I Always Wanted to Be a Gangster (2007)

Originaltitel: J'ai toujours rêvé d'être un gangster
Frankrike/Svart-vit/113 min

Regisserad av Samuel Benchetrit
Skriven av Samuel Benchetrit
Medverkande: Anna Mouglalis, Edouard Baer, Jean Rochefort, Laurent Terzieff, Jean-Pierre Kalfon, Venantino Venantini m.fl.

EN MISSLYCKAD KRIMINELL UTAN VAPEN, två skämt till kidnappare, två låtskrivares dispyter om kärlek och musik och fem pensionärers längtan efter det som en gång var. Dessa är de fyra scenarier som vi får följa i den något svarta komedin I Always Wanted to Be a Gangster.

Efter att ha glimtat de första sekunderna av filmen drar jag genast paralleller till de typiska stildrag som brukar genomsyra exempelvis en Tarantino-film. Vi ser till en början en man med läderjacka som kliver in i ett kafé i utkanten av staden. Samma person stoppar handen innanför jackfickan och är till synes beväpnad. Han försöker få personalens uppmärksamhet, men förgäves. Medveten om sitt nederlag passar han på att gå på toaletten för att återkomma. När han sedan gör det bekantar han sig med servitrisen. Det framkommer att de har mer gemensamt än vad man först trodde, att hon också misslyckat med att genomföra sitt brott. Kan detta vara början på en långvarig vänskap?

Detta är första vinjetten av fyra i denna komedi. Hela filmen är filmad i svartvitt och många utvalda stildrag tyder på att det är just en homage till noir-filmerna från 40-talet. Den tydligaste faktorn som står ut bland de tydligaste av 40-talsklichéer är humorn! Filmens tema är misslyckande. Av alla de olika historierna vi får följa, är protagonisternas strävan efter något specifikt det som gör vissa scener så komiska. Ännu roligare blir det eftersom att vid åsynen av de olika karaktärerna tänker man att det faktiskt är en typ som skulle kunna vara kapabel för att råna ett kafé eller kidnappa ett rikemansbarn.

Det är svårt att klassificera I Always Wanted to Be a Gangster som en svart komedi. Filmen behandlar svåra ämnen och förutom misslyckande är döden något som vanligtvis spelar sin väsentliga roll. Samtidigt måste jag avskriva stämpeln svart komedi då humorn just anspelar på värme (fast på rollernas bekostnad) och den får i alla fall mig att skratta. Förutom humor med god timing är fotot, för att inte tala om regin, något som gör filmen till det lilla guldkorn som det faktiskt är. Synd och skam är det att I Always Wanted to Be a Gangster inte fått den uppmärksamhet den förtjänar! 4/5

Det levande slottet (2004)

Originaltitel: Hauru no ugoku shiro
JAPAN / FÄRG / 119 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki, Diana Wynne Jones, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki och Mitsunori Isaki

DET LEVANDE SLOTTET är berättelsen om Sofi som drabbas av en förbannelse som förvandlar henne från ung till gammal.

Hennes enda chans för botning finner hon hos trollkarlen Haru och hans följeslagare i hans levande slott. Detta var en kort sammanfattning av den egentligen rätt komplicerade handlingen till Det levande slottet. Filmen har regisserats av mannen som är känd som Japans Walt Disney; Hayao Miyazaki. Och jag förstår efter att ha sett denna film varför han är så älskad. Han får verkligen med alla detaljer i sina scener och det som blir tecknat blir i mina ögon till verklighet...
Filmen i sig är väldigt vacker, med detaljerade scener och välkomponerad musik. Man får verkligen en behaglig känsla i magen när man tittar på den här filmen. Jag valde dock att se filmen med sitt originalspråk. Det finns nämligen en engelsk dubbning med bland annat Christian Bale i huvudrollen som Haru. Eller som de på engelska har översatt karaktären till; Howl. Vet dock inte om det var en felbedömning då jag tyckte att vissa skådespelarinsatser var någorlunda svaga.

Vissa karaktärer i filmen är väldigt bisarra, vilket jag antar är meningen men de är också väldigt svagt utvecklade. Det känns som att man kunde ha jobbat med dem lite mer. Haru, som är filmens egentliga huvudperson har ingen riktig bakgrund. En annan sak jag reagerade på var de uppenbara försöken till "tårframkallning." För mig räcker det inte bara att spela lite sorglig musik och sen förvänta sig att publiken ska börja gråta. "Detta är sorgligt, gråt!" Sånt fungerar inte på mig och har aldrig gjort det heller.

Trots de små felen så är det en väldigt vacker film som kan ses av både vuxna och barn. Jag kan dock vara säker på att de vuxna kommer att höja det enda ögonbrynet vid vissa tillfällen, men den vackra musiken gör så att man snabbt glömmer. För det är verkligen filmens ståndpunkt enligt mig. Musiken är fruktansvärt välkomponerad och man kan inget annat än njuta då den blandas med de vackra bilder man får se. Regin är inte dålig den heller då den inte bara fokuserar på personerna i fokus utan vad folket sysslar med runt omkring, i detalj. Jag får rysningar då jag tänker på hur lång tid det måste ha tagit att rita vissa scener. En middagsscen på flera hundra pers varav varje person gör något annorlunda måste ha tagit flera månader. Jag bugar för de som har suttit timvis och tecknat till den här filmen.

Det levande slottet rekommenderas till de som har förmågan att bortse från logiken ett tag och att bara koppla av och njuta till vackra bilder och musik. Betyget satt jag och klurade ut ett bra tag. Efter ett tags tänkande så kom jag fram till att Det levande slottet är värt en 3½, varken mer eller mindre.