behövt en vänlig klapp på axeln. 4/5

Lords of Dogtown (2005)

Originaltitel: Lords of Dogtown
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/107 min

Regisserad av Catherine Hardwicke
Skriven av Stacy Peralta
Medverkande: Emile Hirsch, Victor Rasuk, Rebecca De Mornay, John Robinson, Michael Angarano, Nikki Reed m.fl.

DET ÄR ALLTID SVÅRT att recensera en film utifrån ett brett perspektiv, för att få ut en allmän utvärdering av filmen som gemene man samtycker med. Därför väljer jag oftast att inte att gå utefter den konventionella strukturen, utan efter eget tycke. Därför kan jag se mediokra dussinfilmer som 17 Again (2009) och ändå tycka att det är en ganska bra film. Kanske inte för att jag skulle ranka den som ett mästerverk eller för att den alls innehåller anmärkningsvärda delar, utan mest för att filmen var ganska rogivande. Dock försöker jag ju ändå skilja agnarna från vetet, det kommer till exempel aldrig ske att jag jämför mästerliga O Lucky Man! (1973) med roliga, dock ganska taffliga, Maffia! (1998). Hursomhelst ska ni veta att följande film är skriven av en Heath Ledger-beundrare med förkärlek för sommar och att åka rullbräda.

Lords of Dogtown (2005) handlar om det, inom skejtvärlden, legendariska The Z-Boys, vars skejtstil kom att prägla skejtandet världen över. Filmen berättar om starten för kända skejtare som Jay Adams, Tony Alva och Stacy Peralta (som även är manusförfattare till denna film), där Skip Engblom (Heath Ledger) är gängets coach.

Filmen är, rent handlingsmässigt, inte särskilt speciell och den stora godbiten blir den unika sporten de utövar, nämligen skejtande. Med ett klanderfritt foto i högkontrast blir filmen en liten kinematografisk godbit, även för det medvetet skakiga fotot. Skådespelarmässigt finner vi, förutom en fin och unik prestation av Heath Ledger, även en något mager prestation av annars lysande Emile Hirsch. Victor Rasuks porträtt av den diviga Alva, men även Michael Angarano och John Robinsons prestationer, är fina och visar tydligt skillnaderna mellan ungdomarna, där Alva framställs som egoisten, Sid (Michael Angarano) som den justa polaren utan talang och Stacy (John Robinson) som den godhjärtade. Eftersom den riktiga Stacy Peralta står för filmens manus är det svårt att veta hur pass verklighetstrogen och objektiv filmens porträtteringar är, men Peraltas manus är onekligen välstrukturerat.

Lords of Dogtown är kanske inte den bästa skejtfilmen (fast den enda jag sett) och jag har sett de flesta av skådespelarna göra bättre (Emile Hirsch i Into the Wild (2007) eller John Robinson i Elephant (2003)) och jag tror att helhetsintrycket till viss del höjts, då jag såg den efter ett hektiskt skejtande med min bror, som råkade förefalla på samma dag som framlidna idolen Heath Ledger skulle ha fyllt år. När jag såg filmen för första gången var det en klart godkänd film, men när jag ser den andra gången ger den bara en sån inblick i den stundande sommaren, att det är svårt att väja för att säga att man njuter av alla dessa raska skejtscener i 1970-talets Los Angeles. Om inte annat, så kan det i alla fall ses som mina gratulationer till Heath Ledger, var han än nu är vid denna tidpunkt, på det som skulle ha varit hans 31:a födelsedag. 3/5

Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell (2008)

Originaltitel: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell
USA / FÄRG / 70 min

Regisserad av Matt Wolf
Medverkande: Chuck Russell, Emily Russell, Tom Lee, Peter Zummo, Philip Glass, Allen Ginsberg, Jens Lekman m.fl.

GO BANG! Under tonåren kommer man då och då till insikten att man snart kommer att bli vuxen. Men så länge man inte träffar sin livs partner, blir förälder eller skaffar sig en karriär så kan man alltid försöka att hålla sig kvar och kämpa för att få leva i den där brinnande tonårsflamman så länge som möjligt. Det finns massor av sätt att få denna period i livet att fortgå. Jag tror att man kan sammanfatta alla dessa med att det handlar om att fortsätta uppleva. Som vuxen slutar man inte uppleva, men man är nog inte ute efter nya upplevelser i samma mån; min misstanke är att man då uppskattar mindre flyktiga ting, så som trygghet, kärlek och kunskap. För min egna del så känns inte upplevelserna viktiga på det sättet som jag tror att det gör för många andra. Jag har nämligen musik och film som ständigt berör mig på det känslomässiga planet, de ger mig de upplevelser jag behöver, så jag nöjer mig med det. Men för somliga krävs det ett driv; nattliv, idéer och i största allmänhet förbjudna saker. Tonårsåren kommer att bli beständiga genom vad som nu ger dessa personer de upplevelserna som de behöver. Jag vill inte säga att jag vet bättre, för det tror jag faktiskt inte. Jag tror att svaret på frågan om evig ungdom är att aldrig bli vuxen (vilket jag å andra sidan tycker att varje människa ska ta sig i kragen för att försöka bli), vilket du lättast slipper genom att just fortsätta jaga dessa äventyr. Fast det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Genom att bli rockstjärna blir det dock inte så svårt. Men det är inte det avantgarde-musikern Arthur Russell är.

Arthur Russell växte upp på en bondgård i Iowa. Han var ett speciellt barn och blev antagligen också behandlad därefter. Som 18 år flyttade han till San Francisco för att studera nordindisk musik och träffa en rada kända musiker. Bland dessa kan nämnas en av mig väldigt omtyckt David Byrne och en Allen Ginsberg som sjöng och läste sin poesi medan Arthur Russell ackompanjerade på cello. Av allt detta blev den osäkra pojksjälen snart upptäckt i sina små kretsar med sina arma låtar som han framförde på akustisk gitarr och under artistnamn så som Dinosaur L så kunde han släppa sina första singlar i slutet av 70-talet. Det var musik för dansgolven. Sedan blev det 80-tal, och under ett årtionde spelades gigantiska mängder av musik in. Men Russell var lite av en perfektionist och ville alltid putsa lite mer på verken. Det blev inte mycket utgiven musik, men det blev så småningom högar med kassettband med olika versioner på alla hans låtar. i april 1992 dog Arthur 40 år gammal av aids. I världen var han då inte mycket till känd; hans musik, som musikaliskt dragit åt avant-garde och mer experimentell musik var svår och ledde föga till några framgångar, egentligen inte ens när hans outgivna material allt mer började ges ut efter dödsfallet. Lite mer än tio år senare börja det dock se ut som om en ändring var på väg. The World of Arthur Russell blev en framgång bland de musikaliska. Efter det albumet, som mest innehöll material från den tidiga discomusiken, har det bara gått bättre. Numera räknas Arthur Russell som en av 80-talets förnyare, trots att hans påverkan har varit rätt så minimal. I år var det dags att göra filmen om denna framtida legend: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell, uppkallad efter hans idag mest berömda låt That's Us/Wild Combination.

DET ÄR HISTORIEN, och som vanligt när det handlar om en dokumentär så är det just den biografiska historia som vi får höra. Njutningsvärdet i filmen döms förstås på hur intressant den här historien nu är, och även om det naturligtvis är svårt att finna ett objektivt svar på det så tror jag att jag skulle kunna säga att den i det här fallet kanske inte är så värst intressant. Det fanns massor av unika ting och händelser i Arthur Russells liv, men inte tillräckligt. Vi får en rätt snäv bild på de människor som han lärde känna, hans relationer med dessa och egentligen skulle jag inte säga att jag vet så mycket mer om självaste Russell över huvud taget efter att ha lämnat biosalongen. Det blir också alldeles för mycket fjäsk ifrån människorna som intervjuas, vilket förvisso är en vanlig företeelse i den här typen av dokumentär (vanligtvis brukar det förvisso rymmas ännu mer sådant här pladder). Ändå vill jag säga att Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell är ett tips till den som är nyfiken på musiken eller den som redan är en beundrare. Anledningen till detta är framförallt musiken. Här bjuds vi nämligen inte bara på fantastisk musik från Russells olika musikaliska perioder utan också på små arkiverande framföranden som övervägande är underhållande och/eller njutningsvärda, med några få undantag. Till musiken visas dessutom allt som oftast vackert fotograferade filmmontage som oavsett din tidigare relation med artisten kommer att få dig att fatta ett ännu större intresse i fortsättningen. Filmens viktigaste egenskap är kanske dess inspirationskälla till hur man kan göra musik.

Så har jag nu glömt vad jag skrev i första stycket? Vad hade det där med att vara ungdom egentligen över huvud taget att göra med en före detta bortglömd musiker inom avant-garde? Egentligen inte mycket. Men när jag lyssnar på hans underbara World of Echo från 1986 känner jag ofta en fantastisk känsla av evig ungdom. Varje gång jag går runt med dessa fantastiska sånger i mina hörlurarna känner jag att det kommer dröja lång tid tills jag blir vuxen. Jag får kanske den där kicken, helt enkelt. För mig gör just det här Arthur Russell till en otroligt häftig musikskapare och jag tänker mig ofta honom så som en man som aldrig växte upp i en viss mån och som en musiker som visste hur man kunde förmedla glädje och lidande i musiken på ett sätt som ingen annan kan.

···

Into the Wild (2007)

Originaltitel: Into the Wild
USA / FÄRG / 148 min

Regisserad av Sean Penn
Skriven av Sean Penn och Jon Krakauer
Skådespelare: Emile Hirsch, Marcia Gay Harden, William Hurt, Jena Malone, Brian H. Dierker, Catherine Keener, Vince Vaughn, Kristen Stewart m.fl.

AV NÅGON ANLEDNING råkar filmer som behandlar personlighetssökande och människor som flyr från sin händelselösa vardag vara en av mina favorit subgenrer, om det nu är rätta benämningen på det. Five Easy Pieces (1970) och American Beauty (1999) är två filmer som behandlar något av de båda ämnena. När en vikarielärare som jag känner väldigt väl tipsar mig om en relativt ny, men rätt okänd film vid namn Into the Wild var det givet vilken film jag ville se på. Handlingen föll mig direkt i smaken.

Filmen handlar om Chris McCandless, en ung man som tröttnat på livet som rikemansbarnet med ett par föräldrar som jämt och ständigt bråkar. Han vill något mer. Han känner en viss otillräcklighet, en besvikelse, över sitt liv. Han reflekterar tillbaka på det och undrar om det enda livet går ut på är att utbilda sig, få ett jobb och en familj. Eller kanske finns det något mer? Kanske finns det ett svar på lyckan? Som de flesta personer i Chris ålder genomgår han en period då han vill ut och se världen. Chris bestämmer sig för att totalt bryta sig ur, vad han tycker, är den meningslösa vardagen, ut i vildmarken, utan pengar och med ett gevär, och testa på sig själv - och finna svaret på frågan inom han själv. Att filmen är baserad på en verklig historia ger filmen ännu mer tyngd och bakgrund. Givetvis är det här en speciell film och handlingen faller inte alla i smaken, men vad som sedan väntar från första bildrutan är nog något av de bästa filmerna från 2007, utan tvekan.

Den verklige mannen, Chris "Alexander Supertramp" McCandless.

Chris, som även går under namnet Alexander Supertramp i filmen, porträtteras av Emile Hirsch, en skådespelare jag imponerats av tidigare, i mindre imponerande titlar som The Girl Next Door (2004) och Alpha Dog (2006). Alpha Dog var dock en bra film, viktigt att påpeka. Hirsch får här chansen att bära upp en bättre och betydligt tyngre film på sina axlar, något som han klarar galant. En skådespelare kan verka bra när man ser denne i en dussinroll, men när det väl kommer till kritan, då de får huvudrollen i en film, så visas oftast den äkta kvaliteten på skådespelet. I detta fall känner jag att det inte brister. Hirsch är fullkomligt utmärkt. Andra skådespelare, såsom Kristen Stewart, Catherine Keener och Hal Holbrook är även de superba i deras prestationer. Filmen har utan tvekan en väldigt välvald rollista, där missarna inte alls framträder någonstans.

En film som den här kan man reflektera över hur mycket som helst. Varför valde McCandless livet ute i vildmarken, när han kunde välja till ett mycket rikare och bekvämare liv i storstaden? Kamperna är många i filmen och analytiker har anklagat McCandless våghalsiga vandring ut i den livsfarliga Alaska-vildmarken för dumdristigt och inte på något sätt modigt. McCandless är i sig en väldigt fascinerande karaktär. Filmens vackra bilder och magnifika skådespel tillsammans med det tillvarofrågeställande, närmast existensiella, temat på filmen gör att Into the Wild blir en underbar filmupplevelse om en man, ett land och en fråga. En fråga vi kanske alla ställt oss själva någon gång.

The Queen (2006)

Originaltitel: The Queen
STORBRITTANIEN / FRANKRIKE / ITALIEN / FÄRG / 99 min

Regisserad av Stephen Frears
Skriven av Peter Morgan
Skådespelare: Helen Mirren, James Cromwell, Alex Jennings, Roger Allam, Sylvia Syms, Tim McMullan m.fl.

VISST ÄR DET ETT LYSANDE PORTRÄTT vi får se när talangen Helen Mirren gör rollen som den största kungligheten i Europa – Dagens drottning över Storbritannien – Elizabeth II. Hon och alla övriga skådespelare spelar riktigt bra och alla utmärkelser sitter bra. Men The Queen (2006), som gjordes förra året, är ingenting jag kommer bära med mig i minnet. I undantag för skådespelarinstaserna är det ingen märkvärdig spelfilm. Jag ser den hellre som en välkryddad dokumentär om en spännande händelse. Men The Queen är helt klart sevärd. Som dokumentär är den en höjdare. Detaljerna i karaktärsdragen och detaljerna i händelserna – alla är de utförliga och filmen är mycket väl bearbetad.

TONY BLAIR ÄR NYVALD PREMIÄRMINISTER när prinsessan Diana avlider i en bilolycka i Frankrike. Nu ska han klara upp situationen som följer med en drottning som avskydde Diana - sin sons förre detta hustru. Resten av Storbritannien tycker däremot annorlunda och sörjer bortgången. Problemet uppstår just där. Och det handlar om små världsliga saker som att drottningen - av konservativa skäl - inte vill hissa upp flaggan till mitten av flaggstången på Buckingham Palace. Tony Blair gör sitt bästa när han försöker hindra folket att skapa misstycke till monarkin och kämpar för att drottningen ska bryta traditionerna och kasta stoltheten för att behålla populariteten. Och dessa är händelserna som The Queen kretsar kring. Det är ett brännhet ämne i år då det både vad tio år sedan Diana dog och Blairs avgång nyligen skedde.

Till en början går filmen väldigt snabbt, sedan lättar det och resten av filmen består till stora delar bara av samtal och är inte speciellt spännande. Även om filmen är välspelad, porträtten lysande och händelsen både intressant och detaljerad, så är The Queen ingen film jag tror kommer gå till historian förutom möjligen i Storbrittanien där prinsessans över Wales död fortfarande ligger nära till hjärtat, för filmen har i övrigt inget filmiskt värde. Men det är tillräckligt med argument för att jag tycker att man ska se den här filmen.

···

Tjuren från Bronx (1980)

Originaltitel: Raging Bull
USA / SVART-VIT / FÄRG / 129 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Jake LaMotta (boken Raging Bull: My Story), Joseph Carter (boken Raging Bull: My Story), Peter Savage (boken Raging Bull: My Story), Paul Schrader och Madrik Martin
Skådespelare: Robert De Niro, Cathy Moriarty, Joe Pesci, Frank Vincent, Nicholas Colasanto, Theresa Saldana m.fl.

DET FINNS FILMER SOM MAN KAN SÄGA var gjorda tack vare en person. Det finns filmer som man kan säga blev så bra som de blev tack vare en person. Nu ska jag inte kritisera Martin Scorseses regi eller Joe Pescis och Cathy Moriartys skådespel, men varför Tjuren från Bronx (1980) är så otrolig, så rå, så mästerlig och så fantastisk är tack vare att Robert De Niro fanns där att läsa memoaren om den riktige människan Jake LaMotta, för att sedan samla gänget från Taxi Driver (1976) och be om att få filmatisera den. Vanligtvis blir inte en film bra bara för att man gjort den gärningen, Robert De Niro valde att spela Jake LaMotta själv, i filmen och den stora frågan är om någon kunnat spela den rollen lika bra som han gjorde.

Filmen handlar, som sagt, om Jake LaMotta, "Tjuren från Bronx", en mellanviktare som med vilt raseri och obönhörlig styrka golvar alla han möter i ringen. Han blir omtyckt av alla de som ser på boxing och har en strålande karriär inom branschen. Dock är det så att LaMotta bär med sig någonting ut ur ringen han möter nästan varje månad. Han bär alltid med sig det vilda raseriet han har inom sig, den osäkra sidan som kan kläcka vilken sekund som helst. LaMotta har ett problem med temperamentet och psyket, i helhet, och det är honom vi får följa, från hans "glamour" i ungdomsåren, tills att han blir en överviktig före-detting som kör ett flertal stand-up-uppträdanden på sin egna restaurang. Han kör samma motto, "that's entertainment", på sina framträdanden, men publiken tänker snart att den komiker som kör stand-ups på scenen är en förlorad människa och en människa som helt enkelt levt sina "bästa" år.

FILMEN ÄR, UTAN TVEKAN, den bästa karaktärsstudien någonsin i filmhistorien. Utan att glorifiera eller förhemska LaMottas humorsvängningar och svåra problem mot omgivningen, såsom sin bror och sin fru, gör Scorsese det allra bästa av typexemplet på toppskådis, Robert De Niro. Att han gick upp runt tjugo kilo inför rollen som den äldre Jake LaMotta höjer bara för den känsla av att verkligen gå in för rollen. Broderspelet är mycket välspelat mellan Joe Pesci och Robert De Niro, Pesci lyckas verkligen förmedla en lillebrorkänsla över sig. Även om deras relation i verkligheten skulle vara tveksam, så blir det väldigt bra i den här filmen, med tanke på hur LaMotta själv är som person i filmen. Cathy Moriarty gör även bra ifrån sig som LaMottas fru, en blondin som verkar förlåta mycket och som ständigt får höra på LaMottas frågor om hon varit otrogen eller inte och som samtidigt får ta emot slag från LaMotta. Hårda slag. Han är trots allt en boxare.

SAMMANLAGT ÄR DET HÄR DET ABSOLUT BÄSTA jag sett mellan Martin Scorsese och Robert De Niro. Att det här är den bästa karaktärsstudien någonsin, det framgår mycket enkelt för mig och den klår på flera håll och kanter en annan mycket bra karaktärsstudie, Five Easy Pieces (1970).

Det är faktiskt lite fel att kalla Tjuren från Bronx (1980) för en boxingfilm. Det är inte bara en boxingfilm, det är mycket djupare än det.

·····

Elefantmannen

Originaltitel: The Elephant Man
USA/STORBRITTANIEN 1980

Regisserad av David Lynch
Skriven av Sir Frederick Treves, Ashley Montagu, Christopher DeVore, Eric Bergren och David Lynch
Skådespelare: Anthony Hopkins, John Hurt, Anne Bancroft, John Gielgud, Wendy Hiller m.fl.

För att kortfattat berätta vad den här filmen handlar om (jag vill inte säga för mycket från den) så kan jag berätta att filmen är baserad på den verkliga historien om en av världens kanske mest deformerade människor. Han heter Joseph Merrick (nej, inte John som filmen så väl säger) och kom att kallas "Elefantmannen" under den tiden han levde.

Mel Brooks, namnet som kanske mest förknippas med Det Våras För-filmerna, hade länge velat filmatisera Joseph Merricks liv men hade aldrig hittat rätt man för jobbet. En dag stack Brooks då iväg för att se en obskyr sak nämnd Eraserhead, om en man som upplever kriserna och neurositeten med att skaffa barn på ett ytterst mardrömslikt sätt, med ständiga absurditeter genomsyrandes i hela filmen. Då Eraserhead kom biograferna, så kom filmen att bli en så kallat "midnight movie" och fick dyngsur kritik. Men nu, flera år senare, är den prisad från topp till tå som en modern avant-garde som flera gånger jämförts med andra mästerverk inom genren, såsom Metropolis och Doktor Caligaris Kabinett. Just den här filmen var svaret på den frågan han haft så länge. Nu kunde filmen om "Elefantmannen" få sitt fäste.

Trots sanningen, där nästan alla de bra historierna kommer från, verkligheten själv, denna obehagliga berättelse om en man, vars moder blev påtrampad av en argsen elefant under tiden han var ett foster (denna sekvens berättas mardrömslikt i filmen på olika håll) är så skrämmande och tragisk som den är, så kunde denna film totalt slarvas bort i en intetsägande Hallmark-film om den hade hamnat i fel händer.

Det stilrika svart-vita fotot ger en oerhört bra atmosfär till Londons mörkre delar. David Lynch gör aldrig bort sig och drar inte ett strå fel när det gäller hans träffsäkra regi. Någonting vi absolut inte får glömma är däremot Sir Anthony Hopkins och John Hurt. Båda två gör oerhört fängslande prestationer men under filmen drar ändå John Hurt det vassare strået och ger en prestation till oss som man bara kan tacka och buga för. Jag tror inte att någon skulle kunna porträttera Joseph "Elefantmannen" så bra som han gjorde det, 1980. Han ger en bild av en känslighet och en egentligen ytterst kultiverad och respektvärd man och på ett alldeles diamantklart sätt. De två, tillsammans med en handfull andra talangfulla skådespelare, gör denna film, skådespelarmässigt sätt, oerhört starkt.

Make-up är dock inte att förglömma. I den här filmen får de Hurts mask att likna nästan på pricken ansiktet av Joseph Merricks riktiga ansikte och gör det faktiskt på ett bra sätt utan att få det se alltför plastigt eller B ut.

För er som sett David Lynchs tidigare Eraserhead så vill jag lova att ni kommer finna flera stilar och grepp använda i denna. Man märker klart och tydligt, under vissa skeenden i filmen, att det är samma man bakom den neurotiska, krullhåriga mannen i industrisamhället i filmen Eraserhead.

Filmen väcker en tanke på hur löjligt viktig ett utseende kan vara nu för tiden. Nu kanske jag tar upp det värsta exemplet, men visst stämmer det.

När jag ser hela filmen i helhet, från början till slut, så kommer jag inte direkt på något så tragiskt, grymt och obehagligt i filmväg, som träffade precis där det aldrig träffats förut. När allt faller på plats, Hurt, Hopkins, Lynch, Brooks (tack för att du ville göra denna film) och en rad andra minnesvärda namn, så blir slutresultatet alldeles fantastiskt och tänkvärt. Det blir en film som håller dig i tankarna båda under och efter filmen. Det är trots allt så en film ska vara.

Vila i frid, Joseph Carey Merrick och Frederick Treves, mannen som drog ut Joseph ur den ställningen han hamnat i och gav honom flera, flera bra dagar av lycka.

·····