Mysterious Skin (2004)

Originaltitel: Mysterious Skin
Nederländerna & USA/Färg/105 min

Regisserad av Gregg Araki
Skriven av Gregg Araki och Scott Heim
Medverkande: Chase Ellison, Joseph Gordon-Levitt, Brady Corbet, George Webster, Rachael Nastassja Kraft, Jeffrey Licon m.fl.

DEN SUBGENRE AV FILMER som känns som ett slag i ansiktet med valfritt tillhygge är en splittrad genre. Filmer som Lilja 4-ever (2002) är givetvis osvikligt gripande, men man kan inte undgå att må ganska dåligt efter sådana kraftprov till långfilmer; den skymt av ett slags helvete på jorden. Man blir liksom tom i själen och ändå så full av tankar. Man kan inte förhindra att skakas om; en sida lugnas ner av tanken att det här inte sker. Det är inte en del av vardagen och bara en film. Den andra sidan påminner oss om att det allra värsta - det vi ibland ryggar tillbaka för och stundtals undrar om det faktiskt är okej att ha med i en film - faktiskt tillhör en dimension som tyvärr sträcker sig mycket längre en filmrulles gnisslande: vår värld, ditt land... kanske bara runt hörnet.

Mysterious Skin tar plats i 1980-talets Kansas och handlar om två ungdomar - Brian (Corbet) och Neil (Gordon-Levitt) - som båda blev sexuellt utnyttjade av deras baseballtränare när de var åtta år. Drygt tio år senare är Brian och Neil 19. De träffas aldrig mer och har fortsatt att leva ett liv på sina egna håll. Den ene, Brian, har blivit en nördig, plågsamt blyg och "tillsynes asexuell" grabb fascinerad av UFO:n, medan Neil har blivit en hänsynslös och sexuellt vågad ung prostituerad. Vad som skiljer dessa åt, förutom deras totala skiljaktigheter i personlighet, är att Brian inte riktigt kan komma ihåg vad som hände den sommaren för tio år sedan (han är klart övertygad att han måste ha blivit bortförd av utomjordingar, men är fast besluten att finna sanningen), medan Neil kommer ihåg precis allting.

Genom filmens direkta angripande, bortser Gregg Araki från onödig bakgrund och fakta om karaktärerna, utöver själva övergreppet vid åtta års ålder. Det bidrar givetvis till att filmen på ett sätt blir ganska överskådlig, men samtidigt väldigt explicit. Ämnen som pedofili och allmän perversitet är inte något man enkelt går runt utan uppspärrade ögon. Araki har dock här gjort en film som är ett subjekt för analys; att filmen skulle vara särskilt lätt att förstå är inte sant. Mysterious Skin är en betydligt mer psykologisk film än vad jag först anade. I tron om att stöta på en film om problematiska ungdomar i en avkrok á la mer lättsmält Harmony Korine, blir det betydligt mer Happiness (1998). Brians grubblerier och återkommande drömmar med en åttaårig Neil, tillsammans med Neils hämningslösa möten med äldre män, blir således en väldigt hård och svårsmält karamell.

Gregg Araki är kanske främst känd för sina homosexualitetsrelaterade independentfilmer. Med sin så kallade Teenage Apocalypse Trilogy (Totally F***ed Up (1993), The Doom Generation (1995), Nowhere (1997)) satte han sexualiteten som ett väldigt tydligt tema i sina filmer. Liksom hans tidigare filmer, är sexualiteten även väldigt viktig i Mysterious Skin; jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att hela filmen handlar om det. Dock är det inte lika mycket en film om sexualitet och övergrepp i sig, som det är en film om olika människors sätt att handskas med en traumatisk händelse och kanske ännu, ännu mer en film om hur enbart en kort tidpunkt, en tanke som blir handling, kan förändra en individs liv, en människas hela synsätt, för alltid. Araki sätter inga fördömande stämplar om hopplöshet och nihilism, men vad han ej heller gör är att använda sig av alla dessa standarduttryck om att "det löser sig", att "komma över" någonting och börja förlåta. Även om de givetvis är livsviktiga i sammanhanget också, tror jag faktiskt aldrig jag skådat en film som jag tror överensstämmer så väl med känslan av att ha varit ett offer för övergrepp. Vi vill gärna se det som att vi förr eller senare kommer kunna vifta bort det, men lite tänker vi på ett barns oskuldsfullhet och de fruktansvärt, fruktansvärt djupa sår som uppstår efter fall av sexuellt utnyttjande. Jag tror inte någon, inte ens Araki själv, vet hur något sådant kan kännas, trots att Mysterious Skin ändå för mig blir ett av de mest ackurata filmer om ett övergrepps efterskalvseffekt.

Med ovanstående harang om filmens tema, förefaller det nog för de flesta att det här inte är en film för alla. Jag hade själv inte alls förväntat mig en sådan visuellt och psykiskt påfrestande film när jag satte på kritikerrosade Mysterious Skin. Att Joseph Gordon-Levitt, Elisabeth Shue och Richard Riehle medverkar ska i framtiden för mig inte alls försäkra mig om tryggheten i ett i alla fall välbekant ansikte. Filmen går där Happiness kände att gränsen gick och fortsätter lite mer, också till stor hjälp av föreställningar och att faktiskt inte visa allt som sker. I Happiness bör jag dock säga att det sköttes med lite mer finess; stora delar av Mysterious Skin fann jag väldigt frånstötande. Även i Happiness vågade (men såväl även väldigt realistiska och nyanserade) bild av en pedofils grubblerier, kände jag att delar av den filmen också var väldigt svåra att ta in, just kanske för att man inte ville. På så sätt lämnar Mysterious Skin ut betydligt mycket mer i bild (det allra värsta går givetvis inte att visa); många stunder blir det för mycket. Om det ska ses som obligatoriskt med tanke på filmens natur eller om det gör filmen sämre, det blir mycket svårt att svara på. Budskapet och känslorna som väcks av filmen är såpass starka att det känns som att vägen dit stundtals inte kunnat göras på annat sätt. Dock kräver det ju den grundläggande, mänskliga förmågan att trots allt se det som en film; en väldigt annorlunda berättelse.

Mysterious Skin är en väldigt svår rackare. Vissa kommer inte orka se hela, vissa kommer säkert hata den, andra älska den och vissa ge den ljummen kritik. Det är nog med all säkerhet en av de svårare recensionsobjekten jag varit med om. Så mycket känslor väcks i ett landskap som enbart verkar präglas av obehag. Filmen är verkligen en tankeställare, som med mycket bra skådespelare (jag blir faktiskt glad över att Gordon-Levitts karriär tar fart nu, för denna film visar faktiskt på superb skådespelarförmåga om man jämför med allt annat han gjort), bra regi och en mycket angelägen handling kan och bör träffa precis allihopa. Det är en hård knytnäve i magen, men näven sitter där den ska. Med en varning och många tankar lämnar jag tangentbordet med utlåtandet att detta är en verklig psykisk bergochdalbana om sår som faktiskt aldrig riktigt läker. 3½/5