De omutbara (1987)

Originaltitel: The Untouchables
USA / FÄRG / 119 min

Regisserad av Brian De Palma
Skriven av Oscar Fraley, Eliot Ness och David Mamet
Skådespelare: Kevin Costner, Sean Connery, Charles Martin Smith, Andy Garcia, Robert De Niro, Richard Bradford m.fl.

VART NÅGONSTANS SKA MAN BÖRJA då man recenserar en sådan här film? Det finns så många punkter och anekdoter, att det är svårt att direkt träffa en del att börja med, men jag ska göra mitt försök och börjar nu min recension på Brian De Palmas De omutbara (1987).

Filmen handlar om snuten Eliot Ness. Han är en sådan där snut som tar sitt jobb riktigt seriöst och som, i sin omgivning, sakta verkar "göra fel", eftersom att de andra inte gör som honom. De flesta poliser på polisstationen där han jobbar är nämligen korrumperade. De är mutade av Al Capone (Robert De Niro i ett trevligt rollporträtt som en av de värsta gangstrarna i världshistorien) och hans gentlemän, för att försvåra eller lägga undan fall som involverar Capones spritsmuggling och på så sätt äger nästan Capone polisen. Men, som sagt, bland många idioter finns ett geni. Eliot Ness. Han är en omutbar man som kommer i kontakt med den lugne men strikta patrullpolisen Jim Malone (Sean Connery). De skapar en relation och så småningom samlar de två ihop två till, "svartskallen" (som Connerys Jim Malone refererar honom som då de möts första gången) George Stone a.k.a. Giuseppe Petri (Andy Garcia) och skattedeklarationskontrollanten Oscar Wallace, som spelas av Charles Martin Smith, som vi så väl kommer ihåg som "the turd" från Sista natten med gänget (1973). De bildar en grupp på fyra stenhårda och ärliga snutar, några som är fullkomligt omöjliga att muta, de omutbara.

FILMENS HANDLING BESTÅR MESTADELS av att dessa fyra män ska sätta stopp för Capones illegala sysslor, men det är inte handling som gör filmen så bra. Vi har en del stämning i den här filmen som verkligen för en tillbaka till film-noir-tiden, med visuella ekon från filmer som Rififi (1955) och Den tredje mannen (1949). Att filmen är rätt blodig och våldsam är faktiskt inte till det negativa, då eran som filmen speglar så bra faktiskt var en av de mest råa tider vi vet om. I alla fall tiden, då våldet upplystes extra mycket. Samtidigt som vi har så snygga miljöer och en bra stämning, så har vi mycket bra skådespel. Kevin Costner, någon jag egentligen inte tycker sådär förblånat mycket om skådespelarmässigt, gör faktiskt bra ifrån sig med denna film som Eliot Ness. Sean Connery är fullkomligt lysande som undervisande veteran och Andy Garcia och Charles Martin Smith gör båda bra ifrån sig, de med.

Filmen innehåller en slags homage till Pansarkryssaren Potemkin (1925) där vi får vittna en slags variant av barnvagnsscenen. Bara denna scen höjer betyget på denna film, för det är något av det absolut bästa jag sett i filmhistorien. Jag skulle inte ljuga då jag säger att det är en av de bättre filmscenerna som jag sett och det förklarar även en hel del om filmens kvalitet. Andra oförglömliga scener, såsom baseballscenen, är också väldigt bra, även om de kan vara våldsamma.

BRIAN DE PALMA LYCKAS FÅNGA ALLTING som en gangsterfilm av denna typ bör ha. Stilen, stämningen, karaktärerna (Ness och Capone fanns i verkligheten) och Ennio Morricones lysande musik gör det här till en jackpot för dig som vill känna gangsterkänslan i blodet. Dock var det inte en film som tilltalade mig i den grad att det blir högsta betyg, men det är den allt bra nära. Filmen har allt som behövs för en gangster, förutom budskapet. I Gudfadern (1972) kände man mer av ett budskap, men det är så också en film på totalt olika nivåskillnader. De omutbara (1987) är helt enkelt en film du bara måste se om du gillar underhållningsfilm som ger något mer än bara en karatesprattlande Steven Seagal. Detta är faktiskt konst på flera ställen och kanske inte alltid ett fagert motiv att anspråka, men konst, hujedamig.

····½