Originaltitel: Kill your DarlingsUSA / SVERIGE / FÄRG / 94 min
Regisserad av Björne Larson
Skådespelare: Lolita Davidovich, Andreas Wilson, Fares Fares, Alexander Skarsgård, Julie Benz, John Larroquette m.fl.
OKEJ, SÅ ÄNTLIGEN HAR MAN SETT Kill Your Darlings. Allt började med att min pappa fick höra på radion om en man som gjort en svensk film inspelad i USA och att hans största inspiration var Quentin Tarantino. Genast tänkte jag att det här var någonting att se. Det var en så kallat "road-movie" i den amerikanska öknen, med favoriten Fares Fares agerande. Jag tänkte att det här verkligen var något att se fram emot. Så fel man kan ha på första intrycket.
Omar (Fares Fares) ska skjutsa två självmordsbenägna människor, den misslyckade transvestiten Geert (Alexander Skarsgård) och den ensamma Catherine (Julie Benz) till en viss Dr Bangley, en känd "Dr. Phil"-isk läkare som hjälper deprimerade människor. Under detta händelseförlopp får vi även följa med wannabe-manusförfattaren Erik (Andreas Wilson) som kommer i kontakt med den förföriska Lola (Lolita Davidovich) och följer med på en resa tillsammans med henne. Plus det får vi även hänga med just Dr Bangley, en superkändis som själv börjar bli lite trött på all sin publicitet och som känner att han spenderar allt för lite tid på sin någorlunda sjuka 14-åring. Allt blandas ihop och blir till en liten historia och även om det kunde bli en rätt tät historia, så är filmen lika tunn som den var innan. Det finns ingen vidare handling, allvarligt talat.
Fares Fares har lite svårt med engelska uttal, men det har jag överseende med, för det drog inte ner hans betyg. Andreas Wilson är närmast lika färgstark i sitt skådespel som en grå lyktstolpe på Norrmalmstorg, handlingen är nästan obefintlig (man gör inte en handling via en öken och massa karaktärer, regissör Björne) och det är faktiskt inte där problemet sitter. Filmen tar upp självmord och mentalt svaga människor i en och en halv timme, vilket verkligen tär på nerverna. Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig upplevt 94 minuter kännas så länge. Det kändes som man sett i över två timmar och försökte förstå det här trasslet.
DE BÄSTA I FILMEN ÄR FARES FARES, Julie Benz, som faktiskt hade en liten fobi för vatten vilket gjorde att hon inte kunde simma så bra, jag tänker på den här TV-apparatsscenen, vilket var väldigt strongt av henne att genomföra och så har vi Lolita Davidovich som man bara måste ge lite cred för hennes skruvade karaktär. Nu låter det motsägelsefullt, men man kan inte mer än berömma Björne Larson för denna film. Han har fått bra svenska skådespelare och bra amerikanska sådana och spelat in en svensk film i en amerikansk öken. Om resultatet blir dåligt, det är en annan sak, men det var faktiskt väldigt skickligt gjort av honom, allt eftersom han bara har en riktig merit framför sig, kortfilmen Att döda ett barn.
Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om den här filmen. Jag säger säkert emot mig själv på flera punkter just nu, men även om filmen var väldigt långtråkig och dålig (dialog, handling), så kan man nog säga att Björne har kommit hyfsat bra till för sin regidebut. Det här är en fruktansvärd film, men Björne Larson har med all säkerhet en lovande framtid. Snälla Björne, gör din andra film till något bättre än det här.
This movie didn't kill your darlings, it killed me.
·½
OKEJ, SÅ ÄNTLIGEN HAR MAN SETT Kill Your Darlings. Allt började med att min pappa fick höra på radion om en man som gjort en svensk film inspelad i USA och att hans största inspiration var Quentin Tarantino. Genast tänkte jag att det här var någonting att se. Det var en så kallat "road-movie" i den amerikanska öknen, med favoriten Fares Fares agerande. Jag tänkte att det här verkligen var något att se fram emot. Så fel man kan ha på första intrycket.
Omar (Fares Fares) ska skjutsa två självmordsbenägna människor, den misslyckade transvestiten Geert (Alexander Skarsgård) och den ensamma Catherine (Julie Benz) till en viss Dr Bangley, en känd "Dr. Phil"-isk läkare som hjälper deprimerade människor. Under detta händelseförlopp får vi även följa med wannabe-manusförfattaren Erik (Andreas Wilson) som kommer i kontakt med den förföriska Lola (Lolita Davidovich) och följer med på en resa tillsammans med henne. Plus det får vi även hänga med just Dr Bangley, en superkändis som själv börjar bli lite trött på all sin publicitet och som känner att han spenderar allt för lite tid på sin någorlunda sjuka 14-åring. Allt blandas ihop och blir till en liten historia och även om det kunde bli en rätt tät historia, så är filmen lika tunn som den var innan. Det finns ingen vidare handling, allvarligt talat.
Fares Fares har lite svårt med engelska uttal, men det har jag överseende med, för det drog inte ner hans betyg. Andreas Wilson är närmast lika färgstark i sitt skådespel som en grå lyktstolpe på Norrmalmstorg, handlingen är nästan obefintlig (man gör inte en handling via en öken och massa karaktärer, regissör Björne) och det är faktiskt inte där problemet sitter. Filmen tar upp självmord och mentalt svaga människor i en och en halv timme, vilket verkligen tär på nerverna. Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig upplevt 94 minuter kännas så länge. Det kändes som man sett i över två timmar och försökte förstå det här trasslet.
DE BÄSTA I FILMEN ÄR FARES FARES, Julie Benz, som faktiskt hade en liten fobi för vatten vilket gjorde att hon inte kunde simma så bra, jag tänker på den här TV-apparatsscenen, vilket var väldigt strongt av henne att genomföra och så har vi Lolita Davidovich som man bara måste ge lite cred för hennes skruvade karaktär. Nu låter det motsägelsefullt, men man kan inte mer än berömma Björne Larson för denna film. Han har fått bra svenska skådespelare och bra amerikanska sådana och spelat in en svensk film i en amerikansk öken. Om resultatet blir dåligt, det är en annan sak, men det var faktiskt väldigt skickligt gjort av honom, allt eftersom han bara har en riktig merit framför sig, kortfilmen Att döda ett barn.
Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om den här filmen. Jag säger säkert emot mig själv på flera punkter just nu, men även om filmen var väldigt långtråkig och dålig (dialog, handling), så kan man nog säga att Björne har kommit hyfsat bra till för sin regidebut. Det här är en fruktansvärd film, men Björne Larson har med all säkerhet en lovande framtid. Snälla Björne, gör din andra film till något bättre än det här.
This movie didn't kill your darlings, it killed me.
·½
1 kommentar:
Försökte vid ett tilfälle titta på den här filmen, den verkade så dålig så jag gav upp ganska snart.
Kräver ganska stora mått av planering för att kunna se tjuren just nu men rest a case jag kommer att se den, och det kommer att ske i år.
Skicka en kommentar