Truman Show (1998)

Originaltitel: The Truman Show
USA / FÄRG / 103 min

Regisserad av Peter Weir
Skriven av Andrew Niccol
Medverkande: Jim Carrey, Laura Linney, Noah Emmerich, Natascha McElhone, Holland Taylor, Brian Delate m.fl.

EN AV DE ROLIGASTE och mest fängslande sätten att skämta på är i satirens väg. Ibland kan satiren få en att gapskratta, ibland kan den få en att chockeras, men sannerligen är satiren den sortens humor som är sjuk, men samtidigt kul och som drar upp massvis med känslor som vi inte så ofta får ta del av i andra komedier av andra slag. The Truman Show (1998) är ett utmärkt exempel på en fullkomligt fenomenal satir. The Truman Show är en film som får mig att skratta, samtidigt som den får mig att chockeras och känna ett extremt medlidande. Varför, mina vänner, ska jag berätta för er i och med denna recension.

Truman Burbank är en man som lever ett förhållandevis klämkäckt och perfekt liv i ett litet 1950-talsaktigt samhälle. Hans jobbigt flinande fru Meryl Burbank och hans felfria kontorsjobb gör honom till en lycklig man med ett stort, vitt leende och glansigt, kammat hår. Vad Truman inte vet är att han är "the boy in the bubble". Varje steg han tar, varenda grej han gör, har spelats in. Från att han föddes tills att han nu är över 30 år, allt har filmats. Och inte för säkerhetssyfte. Nej, för underhållningens skull. Truman Burbanks liv är The Truman Show. Miljontals tittare följer hans vardag och vad Truman inte vet är att han är med i en serie om hans liv. Alla han känner i den fina, lilla staden; hans vän, hans fru, alla han känner, är bara skådespelare som gör ett 24-timmarsjobb att agera nära och kära till Truman, som tror att allt är som det ska. Det är bara Truman Burbank som är äkta. Truman är omedvetet under TV-"snillet" Christofs (Ed Harris i en mycket skrämmande roll) toffel. Allt från sol till måne, om det ska blåsa eller om det ska regna, det är Christof och hans TV-gäng som bestämmer. På så sätt blir Truman deras lilla offer, deras lilla ko, som de kan mjölka ur alla pengar på för att tjäna pengar. Och de har gjort det hela hans liv, utan hans vetskap.

JIM CARREY har här fått sätta tänderna i lite saftigare material, till skillnad från till exempel Den galopperande detektiven (1994). Här spelar han en fullt vuxen man som varit leksak för en gammal skitstövel och inte fått en proper uppväxt. Han har bara levt i en egen värld i hela sitt liv. Ett enda stort skämt. Carrey spelar rollen som Truman Burbank så otroligt bra, för innerst inne, i vilken scen som helst, ser det otränade ögat möjligen bara en man vid namn Truman Burbank som går till jobbet. Men innerst inne ser man det sårbara barnet inombords, barnet som inte vet vad han ska säga eller göra, barnet som inte vet vart han ska vända sig i en alltför perfekt värld. Att han har en fullkomligt plastlik fru gör inte saken bättre.

Vad filmen så komiskt leverar är då och då reklam. Till exempel ser vi Trumans vän Marlon dricka öl ur en burk. Inget speciellt. Men helt plötsligt hör vi honom säga: "Såhär ska en öl smaka" på ett typiskt reklamtonläge. Att Trumans liv är anpassat efter en TV-serie förekommer då ännu mer tydligt. Att det även är rena rama 1950-talstemat i staden han bor i och att de sedan kör sprillans nya Ford-bilar, är en annan slags ironi som bildas och passar i en satir som den här.

Inte bara skådespelet är perfekt, den lätt surrealistiska tonen i vissa sammanhang är alldeles utsökt, likaså fotot som verkligen speglar ett perfekt samhälle, fast helt utan resonans. Filmens underbara dialoger är även de så magnetiskt, elektriskt passande för filmen. Givetvis är en favorit: "Good morning, and in case I don't see ya, good afternoon, good evening, and good night!"

Vad man kan säga efter en sådan här film, som fått en att skratta samtidigt som den fått en att må dåligt? Underbar. I det här sammanhanget är filmen inget annat än underbar. Carrey gör en filmroll som bevisar att han är ämnad för att göra mer än enbart dumma karaktärer och visar här ett perfekt bevis på att filmvärlden ska placera honom i andra fack tills vidare. När en film som denna väcker så många känslor; skräck, sorg, humor, ja, då är allt precis som en film ska vara. Då sitter det verkligen som hand i handske.

·····