The Blind Side (2009)

Originaltitel: The Blind Side
USA/Färg/129 min

Regisserad av John Lee Hancock
Skriven av John Lee Hancock och Michael Lewis
Medverkande: Sandra Bullock, Tim McGraw, Quinton Aaron, Jae Head, Lily Collins, Ray McKinnon m.fl.

THE BLIND SIDE (2009) är den sanna historien om den amerikanska fotbollspelaren Michael Oher, som fick vara med om en väldigt ovanlig sak som ung. Oher växte upp under hårda förhållanden, med en pappa som snabbt försvann ur bilden och ett vrak till mor. I hans bostadsområde härjade laglösa gäng, där knark och alkohol tidigt präglade ungdomarnas vardagar. Oher roar sig med att ständigt hitta nya ställen att sova på och stryker runt, stor som ett hus, men tyst som en mus, utan några direkta mål i livet, mestadels eftersom han inte riktigt finner något hopp i att kunna bli något. När filmen börjar, så bor Oher hos en vän och hans far. De tre åker ner till Wingate Christian School, för att, i ett desperat försök, kunna få in de två ungdomarna i skolan. Detta är givetvis en omöjlig dröm, då en så högt stående skola knappast föredrar att släppa in ett gatans barn. Plötsligt lägger dock skolans tränare märke till Ohers fysik och styrka, vilket gör att framför allt finner en möjlighet att ta med honom i fotbollslaget. Sagt och gjort, Oher får börja på skolan. Vad som dock sätter käppar i hjulet för honom, är att han är en tyst och väldigt osocial herre, som inte verkar förstå något av vad lärarna säger. Leigh Anne Tuohy, en invånare i staden, lägger märke till denna ensamma pojke och bestämmer sig för att, såsom den goda kristna hon är, att ge honom ett tak över huvudet. Ganska förvånansvärt blir Oher nästan som en del i Tuohys familj, vilket bara blir början på en överväldigande framgångssaga.

Man kan då fråga sig om filmen är bra. Jag är lite kluven i frågan. Fotot i filmen är stundtals väldigt vackert och berättelsen dör aldrig, trots att filmen rullar på i två timmar. Dock finns det ett fåtal problem jag har med filmen. Exempelvis är jag inte särskilt förtjust i filmer, som bygger varje dramatisk, känslosam, gripande scen på att lägga en ljudmatta och slå an ett fåtal pianotangenter. Filmen använder sig av denna ganska billiga metod åtskilliga gånger, vilket ibland blir ganska irriterande. Dessutom blir porträtterandet av Leigh Anne lite svulstigt, nästan som hon är en ängel nedsjunken från himlen, där hon ger denna stackars kille en chans. Till en början känns det inte av och när man väl bjuds in i filmens hela atmosfär, märks det inte av. Börjar man plötsligt se på scenerna lite mer objektivt, börjar man dock se att den där överdrivna lycko- och hjältescenariot finns där, ibland till överdrift. Detta är ett väldigt amerikanskt sätt att göra det på, men The Blind Side är också en väldigt amerikansk film. Dessutom kan filmens porträtterande av "den vita överhöghetens hjälp" till de fattigare svarta ses som ett ganska cheesy sätt att berätta historien på, även om det förklaras just i filmen att Leigh Anne knappast känner det så kallade "white guilt", utan snarare tilldrar sig Oher som sin egen son.

Det leder mig till nästa punkt, vilket är att ovanstående kritik mot filmen inte direkt håller (förutom möjligtvis ljudmattorna, sånt är irriterande). Detta är ju nämligen en sann historia och oavsett om man tycker att bilden kan ses som något rasistisk (vilket en del uppfattat det på bland annat IMDb:s forum för filmen), så är det total sanning. Faktum är att verkligheten överträffar dikten och att det inte är någon omedveten rasism det handlar om, utan snarare om en person som väljer att se utöver rasismens barriärer hos den vita överklassen, förbi färg, och till personens verkliga person och situation. På så sätt är filmen bra, eftersom den visar en person som faktiskt hjälper en annan för att han behöver det och inte för att de förlitar sig på en stereotyp. Att filmen stundtals kanske blir lite väl Hollywood, det är en helt annan sak.

Filmen är stundtals väldigt spännande, såsom i den viktiga matchen. Filmen har väldigt många rafflande och givande scener och det är just det som gör att filmen flyter på, utan att faktiskt kännas tråkig. Den varma familjekänslan och faktumet att de faktiskt börjat älska Oher som om han var deras egen son, är något man definitivt bara vill ta till sig och ta del av. Det finns, som jag tidigare nämnt, tendens till att det blir cheesy, banalt, men vad det hela handlar om träffar faktiskt alldeles rätt.

The Blind Side är avslutningsvis en bra film. Sandra Bullock förtjänade inte en Oscar för hennes roll, men hon är bra. Jag skulle dock vilja sätta strålkastarna på Quinton Aaron, som spelade Oher. Även om det kan anses lätt att spela en tyst typ, är det desto svårare att personligheten verkligen når ut, att tankarna och funderingarna når ut till oss tittare. Aaron gjorde ett väldigt bra jobb och även om det kanske inte var överdrivet hjärtknipande, var det en väldigt bra prestation. Med det sagt, är The Blind Side en välgjord film, där dess välgjordhet kanske gör att den kan tyckas något, något plastig, men faktum är att jag vill rekommendera den här filmen. Filmer som dessa har en tendens att falla pladask, men jag kan ärligt säga att jag blev väldigt underhållen, samtidigt som jag gladdes över filmens teman och tog till mig filmens alla allvarliga element. The Blind Side är en allvarlig, viktig historia, inslagen i ett väldigt fin fodral, med rosa rosett. 3/5

Tom i bollen (1980)

Originaltitel: Caddyshack
USA/FÄRG/98 min

Regisserad av Harold Ramis
Skriven av Brian Doyle-Murray, Harold Ramis och Douglas Kenney
Medverkande: Chevy Chase, Rodney Dangerfield, Ted Knight, Michael O'Keefe, Bill Murray, Sarah Holcomb m.fl.

1980-TALET HAR MÅNGA KOMEDIER att bjuda på. Det tål dock att nämnas att alla inte är särskilt bra. Jag valde att se denna rulle för att Chevy Chase medverkade, i tron om att det här faktiskt skulle bli kul och, ja, fel hade jag.

Filmen handlar om en exklusiv golfbana och alla dess märkliga besökare. Den främsta karaktären är Danny Noonan, en caddy som knegar hårt för att få pengar till universitet. Filmen använder sig dock ej utav denna enstaka handling, utan väljer istället att blanda in en massa sidointriger. Dessvärre kan detta bli ett rent självmord som filmskapare, då tittaren ganska snabbt hittar den intressanta intrigen, bland alla andra, och mest blir uttråkad av de andra. Det finns givetvis bra undantag, exempelvis The Rules of Attraction - Lustans lagar (2002), men leder inte alltför sällan till film av just typen Tom i bollen.

Bland golfbanans besökare ser vi, bland annat, Al Czervik, en högljudd drummel som bara sabbar för andra. Czervik spelas av Rodney Dangerfield, som, trots sina galna gestikulationer och mosiga nylle, faktiskt inte är så värst kul. Dock kan man belysa att han är en av de roligare i filmen, för mycket roligare blir det inte. Vi känner ingen som helst sympati för Noonan och de enda höjdpunkterna i filmen är, förutom Dangerfields gester och mumlande, till stor del, de fåtal scener med Chevy Chases obekymrade Ty Webb eller Bill Murrays Carl och hans jakt på det ack, så uppenbara, gosedjuret till kindpåsråtta. Hade de gjort en sammanställning av alla dessa scener och gjort en kortfilm av det, så hade den, med all säkerhet, fått tummen upp av mig. Nu blir det dock ganska magert och, förargligt nog (eftersom det trots allt är tänkt som en komedi), ganska tråkigt. 1½/5

Lords of Dogtown (2005)

Originaltitel: Lords of Dogtown
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/107 min

Regisserad av Catherine Hardwicke
Skriven av Stacy Peralta
Medverkande: Emile Hirsch, Victor Rasuk, Rebecca De Mornay, John Robinson, Michael Angarano, Nikki Reed m.fl.

DET ÄR ALLTID SVÅRT att recensera en film utifrån ett brett perspektiv, för att få ut en allmän utvärdering av filmen som gemene man samtycker med. Därför väljer jag oftast att inte att gå utefter den konventionella strukturen, utan efter eget tycke. Därför kan jag se mediokra dussinfilmer som 17 Again (2009) och ändå tycka att det är en ganska bra film. Kanske inte för att jag skulle ranka den som ett mästerverk eller för att den alls innehåller anmärkningsvärda delar, utan mest för att filmen var ganska rogivande. Dock försöker jag ju ändå skilja agnarna från vetet, det kommer till exempel aldrig ske att jag jämför mästerliga O Lucky Man! (1973) med roliga, dock ganska taffliga, Maffia! (1998). Hursomhelst ska ni veta att följande film är skriven av en Heath Ledger-beundrare med förkärlek för sommar och att åka rullbräda.

Lords of Dogtown (2005) handlar om det, inom skejtvärlden, legendariska The Z-Boys, vars skejtstil kom att prägla skejtandet världen över. Filmen berättar om starten för kända skejtare som Jay Adams, Tony Alva och Stacy Peralta (som även är manusförfattare till denna film), där Skip Engblom (Heath Ledger) är gängets coach.

Filmen är, rent handlingsmässigt, inte särskilt speciell och den stora godbiten blir den unika sporten de utövar, nämligen skejtande. Med ett klanderfritt foto i högkontrast blir filmen en liten kinematografisk godbit, även för det medvetet skakiga fotot. Skådespelarmässigt finner vi, förutom en fin och unik prestation av Heath Ledger, även en något mager prestation av annars lysande Emile Hirsch. Victor Rasuks porträtt av den diviga Alva, men även Michael Angarano och John Robinsons prestationer, är fina och visar tydligt skillnaderna mellan ungdomarna, där Alva framställs som egoisten, Sid (Michael Angarano) som den justa polaren utan talang och Stacy (John Robinson) som den godhjärtade. Eftersom den riktiga Stacy Peralta står för filmens manus är det svårt att veta hur pass verklighetstrogen och objektiv filmens porträtteringar är, men Peraltas manus är onekligen välstrukturerat.

Lords of Dogtown är kanske inte den bästa skejtfilmen (fast den enda jag sett) och jag har sett de flesta av skådespelarna göra bättre (Emile Hirsch i Into the Wild (2007) eller John Robinson i Elephant (2003)) och jag tror att helhetsintrycket till viss del höjts, då jag såg den efter ett hektiskt skejtande med min bror, som råkade förefalla på samma dag som framlidna idolen Heath Ledger skulle ha fyllt år. När jag såg filmen för första gången var det en klart godkänd film, men när jag ser den andra gången ger den bara en sån inblick i den stundande sommaren, att det är svårt att väja för att säga att man njuter av alla dessa raska skejtscener i 1970-talets Los Angeles. Om inte annat, så kan det i alla fall ses som mina gratulationer till Heath Ledger, var han än nu är vid denna tidpunkt, på det som skulle ha varit hans 31:a födelsedag. 3/5

Fat City - chansernas stad (1972)

Originaltitel: Fat City
USA / FÄRG / 100 min

Regisserad av John Huston
Skriven av Leonard Gardner (roman)
Medverkande: Stacy Keach, Jeff Bridges, Susan Tyrrell, Candy Clark, Nicholas Colasanto, Art Aragon m.fl.

UNDER DET SENA 1960-TALET och det tidiga 1970-talet kom eran som kom att kallas "det nya Amerika". Under denna period kom en ny slags film till USA. Det var egentligen svårt att förklara dessa filmer, men ungefär som "den nya vågen" kom i Frankrike och rörde om, så kom "det nya Amerika" i just USA. Filmerna skiljde sig på så sätt att de var mer verklighetstrogna och för att de frekvent brukade måla upp starka karaktärer, i kompensation mot en fullfjädrad handling. Några praktexempel ur denna era är Midnight Cowboy, (1969) Five Easy Pieces (1970) och Den sista föreställningen (1971). Nu hade jag turen att se ytterligare en film från denna period i historien om unikt filmskapande. Fat City - chansernas stad (1972). Den här, tillsammans med Den sista föreställningen och Den tredje mannen (1949) lånade jag av min svenskalärare för ett väldans bra tag sedan och jag lyckades faktiskt se dessa två, tidigare nämnda, filmer innan sommarlovet. Dock blev VHS-apparaten urkopplad under sommarlovet och tanken av att se den här föll i glömska. Alltså låg Fat City - chansernas stad, en riktig kanonfilm, i mer än tre månader i väntan på att få bli sedd.

FILMEN HANDLAR OM två personer, fast inte som Cheech och Chong. Det är snarare så att vi får följa med Tully (Stacy Keach) vissa stunder i filmen och i andra stunder får vi följa med Ernie (Jeff Bridges, i en tidig roll). Tully är en avdankad, numera alkoholiserad boxare som försvunnit från sitt förflutna och är arbetslös. Ernie är en potentiell boxare som får sitt stora bryt i en gymnastiksal. En person möter honom och upptäcker vilken talang han har och vem är denne upptäckare om inte Tully själv, som ivrigt påstår att Ernie är född boxare och att han måste ta chansen. Det gör det rätt tydligt för er läsare att de två möts under filmens lopp, men att filmen inte speglar deras relation på något sätt utan snarare deras privatliv.

Stacy Keach är strålande som Tully. Varje "move" han tar känns inte fejk någonstans och allt ter sig väldigt äkta. Vi får även se Jeff Bridges, 23 år, här bilda sig typiska scennärvaro, med den unika rösten och den där närmast klassiska Bridges-stämningen i skådespelet. Jag undrar vart han fått det ifrån, eftersom det knappast verkar komma från Lloyd Bridges. Det var ingen förolämpning, jag tror helt enkelt inte det kommer från hans sida.

TONEN FRÅN FILMEN känns igen från tidigare nämnda filmer från samma era. Det är en rätt tunn historia, men där relationerna är snäppet viktigare än en fullbordad "plot". Några som utmärkert sig är undergroundskådisen Susan Tyrrell som den enormt störiga och tragiska Oma. Medan hon vräker ut gnälliga påståenden på gränsen till nervsammanbrott, kan vi bara vittna henne ta glas efter glas med alkohol. Hon syns med alkohol i nästan varje scen vi ser henne. Hon spelar ett sådant där riktigt slödder, "white trash", och det gör hon väldigt bra. Vi får hoppas att hon inte är sådan i verkligheten. Stackars make, säger jag i så fall.

Filmens nackdelar sitter i att det oftast inte händer så mycket i vissa scener som är intressant nog att titta på. Det är väldigt mycket snack och väldigt mycket blablabla, det är en riktig dialogfilm, vilket inte är fel i sig, men ibland känns det som om det blir för mycket av det goda. Det goda överväger dock det dåliga, verkligen. Filmen tar tag i arbetslöshet och alkoholism och på den senare punkten träffar den verkligen väl. Det är nämligen så att regissören John Huston (I asfaltens djungel (1950))(själv var alkoholist. I en scen i filmen får vi se Tully sitta på en bar och titta runt på omgivningen. Plötsligt stannar bilden upp och ljudet stängs av. Sedan fortsätter vi se runt i rummet ur Tullys synvinkel. Sedan stannar det upp igen för att återigen börja. Faktum är att det här är en verklig effekt som drabbar flera alkoholberoende. För den som är någorlunda insatt i alkoholproblem och har upplevt ett och annat, så kan det hända att han kommer känna igen sig under just denna scen och även vissa svängningar i Tullys beteende. På den kanten är den alltså väldigt bra. Synen ur en alkoholist i en film av en alkoholist kan faktiskt inte ljuga.

Till sist kan jag säga att filmen är värd att se. Det är dialogerna och människorna som binder ihop filmen och lappar över dess brister. Den bevisade, med diverse andra filmer, det nya sättet att göra amerikansk film på och även om vi inte känner av det längre, så finns det mycket inspiration från dessa filmer som landat i nya filmer. Jag kan inget annat säga att det här är och andra filmer från "det nya Amerika"-eran är bland de bättre filmerna du kan se om du vill se filmer där karaktärer och handling binder ihop filmen. Det här är till exempel mycket mer att se på än Skuggor på Manhattan (1959) som jag egentligen tycker är rätt medioker, trots att det är en viktig film. Jag kan inget annat än rekommendera Fat City - chansernas stad för de som har någorlunda mer cineastiskt blod i ådrorna och vill se smalfilm i stil med Five Easy Pieces. För alla de andra tror jag dessvärre inte kommer fina någonting i en fin, liten film som denna.

···½

Värstingarna (2006)

Originaltitel: Gridiron Gang
USA / FÄRG / 120 min

Regisserad av Phil Joanou
Skriven av Jeff Maguire och Jac Flanders
Skådespelare: The Rock, Xzibit, L. Scott Caldwell, Leon Rippy, Jade Yorker, David V. Thomas m.fl.

THE ROCK, WRESTLERN SOM BLEV SKÅDIS. Hur fasiken gick det till?
Ni har säkert sett honom i b-filmer som The Scorpion King (2002), Welcome to the Jungle (2003), Doom (2005) osv.
Inga höjdarfilmer med andra ord och The Rock gör inget märkvärt ifrån sig. Gridiron Gang (2006) är inget betydande undantag.
Filmen är "based on a true story" vilket gör att folk inte tror att man gjort något annorlunda med manuset. Alltså, man har tagit exakta händelser och fått skådisar att spela upp dem. Detta tjänar filmbolaget på. I USA är medelmänniskan ganska korkad. De ser en klyschig film, med andra ord, ett gäng ungdomsbrottslingar lär sig samarbeta för att sedan bli bästisar och "vinna".
Detta är, för dem, en riktigt bra film. Samma sak tycker unknowledged barn i 12-års åldern.
För övrigt finns det en dokumentär (som jag tyvärr inte har sett) från 1993 med samma namn som filmen.

To explain the plot: The Rock spelar Sean Porter, en ledare på en ungdomsvårdsanstalt USA. Han och hans kollega Malcolm Moore (Xzibit) inser att när ungdomarna släpps ut från anstalten hamnar de tillbaka i sina gamla gäng och blir skjutna eller faller tillbaka in i kriminaliteten. De bestämmer sig därför för att göra ett amerikanskt fotbollslag av ungdomarna. De tränar och hamnar i en football-liga med bl.a. ett kristet college-lag.
Man får också följa en ung kille, Willie Weathers (Jade Yorker), som förlorar sin bästa kompis i en drive-by skjutning utdelad av ett par killar från rival-gänget. Willie ska hämnas but ends up killing his mothers boyfriend och hamnar på ungdomsanstalten.

EN MYCKET REALISTISK INSIKT i amerikanska ungomdsbrottsligheten och hur den påverkar ungdomar och deras anhöriga. The Rock gör förmodligen sin bästa roll någonsin, en positiv överraskning. Men ungdomarnas skådespeleri håller inte i längden och det gör att filmen sjunker i mina ögon. Med högre budget och bättre skådespeleri kunde detta ha blivit en riktigt bra produktion. Jämfört med den personliga favoriten Remember the Titans (2000) är Gridiron Gang ingen direkt jämlike med den. En del som jag gillar är när filmen är slut får man se kommentarer från de riktiga ungdomarna som filmen bygger på, ganska känslosamt. Även scener från dokumentären från 1993. En stor bonus.
Är du taggad på att se en amerikansk fotbollsrulle är den här inte direkt att rekommendera. Den är alldeles för americanized. Den får 2 ½, godkänd helt enkelt.

··½

Rocky (1976)

Originaltitel: Rocky
USA / FÄRG / 119 min

Regisserad av John G. Avildsen
Skriven av Sylvester Stallone
Skådespelare: Sylvester Stallone, Talia Shire, Burt Young, Carl Weathers, Burgess Meredith, Thayer David m.fl.

SYLVESTER STALLONE ÄR, eller var i alla fall, namnet på allas läppar. Han är känd världen över, med flera titlar bakom sig, båda bra och dåliga. Men egentligen finns det en film som Stallone har sig själv att tacka för att han skrev manuset till och sålde under kraven att han skulle spela huvudrollen. Vore det inte för denna film, Rocky, så skulle han med all säkerhet bara ha varit en liten B-filmsknutte som aldrig nämns i eftertexterna, med filmer som Cannonball!, Klute - en smart snut och Bananas och med lite större roller i filmer som Tjallaren, Adjö till gänget, Snacka om trubbel, Death Race 2000, Kör hårt, Marlowe och porrfilmen The Party at Kitty and Stud's, eller Italian Stallion, som den nu är mer känd som. Även om det var en hyfsad meritlista, så var det mesta dåliga filmer som han fick ha huvudrollen i, medan bättre, mer påkostade filmer gav honom roller som inte ens nämndes i eftertexterna.

Rocky, en förhållandevis dumt muskelberg, fast med ett hjärta av guld, försörjer sig på att vara gorilla åt en liten tarm som ger honom olika uppdrag, såsom att slå till folk för att de inte betalat skulder. Hans intresse är att boxas och gör det med jämna mellanrum, med gymnastiksalsägaren Mickey som ständigt skäller och tjatar på Rocky. Det handlar om en man som vill få sitt stora genombrott här i livet, men som på något sätt trampar på samma ställe i det kvarter han bor i. Plötsligt startar boxarlegenden Apollo Creed ett PR-jippo för att förstärka sin image och väljer att boxas med okänd boxare som ingen hört talas om. Rocky Balboa, såklart. Rocky ser det som sin stora chans och det är det filmen handlar om. Innan han fått erbjudandet, träningen under inbjudandet och sedan matchen, fast med en hel del annat inlindat, såsom kärlek.

Skådespelet är genomgående bra, speciellt av Stallone, men även av Talia Shire och Burt Young. Carl Weathers gör en något ansträngd, men trovärdigd bild av en illröd coach som upplevt sina bästa dagar.

ROCKY ÄR EN FILM MED ett rätt klichémässigt tema. En okänd man får en chans på miljonen, men Rocky är faktiskt något så mycket mer än bara en kliché. Filmen bär på ett budskap om självsäkerhet, "att aldrig ge upp" och ge allt vad man har. Stallone var, såsom Rocky, en på miljonen. Stallone var själv en väldigt okänd skådespelare innan Rocky och inte alls lika känd som efter Rocky. Stallone tog världen med storm med denna film och ryckte upp sig själv ur okändheten och blev då mannen på allas läppar. Alla ville veta mer om Stallone och de fick dem, med succér som Rambo och ytterligare Rocky-uppföljare.

Det här är en mycket tänkvärd film om vit medelklass, om vardagliga problem, om drömmar och att hålla sig fast vid drömmarna. En klapp på axeln, "ge aldrig upp". Nog för att vi hört de flera gånger, men det behöver höras. Rocky är en underbar film med ett ädelt budskap om att kämpa för att komma dit man vill, och tro mig, det behöver världen veta.

····½

Tjuren från Bronx (1980)

Originaltitel: Raging Bull
USA / SVART-VIT / FÄRG / 129 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Jake LaMotta (boken Raging Bull: My Story), Joseph Carter (boken Raging Bull: My Story), Peter Savage (boken Raging Bull: My Story), Paul Schrader och Madrik Martin
Skådespelare: Robert De Niro, Cathy Moriarty, Joe Pesci, Frank Vincent, Nicholas Colasanto, Theresa Saldana m.fl.

DET FINNS FILMER SOM MAN KAN SÄGA var gjorda tack vare en person. Det finns filmer som man kan säga blev så bra som de blev tack vare en person. Nu ska jag inte kritisera Martin Scorseses regi eller Joe Pescis och Cathy Moriartys skådespel, men varför Tjuren från Bronx (1980) är så otrolig, så rå, så mästerlig och så fantastisk är tack vare att Robert De Niro fanns där att läsa memoaren om den riktige människan Jake LaMotta, för att sedan samla gänget från Taxi Driver (1976) och be om att få filmatisera den. Vanligtvis blir inte en film bra bara för att man gjort den gärningen, Robert De Niro valde att spela Jake LaMotta själv, i filmen och den stora frågan är om någon kunnat spela den rollen lika bra som han gjorde.

Filmen handlar, som sagt, om Jake LaMotta, "Tjuren från Bronx", en mellanviktare som med vilt raseri och obönhörlig styrka golvar alla han möter i ringen. Han blir omtyckt av alla de som ser på boxing och har en strålande karriär inom branschen. Dock är det så att LaMotta bär med sig någonting ut ur ringen han möter nästan varje månad. Han bär alltid med sig det vilda raseriet han har inom sig, den osäkra sidan som kan kläcka vilken sekund som helst. LaMotta har ett problem med temperamentet och psyket, i helhet, och det är honom vi får följa, från hans "glamour" i ungdomsåren, tills att han blir en överviktig före-detting som kör ett flertal stand-up-uppträdanden på sin egna restaurang. Han kör samma motto, "that's entertainment", på sina framträdanden, men publiken tänker snart att den komiker som kör stand-ups på scenen är en förlorad människa och en människa som helt enkelt levt sina "bästa" år.

FILMEN ÄR, UTAN TVEKAN, den bästa karaktärsstudien någonsin i filmhistorien. Utan att glorifiera eller förhemska LaMottas humorsvängningar och svåra problem mot omgivningen, såsom sin bror och sin fru, gör Scorsese det allra bästa av typexemplet på toppskådis, Robert De Niro. Att han gick upp runt tjugo kilo inför rollen som den äldre Jake LaMotta höjer bara för den känsla av att verkligen gå in för rollen. Broderspelet är mycket välspelat mellan Joe Pesci och Robert De Niro, Pesci lyckas verkligen förmedla en lillebrorkänsla över sig. Även om deras relation i verkligheten skulle vara tveksam, så blir det väldigt bra i den här filmen, med tanke på hur LaMotta själv är som person i filmen. Cathy Moriarty gör även bra ifrån sig som LaMottas fru, en blondin som verkar förlåta mycket och som ständigt får höra på LaMottas frågor om hon varit otrogen eller inte och som samtidigt får ta emot slag från LaMotta. Hårda slag. Han är trots allt en boxare.

SAMMANLAGT ÄR DET HÄR DET ABSOLUT BÄSTA jag sett mellan Martin Scorsese och Robert De Niro. Att det här är den bästa karaktärsstudien någonsin, det framgår mycket enkelt för mig och den klår på flera håll och kanter en annan mycket bra karaktärsstudie, Five Easy Pieces (1970).

Det är faktiskt lite fel att kalla Tjuren från Bronx (1980) för en boxingfilm. Det är inte bara en boxingfilm, det är mycket djupare än det.

·····