Going the Distance (2010)

Originaltitel: Going the Distance
USA/Färg/102 min

Regisserad av Nanette Burstein
Skriven av Geoff LaTulippe
Medverkande: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis, Christina Applegate, Ron Livingston m.fl.

GOING THE DISTANCE är, som ni kanske vet, en riktigt skön kärlekskomedi. Det handlar om ett par som försöker sig på ett långdistansförhållande och alla de problem som uppstår som konsekvens av det. När vi nu gått igenom den futtiga handlingen, så kan vi gå in på det som gör Going the Distance till en sanslös komedi, vilket egentligen är det enda den utger sig för att vara.

Justin Long har denna gång fått vara huvudroll, något som är alldeles utmärkt, eftersom att Long besitter betydligt mer komisk talang än vad media vill uppmärksamma. Long är inte den givna komikern som många andra i filmen (däribland Sudeikis och Day), men har en förmåga att formulera sig väldigt roligt och allmänt laidback, vilket är en ren fröjd i en film som denna.

Drew Barrymore gör också en väldigt bra rollprestation, även om hennes karaktär i helhet mer är av birollskaraktär; hon får betydligt mindre komiskt material att arbeta med, till skillnad från nämnda clownerna Sudeikis och Day, som båda i min mening är briljanta. Sudeikis har en tendens att alltid vilja köra "den sköna polaren med trivselvikt" (och jag kan definitivt förstå den som kanske stör sig), men han är i min mening hur skön som helst. Han, tillsammans med ännu roligare Charlie Day, är ren komisk dynamit, något vi fick erfara i Horrible Bosses, där de också fick arbeta sida vid sida (för att inte nämna episoden The Gang Gets A New Member från mästerliga serien It's Always Sunny in Philadelphia). Day stjäl i princip alla scener och är nästan konstant rolig och även om Going the Distance inte är det bästa han gjort, är han definitivt bra.

Problemet med filmen är att den lider av det ökända 50/50-syndromet, när det kommer till den här typen av film. Första hälften är sanslös och manusförfattare och komiker har medvetet lagt allt kul först, för att sedan lämna den trista slutklämmen, det vill säga resten av filmen, i en slags seg, trist och platt avrundning. Det är synd, eftersom Going the Distance har en del riktiga godbitar till scener om man gillar denna typen av komedier.

Detta är en kärleksfilm och den platsar ganska bra i vår Alla hjärtans dag-kavalkad av filmer här på Movie Burger, men dock bör nämnas att det nog mer är en skön komedi i allmänhet. Kärleken bär knappast upp filmen, utan det som är kul är i princip just humorn. Dock inte sagt att detta inte skulle vara det perfekta valet tillsammans med en skål popcorn, lite läsk och den man håller av allra mest. 3/5

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

El Topo (1970)

Originaltitel: El topo
Mexiko/Färg/125 min

Regisserad av Alejandro Jodorowsky
Skriven av Alejandro Jodorowsky
Medverkande: Alejandro Jodorowsky, Brontis Jodorowsky, José Legarreta, Alfonso Arau, José Luis Fernández, Alf Junco m.fl.

ALEJANDRO JODOROWSKYS EL TOPO hör till den typen av film som blomstrade under 1970-talet. Jag vill inte på något sätt påstå att det finns något ens i likhet med El Topo (förutom möjligtvis något annat av Jodorowsky), men undergroundfilmerna florerade och fick sina diskreta visningar på diverse drive-in-biografer. Många var väldigt olika. Medan John Waters Pink Flamingos (1972) var som ett slags gladlynt knytnävsslag från skaparna (i all sin toaletthumor och annat äckel), var El Topo något för de extrema tänkarna (eller möjligtvis de ihärdiga användarna av LSD); Jodorowsky skiftar mellan referenser till såväl österländsk filosofi, som mysticism och religion. Symboliken var påtaglig och filmens djup hyllades av såväl John Lennon, som David Lynch (båda mer eller mindre “djupa själar”).

El Topo är definitivt en film som är intressant att recensera. Vissa avfärdar den som total dynga, vissa älskar den för dess djupa tematik, vissa kanske älskar den, men mest för dess uppenbara kultstatus. Det finns många märkliga faktorer som skulle kunna sänka betyget på en sådan här film för många människor; något som inte nödvändigtvis har att göra med filmen i sig. Rykten om att Jodorowsky skulle begått riktig våldtäkt på en kvinna i filmen florerar, samtidigt som man kan tycka olika om det höga antal djur som fått sätta livet till för filmen El Topo. Jag är inte helt säker på under vilka förhållanden detta har skett, så jag kan tyvärr inte uttala mig. Däremot har jag läst att våldtäktssekvensen ska ha gjorts med tjejens tillåtelse (då är det ju ganska felaktigt att rubricera det som “våldtäkt”), men efter att ha läst vissa delar ur en intervju (om såväl våldtäktsscenen, som en scen med hundratals döda kaniner) kan man väl ändå konstatera att killen möjligtvis skulle kunna ses som ett geni av en mindre grupp i samhället, men att nog den stora massan skulle kunna referera till honom som lite, lite, lite av en s.k. “knasboll”. Det vore dock ojust att döma honom och hans film efter en intervju, det är därför vi går vidare.

El Topo handlar om en svartklädd revolverman som rider omkring i ett ökenlandskap med sin sexårige son. Efter att ha räddat ett litet samhälle från några galna skurkar, överger han sin son till samhällets munkar och rider iväg med den kvinna som varit en av skurkarnas slav. Där startar en slags spirituell resa genom surrealism och metaforik, där vår hjälte ska bekämpa ett antal mästare av handeldvapen med sin evigt engagerade kvinna vid sin sida. Detta mynnar dock inte ut i ett sant äventyrsfilmsslut, utan ett flertal vändningar tar plats med mer eller mindre konstig avsmak.

Jodorowskys intentioner är tydliga: han vill referera och dra paralleller. Han vill säga mer än det han visar upp. Dock är detta givetvis inte alltför lätt för en publik som inte är lika inne de filosofier som Jodorowsky intresserar sig för. I ett ganska sekulariserat Sverige kan de bibliska kopplingarna också te sig ganska svårtydda, eftersom det knappast är en övertydlig allegori om Jesu liv. Dock vill El Topo knappast vara lätt. Det är verkligen inte en film som vill vara enkel att förstå och meningen är att man ska nästla sig in i den, fundera och spekulera. Vissa intresserar sig inte alls i detta och om man då ändå mot förmodan vill se El Topo, så blir det nog mest för en slags drogtripp utan att ta droger. Jag själv kan tycka att symbolik kan vara mycket intressant, men stundtals känns det som att Jodorowskys intention är stuva in så mycket symbolik som möjligt. Det går ju ändå till viss del ganska väl ihop med hans väldigt udda berättelse, men den har ju onekligen blivit så udda på grund av att den måste fungera ihop med de hundratals metaforer Jodorowsky använder sig av. Detta är intressant och öppnar möjligtvis upp för diskussion, men det kan kännas något mättande och då känns det som att symboliken inte riktigt får samma slagfärdighet. Jodorowsky själv är dock (vad jag förstått det som) en man med mycket funderingar och i sig blir det givetvis väldigt intressant att försöka nysta upp de gåtor som ligger utspridda i filmen, även om de kan tyckas totalt poänglösa i den stunden man ser filmen.

El Topo är dock en film med fler intressanta element än just gåtfullhet — filmen är likväl en mycket pittoresk resa. I foto som jag tycker är unikt både för dess tid och vår tid, tycker jag att Jodorowsky verkligen gett ett knippe ögongodis i hans Dalíaktiga ökenlandskap. För oss som gillar surrealism (också för dess iögonfallande skönhet) är det ju givetvis också väldigt vackert att se på. Filmens våldsamma och sadistiska karaktär bryts av med exotiska djur, kaktusar, klara färger och fint foto, som passar filmens mexikanska ådra perfekt. Just för dess utseende, som faktiskt lockade mig allra först, tror jag att många hittar en ny favorit. De psykedeliska scenarierna kanske inte är av större intresse rent filosofiskt, men desto mer för att det just är så udda och vackert på samma gång.

Slutsatsen av El Topo är lite varierad. Jodorowsky har bjudit på en väldigt egen film. Dess upplägg och form är i sig fenomenalt. Gåtorna är också intressanta och på många sätt är det en film att se om, för den som intresserar sig av filmens symboler. Dock känns det (som jag nämnde tidigare) lite för mastigt och stundtals känns det som vari ens ganska meningslösa frågeställningar om filmen man själv faktiskt vinner något. Den har ett ganska gott budskap, även om det är berättat med väldig barskhet och våld, men stundtals känner jag att filmen balanserar på linjen mellan verkligt tänkvärt och allmänna konstigheter (som i sig bara är ett kännetecken av undergroundfilm från 1970-talet). För mig är det en intressant film att undersöka och grubbla över, en väldigt vacker film och en film som lyckas påverka en såväl emotionellt som fysiskt (vissa scener är ganska vidriga). Många anser kanske detta som en underskattning av ett mästerverk, vissa tycker jag borde gå av min piedestal och inse att detta bara är underhållning som inte förtjänar analys. Tyvärr tror jag att det mest troliga intrycket de flesta i vår tid kommer få av en film som El Topo, är en slags påminnelse över hur ofantligt mycket droger man egentligen tog på 1970-talet. 3/5

Stjärnornas krig (1977) (nyutgåva)

Originaltitel: Star Wars: Episode IV - A New Hope
USA/Färg/125 min

Regisserad av George Lucas
Skriven av George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels m.fl.

STJÄRNORNAS KRIG, filmen som startade sci-fi-världens största filmserie, är ju givetvis någorlunda svår att recensera. Man vet inte om man ska utgå från cineastiskt värde, om man ska tänka på hur mycket den påverkat omvärlden eller hur, rent utsagt, skitball den är. Jag tycker det verkar roligast att berätta hur ball den är, så det är det jag gör.

Jag och brorsan hade oturen att sätta på nyutgåvan av Stjärnornas krig. Även om skillnaden inte är enorm, har George Lucas själv nämnt att de nya utgåvorna av hans filmer ligger närmare hans ursprungsbild av hur hela filmserien skulle se ut. I Stjärnornas krig kommer dock inte detta till sin rätt. Man valde att lägga till datoranimeringar i en gammal 1970-talsfilm, i en tid under 1990-talet då datoranimeringen fortfarande var under utveckling. Toy Story (1995) hade nyss kommit och tittar man på den filmen idag, så är det inte riktigt själva animeringen som imponerar. Därför kan jag dra en parallell mellan datoranimeringarna i nyutgåvan av Stjärnornas krig och de i Kung Pow: Enter the Fist (2002) och halvdassiga TV-spel. Det är inte särskilt snyggt och blir snarare distraherande än adderande till Lucas fantasivärld. Medan animationerna skulle vara roliga i Kung Pow: Enter the Fist och att TV-spel bygger på datoranimeringar, så ser de i Stjärnornas krig mest löjliga ut. Därför var det för mig ganska onödigt av Lucas att peta på ett redan vinnande koncept, men det är den utgåvan jag recenserar och den ni helst ska undvika (se originalet!). Med det sagt, ska jag även recensera filmen.

Stjärnornas krig är en storskalig rymdopera, där Lucas för första gången delade med sig av sin enorma fantasi till resten av världen. Alla de karaktärer vi lärt känna igen från diverse populärkultur introduceras i den första filmen i serien (rent tidsmässigt, de senare filmerna från 1990-2000-talet utspelar sig innan denna film) och är en ren fröjd att se, även om det inte är den bästa i serien. Stjärnornas krig är dock den typ av film som påminner oss om varför vi egentligen ser på film: för att det är kul! Med det avfärdar jag absolut inte Kubrick eller Fassbinders tyngre verk, men när jag var blott ett barn kan jag minnas hur kul det var att bara se ett rent äventyr i TV-rutan och föras in i en värld av enorm fantasi. Stjärnornas krig är en sådan film. Några samhällskritiska kommentarer med metaforer om kommunism och kapitalism existerar inte, ingen pekpinne om hur livet är existerar och ej heller ett riktigt budskap. För den ena kan detta vara dåliga nyheter, men Stjärnornas krig är den riktiga storfilmen: skratt, skräck, äventyr och romans, i ett landskap av hänförande bilder.

Stjärnornas krig är en spännande och mycket givande sci-fi-film, som inte överlever på de verkligt hjärtknipande scenarierna eller den osvikliga satiren - den är helt enkelt bara en väldigt spännande film. Den väcker barnet i oss, lite som Disney och Pixars filmer. Det är både enklare och svårare att vara odödlig som film, lite beroende på hur man ser det, om man blev gjord i rent underhållningssyfte, men i ett verk där Lucas fantasi inte känner några gränser, i en film som bjuder oss in i en annan värld med andra lyckor och andra problem, visst kan det inte ses som något annat än en bragd? 3/5

Liar Liar (1997)

Originaltitel: Liar Liar
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Paul Guay och Stephen Mazur
Medverkande: Jim Carrey, Maura Tierney, Justin Cooper, Cary Elwes, Anne Haney, Jennifer Tilly m.fl.

JAG ANTAR ATT JIM CARREY-HATAREN antagligen fått stå ut med sin värsta period här på Movie Burger, men här kommer ytterligare en film med tokstollen. Förlåt, men han är ju för bra. Filmen är Liar Liar och är en av Carreys tidigare filmer och även om filmen befinner sig i gränslandet mellan familjekomedismörja med orkestermusik och tankfull, vitsig komedi, är Liar Liar definitivt en rogivande rulle.

Jim Carrey gör här den typen av roll han blivit känd för: förvirrad man som inte lever ett fullt lyckligt liv, som råkar ut för en total förändring som skakar om hans sociala liv (Bruce den allsmäktige (2003), Yes Man (2008) med mera). Här har vi advokaten Fletcher, som lever ett advokatliv baserat på lögner, dock inte enbart i rättssalen, utan till sin familj och sina vänner. Ständigt skjuter han på saker och ting, avbokar ärenden av påhittade orsaker och ignorerar det mesta. En dag, när hans son Max (Cooper) i födelsedagspresent önskar sig att hans far inte kan ljuga på en hel dag, så ställs hela hans liv på spel. Jobbet som advokat, jobbet som man och jobbet som far ruskas om, allt i samspel med diverse ansiktsuttryck av Jim Carrey.

Liar Liar är en riktigt rolig komedi, även om den bitvis är lite väl sliskig i sitt familjefilmsmanér. Dock har filmen precis det som krävs för att nå ut till precis alla och att avfärda en vanlig komedi för att den inte innehåller de cineastiska värden man hellre ser i andra filmer, det vore ju helt fel. Dock ska jag påpeka att denna faktiskt inte är hans bästa komedi och att (om man nu tittar på den typ av roll jag nämnde tidigare) både Bruce den allsmäktige och Yes Man är ganska så mycket bättre, allra främst förstnämnda titel.

Det finns egentligen inte mycket att säga om en film i den drös av roliga filmer Jim Carrey har gjort. Denna är liksom jätterolig, liksom många filmer han gjort. Därför söker jag mer och mer efter just något mer i denna typen av film. Liar Liar kan jag tycka saknar lite av det kött och blod jag saknar i en komedi, för att den ska kännas äkta och närgånget. Det blir det inte riktigt med överdrivet förtydligande orkesterspår. Dock bör man tänka på vilken publik den riktas till och att sitta och vilja ha "närgånget" som 18-årig svensk kanske inte gäller just denna film. Try Supersugen (2007), i så fall. Liar Liar är en härlig komedi med en härlig snubbe, vilket jag tycker säger ganska bra vart filmen ligger "betygsmässigt". 3/5

Mina jag & Irene (2000)

Originaltitel: Me, Myself & Irene
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Peter Farrelly, Mike Cerrone och Bobby Farrelly
Medverkande: Jim Carrey, Renée Zellweger, Anthony Anderson, Mongo Brownlee, Jerod Mixon, Chris Cooper m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAS EN KOMEDI av komedimästarna Farrelly. Denna gång blir det även ännu en Jim Carrey-film som recenseras. Varför? För vi på Movie Burger älskar dem.

Mina jag & Irene hör onekligen till en av Farrellys bästa komedier, där den skruvade handlingen verkligen är en av filmens stora fördelar. Filmen handlar om polisen Charlie som lider av problem. Han låter alla kliva på honom och är alltför snäll för att säga ifrån. Detta undertryckande av att vara arg och att säga ifrån har lett till en extrem personlighetsklyvning. Ibland är han den snälla Charlie, men ibland blir han den barske, tuffe och våghalsige Hank. Efter ett fall av mord och korrumperade snutar behöver Charlie hjälpa den unga damen Irene på hennes flykt från galna poliser och andra idioter. Saker blir knappast bättre då Hank kommer och förstör för Charlie, samtidigt som de båda jagen blir förälskad i Irene.

Det finns inget så härligt som en komedi med udda, men verkligt engagerande handling. Det utmärkta valet av skådespelare, Jim Carrey som schizofren (vem kan egentligen göra rollen bättre?), bidrar ju bara till filmens komikvärde. Udda scenarier blandat med just den där rubbade (men ganska oskyldiga) komiken Farrelly besitter gör att Mina jag & Irene helt enkelt blir en riktigt skön komedi.

Farrelly brothers har bara toppat detta två gånger. Jag måste säga att Min stora kärlek (2001) var roligare och klassikern Den där Mary (1998) måste ju ses som deras mästerverk. Dock är Mina jag & Irene definitivt en av deras bättre filmer och i denna sommarvärme känns det fel att åtminstone en gång bryta av gassande hetta mot lite skön, gärna romantisk, komedi.

Detta är en mycket rolig film. Visst kan man se Jim Carreys karaktär (eller karaktärer?) som något betydligt djupare än vad det är (visst är det ju något av en bedrift att ändå porträttera schizofreni med så lustig framtoning), men rent generellt ser jag Mina jag & Irene som en film som gör vad den ska: att vara riktigt rolig. Tro mig, såna filmer behöver alla. Njut. 3/5

Kids (1995)

Originaltitel: Kids
USA/Färg/91 min

Regisserad av Larry Clark
Skriven av Larry Clark, Harmony Korine och Jim Lewis
Medverkande: Leo Fitzpatrick, Sarah Henderson, Justin Pierce, Joseph Chan, Johnathan Staci Kim, Adriane Brown m.fl.

LARRY CLARK OCH HARMONY KORINE har blivit kända för sina grovkorniga och explicita filmer, där det främsta motivet ofta är brydda ungdomar. Ken Park (2002) väckte kontrovers för sina sexscener och Gummo (1997) för att vara en allmänt mobbad film. Kids är ett samarbete mellan de två och är faktiskt, ganska förvånande, ändå inte så frånstötande som dess rykte har utgett den för att vara.

Kids handlar om ett gäng ungdomar i New York. De fördriver tiden med sex, alkohol och droger. Många av killarna skejtar medan tjejerna sitter i klungor och diskuterar. Telly, en av grabbarna, roar sig dag ut och dag in med att försöka hamna i säng med oskulder. Han väjer inte för att med grovt språk beskriva hur han "tog tjejen" den tidigare kvällen, något som hans kamrater tycker är väldigt häftigt. I ett moln av hasch och ett surr från billiga skejtvideor, följer vi parallellt en grupp tjejer. Tjejerna, däribland Ruby (Rosario Dawson), diskuterar oralsex, samtidigt som Jenny (Sevigny) tröttsamt tittar omkring. Hennes erfarenheter ligger inte ens i närheten av de andra tjejerna; hon har enbart haft sex med en kille, Telly. Ruby och Jenny berättar att de gått och testat sig för könssjukdomar, eftersom man aldrig kan vara säker. Dock ökar förvåningen då Jenny är den som visar sig vara HIV-smittad. Jenny blir då fast besluten att ta fatt Telly, i den kavalkad av oskuldsjagande hans sexliv numera formats till.

Med dokumentärlik filmning och väldigt duktiga skådespelare, blir det skitiga porträttet av promiskuösa ungdomar väldigt närgånget. Även om det till stor del är en generationsfilm, en film som tydligt visade 1990-talets strömningar med spretigt hår, häng, illa matchande färger och skejtande i den tid då HIV började uppmärksammas, är det ändå en berörande film. HIV är fortfarande lika angeläget idag, men att många skulle kunna tyckas känna igen sig i den här typen av vilda beteende tror jag inte. Det är åtminstone en värld som sträcker sig ganska långt från Sveriges ungdomar (rent visuellt, men stundtals även mer innerligt), vilket gör att filmen kanske blir mer en "film om ungdomar och HIV", än en berättelse som verkligen skakar om och får en att förstå.

Dock ska inte sägas att filmen är dålig. Ett relevant ämne om en hemsk sjukdom i en väldigt rörig djungel av armsvett, rullbrädor och våta fläckar i madrassen blir en berättelse att äcklas och läras av. Med mycket duktiga skådespelare, bra musik och en träffsäker final blir Kids en gripande (och lyckligtvis inte alltför stötande) film om ungdomar och hur splittrad deras oskuldsfullhet ofta faktiskt är. 3/5

Gentlemen Broncos (2009)

Originaltitel: Gentlemen Broncos
USA/Färg/90 min

Regisserad av Jared Hess
Skriven av Jared Hess och Jerusha Hess
Medverkande: Michael Angarano, John Baker, Robin Ballard, Steve Berg, Jemaine Clement, Kristie Conway m.fl.

JARED HESS, kanske mest känd för Napoleon Dynamite (2004), har här gjort en ganska förbisedd film med samma, gamla, vanliga lågmälda stil och märkliga karaktärer. Medan Napoleon Dynamite dock mest var en komedi som överlevde på sin komiska approach till främst ungdomar, kan Gentlemen Broncos vara en av Hess kanske mest allvarliga filmer, även om det är svårt att direkt sätta stämpeln "allvarlig" på någon av hans filmer, eftersom alla verkligen är heludda.

Gentlemen Broncos handlar om en ung, aspirerande sci-fi-författare vid namn Benjamin (Angarano), som fått chansen att gå på ett läger för unga författare. Han blir där vän med Tabatha, en ung tjej som direkt fascineras över Benjamins talang för att skriva. Det är tydligt att Benjamin är väldigt skicklig, något som blir extra tydligt när Chevalier (Clement), den kända sci-fi-författaren, i ren desperation tar Benjamins verk och utger sig för att ha skrivit den själv, som en sista utväg att behålla sitt kändisskap.

En viss typ av människor uppskattar Hess filmer och jag har tur att vara en av dem. Eftersom jag själv älskar lågmäldhet i filmer (något som kanske är ännu mer fängslande i filmerna av Todd Solondz), blir Hess filmer ganska rogivande, även om jag ibland tycker att filmerna går över gränsen när det inte längre är underbart udda, utan bara konstigt och omotiverat. Även om Gentlemen Broncos ibland kliver över just den gränsen, har den en hel del fördelar: Benjamins osvikliga kärlek för sin mamma (som verkar vara den enda han verkligen har) är faktiskt väldigt fin på sitt sätt, något som visas upp i en rafflande vedergällning i filmens senare del. Benjamin överhuvudtaget, lysande porträtterad av Michael Angarano, gör att filmen lyfts upp och får något mer djup. Filmens romans mellan Benjamin och Tabatha, några man kan tycka är "samhällets utstötta", blir dessutom helt uppenbart en romans mellan två unika människor helt ärliga mot sig själva, där resten i det samhälle de bor i antingen är trasiga eller vilsna.

Filmen har dock en del ganska äckliga segment och den typen av gross out-skämt funkar väl, men det är ibland tvivelaktigt om det egentligen behövs. Dock är den verkligt roliga i filmen onekligen Jemaine Clement, som redan visat upp tecken på komisk genialitet i och med Flight of the Conchords och Dinner for Schmucks (2010). Hans praktarsel till karaktär, Chevalier, är väldigt rogivande och så oerhört självälskande att det, ja, inte kan bli annat än en skrattfest i sig. Det kräver ju dock givetvis att man har den där känslan för lågmäldhet, något som många kanske inte uppskattar i dess mest absurda grad. Exempelvis var Gentlemen Broncos ingen gunstling hos kritiker och att den inte fått mer berömmelse är väl inte förvånande, om man tittar på majoriteten av recensioner (i alla fall de jag läst).

Jag utgår dock från vad jag själv tycker och å Movie Burgers vägnar kan jag faktiskt säga att Gentlemen Broncos faktiskt är en fin film, där drivkraften främst ligger i Benjamin, hans kärlek till hans mor och hans underliggande kamp med omvärlden, något som uppenbarligen aldrig skulle kunnat göras utan Michael Angarano. Med honom och med en osviklig Clement, blir Gentlemen Broncos trots allt en ganska fin film, i Hess tragikomiska anda. 3/5

Whatever Works (2009)

Originaltitel: Whatever Works
Frankrike och USA/Färg/92 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Medverkande: Larry David, Adam Brooks, Lyle Kanouse, Michael McKean, Clifford Lee Dickson, Yolonda Ross m.fl.

NÄST INTILL ALLT AV WOODY ALLEN är bra och när man recenserar en film av honom, kan man nästan alltid räkna med att filmen får någorlunda högt betyg. Hans verkliga storhetstid var väl 1970-talet, men även nu på senare tid har han kommit med en hel del lysande filmer (Match Point (2005), Cassandra’s Dream (2001)).

Till skillnad från många av hans tidigare filmer, är Woody Allen ej med som skådespelare i Whatever Works. Huvudrollsinnehavaren har här istället fått bli Larry David (känd för succéer som Seinfeld och Simma lugnt, Larry!), som spelar en pessimistisk besserwisser, Boris, som briljerar med sitt höga intellekt genom att tycka illa om allt och alla. Med sina syrliga, cyniska kommentarer, underhåller han de vänner som kanske mest ser han som en gnällig farbror. Inte särskilt förvånande, så har Boris ingen fru och efter ett misslyckat förhållande tidigare har han inte varit särskilt pigg med att återskapa någon form utav romans.

En dag ligger en ung tjej, Melody, utanför hans port. Hon kommer från södern och ber om att få ett ställe att bo på. Boris är lika förvånad som oss: varför skulle hon vilja bo med en person hon inte alls känner, i en så stor stad som New York. Efter många om och men får hon till slut bo hemma hos Boris, som fullkomligt överöser henne med all form utav nihilistiska uttalanden, något som flickan absorberar som en tvättsvamp.

Woody Allen (som är känd för hans fäbless för unga tjejer) har här gjort en film som lätt kan avfärdas som en film som visar att det minsann inte är något fel med att en gammal farbror har ett förhållande med en ung, knappt 20 år gammal, flicka. Allen har dock, med Whatever Works, ej tänkt göra en film som varken behandlar eller glorifierar temat om ung och gammal som blir förälskade. Även om det är en viktig del i filmen, är filmens själva kärna karaktären Boris och den värld runt omkring honom. Såsom Boris själv menar med hög IQ, så ser han hela bilden, alla hans vänner, personer runt honom, allt. I samma manér som Boris snappar upp allt runtom honom (och säger nedlåtande saker om det), får även vi följa med i hans omvärld, hans vänner och bekantskap. Det blir alltså som en inblick hur världen ser ut för Boris, en typ man helst inte vill träffa.

Whatever Works är inte en av Allens bästa, men lite upplyftande kritik behöver denna film ändå. Allen är en gammal man som pumpar på utan minsta problem och håller sig aktiv hela tiden. Att hans filmer dessutom är bra visar ju bara vilken duktig regissör han är. Med Whatever Works ska ni inte räkna med en jättebra film, men den är full med den typ av judiska New York-humor vi alla kommit att älska Allens filmer för och även om Boris kommentarer kan verka nedlåtande och betungande, är det en desto roligare film om en karaktär som också behöver ses, i en film som varje Allen-beundrare definitivt ska se. 3/5

Hot Tub Time Machine (2010)

Originaltitel: Hot Tub Time Machine
USA/Färg/101 min

Regisserad av Steve Pink
Skriven av Josh Heald, Sean Anders och John Morris
Medverkande: John Cusack, Clark Duke, Craig Robinson, Rob Corddry, Sebastian Stan, Lyndsy Fonseca m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAR MOVIE BURGER en snuskfilm och det måste man bara älska. Nästa man till rakning är Hot Tub Time Machine, en avsevärt okänd film om man tittar på den stora marknad det ändå finns för den här typen av film. Den är nämligen full med bröst, sex, sprit och knark, något som man tror borde passa American Pie (1999)-generationen.

Hot Tub Time Machine handlar om ett gäng medelålders män som bestämmer sig för att åka tillbaka till den skidort de jämt besökte som unga, efter att en av dem överlevt ett antaget självmordsförsök. Med följer även systersonen till en av dem och han känner givetvis genast att han inte passar in i denna hop av vuxna män, som i sitt möte plötsligt transformeras till pubertala skojare. Till sin förfäran upptäcker de att skidorten som brukade vara så populär numera är nästan helt död. De bestämmer sig dock ändå för att ta in på samma gamla hotell, i samma gamla rum och ta ett dopp i den hot tub som finns anslutet till rummet. På grund av överdrivet intag alkohol, förvandlas en virrig kväll med brudar och en stor björn till en fruktansvärd morgon. De går ur poolen och ska ut och åka skidor. Plötsligt märker de att allt ser annorlunda ut. Såväl människor som miljö känns aningen daterade, tills de inser att de är tillbaka i 1980-talet. Deras hot tub är en tidsmaskin.

Som ni märker finns det ju ingen verklighetsanknytning, men här finner regissören Steve Pink och manusförfattarna tillräckligt med spelrum för att proppa in så mycket tuttar, snusk och öl som möjligt. Det blir ju en skrattfest för tonåringar och vuxna med de pubertala tankegångarna vid liv, men jag insåg ganska snabbt att det var ett dumt filmval tillsammans med mina föräldrar. Filmen var dock stundtals väldigt rolig och Rob Corddrys groteska karaktär Lou skapar flera skratt, även om många är i rent äckel.

Hot Tub Time Machine är en festlig film som innehåller det mesta för en ganska IQ-befriad filmkväll. Med Chevy Chase i en liten roll blir allt dessutom ännu bättre. Omslaget talar ju för produkten i detta fall, detta är inget mästerverk, men för den som inte är kräsmagad och för den som tillåter sig själv att vara lite sådär barnsligt omogen ibland, blir ändå Hot Tub Time Machine en väldigt rolig film, sådär på fredagskvällen. 3/5

Eagle vs Shark (2007)

Originaltitel: Eagle vs Shark
Nya Zeeland/Färg/88 min

Regisserad av Taika Waititi
Skriven av Loren Horsley och Taika Waititi
Medverkande: Loren Horsley, Jemaine Clement, Joel Tobeck, Brian Sergent, Craig Hall, Rachel House m.fl.

PÅ ETT SÄTT KAN MAN SÄGA att detta är ytterligare en film i den drös av märkliga indiekomedier med pinsamma scener, foto som bygger på att man filmar karaktärerna rakt framifrån, konstiga T-shirts och sketch- eller stop-motion-aktiga försekvenser. Det finns givetvis en tjusning i detta; det är väl just därför det gått hem. Såväl Napoleon Dynamite (2004) som Little Miss Sunshine (2006) har helt eller delvis följt ovanstående recept, vilket tyvärr leder till att det som en gång var unikt och udda, blir allt mer kommersiellt och uttjatat. Eagle vs Shark (2007), med Flight of the Conchords-favoriten Jemaine Clement, handlar om Lily, som blir kär i en mysko, något socialt hämmad typ vid namn Jarrod, med förkärlek för videospel och att göra stearinljus. De två finner varandra och åker iväg till Jarrods hemstad, där den komplexa Jarrod ska slå ner en kille som mobbade han som barn. Under tiden de är där rivs gamla sår upp i familjen, i en blandning av maoriska rötter, smått udda scener och sovsäckar.

Denna typen av filmer tenderar att bli ganska tjatig, men jag ska avstå från att fortsätta jämföra den med den typ av filmer den kan förknippas med. Den bär nämligen på unika element också. Exempelvis har vi här en film som är från Nya Zeeland (och som inte är av Peter Jackson) och som tydligt färgas av nyzeeländsk kultur. Detta sätter givetvis ännu mer prägel på filmen, samtidigt som det faktiskt finns något intressant i denna Jarrod. Man kan lätt avfärda Jarrod som en egoistisk tönt, men istället för att göras till en nästan helt komisk figur (som Napoleon Dynamite), finns här faktiskt en ganska realistisk vibb av en verkligt svår människa. Det svåra i hans personlighet beror här på en anledning: att han jämt blivit avstött av sin pappa (eftersom pappan jämt tyckt att hans andra son varit bättre). När då den andra sonen tagit livet av sig, gör pappan inget annat än att gräma sig och rynka på näsan så fort Jarrod gör någonting. I jämförelse med nämnda Napoleon Dynamite (som man gärna jämför med när man snackar om denna film) får vi här faktiskt lite mer än en komedi.

Eagle vs Shark är en film med tanke, som dessutom bjuder på lite mer än bara samma, gamla recept på "unik komedi" vi sett de senaste åren. Vi känner fortfarande igen oss, men det finns även en hel del nytt, vilket gör att filmen faktiskt blir lite av en pärla. Att Nya Zeeland, liksom musslan, omsluter hela pärlan, gör att filmen bara blir desto mer unik och intressant. Se. 3/5

Hollywood Gigolo (1999)

Originaltitel: Deuce Bigalow: Male Gigolo
USA/Färg/88 min

Regisserad av Mike Mitchell
Skriven av Harris Goldberg och Rob Schneider
Medverkande: Rob Schneider, William Forsythe, Eddie Griffin, Arija Bareikis, Oded Fehr, Gail O'Grady m.fl.

TROTS ATT ROB SCHNEIDER ofta är med i många komedier, är det sällan han får mycket utrymme. Han framställs ofta som den lilla fjanten alla sparkar på och med det, skjuts han även undan, bort från rampljuset. Jag har dock alltid märkt att Schneider har talang. Medan Adam Sandler spelar precis samma, gamla halvskrikande typ, spelar Schneider en hel uppsättning olika karaktärer. Även om de kanske gör sig bäst som just mindre roller, är hans komiska timing klockren. Killen är rolig.

I Hollywood Gigolo (1999) får han äntligen upprättelse. Schneider spelar akvarietvättaren, som får chansen att sköta om en manlig prostituerads bostad, medan han är bortrest. Han får då genast ta del av alla kvaliteter huset har att bjuda på, som lyxiga TV-apparater och den närliggande stranden. Efter en smärre träningsolycka, välter hela akvariet. Det måste lagas och han har dåligt med pengar. Det ringer jämt damer som är villiga att betala för sex (men mannen som äger bostaden har noga påpekat att han inte ska svara på dessa samtal). Vad gör man då? Jo, man prostituerar sig.

Filmen är faktiskt väldigt rolig, något som bärs upp av Schneiders komiska talang. Det tål dock att sägas att även handlingen är ganska intressant, eftersom det ändå ligger en spännande vändning i det. Filmen bjuder på märkliga möten med hiskliga och annorlunda damer och därtill bjuds vi även på en liten romantisk historia. Utan Schneider hade dock inte filmen blivit riktigt lika lyckad, eftersom han är så rolig som han är. Man behöver egentligen ingen rekvisita med en kille som Schneider, han klarar sig bra som han är.

På senare tid har jag dock recenserat en hel del komedier och har på ett sätt kommit fram till att det är väldigt svårt för komedier av denna typ, att få mycket mer än en trea. Det är bara gjort för att få oss skratta, vilket i och för sig är kanon i sig, men för er som läste min recension på Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008), så kan jag tala om att jag såg filmen på en lördag. Kanske borde jag satt tänderna i något av lite mer djup.

Bortsett från personliga sinnesstämningar inför val av film, kan jag säga att Hollywood Gigolo är en mycket underhållande film, vilket är till stor del tack vare Rob Schneider. Schneider borde få större roller, eftersom han inte bara besitter komisk, utan även skådespelarmässig, talang. Schneider är en av de få komiker som tillåter sig själv att framställas som mesen, som den korta, smårunda "nörden." I min bemärkelse är Schneider själv, till skillnad från sina karaktärer, långt ifrån en nörd. Schneider är kung, en Gervais, han är vad komiker ska vara, i en annars väldigt ytlig Hollywood-atmosfär, där man alltid vill vara både snygg och tuff, innan man tänker på att vara rolig. Schneider gör det dock för komiken och det förtjänar han en stående ovation för. Tack, Schneider. 3/5

Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008)

Originaltitel: Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay
USA/Färg/107 min

Regisserad av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Skriven av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Medverkande: John Cho, Kal Penn, Rob Corddry, Jack Conley, Roger Bart, Neil Patrick Harris m.fl.

OKEJ, ÄNNU EN STONER-FILM här på Movie Burger och jag älskar det! Uppföljaren till sanslösa Harold & Kumar Go to White Castle (2004), Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008) (livlig fantasi när det kommer till titlar), är faktiskt ännu mer sanslös. Varför och för vilka människor, är dock en helt annan femma.

Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay har en kvalitet jag uppskattar i en film: när filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Jag vet att nämnt detta i ett flertal recensioner redan, men faktum är att när man nyss kämpat sig igenom en hel del vecka av jobb eller skola, så finns det nästan inget skönare än att se en riktigt rolig film. Detta gör ju givetvis att man "går miste" om tyngre filmer som Pansarkryssaren Potemkin (1925), men detta gör helt enkelt Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay till lite av en typisk fredagsfilm; då är man trött och vill slappna av, på lördagen har man vilat och är redo för tyngre mästerverk. Detta beror dock helt på sin egen sinnesstämning, givetvis.

Nog om min fredagsfilmsanalys. Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay tar vid precis där ettan tog slut. Harold och Kumar ska åka till Amsterdam och röka på, innan Kumar får den lysande idén att röka på på flygplanet. Folk misstar honom för terrorist och hans bong misstas för en bomb. De båda åker in på Guantanamo, där de flyr och där börjar filmen, en minst sagt galen resa, med många möten med mystiska figurer och udda scenarier.

Även om jag känner att Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay går över gränsen många gånger (något som jag antar förstör intrycket av filmen för en del som ser den), går det inte att bortse från att den faktiskt är mycket roligare än första. Manusskribenterna från första filmen har här fått regirollerna och har således antagligen gjort filmen och dess karaktärer precis som de själva vill. Det blir en väldigt snuskig, stundtals blodig och pårökt tripp, men det blir väldigt kul.

Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay är en lysande fredagsrulle, som helt enkelt är väldigt kul. Neil Patrick Harris bjuder på sig själv, det är massa snygga tjejer, väldiga dumheter, Kal Penn ser fortfarande lite svullen ut och är stundtals överdrivet "skön" och det blir Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay, som jag faktiskt (utan dess cineastiska värde) kan kalla en riktigt lyckad komedi. Njut! 3/5

Köttets lust (1943)

Originaltitel: Ossessione
Italien/Svart-vit/140 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av James M. Cain, Luchino Visconti, Mario Alicata, Giuseppe De Santis, Gianni Puccini, Alberto Moravia och Antonio Pietrangeli
Medverkande: Clara Calamai, Massimo Girotti, Juan de Landa, Elio Marcuzzo, Dhia Cristiani, Vittorio Duse m.fl.

ALLTING BÖRJADE I Frankrike. Det går inte att komma ifrån till och med förre Hollywood – så fanns den franska filmen. Och om de allra första utflykterna i filmens möjligheter resulterade i attraktionsfilmer, präglade av lekfull naivism och fria från någon sorts berättarform, så går inte ens dessa bagatellers värde att underskatta. Långt senare, under 30-talet, blev film nationellt och den franska filmen likaså. Ett omtumlande världskrig hade passerat och plötsligt blev det på modet att berätta lågmälda melodramer om den sorgsna arbetarklassen runt om på den europeiska kontinenten. Åtminstone i just Frankrike. Ungefär på samma sätt som Jean-Paul Satre la till existentiell filosofi i den franska litteraturen, la den berömda impressionisten August Renoirs son, den lika berömda Jean Renoir, till existentialism – minus filosofi – till den franska filmen.

Även om den europeiska filmkonsten fortfarande hade Robert Bresson, Andreij Tarkovskij och den franska nya vågen kvar att vänta så var det Renoir gjorde någonting som för alltid skulle bli inpräntat med det där långsamma och ångestfyllda som skulle få generation efter generation att välja bort europeisk film framför den amerikanska. Under det där mörka 30-talet och den ännu mörkare krigstiden som väntade, skulle existentialismen liksom bli inpräntad i all europeisk kultur och vi har fortfarande inte blivit av med den.

Italienaren Luchino Visconti, regiassisten åt Renoir under ett antal filmer på andra halvan av 30-talet, var kanske den första utomfranska person som tog intryck av den franska melodramen och med detta var han också den första spridaren av denna typ av film utanför dess hemland. Hans första film, Köttets lust (1943), blev en språngbräda för den italienska filmen i helhet men är också en pusselbit för den som vill förstå hur den europeiska – eller åtminstone medelhavsfilmen – kunde bli som den blev. I samma andetag måste man nämna neorealismen; den filmstil som Köttets lust introducerade och som skulle bli synonymt med italiensk filmkonst, genom bl.a. Vittorio De Sica och Roberto Rossellini, i mer än tjugo år.

Jag får absolut inte hävda att det här är enda anledningen till varför europeisk film är som den är, men Köttets lust är en milstolpe. Att den har baserats på den amerikanska hårdkokta kriminalaren The Postman Always Rings Twice av James M. Cain – en roman som gjord för att bli en film noir-rulle (vilket den senare också blivit) – har föga stoppat Visconti från att sätta europeisk prägel på sin film; även om det här också finns amerikanska drag. För här behöver det egentligen inte begås några mord för att karaktärerna ska grubbla på om livet är värt att leva. Det behövs ingen femme fatale för att man ska handla irrationellt. Det behövs inga vapen för varje ord är en vanära nog att dö för.

Tveklöst visar det sig ändå vara ett gyllene grepp att den litterära förlagan saknar europeisk härkomst. Resultatet blir att Viscontis enda sätt att göra filmen, så som Renoir lärt honom, är genom att ta sig filmiska friheter och genom att tänka själv. Han kan inte bara filma av filmens romantiska triangeldrama så som det beskrivs i boken utan måste själv pigga upp bilderna med dova miljöer och mörka skuggor över trasiga människoansikten. Jag tror att tack vare detta är neorealism ett behövligt epitet och med hjälp av det epiteten har genren utvecklat sig till att ge filmhistorien mästerverk så som den evigt avhållna Cykeltjuven (1948).

Köttets lust är dock inte riktigt där ännu. Hantverket är nästan lika bra som i en Renoir-film och det är roligt att se en ganska vanlig kärlekshistoria utveckla sig till oproportionerligt stora livskriser för dess två parter på sättet jag ovan beskrivit. Film noir kommer i närkontakt med franska känslor.

För Visconti är det en otypisk film i den mån att Visconti – under de fyra decennier som han gjorde film – aldrig stannade upp vid en speciell typ av film. Några signum har han dock haft och de syns redan här, fastän lite skissartade. Samhällsklasser och de sociala skillnadernas destruktiva kraft är en röd tråd som i Köttets lust befästs och kanske kan Visconti delvis ta åt sig äran för att Italien så starkt identifierat sig med politisk – och framförallt socialistisk – film igenom alla tider.

Just det starka politiska arrangemanget har resulterat i att filmerna har en stark känsla av iakttagelse och detta har lett till att många beskrivit Visconti som en filmskapare som alltid legat mellan det fiktiva och det dokumentära. Känslospelet i Köttets lust är måhända passionerat – men knappast särskilt utstuderat – och skälet till detta tror jag finns i just att det handlar om påhittade människor i en dokumenterad verklighet. Med tiden skulle Visconti vända detta till sin fördel – delvis genom att filma verklighetsbaserade böcker – men i detta fall blir kontentan en vacker, skickligt berättad men inte särskilt gripande filmhistorisk milstolpe. 3/5

Harold & Kumar Go to White Castle (2004)

Originaltitel: Harold & Kumar Go to White Castle
Kanada, Tyskland och USA/Färg/88 min

Regisserad av Danny Leiner
Skriven av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Medverkande: John Cho, Ethan Embry, Robert Tinkler, Fred Willard, Kal Penn, Steve Braun m.fl.

MOVIE BURGER TAR SIG AN ännu en "skön rulle." Kanske borde ta och göra en lista över de skönaste filmerna någonsin, men det får vi väl se. Vad vi då har att bita i här, är Harold & Kumar Go to White Castle (2004), en riktig stoner-rulle. Polarna Harold och Kumar röker på framför TV:n och får för sig att det bara finns en grej de måste göra med sina liv just då, nämligen att åka till White Castle och äta hamburgare. I sann stoner-filmsanda, bärs filmen ej upp av utvecklad handling, utan av diverse udda karaktärer, braj och en och annan tutte. Är då Harold & Kumar Go to White Castle bra? Ja.

Filmen passar mycket, mycket, mycket bra som en film en lugn kväll med polarna och bjuder faktiskt på ett flertal skratt. Även om självaste Harold och Kumar kanske inte är de allra mest färgstarka karaktärer filmvärlden skådat, blir man väldigt underhållen av hur de stöter på den ena märkliga personen efter den andra. Filmen är dock, i många olika aspekter, en riktig blajfilm, vilket gör att man kanske har svårt att verkligen sätta fingret på filmens direkta kvaliteter, mer än att den faktiskt fyller sitt syfte: att vara grymt, grymt skön.

Det är väldigt löjligt och stundtals smaklöst. En nackdel är även att Kal Penn ibland blir lite tröttsam, som sin "oj, så sköna" snubbe. Annars är filmen faktiskt väldigt rogivande och innehåller en hel del citat även den allra mest sofistikerade inte kan låta bli att åtminstone fnissa åt. Det är liksom en av de där filmerna vi människor behöver: en film som bara får oss skratta, utan att egentligen någonsin lyfta fram något särskilt allvar. Jag avslutar med att försvara filmen och säga att vi nog finner tillräckligt med allvar i vår egen vardag. Njut av filmen. 3/5