Gökboet

Originaltitel: One Flew Over The Cuckoo's Nest
USA 1975

Regisserad av Milos Forman
Skriven av Ken Kesey, Bo Goldman och Lawrence Hauben
Skådespelare: Jack Nicholson, Louise Fletcher, William Redfield, Michael Berryman, Peter Brocco, Dean R Brooks m.fl.

Den här filmen är baserad på Ken Keseys roman med samma namn. Det är ingen större skillnad på filmen och boken, förutom en rätt stor detalj. Boken är inte berättat ur Randle McMurphys synvinkel. Den är faktiskt berättad utifrån "indianen" Chiefs synvinkel. Ni förstår vem det är när ni ser filmen. Just därför att denna detalj inte var med så såg aldrig Kesey filmen, i vrede. Det sägs att han fortfarande inte sett filmen och det sörjer jag för. Han har nämligen hållt sig borta från ett utomordentligt mästerverk.

Filmen handlar, som sagt, om Randle McMurphy, som spelas av Jack Nicholson, allas favorit. Han är en småfifflare som krävt vård på ett sinnessjukhus, eftersom han inte vill bli insydd i finkan, helt enkelt. På sinnessjukhuset möter han en hel del olika karaktärer. Den stumme indianen Chief, den melankoliske Billy Bibbit och resten av patienterna på sjukhuset. Där får han även träffa personen som är värre än den sjukaste på mentalsjukhuset, sjuksköterskan själv. Högsta hönset.

Filmens handling är mest om livet på sinnessjukhuset, hur Randle gång på gång ska irritera högsta sjuksköterskan Mildred Ratched (Louise Fletcher i en oerhört bra rolltolkning, hon fick en Oscar® för) och hur han samtalar med mentalsjukhuspatienterna som vanligt folk, folk som inte är "farliga" eller rakt genom dumma för deras störning. McMurphy gör någonting legendariskt, han sätter sig emot det absolut högsta hönset på sjukhuset. Något som tar sitt pris, ser det ut som.

Scatman Crothers (kocken Hallorann i "The Shining") gör en fin roll som nattväktare och flera fina inhopp finns här. Jag har aldrig mött någon människa som tyckt illa om denna film efter att ha sett denna film och att filmen fick alla fem toppnumrena på Oscars®-galan (Bästa film, regi, manlig huvudroll till Nicholson, kvinnlig huvudroll till Fletcher och manus) talar verkligen för filmen själv. En film som får dig att bli chockerad, gråta och skratta i ett område där vi egentligen bara ska bete oss löjligare för de sinnessjuka, tror vi. McMurphy behandlar dem som vilka människor som helst, utan att vara mer barnslig eller löjlig och det står för filmens budskap och atmosfär. Då vi ställer oss frågan, som tag-linen lyder, om de i filmen är galna, vad är då vi själva?

····· (BOMBSÄKERT)