Moon (2009)

Originaltitel: Moon
Storbritannien/Färg/97 min

Regisserad av Duncan Jones
Skriven av Duncan Jones och Nathan Parker
Medverkande: Sam Rockwell, Kevin Spacey, Dominique McElligott, Rosie Shaw, Adrienne Shaw, Kaya Scodelario m.fl.

NUFÖRTIDEN är det sällan vi skådar filmer som År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Rymden har, på ett sätt, blivit synonymt med rymdvarelser, laserpistoler och explosioner och lite av den verkliga mystiken och känslan av enslighet som omsluter vårt universum används. Jag påstår definitivt inte att Duncan Jones Moon (2009) är ens i närheten av det verkliga mästerverket År 2001 - ett rymdäventyr, men där finns väldiga likheter (inte minst i filmens tydliga influenser och referenser). Inte nog med att hela filmens utformning liknar ovanstående films dito, men för att den tydligt visar upp just rymdens dunkel, ensamhet och förtvivlan, möjligtvis mer än vad År 2001 - ett rymdäventyr gjorde.

Moon handlar om Sam Bell (Rockwell), en astronaut som övervakar skördare (som samlar in helium-3 för energi på Jorden) på månen. Han har skrivit på ett treårskontrakt och har bara två veckor kvar, innan han får återvända till Jorden. Han saknar sin fru och sin dotter något så oerhört och det enda sociala umgänget han har på sin rymdbas, är roboten GERTY (en robot som bär stora likheter med HAL 9000 från År 2001 - ett rymdäventyr). När det är så lite kvar av hans arbetstid på månen, börjar han hallucinera. Han börjar se gestalter, vilket leder till att han krockar i en skördare när han är ute och kör. Vad som följer efter det, är något ytterst komplicerat och tragiskt, men väldigt fängslande.

Sam Rockwell har imponerat tidigare, som i exempelvis Den gröna milen (1999). Här får han äntligen det utrymme han förtjänar och bjuder på en mycket fängslande prestation som den förlägna Sam Bell. Filmen bärs egentligen upp av enbart honom, eftersom Kevin Spaceys röst till roboten GERTY knappast kan räknas som en viktig biroll på det sättet. Med Moon, bevisar Rockwell att han är lysande och ytterst kapabel att bära en hel film på sina egna axlar. Det, givetvis, tillsammans med fin regi och vad som bara kan ses som ett fulländat visuellt arbete.

Med Moon, kommer ni definitivt få se något som skiljer sig anmärkningsvärt från alla andra sci-fi-filmer nuförtiden. Vi kommer tillbaka till den gåtfullhet Kubrick ville åt i År 2001 - ett rymdäventyr. Ni märker kanske att jag refererat en hel del till den film jag ibland brukar klassa som världens bästa film. Det är däremot inte för att visa den kontrast som finns filmerna emellan och visa hur mycket sämre Moon är, så är det inte. Det är snarare för att visa vilka kvaliteter Moon har. Moon är absolut inte en av världens bästa filmer, men medräknat att detta är Jones debutfilm och att jag dessutom väljer att jämföra det som faktiskt skulle kunna vara världens bästa film, talar ändå för att Moon besitter en hel del kvaliteter, som kräver all den fokus och uppmärksamhet den förtjänar. Filmens teman, såsom att den väljer att ej peka på att tekniken i sig är det känslokalla element som existerar, utan att det är människan, skaparen själv, som är den kallsinniga, är exempelvis väldigt anmärkningsvärt. Rockwells lysande skådespel, tillsammans med all den hemlighetsfullhet, hopplöshet, ensamhet, sorg och längtan att få komma hem, som filmen besitter, ger tittaren en debutfilm signerad Jones, som bara vore fel att rynka på näsan åt. Välkommen in till dunklet och rymdens hemligheter; se på Moon. 4/5