The School of Rock (2003)

Originaltitel: The School of Rock
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Richard Linklater
Skriven av Mike White Medverkande: Jack Black, Adam Pascal, Lucas Papaelias, Chris Stack, Sarah Silverman, Mike White m.fl.

JACK BLACKS FÄBLESS för att spela förlorare som ständigt gör bort sig är löjeväckande kul, men även något fascinerande. Black tenderar att djupdyka så mycket i sina pajaskaraktärer, att man stundtals undrar om han faktiskt är så på riktigt. Om han är så eller inte på riktigt, det spelar egentligen ingen roll, för det är svårt att inte tycka om detta lilla vårtsvin till komiker.

I The School of Rock (2003) spelar Black den misslyckade slarvern Dewey som ställts inför ett ultimatum: om han inte lyckas betala hälften av hyran till den lägenheten han och hans vän Ned (och dennes ragata till flickvän, Patty) delar på, så åker han ut. Dewey är en hopplös drömmare som fortfarande tror att han kan slå igenom som rockstjärna, något som sätter käppar i hjulet i hans strävan att hitta ett riktigt jobb. I ren desperation lyckas dock Dewey åta sig jobbet som vikarie på en högt aktad skola, ett jobb som egentligen skulle gå till Ned, och utan Neds vetskap börjar Dewey leda lektioner åt en klass med 10-åringar. Ena lektionen efter den andra säger Dewey att det är rast och att det inte blir någon lektion, tills han får reda på att klassen besitter några riktiga musikaliska talanger...

En direkt bonus med filmen är dess ständiga referenser till rockband som jag själv gillar. Om det uppskattas av just dig tål att tänkas på, men även om filmen är rolig som den är, är det en absolut fröjd då flera nämnda band är ens egna favoriter. Om man dock inte har något sorts intresse för musik, kan nog filmen tyckas vara ganska tråkig och menlös, men då är jag inte här för att tipsa dig om en bra film, utan istället tipsa dig om en ganska bra sak kallad musik.

Även om Linklater framträtt som en ganska "seriös" regissör (i den aspekten att han inte gjort tämligen lättsmälta komedier), så tar Linklater och gör just en lättsmält komedi. Även om filmen erbjuder lite mer än den vardagliga allemanskomedin (den som man egentligen inte skulle välja att se på, om det inte vore för att man var lite för trött och lite för sugen på ostbågar), så är Linklaters film en ganska lätt och trivsam film. Detta är absolut inget dåligt, då världen egentligen behöver just sådana filmer. Det finns alltid rum för konstnärliga mästerverk, men för det där lilla lyckopillret en sen lördagskväll krävs egentligen bara att Black skriker i falsett och gör bort sig. Med den humor och utstrålning han bjuder på, gör han bort sig likt klassens pajas en tråkig lektion, men det är aldrig, aldrig bortkastat så länge det får en le. Och det gör det. 3/5