Originaltitel: Marathon ManUSA / FÄRG / 125 min
Regisserad av John Schlesinger
Skriven av William Goldman (roman samt manus)
Skådespelare: Dustin Hoffman, Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Marthe Keller, Fritz Weaver m.fl.
VAD KAN JAG SÄGA OM mina favoritfilmer av alla de filmer jag sett här på jorden? De är en hel del, allt från sci-fi-filmer till våldsgalenskap, men alla har de något gemensamt. Alla är de dramer. Om inte så värst mycket, så ändå lite drama. Gökboet (1975) är ett exempel på en film som är helt drama. Den är möjligen även en komedi, en svart sådan, men dramafilm är det sannerligen. Eftersom jag har så många favoritfilmer som tillhör genren drama, så blir det automatiskt svårt för mig att sätta fingret på den bästa dramafilmen någonsin. Om jag däremot ska sätta fingret på den bästa thrillern någonsin så sätts jag även där inför ett mindre dilemma. Inte bara är det svårt att urskilja vad som är bäst av något, men thriller är en sådan genre som även den sträcker sig långt in i raddan av mina favoriter. Dock, som alltid, finns det filmer man direkt kan säga ligger väldigt bra till. De kanske inte är det bästa, men den är hårfint där, petandes på ens nästipp i önskan om att vara den bästa thrillern någonsin. Maratonmannen (1976) är en sådan film.
Mina förväntningar var direkt höga. Jag hade inte gjort några vidare forskningar om filmen, för så intresserad var jag inte, men jag var rätt säker på att filmen inte skulle vara en besvikelse. Sedan länge hade jag vetat om Dustin Hoffmans roll i filmen, en av de största idolerna från min sida, och i efterhand fick jag även reda på att ingen annan än John Schlesinger, mannen bakom Midnight Cowboy (1969), hade gjort den. Genast var kvällen bokad för en dos av Schlesinger, med Hoffman återanvänd och med ett gott rykte.
FILMEN HANDLAR OM Thomas "Babe" Levy (Dustin Hoffman), en smått sunkig student som pluggar hårt för att uppnå sina mål. Hans bror Henry (Roy Scheider) är en framgångsrik man som utger sig för att jobba med något han inte alls jobbar med. Den oskyldige "Babe" tror såklart på sin bror, men Henry är i själva verket en spion som jobbar för den amerikanska regeringen. En kriminell från andra världskriget vid namn Dr. Szell (Laurence Olivier) har en bror som nyligen hantlangat diamanter. Brodern råkar av ren olycka köra ihjäl sig själv och Henry är nu i fall, utan "Babes" vetskap, att hitta Dr. Szell som högst troligen vet vart diamanterna finns. Dr. Szell har gjort sig skyldig till flera dussin mord från andra världskriget och även för smuggling och langning av olika slag och om Henry, en gång för alla, lyckas sy in Szell för gott så är lyckan gjord. Lyckan är dock inte alltid den enkla utvägen.
Nu låter det som om filmen handlar om Henry, men så är inte fallet. Jag vill däremot inte berätta mer ur handlingen för att inte spoliera för er som inte sett filmen, för ingen förstörde för mig, således ska jag inte förstöra för någon annan heller. Däremot kan jag säga att de absolut bästa i hela filmen är Dustin Hoffman och Laurence Olivier, tveklöst. Olivier fick 1977 en Oscar®-nominering som han dock borde ha vunnit, enligt mig. Fast emellertid kan jag ju inte säga något. Jag har inte sett Alla presidentens män (1976) och Jason Robards belönade framträdande i den filmen, men hursomhelst är Olivier mäktigt bra i filmen och ändå väl värd den Golden Globe han fick i kategorin "Bästa manliga biroll". Hoffman, bra som alltid, gör här ännu ett arbete med Schlesinger och gör det väldigt bra. Det är därför fastställt att det är Hoffman och Olivier som är händerna som gungar vaggan.
En film blir dock aldrig fulländad utan minnesvärda scener. Sådana kryllar det med i den här filmen. För att göra Dr. Szell ännu mer perverterat sadistisk än någonsin så är han en man med tandläkartendenser, likaså sadistiska tendenser. Det gör ingen bra kombination för Dustin Hoffmans roll som får smaka på hur det känns att borra genom en tand, ner till pulpan. Denna sjuka tortyrscen med den odödliga, närmast ökända "Is it safe?"-dialogen är så ruggigt, så gastkramande och så medryckande att sitter på helspänn hela scenen igenom och att man knappast sitter mjukt och avslappnat. Gör du det, ja, då är du antingen död eller har en väldigt avdankad skräck för tandläkare.
DET DÅLIGA med filmen är väl att det finns vissa karaktärer som man inte vill tro på fullt ut. De är färgstarka och fylliga, men vissa är helt enkelt lite över gränsen för att jag ska kunna tro på det. Till exempel är diverse gorillor åt Dr. Szell rätt svåra att ta till sig och även William Devane som Peter Janeway, har i vissa skeenden luckor i stort behov av att täppas till. Han var med i flera filmer på 1970-talet, jag känner mest igen honom från Rolling Thunder (1977). Dock är det ingen film att se för att se en fullt autentisk film. Själva handlingen är rätt overklig, men den är spännande och äckligt paranoid och nattsvart, vilket gör att jag lätt tar den till mitt cineastiska hjärta.
Den har nästan allt. Den har en stabil huvudkaraktär, den har ett perfekt, scenografiskt ljus som genast blir en del av filmen (en stor del är rent utsagt nattsvart, vilket gör sig väldigt bra på film), manuset är starkt och tonen på filmen, den råa och stränga stämningen, ligger som en episkt intensivspänd fiolsträng på gränsen till att spricka, men som aldrig spricker.
····
