Och gud skapade kvinnan... (1956)

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5

Djuren gör revolt (1954)

Originaltitel: Animal Farm
Storbritannien/Färg/72 min

Regisserad av Joy Batchelor och John Halas
Skriven av George Orwell, Lothar Wolff, Borden Mace, Philip Stapp, John Halas och Joy Batchelor
Medverkande: Gordon Heath och Maurice Denham m.fl.

GEORGE ORWELLS hyllade bok Djurfarmen blev en tecknad film för vuxna (och även Storbritanniens första tecknade film för underhållning). Även om "oanständigheterna" som gör att den lämpar sig mest till vuxna inte beror på sex eller droger (som i exempelvis Katten Fritz (1972)), så märks klart och tydligt att folk började ångra sig ganska rejält när de tagit barnen till denna film, i tron om att se något i stil med Disney. Istället målas en väldigt dunkel atmosfär upp, i en berättelse om en gård och dess boskap. De har blivit behandlade orättvist och ska nu ge igen - för gott.

Det går inte att undvika att jämföra filmen med boken. Jag säger som man alltid säger: boken är bättre än filmen. Med det överstökat kan vi nu göra det klart för oss att filmen också är väldigt bra. Det är förvisso ingen film för alla. De ljuvliga sångerna, roliga skämt och harmoni som vi sett i alla andra tecknade filmer finns inte med. Det är inga sånger (förutom en ytterst bisarr politisk "kampsång" framförd av djuren), något snack om skämt är det inte och harmoni är det absolut inte. Filmen handlar mer eller mindre enbart om bristen på harmoni. Dessutom är det ju även en film där djur dödar andra djur och använder blodet som målarfärg.

Filmen gestaltar väldigt kraftfullt scenerna och det är inte sällan man själv nästan löper amok i raseri över djuren och deras kamp. Man behöver inte vara särskilt politisk för att känna för alla i filmen (även om filmen i sig indirekt men ganska uppenbart handlar om kommunism, mer specifikt Stalins). Att man använt sig av Orwells briljanta historia, att använda djur och förenkla hela temat, är givetvis perfekt, vilket gör såväl boken som filmen till två riktigt bra verk. Som en film som är lite kort, men å andra sidan oerhört sammanfattande och väldigt enligt boken, är Djuren gör revolt en lysande film, som idag kanske passar bäst för de politiska, Orwell-fantasterna eller just cineasterna. 4/5

Sinnenas rus (1954)

Originaltitel: Senso
Italien/Färg/118 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Camillo Boito, Suso Cecchi d'Amico och Luchino Visconti
Medverkande: Alida Valli, Farley Granger, Rina Morelli, Massimo Girotti, Heinz Moog, Sergio Fantoni m.fl.

ORD JAG BEGRIPER. Åsikter jag uppfattar. Ett händelseförlopp som jag urskiljer in i minsta underliggande detalj. Nog är Sinnernas rus – mer känd under originaltiteln Senso – inget konstigt på pappret. Ändå förstår jag ingenting alls. På många sätt är den ypperligt berättad och full av dynamik och nyanser. Å andra sidan brister logiken, eller åtminstone relevansen, redan dessförinnan.

Filmen börjar och slutar redan i första scenen, som också blivit dess mest berömda. I den inledande bilden framträder scenen i operahuset La Fenice i Venedig där Il trovatore av Guiseppe Verdi framförs och snart glider kamerans fält ut också över orkester och publik. Vad som följer är en färgrik scen full av liv och händelse, där grevinnan Livia Serpieri (Alida Valli) för första gången träffar löjtnanten Franz Mahler (Farley Granger). De båda konstaterar att de har ett gemensamt intresse för opera och Livia uttrycker starkt missnöje emot att Franz ska till att duellera med hennes kusin, markisen Roberto, som har en olämpligt mycket högre social ställning – varpå Franz med bestämdhet svarar att det inte alls kommer att bli någon duell. Livia gör en förskräckt grimas.

Givetvis kan man inte tolka resten av filmen utifrån detta språkutbyte (även om Il trovatore säkerligen går att använda för att tolka merparten) – men efter denna, i ärlighet, tämligen övervärderade scen, flagnar det där som inte endast är svulstigt, utan också är dynamiskt, emotionellt och engagerande bort ifrån kartan. Fortsättningsvis följer en alldeles för lång och rent av tråkig film, med en ambition att trycka in så mycket som möjligt in i varenda minsta bildruta. Det helt fenomenala överspelet från de två huvudrollerna fyller inte alls sin funktion och försvinner bland resten av påläggen på den enorma Dagobertmacka Sinnenas rus med rättvisa kan jämföras med.

Kanske är det regissör Luchino Viscontis olidliga fascination av färgfilmen (det här är hans första) som ställer till det. Kanske såg han möjligheten av att utnyttja filmens ekonomiska tillgångar för att ta hans erfarenheter som teaterregissör till att få göra ”episk teater” på duk. Kanske ville han skilja den italienska aristokratin, som han hade egna erfarenheter av, så som den för honom verkligen begav sig. Oavsett vilket har han också omsorgsfullt låtit någon sorts ljudmontage ackompanjera bilderna och därav är det också en film full av buller. Det finns dock tydliga undantag, men dessa upplever jag som ganska menlösa och utdragna när de inte på något sätt för en för övrigt alldeles för simpel historia framåt. De påminner mycket om den melodramatiska film som Visconti under sina första år framförallt praktiserade.

Alla sådana blinkningar bakåt känns dock lustiga, för i det stora hela är det här förstås en film som nästan bara pekar framåt och är så tekniskt utvecklad att neorealismen känns långt avlägsen. Det teaterala ställer sig långt från all sorts realism och just det teaterala genomsyrar filmen fullständigt. Till och med utomhusmiljöerna ser ibland spöklikt mycket ut som kulisser. Framförallt blinkar den i dess tekniska fingerfärdighet - i synnerhet inledningssekvensen - fram mot Leoparden (1963), hans nästa färgfilm som först kom nio år senare.

Först i filmens klimax – en sekvens som faktiskt slår operascenen med hästlängder – tillåts skådespelarna ta sig ordentlig plats. Det är dock inte enbart en strålande uppvisning i överspelande skådespeleri utan scenen är också den andra hörnstenen i den delen av berättelsen som känns relevant. Filmen är en studie i den romantiska idyllen och kärlekens befintlighet respektive obefintlighet. Jag får ibland för mig att Visconti skapar kärlekshistorier för vita duken efter regelbok, det finns väldigt lite känslor som känns trovärdiga här. Jag väljer gärna att tolka honom välvilligt. Kärlek är lek. Vi väljer själv åt vilket hål vi vill styra våra känslor och det finns ingenting i dessa känslor som binder band i realiteten. Filmens klimax ringar in min sökta slutsats på ett utsökt sätt. Men hur mycket gubbstruttande och tråkmånseri ska man egentligen behöva tåla för, trots allt, ett så pass simpelt mål? 2/5

Den vackraste (1951)

Originaltitel: Bellissima
Italien/Svart-vit/115 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Cesare Zavattini, Suso Cecchi d'Amico, Francesco Rosi och Luchino Visconti
Medverkande: Anna Magnani, Walter Chiari, Tina Apicella, Gastone Renzelli, Tecla Scarano, Alessandro Blasetti m.fl.

ATT DET IDAG kanske kan vara svårt att se hur viktig neorealismen varit för filmhistorien beror givetvis på att de attribut som gör den speciell med årens lopp blivit självklara ingredienser i all typ av film. Även om västlig film även dessförinnan var mer intresserad av att berätta historier än någonting annat var neorealismen det första tillfället som berättelsens och dess budskap fick fullständig ensamrätt över filmens innehåll. Att göra spelfilm som om man filmade verkligheten, som intriger utom bakomliggande manus - blev en självklar strävan.

Man ville uppnå samma aktade standard hos filmen som litteraturen sedan länge närt. Det här var något årtionde efter att filmen äntligen fått sitt första accepterande som konstform. Idealet var dock knappast att filmatisera böcker, utan att göra filmer med samma filosofiska och politiska tyngd. Någonstans här tror jag att man finner svaret på varför så mycket italiensk film präglas av ett allegoriskt bildspråk. Budskapet – d.v.s. berättandets kärna – kommer alltid i första hand. Det bästa exemplet, men också ett lysande undantag, är Luchino Visconti som under sina första tjugo år som filmskapare ägnade sig åt just neorealistisk film. Ett undantag eftersom han paradoxalt nog hyste ett stort intresse för att skapa vackert strukturerad och med andra ord teknisk utforskande film. Samtidigt kom budskapet tveklöst i första hand.

Den vackraste är Viscontis tredje film och även om den bör kategoriseras som det mindre kända småsyskonet till hans två tidigare mer berömda filmer, Köttets lust (1943) och Jorden skälver (1948), så är den i det mesta av ett annat slag. Det här råkar nämligen vara Viscontis första komiska skapelse. Tyvärr blev det också hans sista komedi, då den, fylld till bredden av komiska situationer och en lustfylld stämning, är härligt svår att värja sig emot.

Filmen inleds med att vi får se en stor folkmassa stå ute på ett torg, ivrigt lyssnande på rösten som kommer ut ur ett par megafoner. Det handlar om en talangtävling där de deltagande måste vara mellan sex och tio år. Den som vinner kommer att få spela huvudrollen i en stor kommersiell filmsatsning. En av de lyssnande är Maddalena Cecconi, spelad av Anna Magnani (som gjort avtryck i filmhistorien främst genom Rossellinis Rom – öppen stad (1945) och Pasolinis Mamma Roma (1962)). Hon är fast besluten om att hennes sjuåriga dotter ska ta hem segern och tänker göra allt i sin makt för att få sin vilja igenom; resten av filmen skildrar således hennes kamp mot den stenhårda konkurrensen. Budskapet är redan i filmens handlingsbeskrivning glasklar (vilket kanske ligger i samklang med neorealismens principer?) I vilken grad, om någon alls, får man utnyttja sina barn för att förverkliga sig själv?

Det mesta som filmen vill säga ryms redan i det ovan beskrivna scenariot, i den därpå följande jakten på dottern som i motvilja sprungit bort från sin mor, samt i den näst kommande scenen - i vilken dottern och många andra barn framträder inför en upphetsad jury enbart bestående av män. Det finns en poäng med att framhålla att juryn består av just män. I övriga Visconti-filmer finns det anledning att kritisera det lilla utrymmet för kvinnliga sympatier och mot detta kommer Den vackraste i vis mån som en frisk fläkt – just på grund av hur Magnanis roll hela tiden måste understå sig männen för hennes egna drömmar.

Om Magnani och hennes roll finns det oerhört mycket mer att säga men det viktigaste är dock; att detta är mer hennes film än någon annans. Hennes insats är vad Den vackraste står och faller på – och som tur är står hon stadigt filmen igenom. Precis som de nyfikna tanterna som verkar finnas överallt i hennes bostadshus och precis som Italien och italienskor nästan alltid gestaltas kan Magnani beskrivas som en hysterisk person. Det är någonting ljuvligt med detta, framförallt om man tänker på att det här var en tid då teaterskådespel var skådespelarens norm även i filmen. Här är alltså en gestalt som spelar som om det vore på riktigt. Men inte nog med det – hon är snabb i käften också!

På Magnanis axlar bärs Den vackraste fram. Resultatet blir en film som nästan alltid glimrar – vilket förvisso också medför att filmen dalar stundom i Magnanis mindre intensiva stunder. I dessa stunder kan man istället fångas upp av andra gedigna skådespelarinsatser, samt utav Viscontis konstanta känsla för form och bild. Det är såklart inte alltid dessa saker räcker för att hålla upp filmen – som förövrigt är en av Viscontis kortaste – helt igenom, men det räcker absolut för ett bestående imponerat intryck för en underskattad klassiker. 3½/5

De 400 slagen (1959)

Originaltitel: Les quatre cents coups
FRANKRIKE / SVART-VIT / 99 min

Regisserad av Francois Truffaut
Skriven av Francois Truffaut, Marcel Moussy
Skådespelare: Jean-Pierre Léaud, Claire Maurier, Albert Rémy, Guy Decomble, Georges Flamant, Patrick Auffay

FRANSKA NYA VÅGEN var lite av en filmisk rörelse som tog plats under 1960-talet, och som även lyckades inspirera flera andra, amerikanska, regissörer, såsom Altman, Coppola, Scorsese och Brian de Palma. Regissören till den här filmen, Francois Truffaut var en av nyckelfigurerna från franska nya vågen, tillsammans med bland andra Jean-Luc Godard. Truffaut äntrade faktiskt den här strömningen av nytänkande i och med just den här filmen, De 400 slagen. Flera signum från den franska nya vågen är faktiskt ganska märkbara i filmen, exempelvis betoningen på individen, och dess inre. Ett annat är att filma långa scener när någon går längs gatorna i huvudstaden Paris, och de flesta av de här filmerna gjordes med ytterst små resurser.

Antoine Donel är en fjortonårig pojke som varken blir genuint älskad av sina två föräldrar i hemmet, och knappast har det lätt i skolan med en hatisk franskalärare, mycket bra spelad av Guy Decomble. Filmen belyser nästan tydligt den nedbrytningen av Antoines psykologiska inre, och att han senare istället dras till stöld och sprit. Han känner sig orättvist missförstådd av såväl lärare som föräldrar, vilket han egentligen gör med rätta. Vad vi får se i filmen är en mycket fascinerande studie i hans individ, och hans liv, som lyckas dra honom ända till något slags barnhem i slutet. Antoines skådespelare, förvånansvärt skicklige Jean-Pierre Léaud, är så mycket bättre än alla andra barnskådespelare vi tvingas se här i lilla Sverige, som verkar sakna någon skådespelartalang tills de kommer upp i tjugoårsåldern. Léaud var i alla fall endast femton år när filmen gjordes, och jag tror det är en förträffande kombination av hans talang som aktör och Truffauts magiska regi som lyckas göra honom till en så pass intressant karaktär. Filmen har blivit en klassiker i allra högsta grad, men i mitt tycke är faktiskt inte själva storyn den allra starkaste. Nej, det som är filmens behållning är egentligen allting annat. Skådespelet, det vackra svartvita fotot och det övriga visuella, och även den aningen speciella klippningen, som faktiskt också var ett kännetecken för den franska nya vågen. Att använda färg i fotot hade först in för flera år sedan, men Truffauts beslut att göra den här filmen i svartvit beror nog både på en vilja att poängtera den mörka stämningen, och kanske även på grund av den snåla budgeten.

JAG TYCKER FAKTISKT väldigt mycket om den här filmen. Angående sin status som kanske den allra mest kända, och klassiska, franska filmen är den trots allt aningen överskattad. Det är ändå mycket bra, och jag blir nästan genast träffad av den dystra svartvita stämningen och Antoine Donels porträtterade öde blir genast smått hjärteskärande, och slutscenen, som är kanske filmens mest kända, blir man ju nästan gråtfärdig av, i alla fall om man är mer sentimentalt lagd. De 400 slagen är helt enkelt en suveränt bra film, som inte bara borde ses på grund av sin klassikerstatus, men också för det är en mycket bra film.

····

I sista minuten (1959)

Originalititel: North By Northwest
USA / FÄRG / 136 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Ernest Lehman
Skådespelare: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason, Jessie Royce Landis, Martin Landau, Leo G. Carroll m.fl.

SEDAN JAG BLEV INTRESSERAD av film, så har jag nått klarhet efter klarhet angående Alfred Hitchcock. Till en början trodde jag att i stort sett hela hans alster bestod av skräckfilmer, tills jag insåg att Hitchcock hade samma känsla för skräck som han hade för romantik och äventyr. Men det mest imponerande med hans alster - oavsett vilken genre filmer vi diskuterar - är hur han alltid har lyckats vara såpass stilbildande. Även om jag inte alltid är helt imponerad av Hitchcock, så kan jag inte annat än erkänna att det inte verkar finnas någon annan regissör igenom tiderna som haft större inflytande inom film. Att säga att I sista minuten (1959) är en av de mest inflytelserika av alla hans filmer skulle väl för många räcka för att klassa den som ett mästerverk. Men jag tänker lite annorlunda. Visst, det är lätt att se finesserna med en film som denna, men i dagens mått ter sig historien - mycket på grund av att vi redan sett den här sortens film så många gånger - ganska typisk och tradig. Och det är faktiskt manuset (utav Ernest Lehman) som I sista minuten kanske nått mest framgångar tack vare.

I centrum står Roger O. Thornhill (Cary Grant), en man som likt en blandning av James Bond och Josef K travar omkring genom USA med polisen hack i häll. Efter att ha blivit kidnappad så har ett par elaka filurer nämligen fyllt honom av stora doser whisky och låtit honom, näst intill medvetslös, få åka ner för en backe mot ett stup... Naturligtvis klarar sig Roger, men han blir anklagad för rattfylleri efteråt, och efter att också ha åkt på en anklagelse om mord (som han är desto mer oskyldig till) blir han efterlyst över hela landet. Vidare så träffar han Eve på ett tåg, vilket förstås leder till att det utvecklas en typisk Hitchcock-romantik. Och resten av berättelsen är både väntad och samtidigt smått överraskande. Hur vida bra historien faktiskt är, har jag delade åsikter om. Den är ju både klassisk i positiv och negativ benämning.

Vad som definitivt är klassiskt i en positiv benämning är dock scenerna. I sista minuten är nämligen en film, som kanske inte alla känner till, men näst intill alla har sett små snutar ifrån. För vem har egentligen inte hört talas om scenen då Roger O. Thornhill hoppar för livet då ett besprutningsflygplan flyger farligt nära. Eller scenen då Roger och Eve springer runt, jagade av skurkar, på Mount Rushmore? Utan att vara ett större fan av Hitchcock, så kan jag inte göra annat än att gilla scener som dessa, även om de knappast är så tidlösa så som många andra skulle påstå. Speciellt den förstnämnda scenen förtjänar sin plats i historieböckerna, då den förutom att innehålla action och en minnesvärd koreografi också är utspelar sig i näst intill tystnad (om scenen gjorts idag hade det antagligen varit någon sorts häftig musik till den) och i ett plant ökenlandskap, vilket gör den oerhört spännande. Det är scener som denna som får filmen att fortfarande, efter att ha blivit kopierad hundratals gånger, kännas såpass fräsch att jag inte kan annat än att hålla med om att den förtjänar sin status.

DET ALLRA BÄSTA med den här filmen är dock någonting helt annat, ifall du frågar mig. För när Cary Grant alltid har ett bra svar på tal, så kan man inte annat än le. Han är en helt vanlig man som hamnat i knipa, men ändå uppför han sig som en superagent som tränat på sina smarta repliker hela livet, utan för att en sekund se ut som om det var annat än improviserat. Du är aldrig orolig för att det ska gå illa för någon som Cary Grant, han säger alldeles för tuffa saker för att man någon gång ska fälla en misstanke. Och det, mina damer och herrar, är älskvärt! Vad kan man egentligen säga om dialoger som dessa, annat än att de är underbara?

- Something wrong with your eyes?
- Yes, they're sensitive to questions.

Eller klassikern...
- Roger O. Thornhill. What does the O stand for?
- Nothing.

MEN ÄVEN om det nu finns en mängd goda ting med I sista minuten, så är det verkligen inte den av Hitchcocks filmer jag först skulle rekommendera. Det här är - till skillnad ifrån de lite mer thriller-artade filmerna - en film som underhåller mest för att det är kul att se en gammal klassiker. Men det är ju naturligtvis också värt en del, så låt inte den här recensionen avskräcka er, utan tillåt er istället se I sista minuten ifall ni får chansen.

···

De sju samurajerna (1954)

Originaltitel: Shichnin no samurai
JAPAN / SVART-VIT / 202 min

Regisserad av Akira Kurosawa
Skriven av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto, Hiedo Oguni
Skådespelare: Takashi Shimura, Toshirô Mifune, Yoshio Inaba, Seiji Miyaguchi, Minoru Chiaki, Daisuke Katô m.fl.

DE SJU SAMURAJERNA kan vara någonting av de svåraste att ta sig igenom. Över tre timmars speltid, inte särskilt mycket "action", jämfört med dagens Hollywood-produktioner, och dialog på enbart japanska, som jag nog inte är den enda att inte förstå ett jota av. Men... Jag såg hela filmen, gjord utav Japans störste filmprofil, och jag ångrar inte en sekund av tiden som jag spenderade på att se filmen. Det här är så annorlunda från ytliga och action-smetiga rullar som man kan komma nästan.

Filmen handlar, i stort sett, om en liten by, någonstans i Japan, blir årligen plågade och hemsökta utav ett gäng med hänsynslösa banditer, som stjäl all mat de odlat, vilket gör att de nästan inte kan överleva. Men så lyckas de anlita sju stycken fruktade samurajer, som ska skydda deras by. Skådespelarna, som jag givetvis inte kände igen ett enda namn, då speciellt samurajerna, är briljant spelade av karaktäristiska och säregna skådespelare. Allt folk i byn känns dess värre som usla skådespelare, det känns nästan som att den store Akira Kurosawa skrikit till dem; "Okej, nu ska ni gråta och skrika så mycket ni bara kan, och så högljutt som möjligt". Men detta påverkar självklart inte helhetsintrycket någonting, utan allt det andra känns helt "mind-blowing" och estetiskt snyggt att statisternas skådespel är mer än förlåtligt. Akira Kurosawa har lyckats skriva ihop ett mästerligt manus som har inspirerat många amerikanska western-filmer, som till exempel 7 vågade livet (1960), och det här är ingenting annat än ett banbrytande mästerverk, för sin tid. Än idag kan vi, alltså de som kan njuta av ett tre och en halvtimme lång svart-vit rulle på japanska, förundras och imponeras av både ett intressant manus och ett mäktigt foto, som gör det här till en av de mest minnesvärda filmupplevelserna någonsin. Jag skojar inte.

VAD SOM är lite märkligt med filmen är att det inte riktigt finns någon kvinnlig huvudroll, även bland de mest notoriske karaktärerna av bybefolkningen, vilket kanske var lite naturligt när man skulle göra en äventyrs/action-film för femtio år sedan, men det behöver inte vara någonting negativt med det (ledsen, alla feminister). Istället har Kurosawa blandat ihop alla filmens element på ett hedersvärt sätt, som gör att efter filmens slut är det svårt att finna superlativ nog att prisa filmen med. Jämför bara med Den siste samurajen (2003) med vår kommersielle världskändis Tom Cruise, där allt bara handlar om häftiga action-scener och ytligheter, så är Kurosawas genialiska film en sån stor kontrast att man inte kan låta bli att hänföras. Jag är övertygad om att många, speciellt tillhörande den yngre målgruppen, inte kommer kunna uppskatta den här filmen, av olika skäl; så som att det är svart-vitt, för lite action, inte någon amerikansk hjälte, men det är bara synd för dem, för i min, helt subjektiva, smak är det här en av de bästa filmerna som någonsin gjorts, och det är möjligt att det aldrig kommer att göras en lika bra film, under min livstid.

Akira Kurosawa är en regissör som jag verkligen fått upp ögonen för och är ivrig att se mer av, då det här var det första som jag fick se av honom. Känner du att du har några, 3 och en halv, timmar lediga en gråmulen dag så föreslår jag att du åtminstone ger det här mästerverket en chans. "The farmers have won. We have lost."

·····

Ben-Hur (1959)

Originaltitel: Ben-Hur
USA / FÄRG / 214 min

Regisserad av William Wyler
Skriven av Karl Tunberg och Lew Wallace (roman)
Medverkande: Charlton Heston, Jack Hawkins, Haya Harareet, Stephen Boyd, Hugh Griffith, Martha Scott m.fl.

VAD HAR TITANIC (1997), Sagan om konungens återkomst (2003) och Ben Hur (1959) gemensamt? Förutom att de alla tre är mycket bra filmer så har alla vunnit 11 priser vid Oscarsgalan. Rekordartat, och oerhört imponerande att en film är årets bästa på så många olika fronter. Men med filmens, med dåtidens mått, storslagna förutsättningar är det kanske inte särskilt konstigt. Med en budget på 50 miljoner dollar, som använts till bland annat 100 000 kostymer, 8 000 statister och 300 olika tagningar, så har teamet bakom Ben Hur tveklöst skapat en av de största och mest klassiska filmerna någonsin. Trots sin avskräckande längd vore det skamligt att inte använda en liten, fast ganska stor jämfört med andra filmer, del av sitt liv att beakta detta mästerverk.

Juda Ben Hur (Charlton Heston) är en judisk adelsman som bor i Jerusalem tillsammans med sin mor och syster. Plötsligt skickar Rom en ny tribun till staden Jerusalem, Messala, träffande nog en av Judas barndomsvänner. I början av filmen får vi följa deras vänliga och nostalgiska samtal och gamla minnen, men ganska snart hamnar de i en konflikt. Messala vill att Juda ska avslöja de judar som planerar att göra uppror mot det romerska styret. Givetvis vägrar vår protagonist att tillmötesgå sin barndomsväns krav, och deras vänskap är ett minne blott. Mer av handlingen vill jag inte avslöja, utan råder läsaren att själv ta tag och se filmen. Som Juda Ben Hur får vi se Charlton Heston göra en enastående prestation, och varje gång Ben Hur kommer i bild så går det inte annat än att imponeras av Hestons dramatiska talanger och hans felfria skådespel. Föga förvånande belönades Heston med en Oscarstatyett för sin roll som Ben Hur.

En annan sak, som skandalöst nog inte vann en Oscar, är manuset, Karl Tunberg som är så rysligt bra att filmen, trots sin som sagt monstruösa längd inte blir långtråkig under en enda minut. Att göra en film tre och en halv timme lång utan att vara ointressant eller tråkigt är en av de mest storslagna bedrifterna inom film jag har sett. Men samtidigt kan man tycka att en film bör hållas inom vissa gränser, och jag tvivlar på att filmen hade blivit lika bra om den hade varit en timme kortare, men samtidigt hade det varit väldigt intressant att se filmen som en lite kortare version, vilket också är en skicklig prestation, då många perfekta scener hade behövts raderas ur manuset.

JAG LOVADE visserligen att inte berätta någonting mer om handlingen, men filmens klimax, scenen vid hästkapplöpningsbanan är fantastisk. Här möts Messala, som vi redan fått starka antisympatier mot, och våran hjälte Juda Ben Hur, som vi ivrigt ska heja på. Trots att Ben Hur säkerligen inte var först med att ha en sådan här "slutgiltig strid" mellan protagonisten och antagonisten, så finns det många filmer som gjorts senare som har byggt upp deras motsvariga klimax på liknande sätt. Den här scenens klippning är magnifik, och det mest spännande i hela filmen. Kanske den bästa scenen i filmen, vilket inte säger lite.

Trots att den här filmen handlar om Juda Ben Hurs törst efter hämnd mot Messala, så figurerar även Jesus Kristus i filmen, och vi får aldrig höra honom säga någonting eller riktigt se hans ansikte, men ändå känns de få scenerna där han medverkar väldigt speciella, och har en speciell stämning över sig, som bara är lysande.

Nu låter det säkerligen som att full pott är det självklara betyget, men av någon anledning så sätter jag ett snäpp under. Jag kan inte säga någonting som jag inte tyckte var mycket bra med filmen, men magkänslan säger ändå 9/10, och vid min personliga filmsmak så är det ändå det som räknas när jag äntligen ska sätta betyget. Till sist, ett råd: se den här filmen!

····½

Ung rebell (1955)

Originaltitel: Rebel Without a Cause
USA / FÄRG / 111 min

Regisserad av Nicholas Ray
Skriven av Nicholas Ray, Irving Shulman och Stewart Stern
Skådespelare: James Dean, Natalie Wood, Sal Mineo, Jim Backus, Ann Doran, Corey Allen m.fl.

NÅGONTING SOM NU känns både aktuellt och inte så förvånande är det allt mer påtagliga ungdomsvåldet, inte minst efter den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen för ett antal månader sedan. Vi har sett Stanley Kubricks mästerliga och skrämmande dystopi, Clockwork Orange (1971), om våldet i samhället, men Ung rebell kom faktiskt sexton år innan, och var faktiskt en av de absolut första filmerna som antydde och gestaltade ungdomsvåld, inte bara i de lägre samhällsklasserna, utan också hos välmående och rika familjer. Men förvänta dig inte några som helst likheter med Clockwork Orange egentligen, utan det här är mer än realistisk och vardaglig gestaltning av våldet.

Jim (James Dean) är en rebellisk ung man som har flyttat till en ny stad, och finner där omedelbart både vänligt sinnade människor och fiender. Jim deltar i både knivslagsmål och bilrace, och hittar även kärleken... Värt att nämnas är att James Dean bara hann medverka i ett par, tre filmer innan han dog i en bilolycka, samma år som den här filmen kom upp på biograferna. Ytterligare en intressant detalj att nämna är att filmen faktiskt blev nominerad till tre Oscars, men fick gå hem utan någon statyett, och en av de sakerna som blev nominerad var manuset, av Nicholas Ray, som även regisserade. Och visst, både regin och manuset är värd en del beröm, och hela historien byggs upp stämningsfullt, med alla nödvändiga delar, och ett oerhört spännande och hänförande klimax. Filmens stora "stjärna", James Dean, får givetvis mycket plats och får agera uttrycksfullt och det känns ganska häftigt att se honom, eftersom han ändå är lite av en legend inom skådespel. Men egentligen är det birollerna som är det bästa och mycket välförtjänt blev både Sal Mineo och Natalie Wood, Jims vänner, nominerade till en Oscar, för bästa manliga respektive kvinnliga biroll, och det känns verkligen som att Sal Mineo har lyckats fullständigt med sin rolltolkning av Jims yngre vän Plato, eftersom hans karaktär verkligen väcker känslor hos åskådaren, som irritation, rädsla och ilska. Då måste man ändå kunna konstatera att han har lyckats med sitt skådespel, för det är väl just det som skådespelarna eftersträvar i och med sina rolltolkningar?!

MEN DET KAN vara bra att berätta att den här filmen inte innehåller överdrivet mycket våld, bara ett par få scener. Det slutliga klimaxet är också spännande och känns väl genomarbetat, i stort sett är filmen mycket, mycket bra, och absolut sevärd. Det enda som filmen egentligen faller på är väl egentligen är ironiskt nog bitar ur manuset, för trots att Nicholas Rays manus känns intressant och välgjort och blev nominerad till Oscar, så är det i mina ögon ganska tunt egentligen. Visst det finns en hel del väldigt bra scener, men förutom dem så känns det ganska platt. Delarna mellan filmens höjdpunkter känns ibland lite oengagerade. Men det är sannerligen det enda man skulle kunna klaga på, för de unga skådespelarnas insatser är klanderfria, och missförstå mig inte alls, manuset är inte dåligt, bara vissa små detaljer är inte på samma nivå som filmens övriga beståndsdelar.

····

Sunset Boulevard (1950)

Originaltitel: Sunset Blvd.
USA / SVART-VIT / 110 min

Regisserad av Billy Wilder
Skriven av Charles Brackett, Billy Wilder och D.M. Marshman Jr.
Skådespelare: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson, Fred Clark, Lloyd Gough m.fl.

DET VAR BÄTTRE FÖRR. Inom film tänker jag oftast så, även om jag inte levde "förr" så är det lätt att se vilken klasskillnad det är mellan de flesta gamla och nya filmerna, i alla fall vad gäller manus och filmens uppbyggnad. Måhända att dagens teknik kunnat ge dagens filmskapare nya originella möjligheter att skapa en mer verklighetstrogen, eller häftigare film, men för mig spelar specialeffekter nästan ingen roll när jag bedömer en film, det viktigaste är manus (story,dialog), skådespel och fotot. Sunset Blvd. (1950) har ett magnifikt manus, trovärdigt och stämningsfullt skådespel och inte minst ett oerhört imponerande svart-vitt foto som ger filmen en ytterligare dimension av film noir och den mörka och ensamma tonen som genomsyrar hela filmen. Perfekt!
Joe Gillis (William Holden) är en fattig manusförfattare som får besök av kronofogden, där för att ta hans bil. Joe flyr iväg med bilen i en liten "biljakt", men bilen får punktering utanför ett stort och elegant hus, där han parkerar och går in i huset, och får där träffa den bortglömda stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson). Norma är vill desperat åter bli en filmstjärna, och Joe går med på att hjälpa henne med ett manus som hon har skrivit. Till slut flyttar Joe in i det jättelika huset, fullt med gamla foton och minnen från Normas tid som filmstjärna, men Norma blir allt mer avundsjuk på att Joe umgås med andra personer och kräver mer och mer av honom. Själva historien låter inte så särskilt speciell, men att under 50-talet göra en så här avslöjande och smått ironisk film om Hollywood var givetvis inte helt okontroversiellt, någonting som ingen annan filmskapare vågat göra, ger ytterligare en eloge till magnifike Billy Wilder.

FÖRUTOM JOE OCH NORMA, och den återhållsamme butlern Max, så får de flesta andra rollerna mer smälta in i bakgrunden, för trots att filmen berättas ur Joes perspektiv, och med hans berättarröst så är det Norma Desmond, den bortglömda filmstjärnan som desperat vill bli stor igen, som är centrumet här. Ingen kunde passat som Norma bättre än Gloria Swanson. Med sina dramatiska rörelser och besatta blick är Norma Desmond för mig en av de mest minnesvärda karaktärerna inom film någonsin, men det får icke förglömmas att William Holden som den panke manusförfattaren Joe är mycket bra, och kontrasten mellan honom och Norma är en till av filmens viktigaste beståndsdelar. Men det här är inte bara en rak och lång vacker film, det finns instoppade små oerhört oväntade överraskningar som ger filmen det där lilla extra, det som gör filmen till en av de bästa någonsin.

ATT FILMEN BÖRJAR med slutet är också ett till genidrag av Billy Wilder, som både regisserat och skrivit manuset, om än dock inte helt nytt. Billy Wilder har annars gjort gamla klassiker som I Hetaste Laget, Kvinna utan Samvete och Åklagarens Vittne, och jag har sorgligt nog inte sett någon av dem, men jag skulle bli förvånad om någon av dem skulle kunna vara bättre än Sunset Boulevard. Jag försöker förgäves komma på något fel med den här filmen, men jag tror ärligt talat att om det finns en fulländad film så är Sunset Blvd. i alla fall väldigt nära, för om någon sade någonting negativt om den här filmen skulle jag inte tro på det alls. Film blir knappt bättre än så här.

·····

Fönstret åt gården (1954)

Originaltitel: Rear Window
USA / FÄRG / 112 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Cornell Woolrich (novell) och John Michael Hayes (manus)
Skådespelare: James Stewart, Grace Kelly, Wendell Corey, Thelma Ritter, Raymond Burr, Judith Evelyn m.fl.

"Tell me exactly what you saw, and what you think it means?"

DEN OKONVENTIONELLE och framstående franske författaren Louis-Ferdinand Céline delar upp människan i två motsatta kategorier: exhibitionister och voyeurer. I Fönstret åt gården är det uppenbart att James Stewart framställs som en radikal version av den sistnämnda gruppen. Han är en betraktare, en fönstertittare som med nyfikenhet likt ett barn tar på avstånd del av andra människors vardag, anfäktelser och djupaste hemligheter. Detta är ett faktum.

Men ju längre in i berättelsen vi kommer och ju mer nyfikenheten tar kontroll över Stewarts agerande bleknas hans voyeuristiska karaktär bort och en exhibitionist träder fram. Han betraktar inte längre andras liv, han blandar sig i dem.

Fönstret åt gården (1954) berättar historien om en invalidiserad journalistfotograf (James Stewart) vars besynnerliga och oetiska tidsfördriv är att betrakta sina egendomliga grannar från sin lägenhet. När han blir vittne till vad han tror är ett mord delger han sin fästmö (Grace Kelly) om de misstänksamma företeelserna som äger rum på andra sidan gården. Så småningom blir även en detektiv och hembiträdet indragna i mordgåtan samtidigt som de resterande grannarna lever sina liv.

ALFRED HITCHCOCK inleder sitt filmiska mästerverk med en uppvisning av sin enastående visuella regi. Som elev i både den amerikanska och tyska stumfilmsskolan lärde han sig filmens viktigaste element, att berätta med bilder istället för dialog. Denna inledande scen är ett lysande, kanske det bästa exempel på hans kunskap och erfarenhet i detta område. I en enda lång kamerarörelse blir vi medvetna om att James Stewart har brutit benet och sitter i rullstol, hur han har hamnat där, vilket yrke han har och att det finns en kvinna i hans liv.

Strukturen i Fönstret åt gården bygger på en klippteknik uppdelad i tre bitar. Den är simpel men genialiskt effektfull som föranleder till nästan gränslösa möjligheter. Man låter filma en person, i detta fall Jimmie Stewart, som betraktar omgivningen. Därefter får kameran vila sig på det Stewart betraktar och slutligen vänder vi oss tillbaka till Stewart som tydligt ger uttryck för vad han ser. Här har vi den kanske renaste cinematografiska uttrycksformen som manifesteras i sin bästa skepnad och som genomsyrar hela filmens idé.

Att låta skådespelarna efterlämnas onämnda vore att synda. James Stewart gör sin bästa prestation någonsin (jämte sin insatts i Studie i brott (1958)) när han gestaltar den alldagliga mannen som vi så lätt identifiera oss med. Grace Kelly är filmrutans vackraste skådespelerska någonsin och porträtterar överklasstjejen Lisa Fremont genialiskt. Hennes entré är bedårande vackert regisserat av Hitch och fotografen Richard Burk. Hon lyser! Thelma Ritter inför en uppfriskande dos humor när hon gestaltar den snusförnuftiga Stella.

Den aningen gåtfulla relationen mellan Stewart och Kelly är en intressant faktor i filmens intrig. Stewart vänder ryggen åt deras gemensamma problem och använder grannarnas beteende och liv som en flyktväg att slippa ta itu med sitt förhållande. Men när dramatiken blir påtaglig, Stewarts entusiasm utvecklas till något ömsesidigt i deras relation och Kelly utsätts för fara börjar kärleken blomma ut. Grannskapet får Stewart att inse kärlekens skönhet.

HITCHCOCK har under sin karriär påstått att den fotografiska verkligheten är för det mesta orealistisk. Han ger uttryck av påstående bland annat i filmens sista dramatiska scen när Stewart blir överfallen av skurken Raymond Burr. Istället för att återge överfallet med en prosaisk helbild innehållande eventuella våldsamma slag och sönderslagna möbler ger sig kameran in i handgemänget och framställer scenen ur ett montage i snabb hastighet. Vi ser endast närbilder som visar ben, armar, händer och ansiktsuttryck. Publiken får delta i slagsmålet. Scenen blir intim och upplevs av oss som påtagligt våldsam. Realismen når sin maximala effekt.

Fönstret åt gården är utan nämnvärd konkurrens Alfred Hitchcocks främsta tekniska utmaning och hans mest genuina triumf. Vi följer historien ur EN mans synvinkel i ETT rum. Från detta enda perspektiv får vi ta del av flera skilda livsmönster som kantas av relationer och kärlek. I varje fönster blottas ett nytt liv, en ny idé och en ny intrig. Eftersom vi tar del av detta blir vi precis som Stewart, ofrånkomligen en fönstertittare. Vi kan inte vända bort blicken när nyfikenheten börjar dominerar över den moraliska människan inom oss.

Just den tvivelaktiga etiska aspekten i Fönstret åt gården påverkade inte Hitch från att genomföra sitt projekt. Han har så slående förklarat sin passion till mediet i ett yttrande om just detta: "Ingenting i världen kunde ha hindrat mig från att göra den filmen, därför att min kärlek till filmen är starkare än några moraliska betänkligheter."

·····

I Asfaltens Djungel

Originaltitel: The Asphalt Jungle
USA 1950

Regisserad av John Huston
Skriven av WR Burnett, Ben Maddow och John Huston
Skådespelare: Sterling Hayden, Louis Calhern, Jean Hagen, James Whitmore, Sam Jaffee, John McIntire m.fl.

De som sett filmen De Hänsynslösa, regidebuten av Quentin Tarantino, så har ni med all säkerhet läst om att den innehåller en hel del referenser/hyllningar/stulna element/hursomhelst från andra filmer, framförallt filmer från genren film-noir. Upprepande gånger har film-noir förekommit i nyare filmer och fått namnet neo-noir, en slags term för "ny" film-noir. Någon dag tar jag mig antagligen nöjet att recensera en neo-noir-film, möjligen De Hänsynslösa, men jag hade nu tänkt berätta om en film av genren film-noir, den genren som startade inspirationerna.

Filmen handlar om ett rån på en juvelerarbutik som går snett (De Hänsynslösa-vibbar, någon?) dock att där finns en väldigt uttänkt plan, med brottsveteranen Erwin Riedenschneider, den lille, lugne farbrorn. Allt börjar med att Erwin kommit ut ur finkan efter 7 år och nu ska sätta en ny stöt i rullning, för att sedan sticka till Mexico och "jaga unga, mexicanska flickor" (jag tittar oroande) och det ser ljust ut. Han får pengar med hjälp av "Cobby" och en pampig advokat nämnd "Lon" Emmerich. Erwin berättar att tre stycken behövs för jobbet, en som kan öppna kassaskåp, en som kan vara chaufför och en kraftig buse som kan puckla på vakter och snutar då nöden kommer. Efter ett tag finner de dessa tre människor och rånet kan börja, mitt på natten, såklart.

Filmens karaktärer är rakt genom klara och strålande. Skådespelet är även det väldigt fint, även om det ibland kan bli lite film-noir-B, speciellt med karlakarln Dix som inget annat vill än att komma hem. Fotot är också mycket snyggt, med de typiska film-noir-skuggorna som ger allt en sådan atmosfär och volym. Att få se kostymklädda gangsters puffa cigarrer under enbart en lampa som avger enorma skuggor är verkligen häftigt. Dialogen är på sina ställen också bra. En rolig sak att nämna är även att Marilyn Monroe gör en tidig roll här, som advokaten Emmerichs älskarinna. Hon kanske inte hade världens skådespelarprestation, men man såg talang och även stil som kom att bli ett signum för Monroe senare och som senare skulle göra henne till legend.

Faktum är att, även om denna film är gammal, så är den rätt våldsam. Den innehåller flera dödsfall, slag, sår i huvudet och annat, mycket som kan föra ytterligare kontakter med De Hänsynslösa. Dock blir det aldrig jobbigt mycket våld, för så farligt är det inte. Det är dessutom det som är bra med film-noir. Det brukar ofta vissa tuffa, vindbitna skurkar på ett sätt som inte behöver en massa onödigt våld för att vi ska säga "wow!" eller känna skräck. Allt som behövs här är en kylig blick och skuggor, mycket mycket skuggor.

Jag säger då att detta är en mycket bra film som håller en intresserad. Jag uttalar mig väl som film-noir-älskare och efter att jag sett Tredje Mannen så gick allting fram för mig. Varför har jag inte gett denna genre mer uppmärksamhet förr?

Se den här filmen, om inte för en hårdkokt gangsterrulle, så för att det är äkta film-noir.

····