Himlen är oskyldigt blå (2010)

Originaltitel: Himlen är oskyldigt blå
Sverige

Regisserad av Hannes Holm
Skriven av Hannes Holm
Medverkande: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Amanda Ooms, Björn Kjellman, Adam Pålsson m.fl.

JAG VILL ALLTMER SÄLLAN klanka ner på svensk film. Ofta hör man hur oerhört kass svensk film är och man nämner gärna de allra värsta exemplen. Man väljer att bortse från kritikerrosade filmer som Man säger sitt (2009) och filmerna i den så kallade Millennium-trilogin. Dock ska nämnas att jag inte har särskilt bra koll på svensk film nuförtiden (jag har inte sett ovanstående filmer); det känns som att det mesta rent utav suger. Jag menar inte "suger" i den benämningen att det rent kvalitetsmässigt är dåligt gällande kamera och liknande, men allt känns så oerhört medelmåttigt och urtypiskt svenskt "lagom"; aldrig känns det som jag blir hänförd efter att ha sett en ny svensk film. Varför? Jag kanske helt enkelt borde se mer av de bra svenska filmerna.

Jag måste medge att Hannes Holms Klassfesten (2002) faktiskt var ganska rogivande; man visade upp en härligt tragikomisk bild av återförenandet av en klass och hur rollerna bestod än idag, trots att de alla växt upp till medelålders figurer med krossade drömmar. Himlen är oskyldigt blå är Holms senaste film och handlar om Martin som tar sommarjobb vid Sandhamn. Han tror sig ha fått ett jobb på en liten restaurang, men det visar sig att restaurangens stora industri är narkotika. Martin får nära kontakt med knarkgubben Gösta efter en ölstöld och genast börjar en slags svensk narkotikahistoria, typ Super Fly (1972) möter räkor och midsommarkransar.

Vad som genast är intressant är givetvis nykomlingen Bill Skarsgård. Med ett av Sveriges tyngsta skådespelarefternamn är givetvis pressen hög. Kommer Bill vara lika bra (om inte bättre) än sina bröder och sin far eller kommer han att "fläcka ner" efternamnet Skarsgård då han inte fått pappas skådespelargener? Ingendera. Jag är själv inte ett överdrivet stort fan av Skarsgård-familjen (Stellan tycker jag är överskattad och levererar inte särskilt mycket nu på senare dagar i mitt tycke; Alexander vet jag faktiskt inte; Gustaf Skarsgård var faktiskt ganska duktig i TV-serien Bibliotekstjuven) och kommer således inte döma Bill efter någon förutsatt "ribba." Bill går här med egna ben och således även mitt "bedömande." Bill är okej. Efter att ha sett trailern till I rymden finns inga känslor (2010) blev jag närmast orolig; killen (eller regissören) verkade ha blandat ihop Aspergers syndrom med ren konkret autism. Bill gör dock rollen som den halvt bortkomne jönsen Martin helt okej; en osäker tonåring i sitt möte med kärlek, problematiska familjeförhållanden och knark blir ändå helt okej. Därför ska belysas att Bill knappast är den svaga länken i denna film. Det är liksom hela filmen som sätter fyr på sig själv.

Manuset är direkt ointressant. Istället för en sammanhängande handling (vilket kanske kan vara svårt, verkligheten är ju knappast uppbyggd efter standardramaturgi) får vi här bara en radda med omotiverade, oengagerande scener. Det är tydligt att Holm lagt fokus på att visa den vackra skärgården, men det är på tok för mycket fokus. Vi vet att det är vackert, men kan Holm nu säga vad det var han ville med sin film? Inget direkt mål verkar finnas. Man kan undra om verkligheten egentligen såg så annorlunda ut och om det här kanske i så fall är en jättebra skildring av händelsen, men i så fall kan man undra varför Holm valt en så direkt tråkig handling. Man kan tänka sig att knark och vapen måste bli kul på bioduken, men man verkar ha glömt den verkliga spänningen som enbart uppstår i interagerandet mellan personer.

Holm har här målat upp ett slags drömscenario av "ungdomen under det vilda 1970-talet"; alla ville gå runt nakna, alla var obscena och allt var jättespännande. Det känns som att Holm här vill visa den arketypiska tonåringens värld, den jag säkert tror att många vuxna ibland längtar tillbaka till, då allt var nytt och nyfikenheten yrde, men när man själv var ganska osäker. Holm vill uppenbarligen blanda in nån slags "Martins väg mot att finna sig själv i tonårens djungel"-historia, men det hela blir bara blasé och ganska så jättetråkigt.

Himlen är oskyldigt blå har en hel del fint skådespel, men med ypperligt krystade dialoger och dåligt manus, blir det en film som tror den kan överleva på fina bilder och 1970-tal. Det krävs mer, något som jag tycker Tillsammans (2000) fångade mycket bättre. Lite blunders har alla filmer, men här känns det som Holm gjorde en stor blunder redan i skrivandet av manus; i grund och botten behövs en bra handling. Varför har Romeo och Julia överlevt alla dessa år om det inte vore för just handlingen. Nej, Holm, gör om, gör rätt.

Två roliga anekdoter är för övrigt att jag själv är med på ett håll i filmen (i en väldigt liten roll som elev i början). Dessutom kom låten Himlen är oskyldigt blå (som titeln anspelar på och som spelas flitigt i filmen) ut på 1990-talet. Om detta var ett misstag eller att Holm struntade i det och tyckte att den ändå passade i hans 1970-talsscenario, det är en fråga vi kanske aldrig kommer få svar på. 1½/5

August Rush (2007)

Originaltitel: August Rush
USA/Färg/114 min

Regisserad av Kirsten Sheridan
Skriven av Nick Castle, James V. Hart och Paul Castro
Medverkande: Freddie Highmore, Keri Russell, Jonathan Rhys Meyers, Terrence Howard, Robin Williams, William Sadler m.fl.

JAG ÄR EN PERSON som ofta försöker hitta det bra i en film jag ser, oavsett hur dålig filmen är. Jag kan erkänna att Manos: The Hands of Fate (1966) hade sina komiska moment (även om det inte var meningen) och att flera dumma komedier ändå duger sena sommarkvällar med de man tycker om. Dock finns det en typ av film jag nästan aldrig står ut med: "djupa" filmer (som egentligen bara är en rörig sörja) av pretentiösa regissörer. När jag dock sätter på August Rush, så finner jag någon annan slags typ av film jag inte uppskattar. Innan jag börjar hacka på den här filmen alltför mycket, måste jag klargöra att August Rush utgör en slags hybrid av överdriven lycka, magi, ganska platta karaktärer och en verklighetsförankring som bara måste ses som ett långfinger åt alla som sliter dag ut och dag in för att komma lika långt som filmens August Rush gör på några månader, utan musikalisk erfarenhet.

August Rush är berättelsen om pojken Evan Taylor, som lever utan sina föräldrar på ett hem. Han har aldrig träffat sina föräldrar och det går inte en dag utan att han undrar vilka hans föräldrar är. Något som binder ihop hans önskan att få möta sina föräldrar är den musikalitet som döljer sig i lille Evan. Var han än går hör han toner och trots att han inte kan behärska ett instrument, hör han hur en kaskad av melodier blomstrar inom honom. En dag får han nog av hemmet och flyr därifrån; där börjar berättelsen, samtidigt som vi parallellt följer Evans föräldrar, som är ovetandes om hans existens. Handlingen är det inte alls fel på. Faktum är att handlingen faktiskt är verkligt gripande, även om August Rushs ganska överdrivna familjefilmförpackning gör att det stundtals kanske blir lite väl övertydligt, där exempelvis Evans mobbare framställs som verkligt endimensionella antagonister som bara lever för att vara onda och göra livet surt för Evan.

När Evan kommer till New York, bjuds han in av ett gäng musikaliska gatubarn att börja spela musik på gatan. De lever i ett ruckel under ledning av den härdade karlen Wizard (Williams). Han märker alla de andra barnens musikaliska talang, men det är tydligt att det är stor skillnad på Evan och de andra barnen. Evans toner finns bara i hans huvud och har inte tagit uttryck i någonting, till han hittar gitarren. På ett golv i huset finner han en gitarr på ett golv och ganska planlöst börjar han slå på gitarren; det hela slutar i ett inferno av toner som väcker hela huset, med den spelteknik som kommer göra Evan känd genom hela filmen. Wizard inser att pojken har talang, pojken får namnet August Rush och slår lite mer på guran ute på gatan och sen går det så fullkomligt utför och Evan når sådana fullkomligt orealistiska höjder ingen någonsin gjort, oavsett musikalisk förmåga. Vi har sett hur sagor om underbarn tagit form i liven hos Michael Jackson och Stevie Wonder och jag vet att ingen unge utan identifikationspapper kan börja på en av USA:s största musikskolor för att han är bra på gitarr, trots att han också är för ung. Det för bara en koppling till ett gitarrspel där väldigt komplexa former av tapping förekommer, trots att det är första gången han spelar. Det vore underbart om det vore så för visst finns inget annat ord för musik än magiskt, men överdriv inte. Publiken är inte idioter.

Bortser man från den orealistiska handlingen (vilket man faktiskt får ta och göra, det är inte på liv och död, så ta det med en nypa salt), så har filmen faktiskt väldigt bra musik. Jonathan Rhys Meyers gör också en fin roll i den plågade pappan Louis. Därefter gör Robin Williams (som vanligt) en bra prestation. Utöver det är det generellt sett bra skådespelare, även om jag kan ha lite problem med Freddie Highmore. Då kan jag inte motstå att koppla till den orealistiska handlingen igen och inser väl att materialet kanske inte är det bästa för att få det verka trovärdigt och gripande.

Överhuvudtaget är August Rush ingen film du ska ta på allra största allvar. Jag kan tyvärr inte motstå frestelsen, eftersom jag till och med känner en kille som går på Juilliard School och vet att han minsann slitit för att komma dit. Det är inte gjort i en handvändning. Dock är det positiva med August Rush att den sätter igång tankarna hos aspiranter. Musiken är stundtals kanon, berättartekniken är felfri och det kopplat med fin romantik och jakten på ens saknade föräldrar, gör ändå August Rush till en ganska fin, om än orealistisk och ganska överdriven, film. August Rush sätter ju ändå verkligen igång drömmarna och det i sig är ju en väldigt fin gest. 1½/5

Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009)

Originaltitel: Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans
USA/Färg/122 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av William M. Finkelstein, Victor Argo, Paul Calderon, Abel Ferrara och Zoë Lund
Medverkande: Nicolas Cage, Eva Mendes, Val Kilmer, Xzibit, Fairuza Balk, Shawn Hatosy m.fl.

JAG HAR HÖRT BLANDADE SAKER om Werner Herzog. Vissa av hans filmer har kallats för mästerliga, medan vissa menar att han är galen och dålig. Mina erfarenheter av Herzog är vaga. Jag har bara sett Grizzly Man (2005), vilket egentligen borde räcka som övertygelse om att jag måste se mer av Herzog. Jag tyckte nämligen Grizzly Man var väldigt gripande, något som kanske främst berodde på det gripande temat. När jag då slår på Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Utan vetskapen att Herzog låg bakom filmen, trodde jag att detta skulle bli en hyvens snutrulle eller något, men när jag sedan får reda på att Herzog ligger bakom filmen, vet jag inte vad som väntar mig. Kommer det fortfarande bli en hyvens snutrulle, en mästerlig sådan eller bara en allmänt virrig historia? Ju längre in jag kommer i filmen, desto mer börjar jag undra vad sjutton det här egentligen är.

Cage snackar varmt om att när man ser en film, så gillar han när filmer ställer fler frågor än svar och lämnar en med en tanke: vad sjutton var det jag nyss såg? Det stämmer väl till viss del. År 2001 – ett rymdäventyr (1968) ställde massa frågor och Garden State (2004) är det många som försöker övertyga mig om faktiskt är fenomenal, även om jag fortfarande tycker att det är en pretentiös indierulle efter den första och enda gången jag sett den.

Dock har denna film bara ett fåtal efterskalvseffekter, vilka inte är särskilt bra heller: jag blev mest stressad, illamående, trött och irriterad. Jag visste inte riktigt vad det var jag nyss hade sett. Jag visste ej heller vilket betyg man ska kunna sätta på en film som denna. Det var helt enkelt en väldigt udda och ojämn film, som man inte lätt kan sätta fingret på. I detta sammanhang är det nog ej till filmens fördel, för särskilt fängslande är det inte riktigt. Det är mest en radda dumma scenarier, som beror på att filmens främsta karaktär Terence McDonagh (Cage) gör fel om och om igen, trots att det bryter ner honom. Den typen av roll behärskade Nicholas Cage så fint i Farväl Las Vegas (1995) och Cage gör här en väldigt bra prestation, men filmen i sig är mest tröttsam och grymt depraverande. Jag säger inte att man måste må bra efter en film, att man måste få en sådan där kittlande magkänsla likt en nykär ung pojke, men ska man må dåligt måste det ändå kännas värt det. Filmen är kanske inte nödvändigtvis helkass, men dock känns denna passage genom elände, kokain, korruption och laglöshet mest uttröttande, mer än fängslande. Jag vet inte hur Abel Ferraras original Den korrumperade snuten (1992) var, men jag tror och hoppas att det fanns mer substans i den filmen.

Det kanske är så att detta är en film man måste se en gång till för att helt förstå. Det känns i alla fall som jag behöver det, för att förstå det mästerliga värde som skaparna bakom filmen talar så varmt om. Det är dock givetvis enkelt att hylla sin egen film (som Herzog gör) och om min tanke om filmen stämmer överens med vad jag skulle tycka om filmen efter att ha sett den en andra gång, kan jag inget annat säga än att Herzog är en väldigt ojämn regissör (såsom denna film), där han kan leverera mycket bra verk, men också rent värdelösa verk. Med ”värdelös” menar jag att det känns onödigt, som att man inte riktigt vann någonting på de två timmarna man spenderade (förutom vissa märkliga hallucinationsscener och en bra Cage) och det stämmer väl överens med Werner Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Rubbat, obehagligt och, i sådana fall, värdelöst. 1½/5

Tom i bollen (1980)

Originaltitel: Caddyshack
USA/FÄRG/98 min

Regisserad av Harold Ramis
Skriven av Brian Doyle-Murray, Harold Ramis och Douglas Kenney
Medverkande: Chevy Chase, Rodney Dangerfield, Ted Knight, Michael O'Keefe, Bill Murray, Sarah Holcomb m.fl.

1980-TALET HAR MÅNGA KOMEDIER att bjuda på. Det tål dock att nämnas att alla inte är särskilt bra. Jag valde att se denna rulle för att Chevy Chase medverkade, i tron om att det här faktiskt skulle bli kul och, ja, fel hade jag.

Filmen handlar om en exklusiv golfbana och alla dess märkliga besökare. Den främsta karaktären är Danny Noonan, en caddy som knegar hårt för att få pengar till universitet. Filmen använder sig dock ej utav denna enstaka handling, utan väljer istället att blanda in en massa sidointriger. Dessvärre kan detta bli ett rent självmord som filmskapare, då tittaren ganska snabbt hittar den intressanta intrigen, bland alla andra, och mest blir uttråkad av de andra. Det finns givetvis bra undantag, exempelvis The Rules of Attraction - Lustans lagar (2002), men leder inte alltför sällan till film av just typen Tom i bollen.

Bland golfbanans besökare ser vi, bland annat, Al Czervik, en högljudd drummel som bara sabbar för andra. Czervik spelas av Rodney Dangerfield, som, trots sina galna gestikulationer och mosiga nylle, faktiskt inte är så värst kul. Dock kan man belysa att han är en av de roligare i filmen, för mycket roligare blir det inte. Vi känner ingen som helst sympati för Noonan och de enda höjdpunkterna i filmen är, förutom Dangerfields gester och mumlande, till stor del, de fåtal scener med Chevy Chases obekymrade Ty Webb eller Bill Murrays Carl och hans jakt på det ack, så uppenbara, gosedjuret till kindpåsråtta. Hade de gjort en sammanställning av alla dessa scener och gjort en kortfilm av det, så hade den, med all säkerhet, fått tummen upp av mig. Nu blir det dock ganska magert och, förargligt nog (eftersom det trots allt är tänkt som en komedi), ganska tråkigt. 1½/5

Kill Your Darlings (2006)

Originaltitel: Kill your Darlings
USA / SVERIGE / FÄRG / 94 min

Regisserad av Björne Larson

Skriven av Björne Larson, Johan Sandstrom och Lisa Taube

Skådespelare: Lolita Davidovich, Andreas Wilson, Fares Fares, Alexander Skarsgård, Julie Benz, John Larroquette m.fl.

OKEJ, SÅ ÄNTLIGEN HAR MAN SETT Kill Your Darlings. Allt började med att min pappa fick höra på radion om en man som gjort en svensk film inspelad i USA och att hans största inspiration var Quentin Tarantino. Genast tänkte jag att det här var någonting att se. Det var en så kallat "road-movie" i den amerikanska öknen, med favoriten Fares Fares agerande. Jag tänkte att det här verkligen var något att se fram emot. Så fel man kan ha på första intrycket.

Omar (Fares Fares) ska skjutsa två självmordsbenägna människor, den misslyckade transvestiten Geert (Alexander Skarsgård) och den ensamma Catherine (Julie Benz) till en viss Dr Bangley, en känd "Dr. Phil"-isk läkare som hjälper deprimerade människor. Under detta händelseförlopp får vi även följa med wannabe-manusförfattaren Erik (Andreas Wilson) som kommer i kontakt med den förföriska Lola (Lolita Davidovich) och följer med på en resa tillsammans med henne. Plus det får vi även hänga med just Dr Bangley, en superkändis som själv börjar bli lite trött på all sin publicitet och som känner att han spenderar allt för lite tid på sin någorlunda sjuka 14-åring. Allt blandas ihop och blir till en liten historia och även om det kunde bli en rätt tät historia, så är filmen lika tunn som den var innan. Det finns ingen vidare handling, allvarligt talat.

Fares Fares har lite svårt med engelska uttal, men det har jag överseende med, för det drog inte ner hans betyg. Andreas Wilson är närmast lika färgstark i sitt skådespel som en grå lyktstolpe på Norrmalmstorg, handlingen är nästan obefintlig (man gör inte en handling via en öken och massa karaktärer, regissör Björne) och det är faktiskt inte där problemet sitter. Filmen tar upp självmord och mentalt svaga människor i en och en halv timme, vilket verkligen tär på nerverna. Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig upplevt 94 minuter kännas så länge. Det kändes som man sett i över två timmar och försökte förstå det här trasslet.

DE BÄSTA I FILMEN ÄR FARES FARES, Julie Benz, som faktiskt hade en liten fobi för vatten vilket gjorde att hon inte kunde simma så bra, jag tänker på den här TV-apparatsscenen, vilket var väldigt strongt av henne att genomföra och så har vi Lolita Davidovich som man bara måste ge lite cred för hennes skruvade karaktär. Nu låter det motsägelsefullt, men man kan inte mer än berömma Björne Larson för denna film. Han har fått bra svenska skådespelare och bra amerikanska sådana och spelat in en svensk film i en amerikansk öken. Om resultatet blir dåligt, det är en annan sak, men det var faktiskt väldigt skickligt gjort av honom, allt eftersom han bara har en riktig merit framför sig, kortfilmen Att döda ett barn.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om den här filmen. Jag säger säkert emot mig själv på flera punkter just nu, men även om filmen var väldigt långtråkig och dålig (dialog, handling), så kan man nog säga att Björne har kommit hyfsat bra till för sin regidebut. Det här är en fruktansvärd film, men Björne Larson har med all säkerhet en lovande framtid. Snälla Björne, gör din andra film till något bättre än det här.

This movie didn't kill your darlings, it killed me.

·½

Norbit (2007)

Originaltitel: Norbit
USA / FÄRG / 102 min

Regisserad av Brian Robbins
Skriven av Eddie Murphy, Charles Q Murphy, Jay Scherick och David Ronn
Skådespelare: Eddie Murphy, Thandie Newton, Terry Crews, Clifton Powell, Mighty Rasta, Cuba Gooding Jr m.fl.

EDDIE MURPHY HAR VARIT MED I FLERTALET FILMER då de flesta då är komedier. Han sparkade igång sin karriär med Snuten från Hollywood och har efter det mest sysslat med komedier och annat med lagom skämtsamt innehåll. Samtidigt kommer man då att tänka på Den galna professorn. I den filmen spelade Eddie Murphy sammanlagt fem personer (med olika sminkläggningar), varav alla spelade tjocksmockar. Filmen handlade om en gravt överviktig professor som träffar sin kärlek och blahablaha. När man sett denna komedi så kan man inget annat än le, därför att den var väldigt rolig. Ett tag efter kom Den galna professorn 2 - The Klumps, som var sådär och faktiskt fick det någorlunda klart för oss tittare att Murphy antagligen inte kommer göra någon mer film i tjockdräkt och smink. Fel. Nu har han kommit tillbaka med en annan film nämnd Norbit. Det är andra karaktärer men lyder samma koncept, sminka sig till flera olika figurer.

FILMEN ÄR I EPISKT BERÄTTARFORMAT, där Eddie Murphys berättarröst (som Norbit) hörs. Egentligen börjar det dåliga redan där. Skådespelet, framför allt av Murphy själv, är dåligt. Han gör Norbit väldigt dåligt och inte särskilt trovärdigt, han som spelar Norbit som tonåring är då mycket bättre. Det känns som om Eddie Murphy borde sett Napoleon Dynamite innan den här filmen för att få skådespelarinspiration. Resten av skådespelarna är även de inte särskilt bra. Vi säger ingen som sticker ut och kanske för att de valt just de som inte är sådär fullt välrenommerade skådespelare. Den enda som duger är väl Cuba Gooding Jr, som faktiskt ändå gör rätt dåligt ifrån sig.

Även om skådespelet är undermåligt så är fotot mycket bra. Vi får ett mycket snyggare foto än i Den galna professorn vilket är en fröjd att se. Att fotot är lite gulare ger den också en viss snygg stil visuellt som kunde ha använts till en bättre film. Handlingen är dock hyfsad. Handlingen skulle fungera för att göra en hyfsad romantisk film. Men även där faller det pladask. Vi får en massa misslyckade skämt överallt som bara drar ner på värdet.

Sminket är dock förtjusande. Vi får se Murphy som kines, nörd och som en oerhört tjock fru till Norbit. Hon är påfallande lik Heidi "The Hippo" i Peter Jacksons Meet the Feebles. Dock känns det alltid lite för överdrivet, med Norbit, som är så overkligt nördig och den tjocka frun Rasputia som är så överdrivet tjock och fruktansvärd.

DET HÄR MED ATT KLÄ UT SIG TILL FLERA PERSONER funkade i en film, men sedan gjordes det fler filmer som bara blev sämre och sämre. Jag är ledsen att säga det, men det kommer säkert bara fortsätta och bli ännu sämre. Bäst är nog om Eddie Murphy håller sig till sig själv snart, vi börjar tröttna på tjocka människor som pruttar.

·½

Eurotrip

Originaltitel: EuroTrip
USA/TJECKIEN 2004

Regisserad av Jeff Schaffer, Alec Berg och David Mandel
Skriven av Alec Berg, David Mandel och Jeff Schaffer
Skådespelare: Scott Mechlowicz, Jacob Pitts, Kristin Kreuk, Cathy Meils, Nial Iskhakov, Michelle Trachtenberg m.fl.

Den här filmen är rätt svår att säga någonting om. Det är en, utan tvekan, amerikansk film med amerikanska infallsvinklar på Europa. Det torde bli någonting rätt kul av det här, om det varit i händerna på rätt person. Det här sjabblas bort i någon dålig, pubertal "tonårshumor" om syskon som hånglar, osmakliga skämt, alkohol och onödigt, omotiverat sex, plus en drös andra typiska element för just den här sortens filmer. Kanske kunde man gjort en satir över amerikaners syn på Europa och gjort den riktigt bra, men här blir det snarare rätt förolämpande skämt om Europa. Det ger ingen som helst bild av hur löjliga (vissa) amerikaner är som i sådana fall tror att det är så primitivt i Europa. Nej, det ger bara en bild av hur dumma européer är och hur smarta amerikaner är. Att bara se ett litet barn rita Hitler-mustasch på sig själv och gå i marscherande takt samtidigt som denne ger "Hitler-hälsningen" och tro att det framkallar skratt är faktiskt inte kul. Det är lite kränkande över Berlin och rätt larvigt gjort av de som gjort denna film. Jag som trodde vi kommit över det här med att alla tyskar inte är nazister.

Samtidigt undrar man om filmen säger emot sig eller hur det ligger till. Samtliga skådespelare i filmen heter Mechlowicz, Pitts, Kreuk, Meils, Iskhakov och Trachtenberg i efternamn i verkligheten, trots att de i filmen spelar fullbordade amerikaner. Då undrar man egentligen hur det ligger till, om det är ett slags skämt eller bara ett dumt drag av skaparna. Om det är ett skämt så är det förvisso kul, om man nu ens tänker på det. Dock är det fortfarande smaklöst och rätt kasst.

Dock finns det vissa skämt som går hem, lite småskoj, sådär. En scen där tjejen i gruppen säger att en kille är efterbliven i skaran är rätt rolig, men det är ändå något vi sett tidigare. Sen har vi ju några andra småskojigheter, men inget som bär upp filmen.

Jag känner att jag skriver lite för mycket dåligt om denna film, så de bra grejerna är väl att det är vissa skådespelare som är bra. Sen, för de som känner att det lockar, så är det mycket, mycket naket i den här filmen. Inte på gränsen till porr, men rätt mycket för en film från USA.

Ni som älskar just sådana här filmer om ungdomar (som gör "typiska tonårssaker" som att ha sex, dricka öl och bara käbbla) så visst, kör hårt! Jag undrar bara när (vissa, såklart) amerikaner börjar inse problemen i hemlandet nu, så de slipper dra upp Europas problem.

·½