The Blind Side (2009)

Originaltitel: The Blind Side
USA/Färg/129 min

Regisserad av John Lee Hancock
Skriven av John Lee Hancock och Michael Lewis
Medverkande: Sandra Bullock, Tim McGraw, Quinton Aaron, Jae Head, Lily Collins, Ray McKinnon m.fl.

THE BLIND SIDE (2009) är den sanna historien om den amerikanska fotbollspelaren Michael Oher, som fick vara med om en väldigt ovanlig sak som ung. Oher växte upp under hårda förhållanden, med en pappa som snabbt försvann ur bilden och ett vrak till mor. I hans bostadsområde härjade laglösa gäng, där knark och alkohol tidigt präglade ungdomarnas vardagar. Oher roar sig med att ständigt hitta nya ställen att sova på och stryker runt, stor som ett hus, men tyst som en mus, utan några direkta mål i livet, mestadels eftersom han inte riktigt finner något hopp i att kunna bli något. När filmen börjar, så bor Oher hos en vän och hans far. De tre åker ner till Wingate Christian School, för att, i ett desperat försök, kunna få in de två ungdomarna i skolan. Detta är givetvis en omöjlig dröm, då en så högt stående skola knappast föredrar att släppa in ett gatans barn. Plötsligt lägger dock skolans tränare märke till Ohers fysik och styrka, vilket gör att framför allt finner en möjlighet att ta med honom i fotbollslaget. Sagt och gjort, Oher får börja på skolan. Vad som dock sätter käppar i hjulet för honom, är att han är en tyst och väldigt osocial herre, som inte verkar förstå något av vad lärarna säger. Leigh Anne Tuohy, en invånare i staden, lägger märke till denna ensamma pojke och bestämmer sig för att, såsom den goda kristna hon är, att ge honom ett tak över huvudet. Ganska förvånansvärt blir Oher nästan som en del i Tuohys familj, vilket bara blir början på en överväldigande framgångssaga.

Man kan då fråga sig om filmen är bra. Jag är lite kluven i frågan. Fotot i filmen är stundtals väldigt vackert och berättelsen dör aldrig, trots att filmen rullar på i två timmar. Dock finns det ett fåtal problem jag har med filmen. Exempelvis är jag inte särskilt förtjust i filmer, som bygger varje dramatisk, känslosam, gripande scen på att lägga en ljudmatta och slå an ett fåtal pianotangenter. Filmen använder sig av denna ganska billiga metod åtskilliga gånger, vilket ibland blir ganska irriterande. Dessutom blir porträtterandet av Leigh Anne lite svulstigt, nästan som hon är en ängel nedsjunken från himlen, där hon ger denna stackars kille en chans. Till en början känns det inte av och när man väl bjuds in i filmens hela atmosfär, märks det inte av. Börjar man plötsligt se på scenerna lite mer objektivt, börjar man dock se att den där överdrivna lycko- och hjältescenariot finns där, ibland till överdrift. Detta är ett väldigt amerikanskt sätt att göra det på, men The Blind Side är också en väldigt amerikansk film. Dessutom kan filmens porträtterande av "den vita överhöghetens hjälp" till de fattigare svarta ses som ett ganska cheesy sätt att berätta historien på, även om det förklaras just i filmen att Leigh Anne knappast känner det så kallade "white guilt", utan snarare tilldrar sig Oher som sin egen son.

Det leder mig till nästa punkt, vilket är att ovanstående kritik mot filmen inte direkt håller (förutom möjligtvis ljudmattorna, sånt är irriterande). Detta är ju nämligen en sann historia och oavsett om man tycker att bilden kan ses som något rasistisk (vilket en del uppfattat det på bland annat IMDb:s forum för filmen), så är det total sanning. Faktum är att verkligheten överträffar dikten och att det inte är någon omedveten rasism det handlar om, utan snarare om en person som väljer att se utöver rasismens barriärer hos den vita överklassen, förbi färg, och till personens verkliga person och situation. På så sätt är filmen bra, eftersom den visar en person som faktiskt hjälper en annan för att han behöver det och inte för att de förlitar sig på en stereotyp. Att filmen stundtals kanske blir lite väl Hollywood, det är en helt annan sak.

Filmen är stundtals väldigt spännande, såsom i den viktiga matchen. Filmen har väldigt många rafflande och givande scener och det är just det som gör att filmen flyter på, utan att faktiskt kännas tråkig. Den varma familjekänslan och faktumet att de faktiskt börjat älska Oher som om han var deras egen son, är något man definitivt bara vill ta till sig och ta del av. Det finns, som jag tidigare nämnt, tendens till att det blir cheesy, banalt, men vad det hela handlar om träffar faktiskt alldeles rätt.

The Blind Side är avslutningsvis en bra film. Sandra Bullock förtjänade inte en Oscar för hennes roll, men hon är bra. Jag skulle dock vilja sätta strålkastarna på Quinton Aaron, som spelade Oher. Även om det kan anses lätt att spela en tyst typ, är det desto svårare att personligheten verkligen når ut, att tankarna och funderingarna når ut till oss tittare. Aaron gjorde ett väldigt bra jobb och även om det kanske inte var överdrivet hjärtknipande, var det en väldigt bra prestation. Med det sagt, är The Blind Side en välgjord film, där dess välgjordhet kanske gör att den kan tyckas något, något plastig, men faktum är att jag vill rekommendera den här filmen. Filmer som dessa har en tendens att falla pladask, men jag kan ärligt säga att jag blev väldigt underhållen, samtidigt som jag gladdes över filmens teman och tog till mig filmens alla allvarliga element. The Blind Side är en allvarlig, viktig historia, inslagen i ett väldigt fin fodral, med rosa rosett. 3/5