År 2001 - Ett rymdäventyr (1968)

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey
STORBRITANNIEN / FÄRG / 141 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Stanley Kubrick och Arthur C. Clarke
Skådespelare: Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvester, Daniel Richter, Leonard Rossiter, Margaret Tyzack m.fl.

I MIN VÄRLD VAR DET OMÖJLIGT. Fast det var nästan 40 år sedan så är Stanley Kubricks storverk helt omtumlande för mig. Att det ens gick att åstadkomma en film – en sån fulländad beskrivning över livet, en sån gränslöst vacker blandning av foto av musik, ett sådant mästerverk! Hur kan en film vara så njutningsgivande och tankeväckande i så hög grad samtidigt? Hur kan allting ske precis så jag får skäl att kalla den: fullständigt perfekt. Hur mycket det än verkar som det så nej, jag överdriver faktiskt inte. År 2001 - ett rymdäventyr (1968) borde ha varit omöjlig att göra.

HUR ÄR DET DÅ MÖJLIGT att den här filmen ens existerar? Svaret är egentligen enkelt, det måste vara Stanley Kubricks förtjänst. Mannen, som var han än går mellan filmens olika genrer, alltid (så vida jag sett) lyckas göra filmmagi. Men mitt syfte med den här recensionen är inte att hylla karln som så många gånger till all rätta höjts till skyarna; verkligen inte. Mitt syfte är att rent av beordra alla som någonsin känt sig lyckliga av att ha sett en film – men ännu inte sett denna – att se ett rymdäventyr, likt ingenting annat.

DET ÄR MINST SAGT inte enkelt att förklara vad År 2001 - ett rymdäventyr verkligen handlar om. Gripbart sagt är det tre historier som endast har en sak gemensamt; en stor kvadratisk svart bricka. Vad brickan egentligen är för någonting tycker jag är ganska svårt att avgöra, men den har att göra med utomjordisk liv och vad jag mer kan få sagt är att vad detta föremål än kan vara, så är det ingenting gott som den medför. Den här filmen är inte heller någon ”god” historia, utan en mestadels ganska nedstämd sådan, kan man nog säga.

Filmen börjar med att vi får följa en hop apor i människlighetens begynnelse då plötsligt det gigantiska föremålet uppenbarar sig. Med tonerna från Richard Strauss ”Also Sprach Zarathustra” (du vet vad det är för något när du hör den, och musikstycket har också varit med i filmer som Kalle och chokladfabriken (2005) och Magnolia (1999), men säkert många fler) får vi i några magnifika scener se hur apan uppfinner våldet. Det är i dessa scener som jag fastnar, sen släpper inte filmen tag om mig förrän de sista sekunderna på filmen tickat iväg.
Vi förs iväg till rymden och resten av filmen består mycket av storslagna rymdscener, det är svårt att förstå hur de kan se ut att vara gjorda idag, när det snart är 40 år sedan filmen gjordes. Tidigare rymdscener som gjorts inom science-fiction- genren hade ju faktiskt mestadels bestått av flygande plåtburkar, medan här får vi några med samma kvalité som om filmen vore ifrån nutid.
Större delen av filmen får vi följa en mörk, mystisk, spännande och fruktansvärt snygg rymdfärd med Dr. Dave Bowman (Keir Dullea) och Dr. Frank Poole (Gary Lockwood) på deras väg till Jupiter. Ansvaret, säkerheten och all teknik står deras hypermoderna dator HAL 9000 för, som gärna vill bli kallad enbart "HAL". Det är den som håller alla passagerares liv på sina axlar. Men kan man lita på en dator? Snart omvandlas rymdresan till en ren skräckresa. År 2001 - ett rymdäventyr är förstås inte i närheten av att vara en skräckfilm, men visst gör Kubrick det som han brukar vara expert på även här – bygger upp en skräckfylld stämning.

MER AV HANDLINGEN tänker jag inte ta upp. Men jag kan säga att inte ens med den mest avancerade matematiken går det att räkna ut hur det kommer att gå för de två astronauterna och den sista kvarten förvandlas till det utan tvekan finaste man kan se i film, det känns som att även om hela filmen är så genial helt igenom så är det också en uppbyggelse till finalen som väntar. Visst, filmen är lång, och det är mycket scener bestående av foto över rymden, någonting som kanske inte är lika överrumplande eller udda idag (men lik förbannat otroligt), tillsammans med den viktigaste beståndspunkten i detta mästerverk så bara går det inte att somna – jag menar naturligtvis musiken. Vi hade en föreläsare på vår skola som pratade varmt om Wolfgang Amadeus Mozart och sa att det är musik som växer uppåt, och det är verkligen någonting man kan säga om Richard (som jag nämnde) och Johann Strauss (m.fl.) välkända, men fantastiska musik, finns det något bättre soundtrack än detta?
Men om du nu ändå skulle lyckas somna till den här filmen så kan jag ändå förstå dig, i varje fall om du varit lite småtrött. Dialogen är ganska långsam, många scener är väldigt långa och rätt underliga, på råga på allt är den 2 och en halv timme. Ändå, anser jag att det här är den bästa filmen jag någonsin sett, och inte bara det, jag kan säga det med lätthet.

IDAG ÄR DET HÄR med datorer som vill ha egna känslor och tänka fritt mer relevant än någonsin. Rymdresor i framtiden är också någonting som fortfarande fascinerar människor även om det delvis ligger ur tiden, rymdhysterin var ju som störst fram emot slutet av 60-talet. I övrigt är År 2001 - ett rymdäventyr en tidlös film som fortfarande berör och kommer fortsätta göra det i alla tider. Framförallt kommer den väcka tankar och diskussion. Om maskiner, om rymden, om hur man gör film. Och människor kommer fortsätta sitta stirrande framför skärmen och förundras över hur livets gång speglas i filmen. Och frågorna kommer kvarstå, en av de kommer vara: Är det verkligen möjligt?

·····(FÖR BÄTTRE BLIR DET INTE)