Harmonica - En hämnare (1968)

Originaltitel: C'era una volta il West
USA / ITALIEN / FÄRG / 165 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Dario Argento, Bernardo Bertolucci, Sergio Leone och Mickey Knox (dialog: Engelsk version)
Skådespelare: Henry Fonda, Claudia Cardinale, Jason Robards, Charles Bronson, Gabriele Ferzetti, Paolo Stoppa m.fl.

JAG VILL BARA BERÄTTA FÖR ER att detta är en recension på filmen Once Upon a Time in the West. Harmonica - en hämnare är den onödiga, svenska översättningen, men filmen är, som ni säkert redan vet, mycket kändare under just namnet Once Upon a Time in the West.

Filmen handlar om Harmonica (tufft spelad av Charles Bronson), en tystlåten figur som nästan alltid sitter och spelar munspel. När han inte spelar munspel, så pratar han eller skjuter han. Dessa tre saker är de främsta ärendena han gör och det är just dessa som behövs för att göra en stark anti-hjälte a lá Clint Eastwood. Tillsammans med Charles Bronson har Leone lyckats fånga Henry Fonda och Claudia Cardinale, båda riktigt bra skådespelare, för att forma hans kanske viktigaste karaktärer i filmen. Den mystiske Harmonica, den barske Frank och änkan Jill McBain. Frank har nyss stått till svars för en hemsk massaker på familjen McBain (pappa, dotter och två söner) men har inte knäppt fru Jill än, vilket han blir lejd att göra. Frank ska se till att hon möter samma öde som sin familj och Harmonica är där för att stoppa honom.

LIKA SPÄNNANDE SOM DET LÅTER, binder Leone ihop en väldigt, väldigt bra westernfilm, som vi cineaster vet att han klarar av. Han bevisade trefaldigt, med filmerna För en handfull dollar, För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule att han var den krönte kejsaren av spaghetti-västern. Nu bevisar han det, ytterligare en fjärde gång, att Leone kan sin genre med filmen Harmonica - en hämnare, vilket på flera håll liknar de tidigare nämnda filmerna, men som samtidigt skiljs ifrån dem. Här bjuder Leone på musik av samma, gamla Ennio Morricone, den gryniga bilden, vissa fula dubbningar och tuffa skådespelarprestationer som vi känner igen från de tidigare filmerna, men här får vi även se en kvinna mer i fokus, än tidigare. Skönheten Claudia Cardinale gör rollen som änkan Jill McBain. Jag kommer ihåg en kommentar från medlemmen Bobina på hemsidan MovieboX; "Det syns på kvinnosynen att Dario Argento har haft ett finger med i manuset till denna film. Otroligt vacker och omöjlig att rata (precis som hans skräckfilmer ofta) men med helt platta kvinnokaraktärer. T ex nämns att en våldtagen kvinna behöver bara "tvätta av sig" för att hämta sig från en våldtäckt!!! Inga tårar för sin massakerade familj (hon har nämligen varit prostituerad tidigare) osv. Otroligt vacker film att hata....". Nu har jag inte sett en film av Dario Argento, i alla fall inte en film han har regisserat, men det stämmer visserligen i vad Bobina säger. Änkan Jill McBain fäller inte en enda tår efter att ha sett sin familj mördad. Nu kan det ju vara så att hon grät inombords. Sedan så säger Jill McBain till en man att han kan göra "sin grej" (syftar på våldtäkt) så kan hon sedan gå upp och tvätta sig och glömma bort det. Men hon säger även att "då får jag ännu ett äckligt minne". Så den kommentaren var inget syftande på verkligheten, utan ett infall av ironi. Sedan, om hon grät eller ej, kanske var det Argentos manus som löd så, eller så var det Cardinale som löd så. Eller så kanske det var Leone själv som ville ha det så, vem vet? Ändå tycker jag att Cardinale gör väldigt bra ifrån sig som en av de viktigaste karaktärerna i hela filmen.

För er som älskar Sergio Leone, så kommer ni hitta er skatt i den här filmen. Den har allt. Lite dialog, närbilder på svettiga ansikter och stenhårda dueller, där svettet blänker i solens gassande sken och allt annat som behövs för att göra en riktig spaghetti-västern. Tack, Leone! Du har gjort det igen!

····