Saturday Night Fever (1977)

Originaltitel: Saturday Night Fever
USA / FÄRG / 118 min

Regisserad av John Badham
Skriven av Nik Cohn och Norman Wexler
Skådespelare: John Travolta, Karen Lynn Gorney, Barry Miller, Joseph Cali, Paul Pape, Donna Pescow m.fl.

JAG SVÄR ATT varje människa, ung som gammal, under någon period i sitt liv ser på sig själv i helhet och känner rastlösheten och hopplösheten med en själv. Känslan av att sticka någon annanstans, bara dra iväg och lämna allt bakom sig. Att det i regel inte brukar göra saker bättre, det är en annan sak, men att varje individ någon gång känt av att man vill göra något mer av den vardag man har och att den möjligheten inte finns där man själv befinner sig; det tror jag att varje person någon gång under sitt liv kommer känna av.

SATURDAY NIGHT FEVER är filmen om Tony Manero (John Travolta), en naiv, outbildad grabb som lever det sega och tveksamma livet i Brooklyn. Hans största dilemma är inte hans framtid. I hemmet där han bor i blir han frekvent utskälld av mamma och pappa, som inte har varken självkänsla eller känsla för deras son. Det medför att de ofta näst intill klankar ner på deras son. En dag får Tony en löneförhöjning på $ 4, vilket motsvarar 26,50 svenska kronor. Det är inte särskilt mycket för världen, men det är mer pengar. Faktum är att han är populär på jobbet och han kan sköta sitt jobb väl. Kommentaren från sin fader är varken positiv eller optimisk. "Four dollars? You know what four dollars buys today? It don't even buy three dollars!" Kul, tycks tänka, men Tonys knappa lön och hans löneförhöjning betyder mycket för honom. Han jobbar bakom kassan i en färgbutik. Tony har inga speciella drömmar, men han ser inte hans framtid bakom kassan i en färgbutik. Hans pubertala, sexistiska vänner uppskattar honom och Tony uppskattar dem, men han finner inte sin ro och sitt fulla jag i dem. För omvärlden är han en odåga och Tony är, om någon, varse om det. Dagarna går, tills kalendern kryssar lördag. Då går han till diskoteket "2001: Odyssey" och där är han kung. Han kan alla stegen, kan alla "moves" och alla älskar honom när han dansar. Där är han uppskattad till höjdarna och dämpar tillfälligt hans rätt menlösa vardag. När plötsligt vardagarna drar igång igen, planerar Tony mest inför lördagen. Han funderar på vilka kläder han ska bära, han kammar sitt hår och han övar danssteg. Till nästa lördag kan han framföra dem och ännu en gång känna sig som herren på täppan - som kungen över världen.

TONY MANERO vet dock vart hans framtid bär vägen. Inte i Brooklyn. Hans "lördagsfeber" är det bästa för honom, och det är det som driver honom. Men som lördag, som den enda dagen på en sju dagar lång vecka, är han bara en fånge i sitt eget territorium, i sitt eget hem. Det finns en scen i filmen då Tony sitter på en bänk tillsammans med Stephanie, spelad av Karen Lynn Gorney. Medan de sitter där berättar Tony om Brooklyn Bridge, som de kan se från bänken de sitter på. Han berättar brons exakta mått, exakta diameter och höjd och annan kuriosa om bron från Brooklyn till Manhattan. I den scenen går det faktiskt, såsom Roger Ebert en gång sade, att smaka på Tony Maneros suktande efter att sticka från Brooklyn. Den här Stephanie, som han möter på diskoteket och som även hon kan dansa lika bra som Tony, berättar att hon ska lämna Brooklyn, åka över bron och flytta till Manhattan. Tonys längtan efter att göra samma sak blockeras av att han är fast i Brooklyn och inte kan känna sig manad att bara sticka. I en scen på ett café vräker Stephanie ut kommentaren: "You live with your parents, you hang with your buddies and on Saturday nights you burn it all off at 2001 Odyssey. You're a cliche. You're nowhere, goin' no place." Givetvis sårar det Tony, för bakom den felfria fasaden på discogolvet finns en ungdom som inte vet vart han ska ta vägen med sin framtid, men känner av sig att Stephanie inte har mer än rätt.

DET VAR MED DEN HÄR FILMEN den då rätt okände John Travolta inte längre fick gå ifred på gatorna. Han blev känd över en natt. Dagstidningarna skrev om honom, killarna ville dansa som honom, tjejerna ville ha honom och det är lite av vad Travolta med all rätt förtjänade. John Travolta må ha tappat en hel del av sin talang idag, men om sanningen ska fram är John Travolta en mycket bra skådespelare. Om han är så mycket av en karaktärsskådespelare, det tål att tänkas på, men när han får rätt roll så gör han rollen rätt. Även Karen Lynn Gorney och övriga i filmen gör bra ifrån sig, även om John Travoltas vänner i filmen lämnar rätt mycket till övers att önska. Den glittrande glamouren, den sköna stilen och framförallt den pumpande musiken av Bee Gees är några av filmens starka motorer och sätter stilen för filmen och för dess stora kultvärde.

FILMENS PREMISS låg i en tidningsartikel som en gång i tiden trycktes. Artikeln skrevs av Nik Cohn. Att artikeln senare framgick vara falsk, det hör inte till saken, då filmens underlag var så otroligt passande, båda för 1970-talets rastlöshet och ungdomskultur. Handlingar om att en människa måste "sticka från en plats" a lá Five Easy Pieces (1970) är en stor del av USA, både litterärt och filmmässigt, som Roger Ebert berättar i en recension och är sannerligen inte nytt, men det är bra och väldigt, väldigt duktigt genomfört. Den dynamiken som väver runt filmen likt ett nystans garn är rent utsagt något av det bästa jag sett.

"SATURDAY NIGHT FEVER was Gene Siskel's favorite movie, and he watched it at least 17 times. We all have movies like that, titles that transcend ordinary categories of good and bad, and penetrate straight to our hearts. My own short list would include La Dolce Vita (1960), A Hard Day's Night (1964) and The Third Man (1949). These are movies that represent what I yearned for at one time in my life, and to see them again is like listening to a song that was popular the first summer you were in love."

SÅ UTTALADE SIG en av mina filmkritikerfavoriter, Roger Ebert, i sin inledande text till hans recension på Saturday Night Fever. Recensionen är en av de mest färgstarka och tänkvärda recensioner jag någonsin läst i mitt liv. Filmen är informativ på det sättet att den berättar om Saturday Night Fever, men den är även ett målande och vördnadsfullt minne av hans arbetskollega och kamrat Gene Siskel, som tragiskt nog avled efter en hjärntumöroperation 1999, vid 53-årsålder. Hans vänskap med sin kollega och kamrat är tydligt, än idag, fastän recensionen skrevs för åtta år sedan. Med det sagt recenserade han inte bara Gene Siskels favoritfilm utan även min. Huruvida jag kommer se hundratals bra filmer i framtiden, är och kommer Saturday Night Fever vara svår att rucka sin förstaplats på. Det finns många aspekter till varför det är så, men varför jag sätter en film som Saturday Night Fever på min förstaplats är högst personligt. Den träffade mig i hjärtat precis där det kändes som bäst. Jag har min personliga syn på den, min alldeles egna tanke om filmen som tillhör mig och ingen annan. Nu har jag inte sett Saturday Night Fever 17 gånger, jag har bara sett den 2 gånger, men jag tror, precis som min idol Ebert, att vi alla har favoriter här i livet. Då talar jag inte om de stora självklara Titanic (1997) eller Forrest Gump (1994), utan de där små filmerna som inte träffade den stora massan, men som träffade just Dig och ingen mer. Saturday Night Fever träffade mig hårdare än Muhammad Ali någonsin kan slå en på käften, längre än Sebastian Coe någonsin kan löpa och högre än Robert Wadlow någonsin kunnat bli. Saturday Night Fever är Favoriten. Russell Crowe kan säga en replik fel i Gladiator (2000), Stallone kan ha luckor i sitt manus till Rocky (1976) men John Travolta kommer aldrig någonsin att trampa fel på discogolvet.