Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

Originaltitel: Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Irvin Kershner
Skriven av Leigh Brackett, Lawrence Kasdan och George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, David Prowse m.fl.

ANDRA (ELLER FEMTE, BEROENDE PÅ HUR MAN SER DET) FILMEN i en av världens största franchise om rymden. Medan första filmen berättade oss om alla karaktärer, världen och de tydliga protagonisterna och antagonisterna, så för Rymdimperiet slår tillbaka historien vidare, men inte med direkt intressant handling, utan möten med nya gestalter och oanade vändningar (som dock inte blivit särskilt oanade, efter hundratals referenser i dagens populärkultur).

Handlingen är ganska tunn och vi får egentligen mest reda på att Darth Vader och gänget är efter rebellerna. Dock finns här ingen dödsstjärna eller något annat direkt mål, utan blir mest som en katt-och-råtta-lek. I början kan det ses som otillräckligt, speciellt om man inte är ett stort fan av de ganska långa scenerna med omkringflygande rymdskepp (konstigt om man gillar dessa filmer, men tycker faktiskt de kan bli direkt tråkiga ibland), men oroa dig icke! Filmen erbjuder vändningar i historien som definitivt kryddar lite spänning över det hela.

Detta är filmen där vi möter Yoda. Det är liksom en ståndpunkt i filmen som i sig höjer betyget. Aldrig har jag sett en varelse med sådan komisk timing som den krabaten. Att sådan oerhörd visdom kan brytas av med tvättäkta komik är helt otroligt och är definitivt den där boosten som filmer behöver.

Kort sagt kan man inte säga mer än att detta är filmen som för rymdhistorien vidare. Med underbara karaktärer i en väl uttänkt värld, med flera häftiga vändningar, blir denna film (som vid första anblick kan tyckas ha tunn handling) faktiskt en mycket god uppföljare till en film som mer eller mindre var född till att få uppföljare. Vilken tur att resultatet blev lyckat och att, som en svensk Yoda kanske skulle ha sagt, gillade den jag gjorde. 3½/5

Stjärnornas krig (1977) (nyutgåva)

Originaltitel: Star Wars: Episode IV - A New Hope
USA/Färg/125 min

Regisserad av George Lucas
Skriven av George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels m.fl.

STJÄRNORNAS KRIG, filmen som startade sci-fi-världens största filmserie, är ju givetvis någorlunda svår att recensera. Man vet inte om man ska utgå från cineastiskt värde, om man ska tänka på hur mycket den påverkat omvärlden eller hur, rent utsagt, skitball den är. Jag tycker det verkar roligast att berätta hur ball den är, så det är det jag gör.

Jag och brorsan hade oturen att sätta på nyutgåvan av Stjärnornas krig. Även om skillnaden inte är enorm, har George Lucas själv nämnt att de nya utgåvorna av hans filmer ligger närmare hans ursprungsbild av hur hela filmserien skulle se ut. I Stjärnornas krig kommer dock inte detta till sin rätt. Man valde att lägga till datoranimeringar i en gammal 1970-talsfilm, i en tid under 1990-talet då datoranimeringen fortfarande var under utveckling. Toy Story (1995) hade nyss kommit och tittar man på den filmen idag, så är det inte riktigt själva animeringen som imponerar. Därför kan jag dra en parallell mellan datoranimeringarna i nyutgåvan av Stjärnornas krig och de i Kung Pow: Enter the Fist (2002) och halvdassiga TV-spel. Det är inte särskilt snyggt och blir snarare distraherande än adderande till Lucas fantasivärld. Medan animationerna skulle vara roliga i Kung Pow: Enter the Fist och att TV-spel bygger på datoranimeringar, så ser de i Stjärnornas krig mest löjliga ut. Därför var det för mig ganska onödigt av Lucas att peta på ett redan vinnande koncept, men det är den utgåvan jag recenserar och den ni helst ska undvika (se originalet!). Med det sagt, ska jag även recensera filmen.

Stjärnornas krig är en storskalig rymdopera, där Lucas för första gången delade med sig av sin enorma fantasi till resten av världen. Alla de karaktärer vi lärt känna igen från diverse populärkultur introduceras i den första filmen i serien (rent tidsmässigt, de senare filmerna från 1990-2000-talet utspelar sig innan denna film) och är en ren fröjd att se, även om det inte är den bästa i serien. Stjärnornas krig är dock den typ av film som påminner oss om varför vi egentligen ser på film: för att det är kul! Med det avfärdar jag absolut inte Kubrick eller Fassbinders tyngre verk, men när jag var blott ett barn kan jag minnas hur kul det var att bara se ett rent äventyr i TV-rutan och föras in i en värld av enorm fantasi. Stjärnornas krig är en sådan film. Några samhällskritiska kommentarer med metaforer om kommunism och kapitalism existerar inte, ingen pekpinne om hur livet är existerar och ej heller ett riktigt budskap. För den ena kan detta vara dåliga nyheter, men Stjärnornas krig är den riktiga storfilmen: skratt, skräck, äventyr och romans, i ett landskap av hänförande bilder.

Stjärnornas krig är en spännande och mycket givande sci-fi-film, som inte överlever på de verkligt hjärtknipande scenarierna eller den osvikliga satiren - den är helt enkelt bara en väldigt spännande film. Den väcker barnet i oss, lite som Disney och Pixars filmer. Det är både enklare och svårare att vara odödlig som film, lite beroende på hur man ser det, om man blev gjord i rent underhållningssyfte, men i ett verk där Lucas fantasi inte känner några gränser, i en film som bjuder oss in i en annan värld med andra lyckor och andra problem, visst kan det inte ses som något annat än en bragd? 3/5

Om du lyssnar noga (1995)

Originaltitel: Mimi wo sumaseba
Japan/Färg/111 min

Regisserad av Yoshifumi Kondo
Skriven av Hayao Miyazaki, Aoi Hîragi, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Medverkande: Youko Honna, Kazuo Takahashi, Takashi Tachibana, Shigeru Muroi, Shigeru Tsuyuguchi, Keiju Kobayashi m.fl.

MAN KAN LÄTT SÄGA att Studio Ghibli (och Pixar) tagit vid där Walt Disney slutade, när det handlar om att sätta riktig magi i animation. Hayao Miyazakis Studio Ghibli har här kommit med Om du lyssnar noga, en film som till skillnad från Studio Ghiblis tidigare filmer, faktiskt ej har några overkliga fantasyelement.

Om du lyssnar noga handlar om Shizuku Tsukishima, en ung flicka som skulle kunna kategoriseras som både bokmal och plugghäst. Hon älskar att låna böcker från biblioteket och fördriver den mesta tiden åt att plugga, när hon inte skriver dikter eller umgås med kompisar. En dag märker hon att alla böcker hon lånat tidigare lånats av en viss herr Amasawa och blir genast nyfiken över vem denna man kan vara. Denna historia, tillsammans med hennes vän Yukos förälskelse och Shizukus egen utveckling som ung tjej, gör Om du lyssnar noga till en typisk Studio Ghibli-film; det är fullkomligt omöjligt att skriva ner handlingen i en mening, eftersom filmens ”handling” snarare består av atmosfär, händelser och upplevelser, än ett givet mål.

Jag älskar Studio Ghibli och sedan jag såg Spirited Away (2001) har jag alltid velat se mer. Även om Om du lyssnar noga inte helt spelar ut när det kommer till overkliga scenarier (just den fantasi som jag älskar hos Studio Ghibli), så gör ett skickligt skrivet manus att berättelsen i Om du lyssar noga ändå blir väldigt vacker, gripande och, framför allt, fin.

Regissören Yoshifumi Kondo har här gjort ännu en bra film i Studio Ghiblis repertoar och att inte ha sett denna (eftersom den lätt hamnar i skuggan av andra mästerverk från Studio Ghibli) vore väldigt synd, inte bara för de som gillar anime eller animation, utan för den som gillar film överhuvudtaget. Med vackra miljöer och med det odödliga temat om ung kärlek, blir Om du lyssnar noga ännu en lysande film från Studio Ghibli, den rättmätige konungen av modern animation (tillsammans med Pixar). 4/5

Den vackraste (1951)

Originaltitel: Bellissima
Italien/Svart-vit/115 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Cesare Zavattini, Suso Cecchi d'Amico, Francesco Rosi och Luchino Visconti
Medverkande: Anna Magnani, Walter Chiari, Tina Apicella, Gastone Renzelli, Tecla Scarano, Alessandro Blasetti m.fl.

ATT DET IDAG kanske kan vara svårt att se hur viktig neorealismen varit för filmhistorien beror givetvis på att de attribut som gör den speciell med årens lopp blivit självklara ingredienser i all typ av film. Även om västlig film även dessförinnan var mer intresserad av att berätta historier än någonting annat var neorealismen det första tillfället som berättelsens och dess budskap fick fullständig ensamrätt över filmens innehåll. Att göra spelfilm som om man filmade verkligheten, som intriger utom bakomliggande manus - blev en självklar strävan.

Man ville uppnå samma aktade standard hos filmen som litteraturen sedan länge närt. Det här var något årtionde efter att filmen äntligen fått sitt första accepterande som konstform. Idealet var dock knappast att filmatisera böcker, utan att göra filmer med samma filosofiska och politiska tyngd. Någonstans här tror jag att man finner svaret på varför så mycket italiensk film präglas av ett allegoriskt bildspråk. Budskapet – d.v.s. berättandets kärna – kommer alltid i första hand. Det bästa exemplet, men också ett lysande undantag, är Luchino Visconti som under sina första tjugo år som filmskapare ägnade sig åt just neorealistisk film. Ett undantag eftersom han paradoxalt nog hyste ett stort intresse för att skapa vackert strukturerad och med andra ord teknisk utforskande film. Samtidigt kom budskapet tveklöst i första hand.

Den vackraste är Viscontis tredje film och även om den bör kategoriseras som det mindre kända småsyskonet till hans två tidigare mer berömda filmer, Köttets lust (1943) och Jorden skälver (1948), så är den i det mesta av ett annat slag. Det här råkar nämligen vara Viscontis första komiska skapelse. Tyvärr blev det också hans sista komedi, då den, fylld till bredden av komiska situationer och en lustfylld stämning, är härligt svår att värja sig emot.

Filmen inleds med att vi får se en stor folkmassa stå ute på ett torg, ivrigt lyssnande på rösten som kommer ut ur ett par megafoner. Det handlar om en talangtävling där de deltagande måste vara mellan sex och tio år. Den som vinner kommer att få spela huvudrollen i en stor kommersiell filmsatsning. En av de lyssnande är Maddalena Cecconi, spelad av Anna Magnani (som gjort avtryck i filmhistorien främst genom Rossellinis Rom – öppen stad (1945) och Pasolinis Mamma Roma (1962)). Hon är fast besluten om att hennes sjuåriga dotter ska ta hem segern och tänker göra allt i sin makt för att få sin vilja igenom; resten av filmen skildrar således hennes kamp mot den stenhårda konkurrensen. Budskapet är redan i filmens handlingsbeskrivning glasklar (vilket kanske ligger i samklang med neorealismens principer?) I vilken grad, om någon alls, får man utnyttja sina barn för att förverkliga sig själv?

Det mesta som filmen vill säga ryms redan i det ovan beskrivna scenariot, i den därpå följande jakten på dottern som i motvilja sprungit bort från sin mor, samt i den näst kommande scenen - i vilken dottern och många andra barn framträder inför en upphetsad jury enbart bestående av män. Det finns en poäng med att framhålla att juryn består av just män. I övriga Visconti-filmer finns det anledning att kritisera det lilla utrymmet för kvinnliga sympatier och mot detta kommer Den vackraste i vis mån som en frisk fläkt – just på grund av hur Magnanis roll hela tiden måste understå sig männen för hennes egna drömmar.

Om Magnani och hennes roll finns det oerhört mycket mer att säga men det viktigaste är dock; att detta är mer hennes film än någon annans. Hennes insats är vad Den vackraste står och faller på – och som tur är står hon stadigt filmen igenom. Precis som de nyfikna tanterna som verkar finnas överallt i hennes bostadshus och precis som Italien och italienskor nästan alltid gestaltas kan Magnani beskrivas som en hysterisk person. Det är någonting ljuvligt med detta, framförallt om man tänker på att det här var en tid då teaterskådespel var skådespelarens norm även i filmen. Här är alltså en gestalt som spelar som om det vore på riktigt. Men inte nog med det – hon är snabb i käften också!

På Magnanis axlar bärs Den vackraste fram. Resultatet blir en film som nästan alltid glimrar – vilket förvisso också medför att filmen dalar stundom i Magnanis mindre intensiva stunder. I dessa stunder kan man istället fångas upp av andra gedigna skådespelarinsatser, samt utav Viscontis konstanta känsla för form och bild. Det är såklart inte alltid dessa saker räcker för att hålla upp filmen – som förövrigt är en av Viscontis kortaste – helt igenom, men det räcker absolut för ett bestående imponerat intryck för en underskattad klassiker. 3½/5

Toy Story 3 (2010)

Originaltitel: Toy Story 3
USA/FÄRG/103 min

Regisserad av Lee Unkrich
Skriven av John Lasseter, Andrew Stanton, Lee Unkrich och Michael Arndt
Medverkande: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles, Michael Keaton m.fl.

FÅ FILMER ligger mig riktigt nära hjärtat. Även om jag hejvilt brukar memorera citat och karaktärer från filmer jag gillar (som ofta kanske inte ens anses som en bra film av den stora massan), är det få filmer som ger en slags varm känsla i kroppen, så fort man exempelvis bara ser en enstaka scen på 3 minuter, från just den filmen. För att nå ett sånt slags affektionsvärde, måste filmen oftast ha rötter som sträcker sig längre än att just bara vara en bra film. Kanske en film man såg när man var liten. Toy Story (1995) var inte bara en bra film. Det var den filmen som, praktiskt taget, öppnade upp mina ögon för film och ökade bara min kärlek för att berätta en historia i bilder. Året var 1995 och jag var två år.

Vi möter återigen samma gamla gäng: Woody, Buzz och alla de andra leksakerna. I den tredje tappningen av leksaksberättelsen, har Andy blivit gammal. Han ska gå på universitet, leksakerna är inte behövda längre och de står för dörren att slängas. Med tur, hamnar de på ett dagis, där leksugna barn aldrig växer upp för universitet och sviker dem, såsom Andy gjort. Nu kan de äntligen få leva ett lekfullt och lyckligt liv och inte i en trång låda i Andys rum. Detta är dock bara början på ett rafflande manus skaparna kokat ihop och, i likhet med de tidigare filmerna, lämnar det en aldrig uttråkad.

Även om Toy Story 3 (2010), i huvudsak, är en barnfilm, men vuxna kan ha minst lika roligt. Faktum är att filmen ibland använder sig av vissa skämt som kanske är mer lämpade för vuxna, men det är givetvis aldrig i sådan grad att barn inte kan skratta eller att det blir osmakligt och opassande. Genierna bakom Toy Story 3, och hela filmserien, för den delen, har här gjort en rolig, spännande och fin film om det främsta temat som berörs hela filmserien igenom: vänskap. Med roliga karaktärer och den underbart fyndiga och tänkvärda kortfilmen Day & Night (2010) innan själva filmen, blir Toy Story 3 en underbar fortsättning, på en redan underbar filmserie. Utvandrarna (1971) är ett mästerverk och Clockwork Orange (1971) skakar tag i en, men Toy Story träffar någon annanstans. Kanske är det Randy Newmans You've Got a Friend in Me (eller svenska versionen Jag är din bäste vän), kanske är Pizza Planet-bilen eller hur allt bara ser ut, men någonting är det och det är just det som gör Toy Story till vad det är. Någonting alldeles, alldeles speciellt. 4½/5

The School of Rock (2003)

Originaltitel: The School of Rock
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Richard Linklater
Skriven av Mike White Medverkande: Jack Black, Adam Pascal, Lucas Papaelias, Chris Stack, Sarah Silverman, Mike White m.fl.

JACK BLACKS FÄBLESS för att spela förlorare som ständigt gör bort sig är löjeväckande kul, men även något fascinerande. Black tenderar att djupdyka så mycket i sina pajaskaraktärer, att man stundtals undrar om han faktiskt är så på riktigt. Om han är så eller inte på riktigt, det spelar egentligen ingen roll, för det är svårt att inte tycka om detta lilla vårtsvin till komiker.

I The School of Rock (2003) spelar Black den misslyckade slarvern Dewey som ställts inför ett ultimatum: om han inte lyckas betala hälften av hyran till den lägenheten han och hans vän Ned (och dennes ragata till flickvän, Patty) delar på, så åker han ut. Dewey är en hopplös drömmare som fortfarande tror att han kan slå igenom som rockstjärna, något som sätter käppar i hjulet i hans strävan att hitta ett riktigt jobb. I ren desperation lyckas dock Dewey åta sig jobbet som vikarie på en högt aktad skola, ett jobb som egentligen skulle gå till Ned, och utan Neds vetskap börjar Dewey leda lektioner åt en klass med 10-åringar. Ena lektionen efter den andra säger Dewey att det är rast och att det inte blir någon lektion, tills han får reda på att klassen besitter några riktiga musikaliska talanger...

En direkt bonus med filmen är dess ständiga referenser till rockband som jag själv gillar. Om det uppskattas av just dig tål att tänkas på, men även om filmen är rolig som den är, är det en absolut fröjd då flera nämnda band är ens egna favoriter. Om man dock inte har något sorts intresse för musik, kan nog filmen tyckas vara ganska tråkig och menlös, men då är jag inte här för att tipsa dig om en bra film, utan istället tipsa dig om en ganska bra sak kallad musik.

Även om Linklater framträtt som en ganska "seriös" regissör (i den aspekten att han inte gjort tämligen lättsmälta komedier), så tar Linklater och gör just en lättsmält komedi. Även om filmen erbjuder lite mer än den vardagliga allemanskomedin (den som man egentligen inte skulle välja att se på, om det inte vore för att man var lite för trött och lite för sugen på ostbågar), så är Linklaters film en ganska lätt och trivsam film. Detta är absolut inget dåligt, då världen egentligen behöver just sådana filmer. Det finns alltid rum för konstnärliga mästerverk, men för det där lilla lyckopillret en sen lördagskväll krävs egentligen bara att Black skriker i falsett och gör bort sig. Med den humor och utstrålning han bjuder på, gör han bort sig likt klassens pajas en tråkig lektion, men det är aldrig, aldrig bortkastat så länge det får en le. Och det gör det. 3/5

Alice i Underlandet (2010)

Originaltitel: Alice in Wonderland
USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Tim Burton
Skriven av Linda Woolverton och Lewis Carroll
Medverkande: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover, Matt Lucas m.fl.

UTSVÄVANDE FANTASI är alltid roligt. Det påminner oss kanske om att allting faktiskt inte är omöjligt, i vår, till synes, absoluta och strikta värld, men ibland undrar man om det inte går till överdrift. Som liten (jag betraktar mig i och för sig inte som gammal, eftersom jag knappt är myndig än) kunde man inte låta bli att vältra sig i Dr. Seuss historier. En annan man som satt sin prägel på begreppet "fantasi" är även Tim Burton, regissören till denna film. Med filmer som Beetle Juice (1988) och Big Fish (2003), är det ju klart att killen kan hålla fantasin på en måttlig nivå och ändå hålla den oerhört färgstark och levande. I Alice i Underlandet (2010) misslyckades Tim Burton med detta.

Tim Burton har gjort en slags egen tolkning av Lewis Carrolls berättelse. För det första känns det som att Tim Burton gör mycket bättre ifrån sig när han själv stått för grundidén till filmen. För det andra känns det som att Lewis Carrolls böcker redan fick en rättvis filmatisering, i och med Walt Disneys superba Alice i Underlandet (1951). Nu ska jag däremot inte jämföra de två, eftersom de faktiskt är två vitt skilda filmer.

Skådespelet är lysande. Förutom att Johnny Depp givetvis gör en bra prestation, ser vi Helena Bonham Carter och Matt Lucas från Little Britain (2003-????) göra bra ifrån sig. Filmens datoranimationer är förvånansvärt taffliga, om man tänker i dagens mått mätt, men det gör egentligen inte mig något, eftersom miljöerna är påhittigt utformade och tar steget från vanlig sagovärld á la Narnia, till en, rätt och slätt, drömlik atmosfär.

Första hälften av filmen är onekligen spännande. Det är underhållande och Tim Burtons ändringar av upplagan är, till stor del, bara en fördel. Vid filmens mitt är det dock något som händer. Plötsligt börjar man vrida sig lite, i ren långtråkighet. Efter ett tag har man redan bekantat sig med alla karaktärer i Underlandet och plötsligt blir Alices strävan att döda vidunret Jabberwocky inte så intressant, även om det onekligen är lite häftigt. Eftersom de flesta av oss redan sett den mästerliga filmatiseringen av Disney, så blir det här bara en slags repition. Den klanderfria fantasin som vi såg i nämnda Beetle Juice, har här bytts ut mot väldiga actionscener, där vi kastas, fram och tillbaka, högt och lågt. Vad vi dock lärt oss utav alla dessa storslagna filmproduktioner, är att den riktiga underhållningen inte sitter i spektakulära scener, utan i självaste själen. King Kong (2005) en bjuder på fina effekter, men vad som verkligen för historien framåt är just själen och då är effekterna ganska obetydliga, framför allt om man kollar på originalet King Kong (1933). Kanske är det dags för Tim Burton att filmatisera böcker som inte filmatiserats tidigare, eller helt enkelt ta och skriva något eget, för det är då han är som bäst. Hädanefter tror jag att Lewis Carrolls verk (och även Walt Disneys Alice i Underlandet) är bättre lämnade ifred. 2/5

Happy Feet (2006)

Originaltitel: Happy Feet
USA / AUSTRALIEN / FÄRG / 109 min

Regisserad av George Miller
Skriven av Warren Coleman, John Collee
Skådespelare: Elijah Wood, Robin Williams, Brittany Murphy, Hugh Jackman, Nicole Kidman, Hugo Weaving, Lombardo Boyar m.fl.

ANIMERADE FILMER kommer i en oerhörd hastighet nu mera, där det kan komma flera animerade "storfilmer" månatligen, och det krävs mer och mer tankearbete för att komma på en rolig och smart idé för att överträffa tidigare filmer, och den här gången kom manusförfattarna på att göra en film om pingviner, och då främst om just en lite annorlunda pingvin... Är det en smart och rolig idé då? Ja, det är det faktiskt. Dels är det också imponerade att så många kända skådespelare och skådespelerskor valde att medverka i den här filmen, men animerade filmer brukar å andra sidan ganska ofta attrahera stora namn.

Filmens huvudperson, Mummel, ligger i ett ägg, på gränsen till att föras ut till världen, men av misstag råkar hans pappa tappa ägget en gång, vilket leder till en liten "missbildning" hos honom. Pingviner ska enligt normerna vara duktiga på att sjunga, Mummel har konstigt nog blivit begåvad med en urusel sångröst, och har istället blivit en skicklig dansare, något som, till en början, inte uppskattas av någon, allra minst de äldre och mer konservativa pingvinerna. Filmen tar sedan olika vändningar, där vi får möta flera härliga karaktärer, bland annat pingvingurun Lovelace, med Robin Williams röst, som anser sig ha mäktiga krafter för att han, oavsiktligt har fått skräp, från människorna, runt sin hals. I princip gör faktiskt samtliga rösterna bra ifrån sig till sina karaktärer, och dessutom är det faktiskt en visuellt härlig film, med både vackra animerade miljöbilder och ett snyggt foto. Historien och dess vidareutveckling känns tyvärr en aning tunt, även om de har försökt trycka in en budskaplig sensmoral, men lyckligtvis har vi istället en, nästan konstant, charmig och komisk dialog som håller intresset uppe.

Filmen innehåller också, roligt nog, en hel del sånger, nog för att placera in den i genren musikal faktiskt. Jag vet inte om jag är så överförtjust i sångerna, även om ett par av dem framstår som relativt bra, men det blev ändå väldigt uppfriskande under filmens gång med sång och dans, för det tror jag faktiskt Happy Feet behöver. Happy Feet har faktiskt, som sagt, en ganska svag story och premiss, men i andra vågskålen har vi istället väldigt bra röster till karaktärerna, och en snärtig dialog tillsammans med en viss visuell slagkraft, vilket i det här fallet väger ganska mycket mer.

HAPPY FEET ÄR EN MYCKET BRA FILM, det ska jag inte undanhålla er. Precis som de flesta andra fimerna från Disney och Pixar så är det en rolig och underhållande film, men Happy Feet sticker inte heller nämnvärt ut från den stora massan av animerade filmer från Pixar och Disney, även om den kanske lägger sig strax över medelsnittet. Jag skulle ändå kunna rekommendera Happy Feet, och då inte bara till de lite yngre barnen, utan faktiskt alla. Det är en rolig och snygg film, och det räcker ganska bra för mig i alla fall.

···½

Bee Movie (2007)

Originaltitel: Bee Movie
USA / FÄRG / 90 min

Regisserad av Steve Hickner och Simon J. Smith
Skriven av Jerry Seinfeld, Spike Feresten, Barry Marder och Andy Robin
Skådespelare: Jerry Seinfeld, Renée Zellweger, Matthew Broderick, Patrick Warburton, John Goodman, Chris Rock m.fl.

ÄVEN OM DET LIGGER NÅGOT I ATT alla människor inte kan gilla samma saker, så tror jag vi alla kan enas om att vi, på något håll, tycker om Jerry Seinfeld. Kanske är det hans utstrålning? Kanske är det hans humor? Kanske är det hans TV-serie som nästan alla på Moder Jord sett någon gång under sitt liv? Eller ja, för alla "rookies" som inte hört talas om honom än, för kommande filmen Bee Movie (2007)? Hur det än resulterar i slutändan så brukar Seinfeld närmast alltid göra det bra på något sätt och det är sällan Seinfeld misslyckas med sina skämt. Gör han det, så brukar han närmast alltid rädda sig själv inför publiken, genom att bjuda på ett skämt som går hem. Seinfeld är, som många vet, främst känd från TV. Hans erfarenheter filmmässigt är inte alltför stor, den är faktiskt väldigt liten, men hans största och kanske mest kända film är Bee Movie.

Bee Movie handlar om ett bi, Barry B. Benson. Han har nyss slutat college och ska söka sig ett jobb. Bland alla de yrkesmöjligheter han finner inne i bikupan där han bor, känner han inte att det är något av de jobben som han verkligen vill ha. Därför tar han chansen att följa med ett gäng vältränade bin ut ur kupan, på uppdrag efter pollen. Efter att noga ha hört regeln: "Tala inte med människor!" drar han ut med de andra och råkar, ja, du gissade rätt, tala med en människa, via smärre olyckshändelser. Han blir vän med den här människan, som råkar vara en kvinnlig florist vid namn Vanessa Bloome och de två, människa mot bi, bildar en vänskap, som sedan överskrider i kärlek från Barrys håll. En dag, då Barry är ute med Vanessa upptäcker Barry en fasansfull händelse. Människan säljer honung. Som vi alla vet så sliter bi dag ut och dag in för att framställa honung och Barry blir helt förfärad när han får se deras egna livslycka säljas på burk i massor, utan att de själva får någon vinst på det! Fast besluten att ändra på detta, stämmer Barry mänskligheten för att inte låta alla bin få ha honungen och skapar då världsrabalder. Låter det kul? Låter det som en bra handling på 90 minuter? Synd, för det är ungefär hälften av filmen.

Barry får sin vilja genom och då öser nackdelarna. Alla växter dör ut, eftersom bin måste ha igång sin produktion av honung, via att ta pollen. Utan alla bin, dör alla växter. Vanessa är ju då florist och eftersom ingenting växer, måste hon bomma igen sin butik. Nu följer filmens sekundära handling. Det blir även filmens fall. I Pulp Fiction (1994) fick vi förvisso tre historier i en film, fast dessa var separata. Seinfeld och de andra manusskribenterna har fyllt i två stycken historier som båda är sammanhängande på något vis. Skulle detta genomförts på ett lite mer smidigare sätt, skulle slutresultatet möjligen blivit häpnadsväckande, men tyvärr blir det långt från häpnadsväckande.

FILMENS STORA SJUKDOM är att den blir alltför mastig. På knappa 90 minuter vill man klämma in så många "gags", figurer och hyfsat spännande handlingar och det syns, även på pappret, att det inte riktigt kommer lösa sig. Många av alla skämt är faktiskt roliga, speciellt en involverande Ray Liotta och hans egna honung, men på grund av att antalet skämt är så många faller då vissa pladask. Figurerna är på topp och alla karaktärer är av mallen god/ond, men i en sådan här slags film är det knappast till en nackdel, då man lätt vill sätta sig in i karaktärerna och hur de är. Handlingen, eller handlingarna, är i grund och botten hisnande, men det hade räckt med en historia istället för att försöka pressa in ännu en slags handling. Om de hade fokuserat på en del först skulle filmen kunnat låta publiken fördjupa sig lite mer i handlingen och även finna lite andrum i filmens rapida datoranimationer.

Det är inte Seinfeld som vi känner han från TV, även om vissa skämt påminner. Figurerna är även de rätt karikatyrmässiga, men roande. Flera av skämten är dock ovanligt "vuxna" för att vara i en så kallat "barnfilm". Inte "vuxna" i den betydelsen att de är grova, men för att de är rätt svåra att förstå av de yngsta. Skämt om, bland annat, advokater och Vogue är inte så lättanpassade för de minsta, förutom om det inte är en rätt ovanligt allmänbildad krabat. Därför kan man ställa sig frågan vad dessa kommer att skratta åt när de ser filmen? Figurerna? Det originella tänkandet? Därför blir det väldigt svårt att avgöra vilken egentlig ålder man bör vara för att se filmen. Är du dock en kåtbock för Pixars gamla hederliga datoranimationer och samtidigt tycker om (notera, jag sade inte älskar) Seinfeld-humorn så är portarna öppna. Då borde du, utan tvekan, prioritera Bee Movie när den kommer upp på biograferna i Sverige.

···

Kalle och chokladfabriken (2005)

Originaltitel: Charlie and the Chocolate Factory
USA / FÄRG / 115 min

Regisserad av Tim Burton
Skriven av Roald Dahl (roman) och John August
Skådespelare: Johnny Depp, Freddie Highmore, David Kelly, Helena Bonham Carter, Noah Taylor, Missi Pyle m.fl.

DU ÄR 35 ÅR, BOR MED DIN FRU OCH DINA TVÅ BARN I 10-ÅRS ÅLDERN. Det är lördag och ni ska hyra en film för hela familjen. Du bör hyra Kalle och chokladfabriken (2005), det kommer aldrig slå fel. Ungarna kommer älska den, du kommer älska den. I'm not a fan of familjefilmer men den här är fullständigt underbar. Tim Burton gjorde en av sina bästa drag när han använde sig av Johnny Depp som chokladmakaren Willy Wonka. Som ni säkert vet är Depp ett vanligt inslag i Burtons produktioner (Edward Scissorhands (1990), Corpse Bride (2005), Ed Wood (1994), Sleepy Hollow (1999).

Willy Wonka, ägaren till världens största chokladfabrik, bestämmer sig en dag för att visa fabriken för fem barn från världens hörn. Genom att välja ut dessa barn, lägger han en s.k. Golden Ticket i fem av alla chokladkakor som han varje dag producerar i sin fabrik. Biljetterna kan hittas var som helst i världen. Hittar man en ticket i en chokladkaka får man komma till chokladfabriken och visas runt i en hel dag. Pojken Kalle Spann (Freddie Highmore) är en mycket fattig pojke som bor i ett fallfärdigt hus med sin mamma (Helena Bonham Carter), sin pappa (Noah Taylor) och sina mor och farföräldrar. Mycket gulligt när alla sover i samma säng.
Anyhow, Kalle hittar självklart en biljett i en chokladkaka. Dagen kommer då de fem barnen ska besöka fabriken tillsammans med en förälder. Kalle har med sin farfar som jobbat på fabriken många år tidigare. De äntrar fabriken och då får tittaren en påse med ögongodis. Fabriken består förstås av 100-tals olika egendomliga rum med egendomliga funktioner. En otroligt vacker skapelse, den här filmen, en av de vackraste. Med otroligt foto fångar Burton minsta detalj så att inget går till spillo.

KIDSEN BESTÅR, undantag Kalle, av egentligen ett gäng bortskämda snorungar, som man stör sig så oerhört på. Härligt. Till råga på allt består Wonkas alla arbetare av mycket små figurer som kallas Oompa Loompas. Små gubbar som styr allt i fabriken. Vare sig det är att hugga ut kola ur Kolaberget eller skicka chokladkakor genom TV:n. Det finns alltså 1000-tals Oompa Loompas i fabriken och en kul grej är att allihop spelas av samma person, Deep Roy. När de klipper in honom bredvid varann blir det effektfullt och komiskt när man inser det.

En ganska underskattad film som egentligen borde fått mer cred och priser. Kommersiellt var den självklart en hit och fick bra kritik. Smart drag av Burton att få liv i en gammal berättelse av Roald Dahl. Nackdelen är att om 40 år när man hör Kalle och chokladfabriken (2005) tänker man genast på filmen från 2005 och inte på den geniala boken från 1964. Precis som med andra filmer som bygger på böcker så glöms vissa delar bort och det är tråkigt. Filmen är bra, boken är bättre. Ger den en ganska klen 4.

····

Spirited Away

Originaltitel: Sen to Chihiro no kamikakushi
JAPAN / 2001 / 125 min / FÄRG

Regisserad av Hayao Miyazaki och Kirk Wise (Co-regissör) (Engelska versionen) Skriven av Hayao Miyasaki, Cindy Davis Hewitt (basering: Engelska versionen), Donald H Hewitt (basering: Engelska versionen), Linda Hoaglund (basering: Engelska versionen) och Jim Hubbert (basering: Engelska versionen).
Skådespelare: Rumi Hîragi, Miyu Irino, Mari Natsuki, Takashi Naitô, Yasuko Sawagushi m.fl.

Det fanns en tid då man sade att Walt Disney, med sina tecknade långfilmer, faktiskt ägde världen då det kom till animation. Allt som förknippades med bra animation var väldigt ofta förknippat med Walt Disney. Nu har man (tyvärr, måste man säga) dock läst om att det går allt sämre för The Walt Disney Company. Teckningarna är mer artificiella och det känns inte alls lika levande som den gången vi såg de sju dvärgarna gråta inför den liggande Snövit. Vi ser uppföljare, dåliga härmningar och ointressanta datoranimeringar. Visst, det är beundransvärt vad man kan åstadkomma med dator, men det var ändå pennan och pappret som inspirerade mig allra mest.

Medan det verkar gå allt sämre för Disneys en gång så episka företag, så hålls maskineriet igång på ett annat ställe, på andra sidan jordklotet, i Japan. Jag kommer så väl ihåg, lika väl som jag kommer ihåg då jag såg Walt Disneys klassiker, gången då jag hyrde Spirited Away, något som skulle vara något helt annat i tecknad väg.

Filmen handlar om Chihiro, en liten flicka som ska flytta till ett annat ställe, ifrån sin vanliga skola och sitt vanliga hem. Av en händelse, då pappan (just den typen som aldrig tror han har fel) hittat en "genväg", så hittar de en stor mystisk tunnel. De går genom tunneln för att kolla vad som finns på andra sidan och upptäcker senare att där finns en liten, öde stad. Föräldrarna hittar en liten restaurang med riktiga skrovmål på bänken (maträtterna ser skumma ut, men onekligen gott... På någon vänster) och utan att lyssna på Chihiro, som genast vill tillbaka till bilen. Sakta men säkert börjar staden förvandlas, konstiga gestalter tonar fram och vädret blir mulet. Helt plötsligt chockeras Chihiro av en riktigt vidrig händelse (som hennes föräldrar utsätts för) och tvingas stanna kvar då hon möter en pojke som verkar vara den enda med vett i skallen av de gestalter som dyker upp.

Att den fått rankningen PG i USA förvånar mig litegrann, faktiskt. Den innehåller en äcklig "spyscen" och andra väldigt konstiga upplevelser som kanske inte är det ett litet barn vill se under sängen. Ändå går det aldrig över till riktig osmaklighet och blir sådär underbart, underbart mystisk. Mer går absolut inte att säga. Spirited Away har gett mig den absolut starkaste känslan någonsin, då innebörden med filmen är att visa en helt ny värld. Man fascineras av invånarna, man beundrar sederna och vardagen i ett gigantiskt badhus där filmen utspelar sig.

Att inte ha sett Spirited Away är som att ha missat ett av de bästa, mest levande verken inom den tecknade filmen. Den här filmen bevisar gång på gång att pennan och pappret aldrig kommer besegras över datorn.

·····