Eyes Wide Shut (1999)

Originaltitel: Eyes Wide Shut
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/159 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Arthur Schnitzler, Stanley Kubrick och Frederic Raphael
Medverkande: Tom Cruise, Nicole Kidman, Madison Eginton, Jackie Sawiris, Sydney Pollack, Leslie Lowe m.fl.

JAG BEHÖVER INTE SÄGA att Kubrick är bra, för det borde alla veta vid det här laget. Med Eyes Wide Shut, som förresten blev Kubricks sista film, går Kubrick samma väg som tidigare. De märkliga, men ack så mänskliga, teman som totalt överhänger hela filmens mystiska atmosfär, de förtrollande steady cam-scenerna och allt det andra som egentligen inte går att sätta fingret på, men som gör Kubrick till det han just är.

Eyes Wide Shut handlar om William Harfords (Tom Cruise) spännande och erotiska odyssé in i en värld av sex och lustar som inte är något utav denna värld. Mer behöver jag inte säga, det övriga lämnar jag till er. Vad som följer är nämligen av högsta Kubrick-faktor och inget som direkt går att säga i ord, utan att bilden blir fel eller alltför enkel. Dock tål att nämnas att Cruise briljerar filmen igenom, som den vänliga, men tomma, William Harford. Faktum är att jag tidigare tagit Cruise för en sämre skådespelare (Mission: Impossible III (2006)...) och Kidman för en bättre (som i exempelvis Bangkok Hilton (1989)), men i denna film vänds denna tes. Kidman är fångande och vissa filmer är rent utsagt fenomenalt spelade av henne, men vid flera tillfällen (exempelvis som då hon ska skratta) bjuder hon på en ytterst, förvånansvärt, svag prestation. Istället är det Cruise som fullkomligt levererar och gör att filmen flyter på.

Även om filmen kryllar av beundransvärda scener, finns det just en väldigt sjuk och märklig del i filmen (ni som sett den vet vad jag menar, jag säger bara: "Fidelio.") som faktiskt får stoltsera som den allra bästa. Även om det är fullkomligt sjukt, näst intill vidrigt, så är det så oerhört fångande. Lätt skulle en sådan del i en film sumpas av gemene regissör, kanske inte ens göras. Det är ju värt att nämna att just den scenen, tillsammans med ett flertal scener med just Kidman, är väldigt obscena. Dock fångar Kubrick en alltid och även om det handlar om så vitt skilda saker som en rekryt på ett militärläger eller en galen farsa med yxa i handen, så ligger just galenskap, dehumaniseringen, som grund för Kubricks filmer. Inte är det särskilt upplyftande teman och pessimismen är påtaglig, men det går aldrig ner till jobbig nivå på grund av en rejäl dos svart humor.

Det finns egentligen inga ord för Kubrick. Jag skulle kunna pladdra på i evigheter eller försöka komprimera allt i en mening, men det går bara inte. Som recensent strävar man alltid efter att kunna berätta om en film, dela med sig av sina egna erfarenheter och vad man uppskattade med filmen, men när man möter Kubricks filmer, möter man en alldeles ny dimension av film. Det blir överflödigt och svårt att greppa, just för att filmerna är ett handverk av ett riktigt geni. Det blir desto svårare för recensenten, men det är trots allt så det ska vara. Inga tal, inga böcker, inga recensioner, inga texter kommer någonsin kunna rå över Kubricks verk och aldrig kommer någon kunna förklara storheten i den grad att läsaren vet vad han har att möta, för det blir helt enkelt så mycket mer än just förväntningarna. 4/5

Full Metal Jacket (1987)

Originaltitel: Full Metal Jacket
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/116 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Gustav Hasford, Stanley Kubrick och Michael Herr
Medverkande: Matthew Modine, Adam Baldwin, Vincent D'Onofrio, R. Lee Ermey, Dorian Harewood, Kevyn Major Howard m.fl.

VISSA REGISSÖRER TRÄFFAR SÄLLAN FEL. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Stanley Kubrick aldrig träffar fel. Jag kanske inte är den rätta att säga det, då jag inte sett allt av Kubrick. Jag har inte sett hela Barry Lyndon (1975) och många av hans tidigare verk (såsom debutfilmen Fear and Desire (1953)) har undgått mig, men alla filmer jag hittills sett av honom (förutom möjligtvis Spartacus (1960), som Kubrick själv inte ansåg var "hans" film, då många lade sig i hans regi) har varit en ren fröjd att se. Nog för att Kubrick alltid har en talang för det visuella (just effektfulla kameravinklar och panoreringar), men självaste ådran, atmosfären, som Kubrick bär med sig i alla filmer är något som ingen, helt felfritt, lyckats efterapa och tur är väl det.

I Full Metal Jacket (1987) följer vi ett gäng rekryter, från den hårda tiden på träningslägret till det blodiga striderna i Hue, Vietnam, allt utifrån soldaten Jokers ögon. Vi erbjuds här ingen hederlig "åka-på-vietnamesisk-flod-och-snacka-skit"-krigsfilm, utan får snarare följa den dehumanisering som präglar soldatens utveckling, från en vanlig amerikansk medborgare, till något av en mördarmaskin. Det som är underbart med filmen är dock att det inte görs i typisk Hollywood-anda. Alltför ofta har vi sett krigsfilmer som ska försöka visa upp hjärntvättade människor som skjuter vilt åt ett håll där ingenting finns. Kubrick gör däremot en mer verklig variant. I likhet med Apocalypse (1979), finns där alltid en känsla av tomhet, en slags avgrundskänsla och poänglöshet. Dock blir det aldrig tråkigt, utan istället (som alltid, när det kommer till Kubrick) väldigt, väldigt intressant.

Full Metal Jacket är en kanonrulle och ett mycket djupare och mer närgående alternativ för dig som gillar krigsfilm. Jag föredrar dock inte att ranka Kubricks filmer. Alla Kubricks filmer är, sanna mina ord, mästerverk med egna utgångspunkter, filmer med egna liv, och att säga vilken som är bäst av dem alla känns helt enkelt fel. I Full Metal Jacket får vi inga plommonstoppbeklädda galningar, yxsvingande tokar eller maskbeklädda skummisar, men däremot får vi allt det där andra som gör att vi, helt enkelt, älskar Stanley Kubrick. Det där lilla extra, som gör att Kubrick blir som en alldeles egen genre av filmväsendet självt. 4½/5

Eyes Wide Shut (1999)

Originaltitel: Eyes Wide Shut
STORBRITANNIEN / USA / FÄRG / 159 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Stanley Kubrick, Arthur Schnitzler (roman) och Frederic Raphael
Medverkande: Tom Cruise, Nicole Kidman, Madison Eginton, Jackie Sawiris, Sydney Pollack, Leslie Lowe m.fl.

7 MARS, 1999, i Harpenden, Hertfordshire i England dör en av de största inom filmens historia av en hjärtattack. Hans namn var Stanley Kubrick. Samma år kom hans sista film ut, Eyes Wide Shut (1999), med de då äkta makarna Tom Cruise och Nicole Kidman. Filmen var också den första av Kubricks filmer att slå sig in 1:a plats på US Box Office första veckan.

Dr Bill Harford (Tom Cruise) lever ett till synes vanligt och lyckligt liv med sin fru Alice (Nicole Kidman) och sin sjuåriga dotter, det som händer sedan innehåller några av de konstigaste scenerna jag sett, men Kubrick är väl knappast känd för att göra vanliga filmer! Bill är osäker på om han kan lita på sin fru, han kan inte låta bli att tänka att hans fru är otrogen. Efter ett samtal med en vän kommer Bill plötsligt ut till en underlig sekt som befinner sig ute på landet i en herrgård... Här slutar jag berätta om handlingen, för i den här filmen är det faktiskt inte handlingen som är det viktiga, men visst, man kan se den bara som ett underhållande romantiskt drama, eller bara för det riktigt imponerande fotot, men för mig var det varken handlingen eller fotot som fångade mig, istället var det filmens alla frågeställningar som väcktes, och de flesta udda filmer brukar ju också väcka en del frågeställningar!

Det här är visserligen en relativt konstig film, men fortfarande både vacker och skrämmande och den får ens hjärna att sättas igång och det väcks väldigt många funderingar och tankar, men väldigt få svar, och så brukar det vara i ganska många av Stanley Kubricks filmer, och oftast är det till filmens fördel, speciellt till den här.

MEN DET ÄR VÄL KLART att den här filmen inte är felfri heller, även om det som i de flesta fall är en smaksak! Tom Cruise spelar bra, utan tvekan, men det är tyvärr inte någon rolltolkning som är särskilt nämnvärd, Nicole Kidman överglänser faktiskt Tom Cruise med sin lite mindre roll som hans fru. Det är riktigt svårt att kritisera en film av Stanley Kubrick, speciellt med hans perfektionism som regissör, så egentligen är det få saker att klaga över, antagligen så skiftar omdömet av den här filmen beroende på vilken smak man har, och jag tror att alla Kubrick-fans kommer gilla den här filmen. Egentligen använder han samma metoder som han gjorde i äldre filmer, bara att det här är en lite modernare version av Kubricks skapande.

Personligen tycker jag inte det här är en av Kubricks bästa filmer, om ni bara fick se en film av Kubrick, se då hellre ett mästerverk som Clockwork Orange (1971), men om ni vill se denna mörka film, med bra skådespelarinsatser av både Cruise och Kidman, så är det värt det, för det är utan tvekan en bra film!

···½

År 2001 - Ett rymdäventyr (1968)

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey
STORBRITANNIEN / FÄRG / 141 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Stanley Kubrick och Arthur C. Clarke
Skådespelare: Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvester, Daniel Richter, Leonard Rossiter, Margaret Tyzack m.fl.

I MIN VÄRLD VAR DET OMÖJLIGT. Fast det var nästan 40 år sedan så är Stanley Kubricks storverk helt omtumlande för mig. Att det ens gick att åstadkomma en film – en sån fulländad beskrivning över livet, en sån gränslöst vacker blandning av foto av musik, ett sådant mästerverk! Hur kan en film vara så njutningsgivande och tankeväckande i så hög grad samtidigt? Hur kan allting ske precis så jag får skäl att kalla den: fullständigt perfekt. Hur mycket det än verkar som det så nej, jag överdriver faktiskt inte. År 2001 - ett rymdäventyr (1968) borde ha varit omöjlig att göra.

HUR ÄR DET DÅ MÖJLIGT att den här filmen ens existerar? Svaret är egentligen enkelt, det måste vara Stanley Kubricks förtjänst. Mannen, som var han än går mellan filmens olika genrer, alltid (så vida jag sett) lyckas göra filmmagi. Men mitt syfte med den här recensionen är inte att hylla karln som så många gånger till all rätta höjts till skyarna; verkligen inte. Mitt syfte är att rent av beordra alla som någonsin känt sig lyckliga av att ha sett en film – men ännu inte sett denna – att se ett rymdäventyr, likt ingenting annat.

DET ÄR MINST SAGT inte enkelt att förklara vad År 2001 - ett rymdäventyr verkligen handlar om. Gripbart sagt är det tre historier som endast har en sak gemensamt; en stor kvadratisk svart bricka. Vad brickan egentligen är för någonting tycker jag är ganska svårt att avgöra, men den har att göra med utomjordisk liv och vad jag mer kan få sagt är att vad detta föremål än kan vara, så är det ingenting gott som den medför. Den här filmen är inte heller någon ”god” historia, utan en mestadels ganska nedstämd sådan, kan man nog säga.

Filmen börjar med att vi får följa en hop apor i människlighetens begynnelse då plötsligt det gigantiska föremålet uppenbarar sig. Med tonerna från Richard Strauss ”Also Sprach Zarathustra” (du vet vad det är för något när du hör den, och musikstycket har också varit med i filmer som Kalle och chokladfabriken (2005) och Magnolia (1999), men säkert många fler) får vi i några magnifika scener se hur apan uppfinner våldet. Det är i dessa scener som jag fastnar, sen släpper inte filmen tag om mig förrän de sista sekunderna på filmen tickat iväg.
Vi förs iväg till rymden och resten av filmen består mycket av storslagna rymdscener, det är svårt att förstå hur de kan se ut att vara gjorda idag, när det snart är 40 år sedan filmen gjordes. Tidigare rymdscener som gjorts inom science-fiction- genren hade ju faktiskt mestadels bestått av flygande plåtburkar, medan här får vi några med samma kvalité som om filmen vore ifrån nutid.
Större delen av filmen får vi följa en mörk, mystisk, spännande och fruktansvärt snygg rymdfärd med Dr. Dave Bowman (Keir Dullea) och Dr. Frank Poole (Gary Lockwood) på deras väg till Jupiter. Ansvaret, säkerheten och all teknik står deras hypermoderna dator HAL 9000 för, som gärna vill bli kallad enbart "HAL". Det är den som håller alla passagerares liv på sina axlar. Men kan man lita på en dator? Snart omvandlas rymdresan till en ren skräckresa. År 2001 - ett rymdäventyr är förstås inte i närheten av att vara en skräckfilm, men visst gör Kubrick det som han brukar vara expert på även här – bygger upp en skräckfylld stämning.

MER AV HANDLINGEN tänker jag inte ta upp. Men jag kan säga att inte ens med den mest avancerade matematiken går det att räkna ut hur det kommer att gå för de två astronauterna och den sista kvarten förvandlas till det utan tvekan finaste man kan se i film, det känns som att även om hela filmen är så genial helt igenom så är det också en uppbyggelse till finalen som väntar. Visst, filmen är lång, och det är mycket scener bestående av foto över rymden, någonting som kanske inte är lika överrumplande eller udda idag (men lik förbannat otroligt), tillsammans med den viktigaste beståndspunkten i detta mästerverk så bara går det inte att somna – jag menar naturligtvis musiken. Vi hade en föreläsare på vår skola som pratade varmt om Wolfgang Amadeus Mozart och sa att det är musik som växer uppåt, och det är verkligen någonting man kan säga om Richard (som jag nämnde) och Johann Strauss (m.fl.) välkända, men fantastiska musik, finns det något bättre soundtrack än detta?
Men om du nu ändå skulle lyckas somna till den här filmen så kan jag ändå förstå dig, i varje fall om du varit lite småtrött. Dialogen är ganska långsam, många scener är väldigt långa och rätt underliga, på råga på allt är den 2 och en halv timme. Ändå, anser jag att det här är den bästa filmen jag någonsin sett, och inte bara det, jag kan säga det med lätthet.

IDAG ÄR DET HÄR med datorer som vill ha egna känslor och tänka fritt mer relevant än någonsin. Rymdresor i framtiden är också någonting som fortfarande fascinerar människor även om det delvis ligger ur tiden, rymdhysterin var ju som störst fram emot slutet av 60-talet. I övrigt är År 2001 - ett rymdäventyr en tidlös film som fortfarande berör och kommer fortsätta göra det i alla tider. Framförallt kommer den väcka tankar och diskussion. Om maskiner, om rymden, om hur man gör film. Och människor kommer fortsätta sitta stirrande framför skärmen och förundras över hur livets gång speglas i filmen. Och frågorna kommer kvarstå, en av de kommer vara: Är det verkligen möjligt?

·····(FÖR BÄTTRE BLIR DET INTE)

Clockwork Orange (1971)

Originaltitel: A Clockwork Orange
STORBRITANNIEN / FÄRG / SVART-VIT / 136 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Anthony Burgess (roman) och Stanley Kubrick
Medverkande: Malcolm McDowell, Patrick Magee, Michael Bates, Warren Clarke, John Clive, Adrienne Corri m.fl.

ALEXANDER DeLARGE är en ung, karismatisk och välförmulerad illbatting, som med sitt egna språk nämnt nadsat (en blandning av cockneyuttryck och ryska) och med plommonstoppet, suspensoaren och den vita overallen härjar i framtidens London, tillsammans med sitt gäng, bestående av Dim, Georgie och Pete. Alex är dock inte som alla andra i hans ungdom. Hans främsta intressen är, såsom filmens tag-line antyder, våldtäkt, ultravåld och Beethoven, vilket inte formar en vanlig karaktär och som genast imploderar en drivande kraft i filmen.

Boken är baserad på Anthony Burgess kontroversiella roman med samma namn och där startade även filmens första problem. Boken ansågs länge vara omöjlig att filma på grund av dess morbida innehåll, men Kubrick valde även att inte sluta filmen på samma sätt som boken slutar. Han sade till Burgess att den amerikanska versionen på boken, den som han läst, inte slutade likadant som den brittiska. Om det stämde eller inte, det har jag dessvärre förträngt.

Alex och hans kumpaner brukar varje kväll roa sig med våldsbrott av olika slag, är det inte våldtäkt så är det rån. Under en kväll "råkar" han brutalt mörda en kvinna och i ren desperation och skräck, springer han ut ur byggnaden då han hör polisens sirener ljuda genom området. I ett nervöst svep ut ur huset bedrar hans vänner honom med en kraftig smäll med en mjölkflaska i ansiktet och lämnar Alex, helt omtöcknad, till polisen. Alex genomgår två år i fängelse för sitt fjortonåriga straff, men får erbjudandet att komma ut ur fängelset om han testar på en ny "kur", Ludovico-metoden.

DET FINNS MÅNGA PUNKTER med denna filmen som gör den så bra som den är. Den har ett alldeles glasklart skådespel, innovativ "design", otroliga klipp och en stämning som jag aldrig sett maken till. Malcolm McDowells superba spel som sociopaten Alex är bland det bästa porträtt jag sett av en fullkomligt sadistisk galning. Det finns dock en grej som gör att den här filmen skiljer sig från andra filmer med galningar, eller till och med skiljer sig från resten av alla filmer. Filmen är gjord av Stanley Kubrick. Mästarnas mästare. Med frenetiskt klippande och halvflummig stil blandar han våld, sex, Beethoven, drama, satir och snygga vinklar till ett enormt paket nämnt Clockwork Orange (1971). Filmen känns på flera håll rätt mastig, den är över två timmar, men den lämnar aldrig publiken åt händelselösheten. Det finns alltid något att titta på, alltid något att tänka på och alltid något att ställa sig en fråga om. Vare sig det är första gången du ser filmen eller den trettiofjärde, så fortsätter den förbrylla folk av alla slag. Kubrick väljer att ställa fler frågor än att ge svar. Kanske är det det absolut bästa valet, eftersom jag själv varken vill få saker predikade eller berättade att "så här är det", utan att själv få en egen bild och få ge mig själv mina egna svar till mina egna frågor jag ställer mig själv med denna film.

Att den här filmen, precis som en personlig favorit, Pulp Fiction (1994), lyckas blanda konstverk med underhållning, är också det ett riktigt mästerligt kliv. Men faktum är att det här är bättre än Pulp Fiction. Det här är bättre än något du någonsin har sett. Det är sjukt, jag vet, men det förbehåller sig rätten att vara det mest annorlunda och banbrytande som publiken någonsin fått smaka på. 1971 var ju givetvis reaktionerna till filmens brutala sex- och våldsscener "farligare". Nu, i och med filmer som Hostel (2005) och Saw (2004), så känns inte lite hårda slag med käppar sådär värst farligt. Men filmen skiljer sig även där, eftersom nästan alla våldsbrott är off-screen. Vi får inte klarlagt få se alla de hemska brott gänget genomför, men vi får istället en egen bild av hur det kan se ut. Dessutom är stämningen på denna film något som slår mycket högre i galenskapsgraden än vad filmer som Hostel någonsin kommer att göra.

Clockwork Orange är inte alla publikers film och den är med all säkerhet inte i allas smak, men den är utan tvekan ett av de mest vitala och konstnärliga drag som någonsin landat i filmhistoriens lättja. Det är galet, det är sjukt och det är i en värld vi inte alls känner igen på ytan, men som på insidan allt mer ter sig lika med de drag vi har idag, att ta ifrån rätten att kunna göra val från en människa som inte väljer följa regeringens önskningar. Clockwork Orange är inte bara en film. Clockwork Orange är inte bara en social kommentar. Clockwork Orange är en riktig upplevelse.

·····