Fanny och Alexander (1982)

Originaltitel: Fanny och Alexander
Sverige/Färg/312 min

Regisserad av Ingmar Bergman
Skriven av Ingmar Bergman
Medverkande: Bertil Guve, Ewa Fröling, Allan Edwall, Pernilla Allwin, Jarl Kulle, Jan Malmsjö m.fl.

LÅT SÄGA ATT du av ett misstag läser det här. Du är över huvud taget inte intresserad av film och du kan inte alls förstå varför du hamnade med denna text framför din näsa. Ta då ändå, för det vore ju onödigt att låta tillfället gå förlorat, till mitt råd att om du någonsin får för dig att du ska sätta dig in och "förstå" film – så börja här. Börja med Ingmar Bergmans magnifika magnum opus, hans mastodontiska saga, Fanny och Alexander.

Låt oss för ovanlighetens skull börja med just Ingmar Bergman. Ingen kommer rynka på näsan om jag säger att han är Sveriges genom tiderna viktigaste och skickligaste "auteur." Han är alltså inte bara en filmskapare – han är sina filmers upphovsinnehavare i en starkare bemärkelse. I praktiken innebär det att han kan ta många friheter som en annan regissör inte skulle våga ta. Detta, i kombination med att han under årets lopp (tack vare lovord och internationella utmärkelser) lyckats uppnå en synnerligen hög status, har resulterat i en film med enorma konstnärliga ambitioner.

Här har vi en enastående ensemble skådespelare bestående av gamla Bergman-äss så som Erland Josephson, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand och framtida filmprofiler på uppgång, som Pernilla August, Ewa Fröling och Stina Ekblad. Här får vi också bevittna resultatet av ett lika flitig crew, där bland annat Sven Nykvist står för foto. Det kanske tycks fånigt med en sådan här uppradning av namn, men just här fyller det sin funktion. Efter fyrtiofem år i teaterbranschen och efter mer än fyrtio filmer bakom sig, vet Bergman precis vem som kan göra vad och vilka som gör det på bästa sätt. Dessutom vet han precis hur han ska få de att göra det. Betydelsen detta har för slutprodukten är helt avgörande.

För hur ska en regissör kunna styra upp ett sådant här jätteprojekt – som skulle göras under tvåhundrafemtio inspelningsdagar och på ett oerhört omfattande manuskript skrivet av Bergman själv – utan att hålla riktigt, riktigt ordentligt i tyglarna? Det var en omöjlig uppgift som slutade i någonting ännu mer omöjligt. Hur skulle man få de slutgiltiga tjugofem timmarna inspelad film att bli en biofilm på två och en halv timme? Den slutgiltiga bioversionen landade slutligen på drygt tre timmar och till Bergmans grämelse uteblev många av den inspelade filmens höjdpunkter därifrån, på grund av att det i annat fall skulle blivit svårt att greppa handlingen till fullo.

Därför ämnar jag i denna recension att framhäva den långa versionen som ursprungligen gjordes för TV, men idag oftast benämns som långfilm. På dess fem timmar får vi en utförlig introduktion till filmens kärnpunkt: familjen Ekdahl. Familjen Ekdahl är den familj som tioårige Alexander (Bertil Guve) och hans lillasyster Fanny (Pernilla Allwin) hör hemma i. Ett välbärgat och frikostigt familjehem under andra halvan av 1900-talets första decennium.

Alla Ekdahlare är inte helt till freds med livet men en idealism och ett öppet sinne sammanför ändå familjen och de representerar i mångt och mycket den tidens människor; men också någonting typiskt svenskt. Ett inte sällan yttrat påpekande om filmen är hur det jultal Alexander och Fannys far Oskar Ekdahl (Allan Edwall) håller i filmens början på många sätt utmärker någonting unikt i den svenska mentaliteten. Han talar där högtidligt och belåtet om "den lilla världen" (Ekdahlska hemmet och dess krets) som en plats där man kan leva i undanflykt från den stora världens bekymmer. Därefter följer den långa julsekvensen som med tiden tagit plats i det svenska folkets idé om vad en traditionell svensk jul är; även om det kanske är värt att ifrågasätta hur vida den ekdahlska julen i själva verket är så karaktäristisk.

Filmen handlar förstås, precis som så många andra Bergman-filmer, om kristet tvivel och ångest. Jan Malmsjös berömda insats som osympatisk, näst intill psykopatisk präst, har förstås en avgörande roll i detta. Men Fanny och Alexander är också en monumental saga om Sverige och svenskheten. Kanske har Bergman någonstans tagit åt sig av Bo Widerbergs berömda anklagelse att Bergman skulle vara "vår dalahäst mot världen"; även om det inte riktigt var vad den här filmen representerar som han åsyftade.

För även om andra Bergman-filmer, så som en av historiens fem bästa filmer, Persona, kanske betytt mycket mer för filmen som konstform, så är Fanny och Alexander rikare ur andra aspekter som kanske är mer relevanta för den som inte hyser en specifik fascination för film som film. Den historiska anblick om vad Sverige har varit och vad det tidigare inneburit att vara född här är någonting som alla svenskar borde ta sig tid åt. Oavsett om de gillar film eller inte. Oavsett om de "förstår" Bergman. Och oavsett om de har fem timmar över. 4½/5

Persona (1966)

Originaltitel: Persona
SVERIGE / SVART-VIT / 94 min

Regisserad av Ingmar Bergman
Skriven av Ingmar Bergman
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook och Gunnar Björnstrand

30 JULI, I ÅR. Det är dagen då Ingmar Bergman lämnade oss för all framtid. För många var detta en sorgens dag men jag var oberörd, för mig var relationen nämligen lika med noll. Men efter att ha bevittnat en av de långfilmer som visades dagstid på SVT efteråt är situationen annorlunda.

Det kunde inte bli bättre; dåligt väder och plötslig upptäckt om att en Bergman-film börjar på tv om fem minuter. Att se en Bergman-film ensam var också det ett bra alternativ, för det första får man tankarna för sig själv och för det andra så tror jag inte att många av mina vänner verkligen skulle varit så intresserade av sån film – i alla fall om fallet är, att filmen som visas råkar vara Persona (1966). En film som är dystrare än döden men ändå det vackraste jag sett inom filmkonst.

PERSONA ÄR FANTASTISK. Men Persona (1966) är också en fruktansvärt svår film och att säga någonting annat än att det fanns en hel del jag inte förstod vore fel. Men för mig var inte förståelsen för alla reaktioner det viktigaste. Mitt fokus låg snarare på förståelsen till fotot och ljussättningen - som är så bra att man ryser. Fotot och ljusets fokus hamnar ständigt på vad Ingmar vill ha fokus på, någon onödig scenografi behövs inte och faktiskt, så är de flesta scenerna utan. Istället kan fokusen ligga på skådespelerskorna och hans älskade Fårö. Ett ansikte - fullt av känslor, han fångar upp det med ljuset och låter tystnade låta bilden tala mer än dialogen, en bild säger mer än tusen ord brukar man ju säga. Då och då stiger stämningen från de enkla dialogerna med den stilla tystnaden till Lars Johan Werles musik, närbilderna och ett någelunda kaosartat foto, det blir nästan till en skräckfilm i stämningssynpunkt. Allt efter känslorna som går mellan personerna dras tempot upp och ner. Men det är inte här det unika med filmen ligger. Bergman drar upp saker förknippade med känslorna på duken. Det är kanske just det här jag gillar mest i filmen. T.ex. i en scen – den med glasskärvan – lyckas han få filmen att explodera, både bokstavligen och bildligt talat, och tro mig, det kommer helt perfekt! Man får också se snabba klipp med bl.a. en korsfästning och slakt av ett lamm (dessutom klippte statens filmbyrå in en snopp på ett 1/8-sekund-klipp, vem vet hur det påverkat dagens relation med snusk på rutan?). Bergman ville kanske provocera och spräcka gränser, och i så fall med all rätt, för det är just sånt som kan skapa mästerverk inom film.

VAD PERSONA HANDLAR OM ÄR två kvinnor och deras relation till varandra. Den ena heter Elisabeth Fågel (Liv Ullmann) och är en skådespelerska som plötsligt bestämde sig för att tiga och den andra är sköterska Alma (Bibi Andersson) som får ta hand om denna ljudlösa aktris. Varför Elisabeth inte talar kommer aldrig i klartext såsom även många andra av handlingarna i filmen. Mellan dessa kvinnor, som är i stort sätt de enda rollerna i filmen, bildas en relation som utvecklar sig kraftigt genom filmen. De genomskådar varandra, de hatar varandra och de älskar varandra. När det kommer till kritan kanske de är samma person. Man får ha sin egna teori om vad som egentligen händer och det är inte ens säkert att Bergmans egna sätt att se på filmen är det rätta. Både Liv och Bibi spelar som gudinnor, jag sitter som fastklämd mellan blickarna de utbyter med varandra.

Några scener är extra bra – bilden av Liv Ullman i närbild när hon fotograferar mot kameran har fastnat på min hjärna, det borde ha att göra med spontanheten, det är en scen som inte passar in, kontrasten blir överväldigande. I en annan scen får man bevittna vad man skulle kunna kalla teletubbies-syndromet, man får se en dialog mellan de två huvudrollsinnehavarna – två gånger, första gången med Liv i fokus och andra gången med Bibi. Men det spelar ingen roll att samma sak händer två gånger, inte så länge det är såhär stilligt gjort. Men det finns nog ändå dem som tycker att Persona (1966) är det långtråkigaste inom film man kan få. Men för mig finns det knappt något mindre spännande, eller bättre heller för den delen. Nu är jag oerhört spänd på vad det kan tänkas finnas för andra storheter signerat Ingmar Bergman. För mig, och för alla andra som gillar film men inte sett några Bergman-filmer, finns det nog en hel värld att hämta, och för dig som inte ens sett Persona (1966) finns det garanterat.

·····