Originaltitel: The Devil’s RejectsUSA / TYSKLAND / FÄRG / 109 min
Regisserad av Rob Zombie
Skriven av Rob Zombie
Skådespelare: Sid Haig, Bill Moseley, Sheri Moon, William Forsythe, Ken Foree, Matthew McGrory m.fl.
DETTA ÄR Rob Zombies, en före detta musiker som blivit regissör, andra film. Hans första film, House of 1000 Corpses (2003), handlade om en sinnesjukt mördarglad familj som helt enkelt mördade, torterade och våldtog oskyldiga människor. Det fanns ingen mening med filmen men kunde i bästa fall ses som en hyllning till gamla skräckfilmer som Motorsågsmassakern (1974) och Last House on the Left (1972). Kort sagt: Inte direkt en minnesvärd film. Den var faktiskt riktigt dåligt och jag har länge haft med mig att Rob Zombie är en miserabel klåpare till filmskapare. Ändå tills jag började se The Devil's Rejects (2005). Och gissa vad? Filmen handlar fortfarande om samma sinneskjukt mördarglada familj som helt enkelt mördar, torterar och våldtar oskyldiga människor! Men…
Filmen startar nästan direkt från när första filmen slutade. Det hela börjar med att dussintals poliser stormar in med sina patrullbilar på familjen Firefly’s gård och omringar huset. Familjen väcks hastigt av ljudet från en högtalare. ”Ni måste komma ut, annars öppnar vi eld” lyder budskapet. Eld öppnas Från båda sidorna av lagen. Mamman i familjen tas till fånga och resten av de överlevande flyr sitt hem i ren överlevnadsinstinkt. Efter den adrenalinfyllda inledningen började en road movie som jag aldrig tidigare skådat. Istället för att följa de stackars offren som jag gjorde i House of 1000 Corpses, får jag här istället följa och lära känna några av de mest sadistiska utbölingar från helvetet jag någonsin sett i en film. Rörande familjescener (som dock ofta innehåller obsena gester och ord, även ibland vapenhot) som får mig att känna sympati för familjen, varvas med kallblodigt diaboliska handlingar mot både kropp och själ för de individer som har oturen att stöta på dem.
SKÅDESPELARINSATSERNA i filmen är helt och hållet fläckfria. Alla drar sitt strå till stacken för att göra en av de mest välspelade filmer jag någonsin sett. Playboymodellen Sheri Moon (som även är Zombies fru) är en fröjd att skåda när hon bestämt sig för att leka med sina offer. Sid Haig är fenomenal som familjens överhuvud och Bill Moseley är nog den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan i en sen bli duttat på näsan med en glass och genom sina ögon visa att han älskar sin familj, till att i en annan scen framför en förtvivlad kvinna på ett skojfriskt sätt härma hennes pojkvän, med dennes avskurna anlete över ansiktet.
När det kommer till huruvida filmen är äcklig eller inte, vilket jag ser som väsentligt i denna sorts filmer, finner jag att den inte är så direkt grafiskt våldsam. Men det psykologiska våldet och sen att det sker en hel del brutala saker, gör att jag inte kan rekommendera den till en yngre publik. Fast ändå, man kan alltid blunda när det är som värst. Ditt val. Hursomhelst kan jag inte rekommendera den här filmen nog mycket än vad den egentligen förtjänar. Den spännande resan, den finurligt invävda humorn, musiken (som består av countrymusik!) och de fantastiska skådespelarna gör filmen till en av de bästa filmer jag sett.
Visst, det är lätt att man blir lurad av luttrade skräckfilmsälskare som jag när det gäller sådana här filmer. Att det inte alls är ett mästerverk utan bara en film man uppskattar om man gillar gamla, dammiga sjuttiotalsskräckisar. Men så är inte fallet. Jag ser Cinema Paradiso (1988) som en av de bästa filmerna någonsin och jag är inte en sån som ger en Fredagen den 13:e-film mer än 2.5 av 5 i betyg.
Jag låter mina slutord tala för hur jag känner för den här filmen: Faktiskt… så kände jag mig ledsen ett par gånger under filmen, då jag visste att för varje minut, sekund, ögonblick som gick… så skulle det ta mig närmare det oundvikliga slutet på en verkligen fantastisk film.
·····
