Originaltitel: Eleganten från vidderna - filmen om Eddie MeduzaSverige/Färg/74 min
Regisserad av Andreas Brink
"NÄR NI SITTER OCH ROAR ER åt nu och tycker det är fränt och kul och roligt, det är egentligen ett uttryck av ett barns ren, skära ångest." brukade Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette, säga det, när han beskrev den försvarsteknik han använde, när mobbarna plågade honom i skolan: att dra plumpa skämt.
Eleganten från vidderna - filmen om Eddie Meduza (2010) är dokumentären om Eddie Meduzas liv. I början kan man lätt totalt strunta i en dokumentär som denna och avfärda den som glorifiering av medelmåtta. "Musiker" som Onkel Kånkel and his kånkelbär och Björn Rosenström är knappast något som faller mig i smaken och det ska krävas ganska mycket, för att jag på riktigt ska börja intressera mig för vart musiken egentligen kommer ifrån. Däremot kan jag säga att jag är glad över att en Om jag ska vara ärlig, kan jag faktiskt säga att den äntligen kommit. Varför skulle då dokumentären om en av Sveriges mest onödigt provokativa artister, pionjären inom könsrocken och konungen av Sveriges raggar- och fulkultur, vara något jag faktiskt skulle längta till att få se?
Eddie Meduza är knappast förknippad med Sveriges finaste kultur och kommer aldrig nämnas i samma svängar som Carl Michael Bellman och Cornelis Vreeswijk. Dock tål att nämnas att han faktiskt bar en stor likhet med de Sveriges största. Inte nog med att han inte väjde för att sjunga om alkoholen och provocera, utan för att han faktiskt besatt en stor musikalisk talang. Meduza kunde spela allt från gitarr och piano, till dragspel och saxofon och kunde lätt lyssna på ett solo från en annan låt och ta ut den på gitarr. Han beskrivs även ofta som en man som kunde sätta sig ner och skriva en komplett låt precis på stället, inom loppet av några minuter. Att låtarna fick namn som Det kliar på kuken och Ge mig rövhål och handlade om att han ville ha en tjej med stora bröst eller om att stå och peta näsan var egentligen bara en slump.
Som jag nämnde, är det på ett vis tur att den här filmen kommer ut. Det är inte egentligen för att jag är ett enormt fan av Meduza och jag finner egentligen inte hans osmakliga, sjuka humor kul, men det är för att de sätter ljus på en av Sveriges kanske mest smutskastade och medvetet "overkliga" artist. Det är nämligen i separationen mellan alter egot Eddie Meduza och den verkliga Errol Norstedt, som dokumentären blir sevärd. Med hjälp av diverse sketcher och videoklipp från hemmet, till intervjuer och gamla utklipp från tidningar och annat, lyckas man påtagligt fånga Meduzas liv, förhållanden och framgång, från dess allra högsta topp, tills dess djupaste dal. Vi lär oss om hur mobbad Norstedt blev under de ständiga flyttningarna och byten av skola och varför denna Elvis-älskare egentligen, mer eller mindre, blev tvungen att göra den råa och skämtsamma musik han blev känd för. Ständigt försökte han visa sin mer allvarliga sida, den sida många av hans vänner kanske kände igen honom allra mest vid, men som aldrig riktigt fick chansen att nå ut. Vi får reda på hur pappa Errol var, hans hjärtknipande telefonsamtal till den dotter han övergivit i alla år och minnena hans son hade av att spela in de sketcher Meduza sysslade med.
Dokumentären har sina brister. Jag hade velat veta mer om hur Norstedts barndom var. Som en vän till honom nämnde, så var Norstedt egentligen en väldigt trevlig och smart människa, men som antagligen blev som han blev på grund av sin virriga barndom. Det är anekdoterna om den misshandlande styvfadern, mamman med alkoholproblemen och känslan av ensamhet i barndomen jag ville åt i Errol. Jag vill inte vältra mig i misären, utan snarare få reda på vad det var som gjorde att Errol Norstedt kom att stå på scenen full och sjunga om erektion, när han istället kunde bli den Little Gerhard han drömde om som barn. Norstedt var tydligt en man som satt inne med en väldans massa känslor, som rörde allt från självdestruktivitet till glädjen över att få folk att skratta, och jag hade på ett sätt velat se ett närmare porträtt av Errol Norstedt. Det skulle bli svårt, men det hade kunnat gå.
Liksom många självdestruktiva själar (Arthur Rimbaud, Jim Morrison, Nick Drake, med mera), är det alltid svårt att sätta fingret på personen. Överhuvudtaget är det svårt att sätta fingret på någon, eftersom en människa är så mycket mer än en mening. På just samma sätt är Errol Norstedt så mycket mer än E. Hitler och Dunder å snus. Det är just därför jag hade velat se ännu mer av personen Errol, vem han var och vart han kom från, innan det blev Meduza, innan det blev Nowles, innan det ens blev den endimensionella karaktär vi lärt känna i pressarna idag. I det virrvarr när det begav sig, skulle nog detta blivit lättare sagt än gjort. Errol Norstedt är trots allt mannen som beskrevs som han som hade 10 olika personer i sig, minst. Vad jag däremot vet, är att jag skulle velat se mer av den Errol som talade så varmt om att musik inte handlar om att bli känd; att det inte är det man ska vara ute efter. Att bara kunna behärska att spela ett instrument, sade han, är just det som är det fantastiska. 3/5
