Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

Aguirre - Guds vrede (1972)

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5

El Topo (1970)

Originaltitel: El topo
Mexiko/Färg/125 min

Regisserad av Alejandro Jodorowsky
Skriven av Alejandro Jodorowsky
Medverkande: Alejandro Jodorowsky, Brontis Jodorowsky, José Legarreta, Alfonso Arau, José Luis Fernández, Alf Junco m.fl.

ALEJANDRO JODOROWSKYS EL TOPO hör till den typen av film som blomstrade under 1970-talet. Jag vill inte på något sätt påstå att det finns något ens i likhet med El Topo (förutom möjligtvis något annat av Jodorowsky), men undergroundfilmerna florerade och fick sina diskreta visningar på diverse drive-in-biografer. Många var väldigt olika. Medan John Waters Pink Flamingos (1972) var som ett slags gladlynt knytnävsslag från skaparna (i all sin toaletthumor och annat äckel), var El Topo något för de extrema tänkarna (eller möjligtvis de ihärdiga användarna av LSD); Jodorowsky skiftar mellan referenser till såväl österländsk filosofi, som mysticism och religion. Symboliken var påtaglig och filmens djup hyllades av såväl John Lennon, som David Lynch (båda mer eller mindre “djupa själar”).

El Topo är definitivt en film som är intressant att recensera. Vissa avfärdar den som total dynga, vissa älskar den för dess djupa tematik, vissa kanske älskar den, men mest för dess uppenbara kultstatus. Det finns många märkliga faktorer som skulle kunna sänka betyget på en sådan här film för många människor; något som inte nödvändigtvis har att göra med filmen i sig. Rykten om att Jodorowsky skulle begått riktig våldtäkt på en kvinna i filmen florerar, samtidigt som man kan tycka olika om det höga antal djur som fått sätta livet till för filmen El Topo. Jag är inte helt säker på under vilka förhållanden detta har skett, så jag kan tyvärr inte uttala mig. Däremot har jag läst att våldtäktssekvensen ska ha gjorts med tjejens tillåtelse (då är det ju ganska felaktigt att rubricera det som “våldtäkt”), men efter att ha läst vissa delar ur en intervju (om såväl våldtäktsscenen, som en scen med hundratals döda kaniner) kan man väl ändå konstatera att killen möjligtvis skulle kunna ses som ett geni av en mindre grupp i samhället, men att nog den stora massan skulle kunna referera till honom som lite, lite, lite av en s.k. “knasboll”. Det vore dock ojust att döma honom och hans film efter en intervju, det är därför vi går vidare.

El Topo handlar om en svartklädd revolverman som rider omkring i ett ökenlandskap med sin sexårige son. Efter att ha räddat ett litet samhälle från några galna skurkar, överger han sin son till samhällets munkar och rider iväg med den kvinna som varit en av skurkarnas slav. Där startar en slags spirituell resa genom surrealism och metaforik, där vår hjälte ska bekämpa ett antal mästare av handeldvapen med sin evigt engagerade kvinna vid sin sida. Detta mynnar dock inte ut i ett sant äventyrsfilmsslut, utan ett flertal vändningar tar plats med mer eller mindre konstig avsmak.

Jodorowskys intentioner är tydliga: han vill referera och dra paralleller. Han vill säga mer än det han visar upp. Dock är detta givetvis inte alltför lätt för en publik som inte är lika inne de filosofier som Jodorowsky intresserar sig för. I ett ganska sekulariserat Sverige kan de bibliska kopplingarna också te sig ganska svårtydda, eftersom det knappast är en övertydlig allegori om Jesu liv. Dock vill El Topo knappast vara lätt. Det är verkligen inte en film som vill vara enkel att förstå och meningen är att man ska nästla sig in i den, fundera och spekulera. Vissa intresserar sig inte alls i detta och om man då ändå mot förmodan vill se El Topo, så blir det nog mest för en slags drogtripp utan att ta droger. Jag själv kan tycka att symbolik kan vara mycket intressant, men stundtals känns det som att Jodorowskys intention är stuva in så mycket symbolik som möjligt. Det går ju ändå till viss del ganska väl ihop med hans väldigt udda berättelse, men den har ju onekligen blivit så udda på grund av att den måste fungera ihop med de hundratals metaforer Jodorowsky använder sig av. Detta är intressant och öppnar möjligtvis upp för diskussion, men det kan kännas något mättande och då känns det som att symboliken inte riktigt får samma slagfärdighet. Jodorowsky själv är dock (vad jag förstått det som) en man med mycket funderingar och i sig blir det givetvis väldigt intressant att försöka nysta upp de gåtor som ligger utspridda i filmen, även om de kan tyckas totalt poänglösa i den stunden man ser filmen.

El Topo är dock en film med fler intressanta element än just gåtfullhet — filmen är likväl en mycket pittoresk resa. I foto som jag tycker är unikt både för dess tid och vår tid, tycker jag att Jodorowsky verkligen gett ett knippe ögongodis i hans Dalíaktiga ökenlandskap. För oss som gillar surrealism (också för dess iögonfallande skönhet) är det ju givetvis också väldigt vackert att se på. Filmens våldsamma och sadistiska karaktär bryts av med exotiska djur, kaktusar, klara färger och fint foto, som passar filmens mexikanska ådra perfekt. Just för dess utseende, som faktiskt lockade mig allra först, tror jag att många hittar en ny favorit. De psykedeliska scenarierna kanske inte är av större intresse rent filosofiskt, men desto mer för att det just är så udda och vackert på samma gång.

Slutsatsen av El Topo är lite varierad. Jodorowsky har bjudit på en väldigt egen film. Dess upplägg och form är i sig fenomenalt. Gåtorna är också intressanta och på många sätt är det en film att se om, för den som intresserar sig av filmens symboler. Dock känns det (som jag nämnde tidigare) lite för mastigt och stundtals känns det som vari ens ganska meningslösa frågeställningar om filmen man själv faktiskt vinner något. Den har ett ganska gott budskap, även om det är berättat med väldig barskhet och våld, men stundtals känner jag att filmen balanserar på linjen mellan verkligt tänkvärt och allmänna konstigheter (som i sig bara är ett kännetecken av undergroundfilm från 1970-talet). För mig är det en intressant film att undersöka och grubbla över, en väldigt vacker film och en film som lyckas påverka en såväl emotionellt som fysiskt (vissa scener är ganska vidriga). Många anser kanske detta som en underskattning av ett mästerverk, vissa tycker jag borde gå av min piedestal och inse att detta bara är underhållning som inte förtjänar analys. Tyvärr tror jag att det mest troliga intrycket de flesta i vår tid kommer få av en film som El Topo, är en slags påminnelse över hur ofantligt mycket droger man egentligen tog på 1970-talet. 3/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

Originaltitel: Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Irvin Kershner
Skriven av Leigh Brackett, Lawrence Kasdan och George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, David Prowse m.fl.

ANDRA (ELLER FEMTE, BEROENDE PÅ HUR MAN SER DET) FILMEN i en av världens största franchise om rymden. Medan första filmen berättade oss om alla karaktärer, världen och de tydliga protagonisterna och antagonisterna, så för Rymdimperiet slår tillbaka historien vidare, men inte med direkt intressant handling, utan möten med nya gestalter och oanade vändningar (som dock inte blivit särskilt oanade, efter hundratals referenser i dagens populärkultur).

Handlingen är ganska tunn och vi får egentligen mest reda på att Darth Vader och gänget är efter rebellerna. Dock finns här ingen dödsstjärna eller något annat direkt mål, utan blir mest som en katt-och-råtta-lek. I början kan det ses som otillräckligt, speciellt om man inte är ett stort fan av de ganska långa scenerna med omkringflygande rymdskepp (konstigt om man gillar dessa filmer, men tycker faktiskt de kan bli direkt tråkiga ibland), men oroa dig icke! Filmen erbjuder vändningar i historien som definitivt kryddar lite spänning över det hela.

Detta är filmen där vi möter Yoda. Det är liksom en ståndpunkt i filmen som i sig höjer betyget. Aldrig har jag sett en varelse med sådan komisk timing som den krabaten. Att sådan oerhörd visdom kan brytas av med tvättäkta komik är helt otroligt och är definitivt den där boosten som filmer behöver.

Kort sagt kan man inte säga mer än att detta är filmen som för rymdhistorien vidare. Med underbara karaktärer i en väl uttänkt värld, med flera häftiga vändningar, blir denna film (som vid första anblick kan tyckas ha tunn handling) faktiskt en mycket god uppföljare till en film som mer eller mindre var född till att få uppföljare. Vilken tur att resultatet blev lyckat och att, som en svensk Yoda kanske skulle ha sagt, gillade den jag gjorde. 3½/5

Stjärnornas krig (1977) (nyutgåva)

Originaltitel: Star Wars: Episode IV - A New Hope
USA/Färg/125 min

Regisserad av George Lucas
Skriven av George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels m.fl.

STJÄRNORNAS KRIG, filmen som startade sci-fi-världens största filmserie, är ju givetvis någorlunda svår att recensera. Man vet inte om man ska utgå från cineastiskt värde, om man ska tänka på hur mycket den påverkat omvärlden eller hur, rent utsagt, skitball den är. Jag tycker det verkar roligast att berätta hur ball den är, så det är det jag gör.

Jag och brorsan hade oturen att sätta på nyutgåvan av Stjärnornas krig. Även om skillnaden inte är enorm, har George Lucas själv nämnt att de nya utgåvorna av hans filmer ligger närmare hans ursprungsbild av hur hela filmserien skulle se ut. I Stjärnornas krig kommer dock inte detta till sin rätt. Man valde att lägga till datoranimeringar i en gammal 1970-talsfilm, i en tid under 1990-talet då datoranimeringen fortfarande var under utveckling. Toy Story (1995) hade nyss kommit och tittar man på den filmen idag, så är det inte riktigt själva animeringen som imponerar. Därför kan jag dra en parallell mellan datoranimeringarna i nyutgåvan av Stjärnornas krig och de i Kung Pow: Enter the Fist (2002) och halvdassiga TV-spel. Det är inte särskilt snyggt och blir snarare distraherande än adderande till Lucas fantasivärld. Medan animationerna skulle vara roliga i Kung Pow: Enter the Fist och att TV-spel bygger på datoranimeringar, så ser de i Stjärnornas krig mest löjliga ut. Därför var det för mig ganska onödigt av Lucas att peta på ett redan vinnande koncept, men det är den utgåvan jag recenserar och den ni helst ska undvika (se originalet!). Med det sagt, ska jag även recensera filmen.

Stjärnornas krig är en storskalig rymdopera, där Lucas för första gången delade med sig av sin enorma fantasi till resten av världen. Alla de karaktärer vi lärt känna igen från diverse populärkultur introduceras i den första filmen i serien (rent tidsmässigt, de senare filmerna från 1990-2000-talet utspelar sig innan denna film) och är en ren fröjd att se, även om det inte är den bästa i serien. Stjärnornas krig är dock den typ av film som påminner oss om varför vi egentligen ser på film: för att det är kul! Med det avfärdar jag absolut inte Kubrick eller Fassbinders tyngre verk, men när jag var blott ett barn kan jag minnas hur kul det var att bara se ett rent äventyr i TV-rutan och föras in i en värld av enorm fantasi. Stjärnornas krig är en sådan film. Några samhällskritiska kommentarer med metaforer om kommunism och kapitalism existerar inte, ingen pekpinne om hur livet är existerar och ej heller ett riktigt budskap. För den ena kan detta vara dåliga nyheter, men Stjärnornas krig är den riktiga storfilmen: skratt, skräck, äventyr och romans, i ett landskap av hänförande bilder.

Stjärnornas krig är en spännande och mycket givande sci-fi-film, som inte överlever på de verkligt hjärtknipande scenarierna eller den osvikliga satiren - den är helt enkelt bara en väldigt spännande film. Den väcker barnet i oss, lite som Disney och Pixars filmer. Det är både enklare och svårare att vara odödlig som film, lite beroende på hur man ser det, om man blev gjord i rent underhållningssyfte, men i ett verk där Lucas fantasi inte känner några gränser, i en film som bjuder oss in i en annan värld med andra lyckor och andra problem, visst kan det inte ses som något annat än en bragd? 3/5

Monty Pythons galna värld (1975)

Originaltitel: Monty Python and the Holy Grail
Storbritannien/Färg och svart-vit/91 min

Regisserad av Terry Gilliam och Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

DÅ VAR DET DAGS IGEN. Nu ska man börja recensera en gammal klassiker för läsarna, mestadels eftersom skaparen av denna hemsida/min brorsa Vito tjatat på mig. Hur som helst så är det inte så viktigt varför jag skriver recensionen, det viktiga är att jag bara skriver den. Då är det väl bäst att starta.

Monty Python testar på något nytt den här gången. Istället för att göra som de gjort innan så har de bestämt sig för att göra en film med lite mer av en konventionell berättarteknik, alltså betyder det att Monty Pythons galna värld inte är en film som bara är proppad med sketcher som inte har någon slags gemensam bindning till varandra. Jag tycker att det är bra att Monty Python gör på detta viset eftersom det är lätt hänt att en film med bara en massa sketcher kan bli ganska matig. På detta sätt som denna film är gjord så blir det enkelt för tittarna att hänga med och förstå sammanhanget i filmen. Innan jag går in på vad filmen handlar om vill jag bara varna folk som inte gillar brittisk humor. Om ni inte gillar brittisk, sjuk humor så ska ni inte kolla på den här filmen för ni kommer antagligen inte göra annat än att hata den. Denna film är inte som Baksmällan (2009) och den är inte heller som Epic Movie (2007) och det är antagligen därför den kan verkar ganska udda och tråkig i ögonen på en person som bara älskar Epic Movie. Jag säger inte att dessa två filmer är dåliga på något sätt, jag säger bara att det inte är samma slags humor.

Filmen handlar om kungen Arthur som bestämt sig för att gå på en jakt efter den heliga graalen. På vägen träffar han andra äventyrare som mer än gärna vill följa med på denna upptäcktsfärd. De splittras och vi får följa de respektive riddarnas självständiga resa. På detta sätt lyckas Monty Python också blanda in sina sketcher. Allt känns mer sammanhängande och samhörigt på detta sätt och det frambringar klart mer skratt än grubbel över vad som nyss egentligen hände. Humorn blir på detta sätt mer spontan och koncentrerad. Och som vi alla vet så kan Monty Python leverera skratt på allra bästa möjliga sätt, alltså kommer du inte behöva oroa dig över om denna film verkligen är rolig.

Självklart finns det folk som inte tycker denna humor faller i deras smak och det är absolut acceptabelt, men om det är så att man har ett sinne för sjuk humor då kommer man nog garanterat ha en skrattfest av denna film. Jag tycker alltså att denna film var en bra komedi och kommer antagligen få dig och skratta om du gillar det absurda. Hursomhelst, har absurditeten i denna film ett motiv till skillnad från en viss TV-serie som uppenbarligen är en "rip-off" på The Simpsons. 4/5

Hot Tub Time Machine (2010)

Originaltitel: Hot Tub Time Machine
USA/Färg/101 min

Regisserad av Steve Pink
Skriven av Josh Heald, Sean Anders och John Morris
Medverkande: John Cusack, Clark Duke, Craig Robinson, Rob Corddry, Sebastian Stan, Lyndsy Fonseca m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAR MOVIE BURGER en snuskfilm och det måste man bara älska. Nästa man till rakning är Hot Tub Time Machine, en avsevärt okänd film om man tittar på den stora marknad det ändå finns för den här typen av film. Den är nämligen full med bröst, sex, sprit och knark, något som man tror borde passa American Pie (1999)-generationen.

Hot Tub Time Machine handlar om ett gäng medelålders män som bestämmer sig för att åka tillbaka till den skidort de jämt besökte som unga, efter att en av dem överlevt ett antaget självmordsförsök. Med följer även systersonen till en av dem och han känner givetvis genast att han inte passar in i denna hop av vuxna män, som i sitt möte plötsligt transformeras till pubertala skojare. Till sin förfäran upptäcker de att skidorten som brukade vara så populär numera är nästan helt död. De bestämmer sig dock ändå för att ta in på samma gamla hotell, i samma gamla rum och ta ett dopp i den hot tub som finns anslutet till rummet. På grund av överdrivet intag alkohol, förvandlas en virrig kväll med brudar och en stor björn till en fruktansvärd morgon. De går ur poolen och ska ut och åka skidor. Plötsligt märker de att allt ser annorlunda ut. Såväl människor som miljö känns aningen daterade, tills de inser att de är tillbaka i 1980-talet. Deras hot tub är en tidsmaskin.

Som ni märker finns det ju ingen verklighetsanknytning, men här finner regissören Steve Pink och manusförfattarna tillräckligt med spelrum för att proppa in så mycket tuttar, snusk och öl som möjligt. Det blir ju en skrattfest för tonåringar och vuxna med de pubertala tankegångarna vid liv, men jag insåg ganska snabbt att det var ett dumt filmval tillsammans med mina föräldrar. Filmen var dock stundtals väldigt rolig och Rob Corddrys groteska karaktär Lou skapar flera skratt, även om många är i rent äckel.

Hot Tub Time Machine är en festlig film som innehåller det mesta för en ganska IQ-befriad filmkväll. Med Chevy Chase i en liten roll blir allt dessutom ännu bättre. Omslaget talar ju för produkten i detta fall, detta är inget mästerverk, men för den som inte är kräsmagad och för den som tillåter sig själv att vara lite sådär barnsligt omogen ibland, blir ändå Hot Tub Time Machine en väldigt rolig film, sådär på fredagskvällen. 3/5

Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008)

Originaltitel: Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay
USA/Färg/107 min

Regisserad av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Skriven av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Medverkande: John Cho, Kal Penn, Rob Corddry, Jack Conley, Roger Bart, Neil Patrick Harris m.fl.

OKEJ, ÄNNU EN STONER-FILM här på Movie Burger och jag älskar det! Uppföljaren till sanslösa Harold & Kumar Go to White Castle (2004), Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008) (livlig fantasi när det kommer till titlar), är faktiskt ännu mer sanslös. Varför och för vilka människor, är dock en helt annan femma.

Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay har en kvalitet jag uppskattar i en film: när filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Jag vet att nämnt detta i ett flertal recensioner redan, men faktum är att när man nyss kämpat sig igenom en hel del vecka av jobb eller skola, så finns det nästan inget skönare än att se en riktigt rolig film. Detta gör ju givetvis att man "går miste" om tyngre filmer som Pansarkryssaren Potemkin (1925), men detta gör helt enkelt Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay till lite av en typisk fredagsfilm; då är man trött och vill slappna av, på lördagen har man vilat och är redo för tyngre mästerverk. Detta beror dock helt på sin egen sinnesstämning, givetvis.

Nog om min fredagsfilmsanalys. Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay tar vid precis där ettan tog slut. Harold och Kumar ska åka till Amsterdam och röka på, innan Kumar får den lysande idén att röka på på flygplanet. Folk misstar honom för terrorist och hans bong misstas för en bomb. De båda åker in på Guantanamo, där de flyr och där börjar filmen, en minst sagt galen resa, med många möten med mystiska figurer och udda scenarier.

Även om jag känner att Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay går över gränsen många gånger (något som jag antar förstör intrycket av filmen för en del som ser den), går det inte att bortse från att den faktiskt är mycket roligare än första. Manusskribenterna från första filmen har här fått regirollerna och har således antagligen gjort filmen och dess karaktärer precis som de själva vill. Det blir en väldigt snuskig, stundtals blodig och pårökt tripp, men det blir väldigt kul.

Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay är en lysande fredagsrulle, som helt enkelt är väldigt kul. Neil Patrick Harris bjuder på sig själv, det är massa snygga tjejer, väldiga dumheter, Kal Penn ser fortfarande lite svullen ut och är stundtals överdrivet "skön" och det blir Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay, som jag faktiskt (utan dess cineastiska värde) kan kalla en riktigt lyckad komedi. Njut! 3/5

127 timmar (2010)

Originaltitel: 127 Hours
Storbritannien och USA/Färg/94 min

Regisserad av Danny Boyle
Skriven av Danny Boyle, Simon Beaufoy och Aron Ralston
Medverkande: James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott, Koleman Stinger, Treat Williams m.fl.

MINA ERFARENHETER av Danny Boyle har faktiskt nästan uteslutande varit bra. Jag uppskattade både The Beach (2000) och 28 dagar senare (2002). Jag har däremot inte sett Trainspotting (1996) (som dock fått lysande kritik) och Millions (2004) (som faktiskt ser rätt kass ut, av omslaget att döma), men vad man nog kan komma fram till, är i alla fall att Boyle är en fördelaktig regissör. Han kanske gjort någon blunder, men att snubben kan råder ingen tvekan om.

127 timmar (2010) är hans senaste film och besitter just en kvalitet jag älskar i film: en enkel, men väldigt spännande, handling. Att fånga starka känslor och ögonblick i en simplifierad handling, är inte bara mer lättsmält för tittaren, men det lämnar även mer rum åt att faktiskt njuta av själva spänningen, utan att fastna någonstans på vägen, i en vändning eller händelse man inte direkt fattade. 127 timmar är baserad på den verkliga händelsen om Aron Ralston, en bergsklättrare och våghals, som ramlade nerför en spricka och klämde fast armen i en nedfallande stenbumling. Filmen följer de 127 timmar nere i sprickan, med Ralstons knappa mängd vatten, hans videokamera och hans utrustning.

James Franco gör ett fängslande och väldigt skönt porträtt av denne äventyrslystne människa. Med lättsam, smågalen attityd, ser vi honom småflörta med tjejer i bergmassiven och bada i vattenansamlingar i sprickor, innan han springer iväg på egen hand och hamnar i filmens huvuddel. Det visuella i filmen är väldigt givande och med orangefärgade nyanser, blir 127 timmar även en visuellt unik upplevelse.

Som ett slags gensvar på Filip Åkermans tes om att verkligheten minsann inte behöver överträffa dikten (något han skrev i recensionen till Leoparden (1963)), måste jag ändå på ett sätt sätta emot. Grejen är den att verkligheten, i all sin enkelhet, faktiskt kan träffa väldigt rätt. Nu är det kanske inte något som du själv inte håller med om, men att verkligheten faktiskt stundtals, om inte oftast, faktiskt överträffar dikten, det är något jag håller med om. I all sin enkelhet, kan något från verkligheten ge en helt ny dimension till en film, som kanske inte riktigt går att finna i verk som inte alls har anknytning till verkligheten. Jag använder mig exempelvis av Into the Wild (2007) som ett exempel.

Avslutningsvis kan nämnas att 127 timmar är en mycket fängslande film, som med verkligheten på sin sida kanske lyckas fånga ännu mer spänning i atmosfären. De vackra miljöerna och James Franco gör här en film som på ett väldigt enkelt sätt river upp en hel del känslor, inom såväl filmens Ralston, som hos oss hemma i TV-soffan. 127 timmar är, inte helt förvånande, en mycket bra film, som definitivt förtjänar att ses. Man kan definitivt säga att Boyle har gjort det igen. 4/5

Harold & Kumar Go to White Castle (2004)

Originaltitel: Harold & Kumar Go to White Castle
Kanada, Tyskland och USA/Färg/88 min

Regisserad av Danny Leiner
Skriven av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Medverkande: John Cho, Ethan Embry, Robert Tinkler, Fred Willard, Kal Penn, Steve Braun m.fl.

MOVIE BURGER TAR SIG AN ännu en "skön rulle." Kanske borde ta och göra en lista över de skönaste filmerna någonsin, men det får vi väl se. Vad vi då har att bita i här, är Harold & Kumar Go to White Castle (2004), en riktig stoner-rulle. Polarna Harold och Kumar röker på framför TV:n och får för sig att det bara finns en grej de måste göra med sina liv just då, nämligen att åka till White Castle och äta hamburgare. I sann stoner-filmsanda, bärs filmen ej upp av utvecklad handling, utan av diverse udda karaktärer, braj och en och annan tutte. Är då Harold & Kumar Go to White Castle bra? Ja.

Filmen passar mycket, mycket, mycket bra som en film en lugn kväll med polarna och bjuder faktiskt på ett flertal skratt. Även om självaste Harold och Kumar kanske inte är de allra mest färgstarka karaktärer filmvärlden skådat, blir man väldigt underhållen av hur de stöter på den ena märkliga personen efter den andra. Filmen är dock, i många olika aspekter, en riktig blajfilm, vilket gör att man kanske har svårt att verkligen sätta fingret på filmens direkta kvaliteter, mer än att den faktiskt fyller sitt syfte: att vara grymt, grymt skön.

Det är väldigt löjligt och stundtals smaklöst. En nackdel är även att Kal Penn ibland blir lite tröttsam, som sin "oj, så sköna" snubbe. Annars är filmen faktiskt väldigt rogivande och innehåller en hel del citat även den allra mest sofistikerade inte kan låta bli att åtminstone fnissa åt. Det är liksom en av de där filmerna vi människor behöver: en film som bara får oss skratta, utan att egentligen någonsin lyfta fram något särskilt allvar. Jag avslutar med att försvara filmen och säga att vi nog finner tillräckligt med allvar i vår egen vardag. Njut av filmen. 3/5

Porco Rosso (1992)

Originaltitel: Kurenai no buta
Japan/Färg/94 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki
Medverkande: Shûichirô Moriyama, Tokiko Katô, Sanshi Katsura, Greg Ellis, Tsunehiko Kamijô, Akemi Okamura m.fl.

I JULKLAPP fick jag en box, en box med filmer av Hayao Miyazaki. Ni som inte vet vem det är så kan jag säga att han är Japans svar på Walt Disney. Han är en av de få animatörerna som nu för tiden har någon fantasi, till skillnad från tecknade filmer som till exempel Björnbröder (2003) eller Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr (2001) så skapar han en helt ny värld med flera olika varelser. Han lägger aldrig av att häpna tittaren med nya saker. Låt oss ta en av mina favoriter från Hayao, filmen kallas Spirited Away (2001), och handlade om en flicka som blev tvungen att jobba på ett spa för spöken och andar. Jag menar, antingen går Hayao Miyazaki på droger eller så har han bara en riktigt bra fantasi. Tillbaka till Porco Rosso (1992) och varför den är värd att se.

Den kommer dra in dig i en ny värld där det inte anses speciellt udda att en gris kan vara en pilot och där en kvinna kan förälska sig en gris utan att bli gripen. Ni fattar vad jag menar, det är en ganska udda värld. Animationerna är bra men kan inte klå Hayaos senare filmer. Och det är förståeligt, det är en ganska gammal film av honom. Men den håller en ändå tämligt intresserad filmen genom. Filmen är om en veteranpilot som fått en förbannelse över sig så han förvandlats till en gris (men bara för att han har gjort det betyder det inte att han tänker sluta kriga uppe i luften) och för att göra saker och ting jobbigare för Porco Rosso så blir han utmanad av en luftpirat i en tävling. Porco Rosso, som inget annat vill än att ta semester, blir tvungen att vinna tävlingen så han äntligen kan få lite lugn och ro för sig själv.

Imponerande var den, det kan jag säga er. Men var den verkligen den bästa filmen av Hayao Miyazaki? Nej. Den var bra, helt klart. Den sticker ut från flesta animerade filmer, självklart, men den kommer inte komma upp på hans topp tre lista om vi säger så. Kanske topp tio men inte topp tre. Varför? Jo, för er som sett vad Hayao Miyazaki kan skapa med animation förstår nog att han kan helt klart kan få oss att häpna mer än vad den här filmen gjorde. Han kan skapa mer uttänkta karaktärer och även skapa en mycket vackrare bild av den världen vi lever i. Visst, det var vackert ritat och sådant men den klådde inte de filmerna han skapat efter denna rulle. Och det är svårt eftersom han och Studio Gibli utvecklas för varje år verkar det som.

Det är ju inte en historia du hört förut, det är en sak som är säker. Men det är inte heller en film du sett förut, den är nyskapande och kreativ från början till slut. Den håller sig till ribban den satt i början, tyvärr så är denna ribba lite längre ner än vad hans senare film Spirited Away är. Den här må kanske vara bra men kommer aldrig klå Spirited Away eftersom denna helt enkelt inte är lika engagerande som denna film. Den är bra men den kommer aldrig klå det mästerverket. Kanske är det mitt som fått för mig att Hayao Miyazaki kommer kunna göra en bättre film än Spirited Away. Jag vet inte och för att vara ärlig så är det inte så viktigt, det viktiga är att jag ska ge en ganska bra recension av denna film. Tro mig, jag försöker. Som slut på denna recension vill jag bara ha detta klart för er alla. Denna film är bra, vacker animation, lustiga dialoger och imponerande filmusik, men den är inte den bästa rullen av Miyazaki. Och för att jämföra den här filmen med andra animatörer så är den här helt klart riktigt bra men om du jämför denna film med Hayao Miyazaki själv. Då tror jag nog att den inte kommer högst upp. 3/5

Agent 007... med rätt att döda (1962)

Originaltitel: Dr. No
Storbritannien/Färg/110 min

Regisserad av Terence Young
Skriven av Richard Maibaum, Johanna Harwood, Berkely Mather, Ian Fleming och Terence Young
Medverkande: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson m.fl.

DET FINNS EN DEL FILMER, som får namnattributet "klassiker", trots att de inte riktigt uppfyller den höga kvaliteten man annars kanske förknippar med just klassiker. Man antar att filmer blivit klassiker just för dess höga kvalitet. Agent 007... med rätt att döda (1962) är ett bra exempel på ovanstående typ av klassiker. Detta var filmen som startade den uppsjö av James Bond-filmer vi fröjdats över och plågats av genom tiderna. Är den första i denna populära filmserie då den bästa? Nej.

Med stil och en gnutta kitsch, överlever just James Bond-filmer. Bonds förträffliga charm och genomträngande tuffhet, har fascinerat och analyserats av ett flertal. De snygga tjejerna och de överdrivet onda skurkarna, tillsammans med en allmänt stilren "design" och rafflande spänning, gör givetvis James Bond-filmer till något som man gärna uppskattar, även om det bitvis kan vara för att man ska göra det. James Bond-filmer har dock fascinerat genom alla dessa år och har på flera håll förbättrats, främst tekniskt, även om de äldre kanske kan anses som de bästa. Dock ska man påpeka att Agent 007... med rätt att döda, den första, inte är den bästa.

Sean Connery är felfri i rollen som Bond och kan nog, tillsammans med möjligtvis Roger Moore, vara den bästa Bond. Hans mörka röst, kantiga drag och klanderfria coolhet slätar av eventuella gupp i handlingen. Dock överlever inte en film enbart på en tuff huvudkaraktär. Med diverse pistoler och hastiga dödanden av skurkar, kommer vi närmare och närmare självaste bossen; något som givetvis slutar i ett rafflande klimax, i sann actiondramaturgi. Dock är handlingen inte särskilt intressant. Actionscenerna är inte särskilt rafflande och vad filmen istället överlever på, är möjligtvis miljön och relationen mellan Bond och Bond-bruden Honey Ryder (Andress). Annars finns ingen särskild drivkraft, förutom eventuell fin stil och vad som idag bara kan ses som lite klyschiga, kitschiga drag, men ändå ganska rogivande.

Som första filmen i en lång och delvis lysande filmserie, är det väl i mångt och mycket en okej film, med tanke på vad komma skall. Vi får känsla av agenten, bruden och superskurken och den mall som kommit att prägla Bond-filmerna får här visas upp för första gången. Med tanke på hur rafflande det senare kommer bli i kommande filmerna, är Agent 007... med rätt att döda ändå ett måste, för att se vart allt började och hur Bond-filmen egentligen ska se ut. Att Daniel Craig är en bra Bond ska vi inte sticka under stol med, men här sätter Connery arketypen för James Bond. Det är martinin, bruden, pistolerna, skurkar och de fina miljöerna, tillsammans med den dånande orkestermusiken, som här visar hur det ska se ut. Det är inte den bästa Bond-filmen, frågan är om filmen faktiskt ens är särskilt bra, men det tål att sägas att Agent 007... med rätt att döda ändå är en viktig bit film och definitivt en viktig bit filmhistoria. 2½/5

Palindromes (2004)

Originaltitel: Palindromes
USA/Färg/100 min

Regisserad av Todd Solondz
Skriven av Todd Solondz
Medverkande: Matthew Faber, Angela Pietropinto, Bill Buell, Emani Sledge, Ellen Barkin, Valerie Shusterov m.fl.

SOLONDZ GÅR I SAMMA FOTSPÅR som sin andra långfilm Welcome to the Dollhouse (1995) och gör här en berättelse, som börjar med begravningen av Dawn Wiener, huvudkaraktären i ovannämnda film. Dawn har tagit livet av sig och vänner och bekanta har samlats, för att ta ett sista farväl. Därefter får vi följa Aviva, en tjej som absolut inte vill bli som Dawn, som rymmer hemifrån efter en fatal olycka som gör att hon inte kan föda barn. Aviva vill inget annat än att få barn och filmens teman blir därför (till skillnad från Solondzs övriga filmer, som nästan drunknar i absurditeter, tragedi och död) liv och vägen tillbaka från svåra tider. Det är ofrånkomligt att en och annan obscenitet förekommer, men med Palindromes (2004) gör Solondz faktiskt en ganska upplyftande film, även om vardagsmorbiditeten ligger och grubblar under ytan.

Aviva spelas (i likhet med I'm Not There. (2007)) av ett flertal olika karaktärer och hennes odyssé delas in i ett flertal olika berättelser, där delen Mama Sunshine nog är en personlig favorit. Vi erbjuds lysande skådespelarinsatser av hela familjen Sunshine, såsom Sharon Wilkins i rollen som Aviva. Värmen, glädjen och det överhängande temat om försoning och medmänsklighet, är en given tankeställare i den oroliga världen Solondz målar upp. För övrigt bjuder Matthew Farber (som spelade samma karaktär i just Welcome to the Doll House) på en mycket bra prestation, något som i min mening borde ha gett honom mer berömmelse. Farbers annorlunda utseende, tillsammans med den ärlighet hans karaktär visar upp, som bror till den avlidna Dawn, ger ett väldigt autentiskt och rätt igenom äkta och gripande intryck.

Palindromes är en betydligt lättare Solondz-film, men är givetvis ganska grov på sina ställen. Dessutom tenderar filmen att bli ganska svajig och rörig emellanåt, vilket kan ha att göra med att filmen egentligen är uppbyggd av flera små kortfilmer. Att Aviva mer och mer börjar liknas vid den förskräckliga (men ack, så tragiska) Dawn, gör givetvis att vi stundtals kan börja känna mer för våra sidokaraktärer, än just Aviva. Detta beror dock helt på hur långt in i berättelsen man är och vem som spelar Aviva. Med ett flertal skådespelerskor har Solondz däremot gjort en väldigt allsidig film, där många kan plocka ut sina egna godbitar.

Palindromes är en väldigt unik film, som vill säga något, kanske flera saker. Det tål dock att tänkas på. Samtidigt som Solondz visar hur de kärleksfulla, kristna Sunshines är, visar han oss alltid baksidan med det lyckliga levernet. Inget är riktigt fläckfritt rätt igenom och kanske är det vår verklighet, eller i alla fall en tolkning av vår verklighet, som Solondz vill visa. Jakten på en rätt, någon äkta, kanske är väldigt svår, den kanske är omöjlig, och man hittar alltid nya tankegångar i Solondzs scenarier. Vare sig Palindromes någonsin kommer ha ett budskap du ens skulle tänka dig att ta lärdom av och behålla, eller om Solondz här mest visar upp en historia med trasiga karaktärer, för att roa och kanske chockera, så kommer du definitivt att plocka med dig någonting från Palindromes, för en sådan film är det. Vad som egentligen menas, det är helt upp till dig själv, i en film som Palindromes. 3/5

Team america - världspolisen slår till igen (2004)

Originaltitel: Team America: World Police
TYSKLAND OCH USA/Färg/98 min

Regisserad av Trey Parker
Skriven av Trey Parker, Matt Stone och Pam Brady
Medverkande: Trey Parker, Matt Stone, Kristen Miller, Masasa Moyo, Daran Norris, Phil Hendrie m.fl.

TROTS DE GROVA SKÄMTEN i South Park (1997), är Matt Stone och Trey Parker oerhört älskade och pionjärer på sitt alldeles egna vis. Det är dåligt gjort och det skojas om allt (och då menar jag allt), men ändå finns det, på något bisarrt vis, ändå en sensmoral i South Park, som aldrig upphör att greppa tag i en.

Med Team america - världspolisen slår till igen (2004) har de kanske inte lagt ner allra mest arbete på den typen av sensmoral, även om den till viss del känns av. Istället känner man dock igen sig i samma humor och hur det är gjort. Som de själva berättat, gick de ännu ett steg tillbaka i historien. Medan South Park var häpnadsväckande dåligt gjort när det kom 1997, så har man här använt sig av, förr så populära, marionettdockor. Även om konceptet är gammalt, får vi en moderniserad, mer välgjord variant av marionetter. George Clooney, Matt Damon och Alec Baldwin (bland andra) figurerar som dockor och vi erbjuds, rent utsagt, remarkabla miljöer, allt i miniatyrformat.

Filmen handlar om ett anti-terroriststyrka, Team America, som är där, för att, i princip, rädda världen. En i organisationen dör och de väljer att rekrytera en berömd Broadway-skådis. Vi erbjuds överdrivet våld, kärlek, kändisar och docksex (ja, faktiskt), då Team America ska strida mot terrorismen i världen. Även om filmen dränks i absurda sexskämt och andra oanständigheter, kan man dock känna en underliggande satir och det är inte svårt att se likheten mellan Team America och den enorma skada de vållar när de "räddar" världen och de styrkor som faktiskt for till såväl Irak, som Afghanistan. Det blir dock aldrig överdrivet allvarligt eller svulstigt, utan hålls alltid på samma skruvade nivå som skaparnas South Park.

Eftersom just filmen är ganska oanständig och barnslig av sig, förlorar den också på det. Det finns ju faktiskt en gräns för när det inte är kul längre och på så sätt funkar South Park många mil bättre, än Team america - världspolisen slår till igen. Vidare mästerlig är den inte och framför detta, skulle jag mycket hellre vilja plöja igenom de allra bästa avsnitten, i South Park. Här har Stone och Parker dock lyckats göra en ganska underhållande rulle (inte minst för att allt är med dockor!). Det är tydligt att det är sån här typ av film och humor Stone och Parker älskar och vill syssla med och jag tänker katten heller stoppa dem. 2½/5

Läs den kortare versionen här.