The Eye (2008)

Originaltitel: The Eye
USA/FÄRG/98 min

Regisserad av David Moreau och Xavier Palud
Skriven av Sebastian Gutierrez, Jo Jo Yuet-chun Hui, Oxide Pang Chun och Danny Pang
Medverkande: Jessica Alba, Alessandro Nivola, Parker Posey, Rade Serbedzija, Fernanda Romero, Rachel Ticotin m.fl.

MAN KAN VÄL SÄGA att skräckfilmen hade en stor roll i förra decenniets filmutbud. Vi såg ett flertal av Hollywoods allra blodigaste verk och för första gången vågade stora bolag ta tag i det allra värsta, något som enbart lågbudgetfilmarna sysslade med tidigare. Detta menar bland annat John Waters är dåligt, då han säger att bolagen tar alla obsceniteter som bara sådana som han själv fick syssla med och på något sätt stämmer det. Den allmänna massan blir ju onekligen mer och mer avtrubbad, något som i och för sig ej enbart beror på film av underhållningskaraktär.

The Eye (2008) är inte en film av typen jag nyss nämnt. Nog är det en skräckfilm från förra decenniet, nog innehåller den alla element en sådan skräckfilm behöver (en snygg tjej i huvudrollen, frenetisk klippning och allmän "Nu hänger jag inte med alls"-känsla), men The Eye skiljer sig från våldsamma filmer som Hostel (2005) och Saw (2004). Till skillnad från The Eye, så är nämnda filmer (som i och för sig inte är alltför mycket att hurra för), faktiskt ganska underhållande. Det är inte riktigt The Eye.

Filmen har en bra start och leder in oss i en intressant historia om violinisten Sydney Wells (Jessica Alba), som varit blind sen hon var fem. Tack vare hornhinnetransplantation, får hon synen tillbaka, en del i filmen som faktiskt är väldigt gripande och mer intressant än filmen själv. Wells färd tillbaka till ett liv med syn är fängslande och ger en faktiskt en lite dålig känsla i magen över att filmen faktiskt snart kommer gå över till skräckfilm. Med synen blir hon givetvis glad, men inser snart att det är något fel med synen. Hon följs av eld och skrik, skräckinjagande bilder i något som liknar den allra värsta sortens schizofreni. Omvärlden tror inte på att det Wells ser är på riktigt, men Wells är fullt besluten att ta reda på varför hon ser alla dessa bilder och vad det är som vill henne ont.

Alba är bra, som oftast, i rollen och lite varstans hittar vi faktiskt fina skådespelarprestationer. Spänningen ökar stundtals och får någon slags deckarkänsla, men jag tror problemet i filmen är att tittaren aldrig riktigt får känna en känsla av just det filmen är ute efter att ge: skräck och gåshud. Vid första förefaller det något självklart att obskyra hallucinationer visserligen är läskigt, men att ingen direkt kan komma till skada. Därför blir engagemanget kanske inte alltför stort hos tittaren. Det blir liksom ingen fruktansvärd skada att undgå, även om filmen bjuder på en del våldsdåd.

Hade filmen varit en något mer djupgående tolkning av schizofreni (då ur den tesen som filmen framhåller: att som individ se saker som verkar så äkta, men att inte bli trodd av andra), så skulle filmen bli mer intressant. Filmen handlar dock inte alls om schizofreni och är en nyinspelning av The Eye (2002), så visst svamlar man lite för sig själv, men tyvärr är denna typ av film (där huvudrollen är med om ett rent psykiskt helvete) alltför uttjatad, då dessa syner, i filmen, alltid beror på just demoner och inte en kanske mer jordnära, men mer gripande, orsak, som just mental ohälsa.

Som filmskapare kanske jag drömmer bort och vill ändra för mycket i andras verk, men av denna film får jag faktiskt inte ut någonting. Det har liksom varit för mycket film av denna typ. Trots en fin start och bra skådespelare blir det, ja, ännu en sån där mediokert oförståndig film. 2/5