Och gud skapade kvinnan... (1956)

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5

Hyresgästen (1976)

Originaltitel: Le locataire
Frankrike/Färg/126 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Gérard Brach, Roman Polanski och Roland Topor
Medverkande: Roman Polanski, Isabelle Adjani, Melvyn Douglas, Jo Van Fleet, Bernard Fresson, Lila Kedrova m.fl.

ROMAN POLANSKIS HYRESGÄSTEN är en väldigt egen slags thriller om en ung, ganska reserverad man, Trelkovsky (Polanski), som flyttar in i en lägenhet där den tidigare hyresgästen hoppat och tagit sitt liv. Han besöker sjukhuset där hyresgästen fortfarande ligger och lider mot döden. Där träffar han hyresgästens flickvän, som han börjar bekanta sig med. Där blossar därefter ett ganska skumt förhållande upp, alltjämt som Trelkovsky börjar ana att hans hyresvärd och dennes fru vill driva han själv till självmord.

Filmen börjar som en ganska lugn film, där vi följer Trelkovsky där han försöker förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som han möter en massa skumt folk och lider av klagomål från grannar på grund av "allt oväsen": faktum är att Trelkovsky knappt gör någonting på sitt rum. Detta skruvas dock till fullständigt efter mer än hälften av filmen och tar en kolossal vändning utan dess like, där man definitivt bör ha hängt med för att försöka pussla ihop bitarna Polanski kastat ut för oss. Det är en psykologisk thriller, helt enkelt.

Beroende på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i, så är denna film väldigt intressant eller ganska udda. Min personliga åsikt är att Polanski har gjort en psykologisk thriller som verkligen är intressant i mina ögon, men som är på tok för seg. Vanligtvis bryr jag mig inte om längd, men det måste finnas någon måtta på det. När längden mest brukar bestå av att huvudkaraktären irrar omkring, utan att ge något till tittaren som verkligen intresserar, börjar man snart vrida och vända på sig. Man kan nästan säga att 75 % av filmen består av Trelkovskys möten med märkliga figurer i trapphuset och väldiga skuggor. Dessa 75 % är ju dock viktiga för att den sista knorren ska ha någon poäng, men vad jag tror Polanski gör här är att han låter lite för mycket dödtid gå, vilket givetvis påverkar tittarna.

Jag är faktiskt inte ett överdrivet stort fan av psykologiska thrillers, eftersom merparten faktiskt bara är av "mindfuck"-karaktär, där allt skylls på att "allt var bara i karaktärens huvud" och så vidare. Man kan inte undgå att tänka att, jaha, här hade regissören kanske inga direkta idéer på ett riktigt lyckat slut, så vi skruvar till det och skyller på karaktärens hjärna. Hyresgästen är bättre än så, det är ju trots allt Polanski, men rullar på alltför länge utan att komma till någon poäng stundtals, vilket gör mig lite kluven till hur mycket av ett mästerverk det egentligen är. Sådana här filmer kräver ju ibland att man måste se om dem, kanske är det så i detta fallet. Man måste lägga märke till allt, för att koppla ihop allting i slutet. Vad jag vet är att denna film sågades av kritiker när den kom, men att den på senare tid fått status som mästerverk. Jag är inte helt säker på om jag ska klassa detta som mästerverk. Det är gjort av en mästare, jag menar, se bara på The Pianist (2002), men filmen i sig känns väldigt utdragen. Dock ska framhållas att det är en film värd att se, även om bristerna ibland är märkbart stora.

Hyresgästen är en psykologisk thriller. Vi vet alla hur de ter sig. Vissa lär älska denna typen av film. Polanskis vändningar och hans karaktär Trelkovsky passar som hand i handske i en film som denna. Därför bör man se den. Filmen i sig bär på många fördelar, men eftersom konceptet kanske känns lite svagt emellanåt, är det synd att filmens fördelar ska ta skada på en sådan löjlig sak som utdragenhet. 2½/5

Meet the Parents: Little Fockers (2010)

Originaltitel: Little Fockers
USA/Färg/98 min

Regisserad av Paul Weitz
Skriven av John Hamburg, Larry Stuckey, Greg Glienna och Mary Ruth Clarke
Medverkande: Robert De Niro, Ben Stiller, Owen Wilson, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner m.fl.

I ANDRA UPPFÖLJAREN till Släkten är värst (2000) får vi bekanta oss med familjen Fockers småttingar, tvillingarna Henry och Samantha. De är små och rara och Greg och hans fru Pam njuter av barnalyckan, medan Gregs svärfar, den pensionerade och evigt bittre spionen Jack, granskar i princip allt i Gregs liv - alla rörelser, alla handlingar, allt han säger. Han är trots allt svärfadern som lät Greg gå igenom ett lögndetektortest i första filmen. Sån är helt enkelt Jack Byrnes.

Meet the Parents: Little Fockers är den typiska Ben Stiller-filmen. Stiller gör här om sin roll som Gaylord Focker, eller Greg som han helst kallar sig, en ganska vanlig kille som har sina brister och vet om det. Han kantas dock alltid med människor runt omkring honom som framstår som fullkomligt felfria och det leder ofta till att han måste hävda sig själv inför hans cyniska svärfar.

Inte särskilt förvånande, så är Meet the Parents: Little Fockers inte den starkaste i filmserien, om man någonsin ska kalla någon för stark. Efter två filmer där man på olika sätt försökt krydda filmen med pinsamma, dumma situationer, känns det lite som man börjar få slut på idéer, åtminstone bra sådana. I Meet the Parents: Little Fockers återvänder en jobbigt perfekt och väldigt spirituell vän till Greg, Kevin, som spelas av Owen Wilson som här gör samma roll han alltid gör: stökig och frisläppt snubbe som har hjärtat på rätt ställe men ändå typ sabbar precis allt. Jack samtalar dessutom med Greg och bestämmer sig för att överlåta ansvaret att vara herden av familjen: "The Godfocker". Detta ökar givetvis oroligheterna och spionaget. Därtill har man även blandat i en otrohetshistoria, med en roll som Jessica Alba tyvärr nog mest fick för att hon ser bra ut.

Meet the Parents: Little Fockers har dock givetvis sina stunder. Jag skrattade definitivt och den är på så sätt en ganska lyckad trea i en komediserie. Oftast brukar det bli alltför uttjatat, men inte här. Det funkar fortfarande. Nu tror jag ändå att man kommer vilja fläska på med en fyra och då tror jag att konceptet lär vara ganska så duktigt död. Man känner redan av att det nog är dags att stänga kiosken och gå runt hörnet. Det räcker nog ganska bra så. 2½/5

Quarantine (2008)

Originaltitel: Quarantine
USA/Färg/89 min

Regisserad av John Erick Dowdle
Skriven av John Erick Dowdle, Drew Dowdle, Jaume Balagueró, Luis Berdejo & Paco Plaza
Medverkande: Jennifer Carpenter, Steve Harris, Jay Hernandez, Johnathon Schaech, Columbus Short, Andrew Fiscella m.fl.

INNAN JAG BÖRJAR RECENSERA John Erick Dowdles Quarantine, bör det nämnas att Quarantine är en nyinspelning av en spansk film vid namn [Rec] (2007). Den har jag tyvärr inte sett och kommer således inte bedöma denna film utefter den. Traditionen lyder att originalet alltid är bättre än den nya upplagan, men vad är då Quarantine?

Quarantine går i samma fotspår som många andra skräckfilmer på senaste: den något uttjatade och urmjölkade subgenren mockumentär. Att man nästan aldrig använder detta i annat syfte än komedi (Borat (2006)) eller skräck, det vet jag inte varför. Finns inte direkt den där potentialen i mer än nämnda genrer? Jag skjuvar den frågan lite åt sidan och nämner att hela konceptet med Quarantine, såväl som dess användning av just mockumentärstilen, faktiskt fungerar, även om det fungerat mycket bättre tidigare.

En reporter (Carpenter) och hennes kameraman (Harris) filmar ett reportage om en brandstation och dess brandmän någonstans i Los Angeles. I lugn takt, med diverse avväpnande roliga scener, antar vi att vi ser på det oklippta materialet från ett reportage. Vi glider allt längre bort från tanken att det här ens har med skräck att göra och får av en händelse följa med brandmännen på en utryckning. Ibland handlar det om folk som bara vill ha hjälp med småsaker, ibland är det verkliga bränder. Denna gång har dock nånting helt annat hänt. Vad? Se filmen.

Även om det kanske är fel att säga att det är originellt att göra filmen till en mockumentär, är det desto mer kraftfullt. Vissa scener är verkligt läskiga och med total avsaknad av musik, effektfulla vändningar och bitvis duktigt skådespel blir Quarantine faktiskt stundtals riktigt spännande och riktigt läskig. Om man valt att göra detta för att rikta kritik mot samhället på något sätt, det är svårt att veta då hela temat är ganska så långt bort från verkligheten, men filmen visar upp en väldigt dyster bild av relationen mellan regering, den vanliga människan och "vad som är bäst för folkets skull". Det hela skapar, minst sagt, intressanta vändningar, i en premiss som lät susen på pappret och minsann ger en gåshud även på film.

Man kan dock inte undvika att tänka på att filmen vinner mycket på att det stundtals är väldigt mörkt. Många av filmens verkliga skräckscenarier bygger på plötsligt oväsen, skrik, mörker och lite mer mörker. Det funkar, men givetvis ser man ju ganska tydligt på vilket sätt man valt att skrämmas. Dock består inte filmen enbart av "hoppa till"-scener, utan lyckas faktiskt bjuda in skräcken ganska duktigt. Människorna ställs inför fruktansvärda beslut som onekligen måste klassas som helvetiskt.

Dock ska inte Quarantine hyllas som det makabra under den inte är. Konceptet är ganska gammalt och har faktiskt fungerat bättre tidigare. Det hela blir lite väl otroligt. Tanken är ju ändå i grund och botten att man ska skrämmas, men vill jag se skräckfilm vill jag skrämmas rejält. Det är en enorm konst och få lyckas hålla det läskigt, utan att gå över till det enbart depraverade. Därför ser jag ändå Quarantine som en förvisso läskig film, men även bitvis medioker. Det beror lite på vad man jämför med och vad man vill se. Med Quarantine får man en film som nog är betydligt bättre än en stor majoritet av just skräck som görs, men för de som faktiskt vill se riktigt bra skräck, kan detta enbart ses som ännu en i raddan skräckmockumentärer. Med välkända knep och mörkläggning blir Quarantine ändå en ryslig upplevelse med ibland ganska otäcka scener vilket givetvis kan göra även den mest hårdhudade lite knäsvag. Ta skydd. 2½/5

Den galopperande detektiven (1994)

Originaltitel: Ace Ventura: Pet Detective
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Jack Bernstein, Tom Shadyac och Jim Carrey
Medverkande: Jim Carrey, Courteney Cox, Sean Young, Tone Loc, Dan Marino, Noble Willingham m.fl.

JIM CARREY ÄR DEFINITIVT en väldigt egen komiker. Med sitt överdrivet frenetiska sätt har han ingen direkt jämlike. Att man blir något omtumlad efter en hel långfilm med honom är väl inget konstigt, men man måste ge all berömmelse han kan för att han kan göra en annars ganska händelselös scen till en riktigt rolig en istället.

Den galopperande detektiven har nog ingen direkt gått miste om; i alla fall inte den främsta karaktären Ace Ventura. Ace är en slags privatdetektiv specialiserad på djur och när en delfin blir stulen precis innan Super Bowl behöver han lösa mysteriet. Det blir en lustig och lite väl häpnadsväckande historia, med en alltid lika överspänd Jim Carrey. Det är i den här filmen som Carrey antagligen är mest Carrey (i alla fall den bilden vi förknippar honom med) och är även den filmen som katapulterade honom in i berömmelse.

Är filmen bra då? Rent cineastiskt är den ju inget mästerverk, även om man inte får glömma att den faktiskt haft sitt lilla intryck på det moderna samhället, för vad visar bättre upp 1990-talets komedier bättre än nykomlingen och nutida superkändisen Jim Carrey? Handlingen är dock ganska dålig och det mesta ligger på Carreys axlar. Dock ska man framhäva att det är en rolig film, men även om detta var filmen som på riktigt gjorde Carrey känd, så är det faktiskt inte hans roligaste. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att uppföljaren är bättre, där man faktiskt lagt ner ännu mer tid på bra story, vilket genast ger Carrey ännu mer spelrum att vara rolig.

För att vara Jim Carreys start på kändisskap är ju ändå Den galopperande detektiven en rolig film. Carrey klarar av det mesta och vissa scener är direkt sanslösa. Med ljummen kritik kan jag säga att Den galopperande detektiven stundtals är en riktig skrattfest tack vare Carrey, men att detta bara var början på en samling sanslösa (och ännu roligare) komedier. 2½/5

The Heartbreak Kid (2007)

Originaltitel: The Heartbreak Kid
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Scot Armstrong, Leslie Dixon, Bobby Farrelly, Peter Farrelly, Kevin Barnett, Bruce Jay Friedman och Neil Simon
Medverkande: Ben Stiller, Malin Akerman, Michelle Monaghan, Jerry Stiller, Rob Corddry, Carlos Mencia m.fl.

BRÖDERNA FARRELLY har gett några av mina favoritkomedier (Den där Mary (1998), Mina jag & Irene (2000), Min stora kärlek (2001) och så vidare), därför är förväntningarna ändå relativt höga när jag börjar se på The Heartbreak Kid. Vad kan man då säga om bröderna Farrellys The Heartbreak Kid?

The Heartbreak Kid har egentligen det mesta som en Farrelly-komedi har: en typisk Ben Stiller, det blonda bombnedslaget (här spelad av en helt okej Akerman) och härliga karaktärer. Dock finns det något filmen saknar, något som tyvärr är väldigt viktigt för Farrellys filmer och som kanske är just det som gör att vi älskar deras filmer så mycket: filmens handling. Där vi har funnit väldigt märkliga och udda handlingar (en man tycker varenda ful tjej är hur vacker som helst för han bara kan se deras insida, en man med dubbla personligheter, två siamesiska tvillingar och så vidare).

The Heartbreak Kid handlar mer eller mindre om en småmesig San Francisco-bo (Stiller, i sin ständigt återkommande roll som "mesen") som inte riktigt kan glömma sitt ex och gå vidare (och som dessutom låter precis alla kliva på honom), som helt plötsligt finner en bedårande blondin på gatan av en händelse. Kärleken spirar, de två gifter sig och firar sin smekmånad i Cabo San Lucas, tills det visar sig att tjejen var betydligt jobbigare och knasigare än vad han först trodde. Plötsligt dyker en tjej vid namn Miranda (Monaghan) upp på semesterorten...

Scenarierna, karaktärerna och stämningen är riktigt Farrelly och där finns ju just den där känslan vi alla älskar i deras filmer. Dock känns det som att man inte riktigt lagt ner lika mycket tid på något av dessa som man gjorde i deras tidigare filmer. Allra minst har man valt att hitta på en tillräckligt givande handling för en komedi, utan väljer att ändå ta en ganska standardaktig "knasig kärlekskomedi" till handling.

Dock ska jag inte klanka ner alltför mycket på denna film. Jag blev stundtals väldigt road och det är definitivt en trevlig film, som tyvärr alltför ofta faller tillbaka i kärlekskomediernas klyschor. Dock ska där nämnas att The Heartbreak Kid är en mycket underhållande film, men tyvärr kommer den nog enbart ses som en liten bedrift hos bröderna Farrelly och en ännu mindre sådan i komedifilmens historia. Tyvärr. 2½/5

Helvetets utpost (1968)

Originaltitel: Journey to Shiloh
USA/Färg/101 min

Regisserad av William Hale
Skriven av Heck Allen och Gene L. Coon
Medverkande: James Caan, Michael Sarrazin, Brenda Scott, Don Stroud, Paul Petersen, Michael Burns m.fl.

VÄSTERNFILM ÄR HUR BRA SOM HELST, trots att det egentligen inte alltid är så bra. Fem red ut (1968) var ju till exempel ingen höjdare alls. Ändå finns det något med denna typ av film som ändå gör att man inte riktigt bryr sig. Det är ganska taffligt, men ändå ganska älskvärt.

Helvetes utpost är egentligen en ganska dålig film. Ingen av karaktärerna är särskilt bearbetade, dialogen är sådär, manuset har ingen direkt drivkraft och effekter existerar knappt. Filmen är ett praktexempel på en sådan där film som överlever just för att den är lite löjligt nostalgisk (från en tid då alldeles helmysiga serier som Familjen Macahan härjade) och det faktum att Harrison Ford här gör en av sina första roller. Filmen handlar om Buck och hans anhang, där de ska rida genom landet för att ta värvning i det amerikanska inbördeskriget. I sann odysséanda, stöter de på mindre äventyr längs vägen, små äventyr som får kompensera för bristen på en övergripande handling.

Skådespelet är faktiskt stundtals bedrövligt, men innehåller faktiskt vissa guldkorn. James Caan är exempelvis helt okej som huvudrollsinnehavare och gör ett sympatiskt porträtt av gruppens ledare. Det känns lite fel att hylla Harrison Ford för hans prestation (han har väldigt få stunder att skina), men att han faktiskt lyckas leverera sina repliker på ett ganska realistiskt sätt måste ses som ett stordåd om man jämför med många andra. Brenda Scott gör också ett gripande porträtt av den (förvisso lite för hastigt) förälskade kvinnan från bordellen. Scenerna mellan henne och Caan bidrar väl till en av filmens starkaste scener (tillsammans med de som behandlar dåtidens rasism), även om ordet ”stark” och Helvetes utpost helst inte ska nämnas i samma mening.

Dock ska nämnas att jag faktiskt gillade Helvetets utpost. Kanske är det för att jag gillar västernfilmer, kanske är det för jag gillar att må ganska bra efter en film, kanske är det för att jag och brorsan helt plötsligt fick syn på att alla cowboys stred i samma studio som vi fick chans att spela in varsin kortfilm i på NYFA i somras. Hursomhelst är inte Helvetets utpost överdrivet dålig. Mycket är under all kritik och många lär inte ens ge den här filmen är chans. Dock är jag den där typen som gillar sådana här filmer på något sätt; den här filmen var dessutom aldrig riktigt tråkig (vilket jag vill minnas att nämnda Fem red ut var). För den som vet med sig att denna typ av ”så dålig att den blir bra”-aktiga västernfilm faller en på läppen, kan detta bli just den nostalgisk, sköna film den egentligen inte uttalar sig för att vara (men som det mer eller mindre blivit nu på senare tid). För alla er andra: håll er borta. 2½/5

The Men Who Stare at Goats (2009)

Originaltitel: The Men Who Stare At Goats
Storbritannien och USA/Färg/94 min

Regisserad av Grant Heslov
Skriven av Peter Straughan och Jon Ronson
Medverkande: George Clooney, Ewan McGregor, Jeff Bridges, Kevin Spacey, Stephen Lang, Robert Patrick m.fl.

EN FILM MED SÅVÄL Jeff Bridges som George Clooney och Kevin Spacey kan ju inte bli annat en lysande. Även om filmen The Men Who Stare at Goats inte riktigt var så lysande som man skulle kunna tro, så är den (tydligen) verklighetsbaserade berättelsen om den grupp parapsykologiska soldater betydligt annorlunda och intressant.

Journalisten Bob Wilton (McGregor) får en dag i uppgift att intervjua en herre som säger sig ha parapsykologiska krafter. I hans berättelser om att han höll på att döda sin hamster med ren tankekraft, avfärdar ? honom som en dåre som lurar sig själv. Av ren händelse, efter att Bobs fru lämnat honom, bestämmer han sig för att ta värvning och åka ner till Irak. I samband med det stöter han på en viss Lyn Cassidy, en man tidigare nämnda parapsykolog pratade om under intervjun. Han talade varmt om att Cassidy var en av de bästa parapsykologerna som fanns. Genast känner sig Bob triggad att intervjua Cassidy. Detta blir bara starten för ett äventyr i öknen, med parapsykologiska krafter och vapenviftande brottslingar.

Filmen bjuder på en hel del fina skådespelarprestationer och miljöerna känns väldigt verklighetstrogna. Regissören Grant Heslov binder ihop historien väl. Jag kan till exempel inte direkt relatera till parapsykologi, men Heslov lyckas ändå att få det att kännas relevant och hisnande. Även om parapsykologi fortfarande bara är blaj för vissa, kan denna film förhoppningsvis visa upp lite mer begriplighet över psykologin.

Någon särskilt ”psykologisk” film är detta dock inte. Vi blir inte själva fundersamma och stundtals känns det som man driver lite med parapsykologin. Filmen blir dock ändå ganska underhållande om än ganska långt från min egen vardag. Nu menar jag inte att exempelvis Jakten på den försvunna skatten (1981) är en film jag direkt kan relatera till, men att leta skatter känns närmare än att försöka döda en get genom att titta på den.

Handlingen känns aningen slumpartad. Varför väljer man egentligen att göra en film om detta? Vem var det som brann för att berätta om parapsykologin och journalistens utveckling genom dess djungler? Det är en viktig berättelse (om den nu är sann), eftersom det visade på andra metoder att knäcka fienden än att skjuta ihjäl dem. På det sättet är det en viktig handling, eftersom den tog plats under den tid av modern historia då världen förändrades som mest (om man givetvis bortser från världskrigen). Att någon haft passionen för att berätta denna historia kan jag förstå, men den glöden känner jag inte direkt när jag ser filmen. Jag får en ganska underhållande film med fina skådespelarprestationer, med en ganska ovanlig handling. Om jag får ut så mycket mer vet jag dock inte. Det skulle jag inte bry mig om, om det inte vore för det faktum att det känns som att denna film vill berätta mer. Den känns aningen för lättsmält och man börjar undra om det var något man missade.

The Men Who Stare at Goats är en bra film, men aningen svårgreppad. Dock ska inte bortses från dess kvaliteter och att den inte bara är en enkel djupdykning i parapsykologi, men även en rent underhållande film. Något högre betyg blir det dock tyvärr ej på denna film, trots dess skådespelare, eftersom det hela tyvärr aldrig riktigt träffar i botten av mitt hjärta, trots att allt tar plats i ett av senare tids blodigaste krig. 2½/5

The Invention of Lying (2009)

Originaltitel: The Invention of Lying
USA/Färg/100 min

Regisserad av Ricky Gervais och Matthew Robinson
Skriven av Ricky Gervais och Matthew Robinson
Medverkande: Ricky Gervais, Jennifer Garner, Jonah Hill, Louis C.K., Jeffrey Tambor, Fionnula Flanagan m.fl.

RICKY GERVAIS KOMMER ALLTID VARA ETT GENI för mig, efter The Office. Oavsett om han skulle göra blunders i privatlivet eller en halvbra komedi nu på senare tid, kommer han alltid att vara hjärnan bakom en av världens bästa TV-serier. Att han lyckades blanda sådan komik, med sådan verklighetsanknytning och helt enkelt göra det så oerhört bra, det är något som jag faktiskt sällan skådat.

The Invention of Lying (2009) är Gervais senaste grej, tillsammans med Matthew Robinson (ett helt okänt namn, det enda han gjort är denna film). De som hade förväntat sig en vanlig komedi kan glömma det direkt; The Invention of Lying är nämligen något helt annat. Filmen porträtterar en värld där alla är helt uppriktiga mot varandra. Ingen ljuger och folk är ofta ohövliga mot varandra, eftersom de aldrig ljuger och ej heller väljer att inte nämna vad de inte tycker om hos varandra. Mark Bellison (Gervais) lever ett tråkigt liv. En tjej han är intresserad i är inte intresserad i honom, han har nyss fått sparken och han lever ett tråkigt liv. Plötsligt, en dag, så upptäcker han något: lögnen. Han "uppfinner" konsten att ljuga, något som är helt främmande för alla andra. Genast börjar Mark ta sig fram i sin vardag och njuta mer av livet, genom att faktiskt vara den enda som vet hur man ljuger.

Genast märker man att detta inte är en vanlig film. Filmen har satiriska element och det märks att Gervais vision inte var att bara göra en komedi; han ville berätta något med den. Gervais, som själv är ateist, för här paralleller med (tror jag) religionens skapelse, i och med att han själv skapar en religion i filmen, mestadels för att trösta människor. Han refererar till det genetiska samspelet, valet av partner baserat på goda gener och diskrimineringen av "genetiskt sett dåligt utrustade" människor. Mark är kort, tjock och trubbnäst (något som flitigt nämns som en stor brist i en människa) och tjejen han är intresserad i, Anna (Garner), har goda gener, men vill hitta en man med lika bra gener som henne. Vad jag dock lägger märke till är att gener bara kopplas till yttre olikheter och ej till personlighet. Borde inte en person också vilja ha goda gener för sina barns personligheter, istället för att välja en förvisso snygg men fullkomligt otrevlig make, såsom Brad (Rob Lowe), som Anna börjar intressera sig i.

Det är svårt att riktigt veta vad Gervais vill ha sagt med den här filmen. Handlingen har verkligt intressanta delar, men den är utformad som en vanlig amerikansk komedi, vilket gör att man undrar om Gervais ändå hade så storslagna idéer med denna film eller om det mest skulle vara som en rolig twist att ha en allmänt annorlunda handling. Det är nämligen inte lätt att sätta sig in i en värld där man inte kan ljuga och vad då kontexten skulle vara med att vara den enda som kan ljuga. Vad ska det betyda? Kanske vill Gervais få oss att fundera, kanske finns det inget budskap och jag bara överanalyserar eller så finns det nån slags tanke i en annan ganska lättsam, udda komedi. Jag har svårt att sätta fingret på det. Filmen bjuder dock på en hel del roliga scener (såsom de med Louis C.K.), men om en film ska vara en satir, vill jag gärna veta att det är en satir. Just nu känns det som filmen gått halvvägs mot flera genrer och det gör det svårt att veta om det finns något att ta från filmen eller om det helt enkelt bara är till för att underhålla. The Invention of Lying är en intressant film, men i sitt utformande vet jag inte riktigt vart jag ska ställa mig. Jag förväntar mig verkligen inte att Gervais ska göra något som är bättre än The Office (det skulle nästan vara fysiskt omöjligt), men jag förväntar att det ska vara bra. Därför vet jag att Gervais ändå hade en väldigt god idé med filmen. Handlingen och tematiken är intressant, men med ett ganska tråkigt upplägg tror jag tyvärr filmen löper risk att förfalla och glömmas bort i DVD-hyllorna. Dock ska inte glömmas att Gervais fortfarande är Gervais, ett geni till komiker, och han här gjort ytterligare en film. Ett genis verk måste vara något. Om inte nödvändigtvis jättebra, så alltid något. 2½/5

Leoparden (1963)

Originaltitel: Il gattopardo
Italien/Färg/187 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Suso Cecchi d'Amico, Pasquale Festa Campanile, Enrico Medioli, Massimo Franciosa och Luchino Visconti
Medverkande: Burt Lancaster, Claudia Cardinale, Alain Delon, Paolo Stoppa, Rina Morelli, Romolo Valli m.fl.

LÅT BUDSKAPET DÅNA! Låt folk få veta att nu, äntligen, är Luchino Viscontis ökända mästerverk Leoparden tillbaka i sitt ursprungliga skick. Ett mästerverk, för dess tekniska, estetiska och berättarmässiga briljans. Ökänd, för alla dessa långa, mörka år då filmen bara har varit möjlig att se i en ovårdad, risig kopia; ”I’m sick and tired of watching The Leopard in pink!” som Martin Scorsese har uttryckt sig. Och just denna amerikanska vän av kulturarv har nu med sin restaureringsfond Film Foundation återupplivat detta allmänt ansedda filmepos från det döda. Även om jag inte är tidigare bekant med den gamla kopian behövs det inte mycket tålamod för att inse vilket utmärkt restaureringsarbete som utförts.

För det är verkligen ironiskt att tänka sig en film som Leoparden i någon annan färg än dess riktiga. Filmens vidunderliga färger – framförallt under den berömda avslutande timmeslånga balscenen – är helt enkelt essentiellt för filmens övergripliga intryck, och minsta misstag i dessa lär vara ödesdigert för dess helhet. Detta är förstås någonting i samklang med en mer övergripande kvalitet; nämligen en allmän känsla för äkthet och en vision av att berätta i perfektion. Det är därför Leoparden lyfter tittaren in i en annan verklighet – men det är också detta som blir filmens fall.

När någon poängterar att verkligheten överträffar dikten brukar jag rynka på näsan. Hur kan någonting begränsat, liksom verkligheten, överträffa någonting obegränsat, liksom dikten? En diktare kan ju sikta hur högt som helst och även om den inte når ända upp kommer den säkerligen nå långt över verklighetens slutna tillvaro. Låt gå för att detta är en vag tolkning av ett ordspråk som kanske inte brukar användas på detta vis, men ändå: enda chansen för dikten att bli sämre eller mindre trivsam än verkligheten är att sikta för lågt – d.v.s. sikta på själva verkligheten.

Detta gör filmare hela tiden. Britterna gjorde det och blev titulerade som diskbänksrealister. Neorealisterna i Italien, bland vilka Visconti ingår, kan också benämnas som skyttar med sikte på att avbilda världen med så objektiva hantlar som möjligt. Leoparden är också ute efter en sorts verklighet, nämligen den sicilianska verkligheten på 1860-talet där revolutioner utrönte ett nytt politiskt klimat och där aristokratin höll på att falla. Den tar alltså olikt de klassiska neorealistiska verken plats i adelns högsäten och dessutom med en historisk moral, helt olikt de samtida nutidskrönikorna Visconti dittills sysslat med. Lägg där på att vi har att göra med en svulstig, pompös epos som dessutom är i sprudlande färg och mer än tre timmar lång. Ja, då inser man att det inte finns mycket kvar av vad neorealism vill heta. Den autenticitet som dikten får offra sig för är värd mycket, men Visconti kan, hur hårt han än försöker, aldrig bli annat än en diktare. Han är helt enkelt för duktig på att göra film. För bra för sitt eget bästa.

Jag förväntar mig inte att någon ska kunna läsa det jag mellan raderna menar, så jag säger det nu: Leoparden är enastående skicklig och ger allt den kan i varje ögonblick men ändå är den inte väldigt bra. Om Borta med vinden (1939) – en film som är så lik Leoparden att denna recension hittills skulle kunna behandla den i stället – kan man säga att åren tagit ut sin rätt. Men om Viscontis film, som nu lyser klarare än någonsin, kan jag inte säga detsamma – och trots det ger den mig inte någonting. För här finns det visserligen kyssar, krig, öden och åsikter, men det finns ingen kraft utanför den filmiskt tekniska. Berättelsen är allt. Jovisst stämmer det att färgerna är utmärkta och en massa andra saker är gränslöst imponerande, men när Visconti här berör dikten berörs bara det vackra. Filmens problem är att den är för bra. Men också att den inte ta några risker.

Kanske kan man sammanfatta det hela ytterligare. Problemet är bristen på kontraster. Kärleken är grandios. Balen är grandios. Harjakten är grandios. Kriget är grandiost. Visconti vill egentligen bara berätta en historia så pampig som möjligt – just därför förföljer också Nino Rotas musik oss oavsett vad som i scenen inträffar – men till och med detta misslyckas han egentligen med. För såhär vacker är inte ens verkligheten.

Även om det är svårt att göra någonting åt min upplevelse av filmen så kan man med lätthet motsätta sig de tankar jag hör ovan uttrycker. Det finns bilder här som absolut skapar kontrast och förflyttar Leoparden från en tänkbar klassificering så som matiné. Mycket av detta återfinns återliggen i autenciteten. Film i allmänhet har en benägenhet att plocka bort onödiga detaljer från livet och Visconti har en benägenhet att plocka fram just dessa. I vissa fall blir det nästan fånigt plottrigt – det går ju i alla fall inte att fånga upp varje glimt av intrig och miljöskildring – men tiden utvisar vid varje tillfälle att syftet är mycket gott.

En detalj kan också vara någonting större; som en kamerarörelse mot någonting för intrigen obetydligt, en tavla av tusentals hängandes på en vägg eller ett barn som försvarslöst tassar fram över ett slagfält. Det är mellan nyckelscenerna som Leoparden får en att uppleva någonting. Det är en skam att nyckelscenerna är så obarmhärtigt långa av just detta skäl. Jag visar ingen som helst barmhärtighet mot denna skam! 2½/5

Max Manus (2008)

Originaltitel: Max Manus
Danmark, Norge och Tyskland/Färg/118 min

Regisserad av Joachim Rønning och Espen Sandberg
Skriven av Thomas Nordseth-Tiller
Medverkande: Aksel Hennie, Agnes Kittelsen, Nicolai Cleve Broch, Ken Duken, Christian Rubeck, Knut Joner m.fl.

NORSK FILM är det lite av här på Movie Burger. Den enda vi har är Sånger från andra våningen (2000), men där var Norge bara med och hjälpte till. Därför kan jag stolt presentera den första recensionen på en "riktig" norsk film, nämligen kritikerrosade Max Manus (2008).

Max Manus handlar om den plätt människor som bestämde sig för att ställa till det för Hitler och hans nazister under andra världskriget, en besynnerligt viktig händelse för oss skandinaver, framför allt oss svenskar, som istället valde att arbeta med nassarna genom att låta dem åka med tåg genom Sverige. Max Manus skildrar därför de människor i Oslogjengen som verkligen stred mot nazisterna och då främst Max Manus, en viktig motståndsman.

Max Manus följer den faktiskt ganska uttjatade subgenren "Andra världskriget-film", men till all rätta. Historien om det motstånd som skedde i vårat grannland är väldigt värt att berätta om och att det kom att bli Norges mest påkostade film, gör inte bara Max Manus till en väldigt välgjord film, utan även något av en norsk storfilm, något vi kanske inte riktigt skådat tidigare.

Jag har en fallenhet för att bli ganska uttråkad av den här typen av film. Det är oerhört viktiga historiedokument och absolut inget som ska få glömmas bort. Att andra världskriget ständigt görs till film om och om igen får fungera som en slags ständig påminnelse om det helvete Europa var under 1940-talet. Däremot krävs det mycket för att hålla mig intresserad, eftersom alla dessa filmer håller samma format. Plötsligt känns det lite som att man redan sett det. Vad Max Manus då vinner på, är att det handlar om Norges del i kriget, med Norge som produktionsland. Däremot undrar jag vad som hände med den alternativa synen på andra världskriget vi sett tidigare, såsom i Undergången - Hitler och tredje rikets fall (2004) (nej, jag tänker inte nämna Inglourious Basterds (2009), eftersom den snarare ska ses som en Tarantino-film, än en om en film om andra världskriget). Max Manus är en välgjord och intressant film om en historia som aldrig, aldrig ska få glömmas. Synd är bara att formatet är så tråkigt utformat och bidrar till den arkivering och ganska endimensionella syn på andra världskriget som bildats genom filmåren. Kriget, våldet och tyranniet finns där, men hur andra världskriget verkligen slet upp ett land, en världsdel, en värld och alla människors liv under enbart ett fåtal år, det finns inte riktigt, riktigt där. 2½/5

Machete (2010)

Originaltitel: Machete
USA/Färg/105 min

Regisserad av Ethan Maniquis och Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez och Álvaro Rodríguez
Medverkande: Danny Trejo, Robert De Niro, Jessica Alba, Steven Seagal, Michelle Rodriguez, Jeff Fahey m.fl.

ROBERT RODRIGUEZS ÄLSKAR B-FILM och han, såväl som hans vapendragare Quentin Tarantino, älskar att sätta in just element från kassa actionfilmer, till deras egna filmer. Detta fick vi bevisat i och med Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Säga vad man vill om de filmerna, men man kan inte neka till att pådraget var ganska stort när de kom. Regissörerna är spännande och de utlovar oftast den fina action de utlovar. Även om Rodriguez inte riktigt uppnår samma kvalitet som Tarantino gör, har han gjort en hel del bra, underhållande film. Vad är då Machete (2010)?

Machete handlar om en kille som kallar sig "Machete", som ska hämnas sin familjs död med, just det, en machete. På vägen dyker lite löst folk upp som ska hjälpa honom, men handlingen är inte det viktiga. Istället fokuserar Rodriguez här på att göra en högoktanig och ganska testosteronstinn, med massa blod, snygga brudar och explosioner. Även om Rodriguez har en försmak för att sätta stora, livsfarliga vapen i händerna på snygga tjejer, kan man ju dock tvivla på om detta skulle betyda att filmen har någon särskild "feministisk" infallsvinkel eller att filmen blir mindre testosteronstinn. Vad vi vet, i alla fall, är att Rodriguez kokar ihop en riktig actionrulle som besitter alla sorters B element som krävs för genren.

Är då Rodriguez intresserad av att göra en verkligt bra film? Nja, troligtvis inte. Han vill dra igång publiken, få adrenalinet att flöda, folk att skrika, skratta och vråla, möjligtvis kasta läskburken på bioduken och vika sig av skratt och hänförelse. Detta är nämligen en sådan film, där själva tittandet kan bli den stora upplevelsen i sig, i likhet med verklighetens riktiga "grindhouses" och "drive-ins", där publiken ibland kunde innehålla flertalet kåkfarare och brottslingar.

Eftersom filmen inte direkt uttalar sig för att vara ett verkligt tungt drama på tre timmar, är det inte heller det vi förväntar oss. Den vinner en hel del på att den faktiskt inte tar sig själv på något allvar alls. Vi förväntar oss helt enkelt det vi får: en riktigt härlig actionfilm, som medvetet använder sig av lågkvalitativa drag, mest för att det är så himla kul att se på. Upp med glaset, ner med näven i chipsskålen, skratta och le, åt Machete! 2½/5

Agent 007... med rätt att döda (1962)

Originaltitel: Dr. No
Storbritannien/Färg/110 min

Regisserad av Terence Young
Skriven av Richard Maibaum, Johanna Harwood, Berkely Mather, Ian Fleming och Terence Young
Medverkande: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson m.fl.

DET FINNS EN DEL FILMER, som får namnattributet "klassiker", trots att de inte riktigt uppfyller den höga kvaliteten man annars kanske förknippar med just klassiker. Man antar att filmer blivit klassiker just för dess höga kvalitet. Agent 007... med rätt att döda (1962) är ett bra exempel på ovanstående typ av klassiker. Detta var filmen som startade den uppsjö av James Bond-filmer vi fröjdats över och plågats av genom tiderna. Är den första i denna populära filmserie då den bästa? Nej.

Med stil och en gnutta kitsch, överlever just James Bond-filmer. Bonds förträffliga charm och genomträngande tuffhet, har fascinerat och analyserats av ett flertal. De snygga tjejerna och de överdrivet onda skurkarna, tillsammans med en allmänt stilren "design" och rafflande spänning, gör givetvis James Bond-filmer till något som man gärna uppskattar, även om det bitvis kan vara för att man ska göra det. James Bond-filmer har dock fascinerat genom alla dessa år och har på flera håll förbättrats, främst tekniskt, även om de äldre kanske kan anses som de bästa. Dock ska man påpeka att Agent 007... med rätt att döda, den första, inte är den bästa.

Sean Connery är felfri i rollen som Bond och kan nog, tillsammans med möjligtvis Roger Moore, vara den bästa Bond. Hans mörka röst, kantiga drag och klanderfria coolhet slätar av eventuella gupp i handlingen. Dock överlever inte en film enbart på en tuff huvudkaraktär. Med diverse pistoler och hastiga dödanden av skurkar, kommer vi närmare och närmare självaste bossen; något som givetvis slutar i ett rafflande klimax, i sann actiondramaturgi. Dock är handlingen inte särskilt intressant. Actionscenerna är inte särskilt rafflande och vad filmen istället överlever på, är möjligtvis miljön och relationen mellan Bond och Bond-bruden Honey Ryder (Andress). Annars finns ingen särskild drivkraft, förutom eventuell fin stil och vad som idag bara kan ses som lite klyschiga, kitschiga drag, men ändå ganska rogivande.

Som första filmen i en lång och delvis lysande filmserie, är det väl i mångt och mycket en okej film, med tanke på vad komma skall. Vi får känsla av agenten, bruden och superskurken och den mall som kommit att prägla Bond-filmerna får här visas upp för första gången. Med tanke på hur rafflande det senare kommer bli i kommande filmerna, är Agent 007... med rätt att döda ändå ett måste, för att se vart allt började och hur Bond-filmen egentligen ska se ut. Att Daniel Craig är en bra Bond ska vi inte sticka under stol med, men här sätter Connery arketypen för James Bond. Det är martinin, bruden, pistolerna, skurkar och de fina miljöerna, tillsammans med den dånande orkestermusiken, som här visar hur det ska se ut. Det är inte den bästa Bond-filmen, frågan är om filmen faktiskt ens är särskilt bra, men det tål att sägas att Agent 007... med rätt att döda ändå är en viktig bit film och definitivt en viktig bit filmhistoria. 2½/5

Grandma's Boy (2006)

Originaltitel: Grandma's Boy
USA/Färg/94 min

Regisserad av Nicholaus Goossen
Skriven av Barry Wernick, Allen Covert och Nick Swardson
Medverkande: Linda Cardellini, Allen Covert, Peter Dante, Shirley Jones, Shirley Knight, Joel Moore m.fl.

PÅ BEGÄRAN, kommer här Nicholaus Goossens Grandma's Boy (2006) recenserad, när vi ändå var inne på stoner-filmsspåret i och med Half Baked (1998). Grandma's Boy är förvisso en film som innehåller en hel del braj, men även en hel del annat. Medan exempelvis Pineapple Express (2008), en given röka-på-rulle, enbart cirkulerar kring marijuana, är själva rökandet mer eller mindre ett sidoelement, som får fungera som grund för diverse skämt. Om det ska ses som en fördel eller nackdel, det är upp till var och en. Vad som däremot definitivt kan ses som en fördel, är att Grandma's Boy faktiskt är rolig.

Alex (Covert) jobbar på ett företag som utvecklar datorspel. Han är lite av en slappare, som varken är gift eller är särskilt aktiv. Han gillar att sova och han har ingenstans att bo. Det slutar med att han, efter att ha bott hos diverse vänner, till slut får sova hos sin farmor och hennes två inneboende väninnor. Denna smålustiga företeelse, tillsammans med det faktum att hans kontor terroriseras av ett konstigt, självutnämnt geni till spelutvecklare, som tar sig fram rent socialt med impulsmässiga robotljud. Med sina halvtöntiga vänner, råkar de ut för ett antal upptåg, samtidigt som kontoret får sin första kvinnliga anställda: Samantha (Cardellini, som man på något sätt måste älska efter Judd Apatows Nollor och nördar).

Vad vi ganska direkt märker, är att filmen saknar någon direkt konflikt. Visserligen uppstår det en hel del konflikter i filmen, men vad handlingen saknar är egentligen en drivande grundkonflikt. Detta skadar inte nödvändigtvis filmen (då filmen bygger på en samling roliga scener), men gör att filmen ibland verkar gå på tomgång. Däremot skymtar vi såväl Jonah Hill, som Rob Schneider, som alla gör roliga framträdanden. Filmens riktiga drivkraft är däremot Allen Covert, som gör ett småsyrligt, smådrygt, men roligt framträdande som filmens Alex. Hans möten med filmens skumma karaktärer gör att filmen blir stundtals blir riktigt rolig. Detta är dock en ganska hjärndöd film, som främst är ute efter att underhålla på typiskt "grov-amerikansk-komedi"-manér. Det är hårda ord, sexuella referenser och gräs och uppskattas nog allra mest, även om jag inte direkt vill uppmuntra till det, om man är ganska lagom rund om fötterna.

Grandma's Boy är inget mästerverk, men det är en rolig film. Den bjuder dock inte riktigt på samma kvickhet och genuina lustighet som då exempelvis Half Baked bar på, kanske för att manuset inte riktigt är lika rappt och att huvudrollen inte är riktigt lika karismatisk. Grandma's Boy är däremot en underhållande film, om vuxna nördar och anspelningar på sex. Till en början blev jag chockerad att jag gått och missat en film som denna, jag som uppskattar den här typen av filmer som egentligen bara är gjorda för att vara sköna och framkalla skratt, men ju längre in i filmen vi kommer, inser man kanske att det råder en ganska stor brist på kvaliteter i manuset. Jag kräver kanske inte särskilt mycket av ett manus till en film som denna, men en stark drivkraft måste jämt gå, filmen ut. Där stannar filmen upp litegrann och tenderar att stå utan något mål, vilket gör att den kan bli något tråkig stundtals. Dock ska jag inte vältra mig i dess nackdelar, när det faktiskt inte är något man ser för att bli fängslad och helt tagen. Det är en sån där film man bara ser för att skratta, äta lite mer chips, ta lite mer läsk och skratta igen. Grandma's Boy är inte kanon och det är inte en av de bästa filmerna i dess genre, men har du försmak för den här typen av komedi lär du i alla fall hitta en hel del pärlor i denna film. Jag menar, filmen innehåller en schimpans som kan kampsport. Bara en sådan sak. 2½/5

Half Baked (1998)

Originaltitel: Half Baked
USA/Färg/82 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Dave Chappelle och Neal Brennan
Medverkande: Dave Chappelle, Guillermo Díaz, Jim Breuer, Harland Williams, Rachel True, Clarence Williams III m.fl.

1990-TAL SÅ DET SKRIKER OM DET! Dave Chappelle, som nuförtiden sysselsätter sig med ståuppkomik och medverkan i bland annat Chappelle's Show och lysande Block Party (2005), har här skrivit och skådespelat i en film som totalt osar den typen av 1990-talsvibbar vi känner från diverse rapvideor och introsekvensen till Fresh Prince i Bel-Air. För er som inte direkt var sugna på mer halvt hjärndöda komedier för folk i tonåren, bäva! Här kommer nämligen Half Baked (1998).

Fyra vänner röker jämt och ständigt på. De har ingen vidare inkomst och de bor allihop i en liten lägenhet i New York. Efter en stor rökarsession, bestämmer sig en av grabbarna, Kenny (Williams), för att gå ner till närbutiken och köpa en massa godsaker, eftersom deras berusning av drogerna ökar deras sug för mat. På väg ut ur butiken, ser Kenny en polishäst. Han får den lysande idén att mata hästen, något som leder till hästens död (då hästen har diabetes). Kenny blir inlåst i fängelse för att han "mördat en polis" och nu är det upp till vännerna: hur ska de få ut deras kompis?

Half Baked är en så kallad "stoner-film." Det mesta av handlingen cirkulerar kring marijuana och det porträtteras ofta som något komiskt och positivt. Om det ska ses som något utav en glorifiering, det är tveksamt, då filmens trasiga karaktärer knappast är förebilder. Dock präglas filmen av en ganska lättsam syn på droger och något direkt allvar väcks aldrig. Tillsammans med denna saga om att få ut vännen Kenny (på ett sätt, som givetvis involverar gräs), tar vi även del av en kärlekshistoria mellan Thurgood (Chappelle) och Mary Jane (True), en tjej Thurgood träffar på fängelset. Med kvicka dialoger, rolig berättarröst (av Thurgood) och allmänt underhållande sekvenser (såsom när Thurgood går ut på en liten dejt med Mary Jane och enbart har åtta dollar att spendera), blir Half Baked en väldigt underhållande film, där Chappelle är den stora stjärnan.

Ta Half Baked med en klackspark. Den är full av löjligheter och ibland ganska taffliga skämt, men den är faktiskt ganska underhållande. Dock ska det främst ses som ett Chappelles verk, där han faktiskt är underhållaren. Utan honom, skulle filmen falla pladask. Med Tamra Davis ganska lustiga regi och med en felfri Chappelle, blir Half Baked en ganska rolig (men egentligen ganska dålig) komedi om kärlek, vänskap och massa, massa gräs. 2½/5