Drive (2011)

Originaltitel: Drive
USA/Färg/100 min

Regisserad av Nicolas Winding Refn
Skriven av Hossein Amini och James Sallis
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks m.fl.

EFTER ATT HA SETT HALF NELSON var jag smått såld på Ryan Gosling. Killen kunde skådespela och då allra främst den där hämningslöst övertuffa antihjälten, utan att egentligen göra väldigt mycket. Dock krävs ju vanligtvis mycket mer än så för att man ska kunna (i alla fall i mina ögon) ses som en bra skådespelare, men med en viss charm lyckas Gosling ändå hålla sin tuffhet på en väldigt högkvalitativ nivå, om vi tänker i banorna Steve McQueen.

I Drive får Gosling visa ännu mer av denna sida hos sig själv. I Half Nelson hade vi ändå en karaktär som kunde skoja till det och bjuda på sig själv, något som inte direkt är fallet med Goslings namnlösa karaktär i Drive. Drive handlar kort och gott om en stuntman i Hollywood som blir inblandad i ett rån som går helt fel, vilket får ödesdigra konsekvenser på honom och människor runt omkring honom. Handlingen är ganska tunn trots att den är baserad på en bok, men i en actionberättelse som denna är det givetvis inte handlingen i sig som är viktig, utan snarare händelseförloppet, de hinder som dyker upp på vägen mot målet. Berättelsen i Drive är bitvis väldigt spännande; jag blir som allra mest imponerad under de scenerna då spänningen egentligen inte består av så mycket mer än en person som jagar en annan. Det är väldigt nedbruten och enkelt uppbyggd action, men det är också den bästa; den typen av action jag minns från Steven Spielbergs Duellen och som jag trodde dog ut nånstans vid slutet av 1970-talet.

Det felfria actionmanuset och Ryan Gosling är dock inte enda anledningen till varför Drive, i all sin enkelhet, ändå blir en lysande film. Regin är genomgående lysande. Dansken Nicolas Winding Refn är ansvarig för regin och är för mig ett okänt namn, som antagligen är mest känd för sina Pusher-filmer och Valhalla Rising. Winding Refn använder sig av väldigt fina bildutsnitt och en estetik som gör Drive till en väldigt vacker film; utan dess bildspråk tror jag inte filmen skulle driva på såsom den gör. Winding Refn bevisar här återigen att det inte alltid handlar om manus, vad man berättar (som många ofta vill syfta på), utan snarare hur du berättar det. Winding Refn berättar ett redan väldigt bra manus väldigt, väldigt bra.

Dock kan även jag känna att konceptet är lite utdött. Den hade sina glansdagar under just 1970-talet och dog väl ut av en anledning. Dock finns det en hel del fräscha tilltag i filmen som gör att det ändå inte känns alltför daterat (även om man känner ett ihärdigt referensflöde i filmens allmänt B-filmsaktiga stil) och man kan inte låta bli att älska att filmen är lite utformad som ett Grand Theft Auto-spel. Med fint soundtrack som ligger och puttrar i bakgrunden håller filmen ett tempo hela tiden som är essentiellt i en actionfilm som denna; det gäller att flera faktorer klaffar för att filmen inte ska kännas som att den går på tomgång eller drunknar i explosioner.

Det finns dock en sak som bekymrar mig lite med filmen. I början fick jag ett väldigt fint intryck av en film som verkligen fann grundkomponenterna för en bra actionhistoria. Alltjämt som filmen rullar på, kan jag dock se den här genuint välgjorda filmen drunkna i lite enkla sätt att tillföra chock eller spänning. Drive använder sig av en del ganska onödigt våldsamma scener och för avtrubbade lilla jag lämnar det inga direkt spår i själen, men däremot i själva filmen. De kändes smått omotiverade och hade inte behövts, eftersom Winding Refn väcker nog med spänning i sitt berättande. I vissa scener funkar allt gore, men i vissa känns det som sagt överflödigt.

Drive är, som jag tidigare nämnde, en genuint bra actionfilm. Även om jag inte skulle vilja kalla det ett mästerverk, finns det väldigt mycket bra med den här filmen som definitivt gör detta till en film jag skulle rekommendera till de flesta. Det är den typ av thriller som ger ekon av just den bästa typen av thriller; stråken av bröderna Coen och ond, bråd död bubblar mellan bensingaser och blodstänk, men där själva drivkraften aldrig blir just blod, svett och vapen - essensen ligger i jakten, rädslan för att dö och viljan att leva - med vetskapen om att i rummet bredvid finns en man med hagelgevär och han är ute efter just dig. 4/5

Chinatown (1974)

Originaltitel: Chinatown
USA/Färg/130 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Towne & Roman Polanski
Medverkande: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling m.fl.

KLAGANDE TRUMPETER, MYSTIK OCH FRANK SINATRA-KLÄDER är det som präglar denna gammalmodiga film, som bara kan ses som en hyllning till film noir. Med Chinatown bidrar dock även Roman Polanski med en hel del skillnader i genren, något vi sällan ser i dåtidens barska, mörka och evigt tuffa karaktärer.

Chinatown handlar om privatdeckaren J.J. Gittes (givetvis utsökt spelad av Nicholson), som ursprungligen ska undersöka ett fall om otrohet, som senare visar sig ha en alltmer ondskefull och makaber grund. Polanski och Robert Towne har här, med ett oerhört träffsäkert manus (manuset var ursprungligen hela 300 sidor), lyckats frambringa ett praktexemplar på bra manusförfattarskap. Spänningen ligger alltid i, trots att filmen går i över två timmar, och anknyter till såpass "tråkiga" saker som vattenverk, fast med sådan spänning och nyfikenhet du aldrig trodde du skulle känna för just vattenverk.

Den här typen av film älskar jag och jag vet att många med mig älskar film noir och 1930-talets gangsterstuk. När det i nuläget råder sådan oerhörd brist på denna typ av film, är det ett rent nöje att sätta på Chinatown. Det är allt det där du älskade med den typen av filmen och lite till. Dessutom kommer Polanski med en hel del vändningar i filmen, som du absolut inte kan ha förväntat dig om du inte besitter en deckarhjärna av guld. Att Polanski själv dyker upp i filmen och låter vår hjälte gå med bandage på näsan för nästan hela resten av filmen, sånt är ju bara väldigt kul.

Jag skulle däremot inte sätta ett högt betyg på en film som enbart ter sig vara spännande. Spänning är en dygd; det är nästan obligatoriskt att tittaren åtminstone måste intressera sig för vad som komma skall i nästa scen. Detta klarar givetvis Chinatown felfritt, men tilläggsvis är Chinatown något definitivt djupare än så. Efter nästan två timmar av Polanskis otvivelaktiga spänning, vänder Polanski på hela scenariot och det förefaller ganska tydligt att tanken då inte bara var att skapa spänning. Slutet, som härrör från Polanskis egna dunkla minnen från mordet på hans fru Sharon Tate 1969, ger en oerhörd kontrast i Chinatown, vars titel och teman vidrör allt från total spänning, otur och känslan av att vara ute på djupt vatten i något man inte helt förstår.

Chinatown kom att bli den sista filmen Polanski gjorde i USA. Därefter tog rabaldren om det sexuella utnyttjande Polanski gjorde sig ansvarig för verkligen fart. Chinatown är dock en lysande film och kunde inte göra sig bättre i Los Angeles. I en stad där drömmar, stjärnor, tragedi och märkligheter går hand i hand, sätter filmens fina foto tillsammans med musiken, skådespelarna och framför allt regin en slags hypnotiserande, skräckinjagande och väldigt spännande bild av deckarhistoria; en typ av deckarhistoria ingen gjort innan och som ingen kommer göra efter just Chinatown. 5/5

I Always Wanted to Be a Gangster (2007)

Originaltitel: J'ai toujours rêvé d'être un gangster
Frankrike/Svart-vit/113 min

Regisserad av Samuel Benchetrit
Skriven av Samuel Benchetrit
Medverkande: Anna Mouglalis, Edouard Baer, Jean Rochefort, Laurent Terzieff, Jean-Pierre Kalfon, Venantino Venantini m.fl.

EN MISSLYCKAD KRIMINELL UTAN VAPEN, två skämt till kidnappare, två låtskrivares dispyter om kärlek och musik och fem pensionärers längtan efter det som en gång var. Dessa är de fyra scenarier som vi får följa i den något svarta komedin I Always Wanted to Be a Gangster.

Efter att ha glimtat de första sekunderna av filmen drar jag genast paralleller till de typiska stildrag som brukar genomsyra exempelvis en Tarantino-film. Vi ser till en början en man med läderjacka som kliver in i ett kafé i utkanten av staden. Samma person stoppar handen innanför jackfickan och är till synes beväpnad. Han försöker få personalens uppmärksamhet, men förgäves. Medveten om sitt nederlag passar han på att gå på toaletten för att återkomma. När han sedan gör det bekantar han sig med servitrisen. Det framkommer att de har mer gemensamt än vad man först trodde, att hon också misslyckat med att genomföra sitt brott. Kan detta vara början på en långvarig vänskap?

Detta är första vinjetten av fyra i denna komedi. Hela filmen är filmad i svartvitt och många utvalda stildrag tyder på att det är just en homage till noir-filmerna från 40-talet. Den tydligaste faktorn som står ut bland de tydligaste av 40-talsklichéer är humorn! Filmens tema är misslyckande. Av alla de olika historierna vi får följa, är protagonisternas strävan efter något specifikt det som gör vissa scener så komiska. Ännu roligare blir det eftersom att vid åsynen av de olika karaktärerna tänker man att det faktiskt är en typ som skulle kunna vara kapabel för att råna ett kafé eller kidnappa ett rikemansbarn.

Det är svårt att klassificera I Always Wanted to Be a Gangster som en svart komedi. Filmen behandlar svåra ämnen och förutom misslyckande är döden något som vanligtvis spelar sin väsentliga roll. Samtidigt måste jag avskriva stämpeln svart komedi då humorn just anspelar på värme (fast på rollernas bekostnad) och den får i alla fall mig att skratta. Förutom humor med god timing är fotot, för att inte tala om regin, något som gör filmen till det lilla guldkorn som det faktiskt är. Synd och skam är det att I Always Wanted to Be a Gangster inte fått den uppmärksamhet den förtjänar! 4/5

Kids (1995)

Originaltitel: Kids
USA/Färg/91 min

Regisserad av Larry Clark
Skriven av Larry Clark, Harmony Korine och Jim Lewis
Medverkande: Leo Fitzpatrick, Sarah Henderson, Justin Pierce, Joseph Chan, Johnathan Staci Kim, Adriane Brown m.fl.

LARRY CLARK OCH HARMONY KORINE har blivit kända för sina grovkorniga och explicita filmer, där det främsta motivet ofta är brydda ungdomar. Ken Park (2002) väckte kontrovers för sina sexscener och Gummo (1997) för att vara en allmänt mobbad film. Kids är ett samarbete mellan de två och är faktiskt, ganska förvånande, ändå inte så frånstötande som dess rykte har utgett den för att vara.

Kids handlar om ett gäng ungdomar i New York. De fördriver tiden med sex, alkohol och droger. Många av killarna skejtar medan tjejerna sitter i klungor och diskuterar. Telly, en av grabbarna, roar sig dag ut och dag in med att försöka hamna i säng med oskulder. Han väjer inte för att med grovt språk beskriva hur han "tog tjejen" den tidigare kvällen, något som hans kamrater tycker är väldigt häftigt. I ett moln av hasch och ett surr från billiga skejtvideor, följer vi parallellt en grupp tjejer. Tjejerna, däribland Ruby (Rosario Dawson), diskuterar oralsex, samtidigt som Jenny (Sevigny) tröttsamt tittar omkring. Hennes erfarenheter ligger inte ens i närheten av de andra tjejerna; hon har enbart haft sex med en kille, Telly. Ruby och Jenny berättar att de gått och testat sig för könssjukdomar, eftersom man aldrig kan vara säker. Dock ökar förvåningen då Jenny är den som visar sig vara HIV-smittad. Jenny blir då fast besluten att ta fatt Telly, i den kavalkad av oskuldsjagande hans sexliv numera formats till.

Med dokumentärlik filmning och väldigt duktiga skådespelare, blir det skitiga porträttet av promiskuösa ungdomar väldigt närgånget. Även om det till stor del är en generationsfilm, en film som tydligt visade 1990-talets strömningar med spretigt hår, häng, illa matchande färger och skejtande i den tid då HIV började uppmärksammas, är det ändå en berörande film. HIV är fortfarande lika angeläget idag, men att många skulle kunna tyckas känna igen sig i den här typen av vilda beteende tror jag inte. Det är åtminstone en värld som sträcker sig ganska långt från Sveriges ungdomar (rent visuellt, men stundtals även mer innerligt), vilket gör att filmen kanske blir mer en "film om ungdomar och HIV", än en berättelse som verkligen skakar om och får en att förstå.

Dock ska inte sägas att filmen är dålig. Ett relevant ämne om en hemsk sjukdom i en väldigt rörig djungel av armsvett, rullbrädor och våta fläckar i madrassen blir en berättelse att äcklas och läras av. Med mycket duktiga skådespelare, bra musik och en träffsäker final blir Kids en gripande (och lyckligtvis inte alltför stötande) film om ungdomar och hur splittrad deras oskuldsfullhet ofta faktiskt är. 3/5

Catch Me If You Can (2002)

Originaltitel: Catch Me If You Can
Kanada & USA/Färg/141 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Jeff Nathanson, Frank Abagnale Jr. och Stan Redding
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Martin Sheen, Nathalie Baye, Amy Adams m.fl.

DET FINNS MÅNGA KÄNDA REGISSÖRER som egentligen bara gör den berömda bilden av storfilm. Kända skådespelare, överdådiga scenarier och utsvävande handling i ett landskap oftast ganska avlägset från vår samtid. Det jag däremot gillar med Steven Spielberg att han visserligen också kan göra sådana filmer, men ofta också väljer att gå tillbaka ett steg i fiktionsfaktorn. Ibland gör han avsevärt enklare filmer om man jämför med de sci-fi-filmer han kanske är allra mest känd för. Med enklare menas dock givetvis inte på något sätt mindre genomtänkta eller gripande filmer - tvärtom är det kanske de som träffar mig ännu mer på djupet. Spielbergs vida talang och utbredda spelplan fastställer just det faktumet att han faktiskt är en väldigt duktig regissör. Ofta blir man mer eller mindre tvungen att nämna mer okända tungviktare som Fassbinder och Kurosawa när man ska nämna sina främsta favoritregissörer; dock ska man inte glömma (vilket jag egentligen inte tror att nån gör) att Spielberg är en strålande, nutida regissör som aldrig verkar tappa gnistan, något jag emellanåt kan tycka att exempelvis Martin Scorsese gjort.

Med Catch Me If You Can berättar Spielberg berättelsen om verklighetens Frank Abagnale (DiCaprio), en ung svindlare utan dess like. Innan han fyllt 19 år hade han lyckats lura till sig jobb såsom pilot, läkare och advokat. På sina eskapader lyckades han kamma hem stora summor pengar, till stor hjälp tack vare den checkförfalskning han förde; något som var det främsta motivet till den jakt själva filmen handlar om. Vi har nämligen Carl Hanratty (Hanks), en medelålders polis som är gift med sitt arbete. I bitter men fast besluten arbetstakt startar han den maniska jakten på den unga skurken, en jakt som - såsom titeln så fyndigt berättar för oss - blir ännu svårare än han trott. Till stor del som skämt på Hanrattys bekostnad, dessutom.

Medan många syftat på att Kubricks porträttering av våld i Clockwork Orange (1971) är alltför tilltagande för svaga människor, kan man lugnt säga att Catch Me If You Can är en ännu mer tilltagande och definitivt mer harmlös glorifiering av brott. Inget av det Abagnale gör anses ju egentligen som rätt, men det går inte att inte tycka att Frank Abagnale nog katten är coolaste kisen i stan! Med glimten i ögat springer han fram i ett liv kantat av undersköna damer, lyx och vilda äventyr. Det ska däremot inte få en att glömma bort filmens allvarligare sidor, de som verkliga Abagnale hoppades på att få lyfta fram, nämligen ärren efter skilsmässor och behovet av föräldrar som älskar en. På så sätt blir även Catch Me If You Can en rent gripande film om en intressant människa. Låt mig då bedyra att han knappast skulle bli lika intressant utan den allvarligare sidan - en karaktär helt besprutad i lycka och succé ger ett väldigt overkligt och således tråkigt intryck. Spielberg balanserar mellan muntert livsnjutande och jobbiga familjeproblem på ett väldigt engagerande vis, utan att snubbla över för mycket på någon av sidorna.

Rent konkret kan man då enbart säga att denna film definitivt rekommenderas. En väldigt skicklig regissör förnyar sig själv med Catch Me If You Can, med skådespelare det faktiskt aldrig kan gå fel med. Jag menar, DiCaprio och Hanks. Det blir helt enkelt bara bra. Med Spielberg känns två timmar film aldrig som ett långt pass genom bergslandskap, utan snarare som ett vilt, planlöst maraton i evigt intressanta miljöer - lite som Abagnales egna impulsartade agerande - vilket helt enkelt blir en väldigt bra fredagsfilm. Jag hatar glorifierande av mördare och grova brottslingar, men just Abagnale, kom igen. Jisses, vilken lirare. 4/5

Ghost Dog - Samurajens väg (1999)

Originaltitel: Ghost Dog: The Way of the Samurai
Frankrike, Japan, Tyskland och USA/Färg/116 min

Regisserad av Jim Jarmusch
Skriven av Jim Jarmusch
Medverkande: Forest Whitaker, John Tormey, Cliff Gorman, Dennis Liu, Frank Minucci, Richard Portnow m.fl.

JIM JARMUSCHS ACTIONHISTORIA skulle inte kunna passa mig bättre. En kanonskådespelare (Forest Whitaker) och massor av east side rap i ett hopkok av filosofi och estetiserande av våld. Med lättsam approach men explosivt våld och rafflande intriger, blir Ghost Dog - Samurajens väg en film utan dess like.

Forest Whitaker gör en lysande prestation som yrkesmördaren Ghost Dog. Det enda han gör om dagarna är att slappa i det lilla kojliknande hus han har på toppen av en byggnad, tillsammans med en gigantisk bur med duvor. När han inte gör det, stryker han omkring i stan eller dödar någon på beställning. Dödandet sker dock aldrig i smaklöst raseri, utan är alltid på beställning av gangstern Louis. Louis räddade nämligen Ghost Dog när han blev misshandlad och för det är han honom evigt i skuld; något som får den något samurajbesatta Ghost Dog att kalla sig själv för Louis tjänare, i sann samurajanda kantad av hög respekt och lydnad.

Med det sagt är det ingen dåre vi har att göra med, även om man kan dividera över hur mycket vett det finns i en människa som dödar folk på beställning. En dag får den lugne Ghost Dog order om att döda en gangster som ligger med maffiabossen Vargos dotter. Av misstag blir dottern vittne till detta, vilket genast förvärrar situationen. Maffiabossarna (som Louis arbetar för) är fly förbannade och bestämmer sig illa kvickt för att eliminera Ghost Dog och om inte det går: ta död på Louis. Louis blir genast väldigt orolig över sin vän Ghost Dog och det blir bara starten på en ömsesidig jakt på varandra, där Ghost Dogs lugna attityd bryts av mot filosofiska visdomsord från samurajvärlden, rap och sköna karaktärer, i en slags nattsvart melankoli enbart en storstad kan framkalla.

Ghost Dog - Samurajens väg tillhör den typen av filmer som lyckas hålla igång lågan trots att tempot ändå är förhållandevis lugnt, vilket är något jag älskar. Ett exempel på en sådan film är Blood Simple. (1984), bröderna Coens lysande debutfilm. Jarmusch har här gjort en rafflande actionberättelse som på flera håll säger mycket mer än den typ av actionfilm som florerar idag (trots att dessa har så mycket fler resurser). Det talar för att resurser i detta fall inte är en given biljett in i folks hjärtan, utan karaktärens väg genom bländande skådespel, bra handling och tät regi. Jag har aldrig tidigare sett en film av Jim Jarmusch, men med Ghost Dog - Samurajens väg har han definitivt bevisat att han är en regissör att uppskatta, analysera och älska. Ghost Dog - Samurajens väg är på sitt sätt ett mästerverk till actionhistoria, som med Whitaker inte annat blir än väldigt, väldigt bra. Tack, Jarmusch. 4/5

Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009)

Originaltitel: Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans
USA/Färg/122 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av William M. Finkelstein, Victor Argo, Paul Calderon, Abel Ferrara och Zoë Lund
Medverkande: Nicolas Cage, Eva Mendes, Val Kilmer, Xzibit, Fairuza Balk, Shawn Hatosy m.fl.

JAG HAR HÖRT BLANDADE SAKER om Werner Herzog. Vissa av hans filmer har kallats för mästerliga, medan vissa menar att han är galen och dålig. Mina erfarenheter av Herzog är vaga. Jag har bara sett Grizzly Man (2005), vilket egentligen borde räcka som övertygelse om att jag måste se mer av Herzog. Jag tyckte nämligen Grizzly Man var väldigt gripande, något som kanske främst berodde på det gripande temat. När jag då slår på Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Utan vetskapen att Herzog låg bakom filmen, trodde jag att detta skulle bli en hyvens snutrulle eller något, men när jag sedan får reda på att Herzog ligger bakom filmen, vet jag inte vad som väntar mig. Kommer det fortfarande bli en hyvens snutrulle, en mästerlig sådan eller bara en allmänt virrig historia? Ju längre in jag kommer i filmen, desto mer börjar jag undra vad sjutton det här egentligen är.

Cage snackar varmt om att när man ser en film, så gillar han när filmer ställer fler frågor än svar och lämnar en med en tanke: vad sjutton var det jag nyss såg? Det stämmer väl till viss del. År 2001 – ett rymdäventyr (1968) ställde massa frågor och Garden State (2004) är det många som försöker övertyga mig om faktiskt är fenomenal, även om jag fortfarande tycker att det är en pretentiös indierulle efter den första och enda gången jag sett den.

Dock har denna film bara ett fåtal efterskalvseffekter, vilka inte är särskilt bra heller: jag blev mest stressad, illamående, trött och irriterad. Jag visste inte riktigt vad det var jag nyss hade sett. Jag visste ej heller vilket betyg man ska kunna sätta på en film som denna. Det var helt enkelt en väldigt udda och ojämn film, som man inte lätt kan sätta fingret på. I detta sammanhang är det nog ej till filmens fördel, för särskilt fängslande är det inte riktigt. Det är mest en radda dumma scenarier, som beror på att filmens främsta karaktär Terence McDonagh (Cage) gör fel om och om igen, trots att det bryter ner honom. Den typen av roll behärskade Nicholas Cage så fint i Farväl Las Vegas (1995) och Cage gör här en väldigt bra prestation, men filmen i sig är mest tröttsam och grymt depraverande. Jag säger inte att man måste må bra efter en film, att man måste få en sådan där kittlande magkänsla likt en nykär ung pojke, men ska man må dåligt måste det ändå kännas värt det. Filmen är kanske inte nödvändigtvis helkass, men dock känns denna passage genom elände, kokain, korruption och laglöshet mest uttröttande, mer än fängslande. Jag vet inte hur Abel Ferraras original Den korrumperade snuten (1992) var, men jag tror och hoppas att det fanns mer substans i den filmen.

Det kanske är så att detta är en film man måste se en gång till för att helt förstå. Det känns i alla fall som jag behöver det, för att förstå det mästerliga värde som skaparna bakom filmen talar så varmt om. Det är dock givetvis enkelt att hylla sin egen film (som Herzog gör) och om min tanke om filmen stämmer överens med vad jag skulle tycka om filmen efter att ha sett den en andra gång, kan jag inget annat säga än att Herzog är en väldigt ojämn regissör (såsom denna film), där han kan leverera mycket bra verk, men också rent värdelösa verk. Med ”värdelös” menar jag att det känns onödigt, som att man inte riktigt vann någonting på de två timmarna man spenderade (förutom vissa märkliga hallucinationsscener och en bra Cage) och det stämmer väl överens med Werner Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Rubbat, obehagligt och, i sådana fall, värdelöst. 1½/5

Köttets lust (1943)

Originaltitel: Ossessione
Italien/Svart-vit/140 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av James M. Cain, Luchino Visconti, Mario Alicata, Giuseppe De Santis, Gianni Puccini, Alberto Moravia och Antonio Pietrangeli
Medverkande: Clara Calamai, Massimo Girotti, Juan de Landa, Elio Marcuzzo, Dhia Cristiani, Vittorio Duse m.fl.

ALLTING BÖRJADE I Frankrike. Det går inte att komma ifrån till och med förre Hollywood – så fanns den franska filmen. Och om de allra första utflykterna i filmens möjligheter resulterade i attraktionsfilmer, präglade av lekfull naivism och fria från någon sorts berättarform, så går inte ens dessa bagatellers värde att underskatta. Långt senare, under 30-talet, blev film nationellt och den franska filmen likaså. Ett omtumlande världskrig hade passerat och plötsligt blev det på modet att berätta lågmälda melodramer om den sorgsna arbetarklassen runt om på den europeiska kontinenten. Åtminstone i just Frankrike. Ungefär på samma sätt som Jean-Paul Satre la till existentiell filosofi i den franska litteraturen, la den berömda impressionisten August Renoirs son, den lika berömda Jean Renoir, till existentialism – minus filosofi – till den franska filmen.

Även om den europeiska filmkonsten fortfarande hade Robert Bresson, Andreij Tarkovskij och den franska nya vågen kvar att vänta så var det Renoir gjorde någonting som för alltid skulle bli inpräntat med det där långsamma och ångestfyllda som skulle få generation efter generation att välja bort europeisk film framför den amerikanska. Under det där mörka 30-talet och den ännu mörkare krigstiden som väntade, skulle existentialismen liksom bli inpräntad i all europeisk kultur och vi har fortfarande inte blivit av med den.

Italienaren Luchino Visconti, regiassisten åt Renoir under ett antal filmer på andra halvan av 30-talet, var kanske den första utomfranska person som tog intryck av den franska melodramen och med detta var han också den första spridaren av denna typ av film utanför dess hemland. Hans första film, Köttets lust (1943), blev en språngbräda för den italienska filmen i helhet men är också en pusselbit för den som vill förstå hur den europeiska – eller åtminstone medelhavsfilmen – kunde bli som den blev. I samma andetag måste man nämna neorealismen; den filmstil som Köttets lust introducerade och som skulle bli synonymt med italiensk filmkonst, genom bl.a. Vittorio De Sica och Roberto Rossellini, i mer än tjugo år.

Jag får absolut inte hävda att det här är enda anledningen till varför europeisk film är som den är, men Köttets lust är en milstolpe. Att den har baserats på den amerikanska hårdkokta kriminalaren The Postman Always Rings Twice av James M. Cain – en roman som gjord för att bli en film noir-rulle (vilket den senare också blivit) – har föga stoppat Visconti från att sätta europeisk prägel på sin film; även om det här också finns amerikanska drag. För här behöver det egentligen inte begås några mord för att karaktärerna ska grubbla på om livet är värt att leva. Det behövs ingen femme fatale för att man ska handla irrationellt. Det behövs inga vapen för varje ord är en vanära nog att dö för.

Tveklöst visar det sig ändå vara ett gyllene grepp att den litterära förlagan saknar europeisk härkomst. Resultatet blir att Viscontis enda sätt att göra filmen, så som Renoir lärt honom, är genom att ta sig filmiska friheter och genom att tänka själv. Han kan inte bara filma av filmens romantiska triangeldrama så som det beskrivs i boken utan måste själv pigga upp bilderna med dova miljöer och mörka skuggor över trasiga människoansikten. Jag tror att tack vare detta är neorealism ett behövligt epitet och med hjälp av det epiteten har genren utvecklat sig till att ge filmhistorien mästerverk så som den evigt avhållna Cykeltjuven (1948).

Köttets lust är dock inte riktigt där ännu. Hantverket är nästan lika bra som i en Renoir-film och det är roligt att se en ganska vanlig kärlekshistoria utveckla sig till oproportionerligt stora livskriser för dess två parter på sättet jag ovan beskrivit. Film noir kommer i närkontakt med franska känslor.

För Visconti är det en otypisk film i den mån att Visconti – under de fyra decennier som han gjorde film – aldrig stannade upp vid en speciell typ av film. Några signum har han dock haft och de syns redan här, fastän lite skissartade. Samhällsklasser och de sociala skillnadernas destruktiva kraft är en röd tråd som i Köttets lust befästs och kanske kan Visconti delvis ta åt sig äran för att Italien så starkt identifierat sig med politisk – och framförallt socialistisk – film igenom alla tider.

Just det starka politiska arrangemanget har resulterat i att filmerna har en stark känsla av iakttagelse och detta har lett till att många beskrivit Visconti som en filmskapare som alltid legat mellan det fiktiva och det dokumentära. Känslospelet i Köttets lust är måhända passionerat – men knappast särskilt utstuderat – och skälet till detta tror jag finns i just att det handlar om påhittade människor i en dokumenterad verklighet. Med tiden skulle Visconti vända detta till sin fördel – delvis genom att filma verklighetsbaserade böcker – men i detta fall blir kontentan en vacker, skickligt berättad men inte särskilt gripande filmhistorisk milstolpe. 3/5

Guds stad (2002)

Originaltitel: Cidade de Deus
Brasilien och Frankrike/Färg/130 min

Regisserad av Fernando Meirelles och Kátia Lund
Skriven av Paulo Lins och Bráulio Mantovani
Medverkande: Alexandre Rodrigues, Leandro Firmino, Phellipe Haagensen, Douglas Silva, Jonathan Haagensen, Matheus Nachtergaele m.fl.

EN GANGSTERFILM FRÅN BRASILIEN? Låter sådär lockande kanske, om man vill se en gansterrulle tar man ju första bästa filmen med Robert De Niro. Men efter att ha sett denna film behöver man inte göra det längre. Den här kompletta filmen är inte bara sjukt bra utan också hemsk, cool men framförallt det bästa, baserad på en sann händelse. Det blir som en helt annan film när den är baserad på en sann händelse. Jag kunde dock inte förstå att allt i filmen har hänt på riktigt, för att händelserna i filmen är som påhitt. Det är så brutala scener, händelserna i filmen skulle lika gärna kunna vara påhittade. Men nu är dem inte det och bara det är en anledning att se filmen. Det är inte ofta man får se en ungdomsfilm såhär bra, framförallt på portugisiska. Jävligt ballt språk för övrigt.

Handlingen i filmen är ganska så invecklad. Filmen utspelar sig från år tionde till årtionde med start från 60-talet. I varje årtionde handlar det om olika personer och deras historia, men själva huvudpersonerna är då Buscapé (Rodrigues), Bené (Haagensen) och Zé Pequeno (Firmino). Dem här karaktärerna får man följa från när dem är små tills dem blir stora, hur de, från att vara små banditer, väljer att fortsätta med det livet eller gå en egen väg.

En färgstark och känsloladdad historia som väcker nyfikenhet om vad som hände i kåkstaden utanför Rio. Jag tror inte jag är ensam om att ha googlat upp händelserna efter sett filmen. Det är ju inte normala händelser, utan det är brutala knarkuppgörelser. Personen Zé Pequeno börjar att döda människor när han bara är åtta år och fortsätter med det. Raketen går sin egen väg, liksom Benny. 4½/5

Adaptation. (2002)

Originaltitel: Adaptation.
USA/Färg/114 min

Regisserad av Spike Jonze
Skriven av Susan Orlean, Charlie Kaufman och Donald Kaufman
Medverkande: Nicolas Cage, Tilda Swinton, Meryl Streep, Chris Cooper, Jay Tavare, Litefoot m.fl.

MAN KAN DEFINITIVT SÄGA att Charlie Kaufman tar manusskrivande till en helt ny nivå. Helt utan spärrar för vad som är verkligt och overkligt, skriver han berättelser om folk som hittar en portal in i en känd skådespelares huvud och ett tidigare par som bestämmer sig för att radera varandra ur sina minnen. När Kaufman kommer med Adaptation. (2002), vet man alltså att man har något ytterst udda, men för den delen ytterst bra, film framför sig.

Adaptation. handlar om en fiktiv variant av Kaufman själv, som nog ändå stämmer överens en hel del med han själv. Han är agorafobisk, grubblar konstant, överanalyserar saker och ser bara det dåliga i han själv och hans omgivning. Hans självkänsla är knappast på topp, men ändå är han ett geni i Hollywood, som fått uppdraget att skriva ett manus baserat på boken The Orchid Thief av Susan Orlean (Streep). Orlean är på ytan en vanlig, smart journalist för The New Yorker, men under ytan finns en kvinna som är väldigt uttråkad över sin vardag, sitt liv och sitt äktenskap. När hon skriver The Orchid Thief, kommer hon i kontakt med den sluskiga, förvisso vänliga, men lite märkliga John Laroche (Cooper). Laroche roar sig med att ta utrotningshotade orkidéer från ett reservat med sina seminolvänner. Detta slutar i en arrest, vilket blir grogrunden till Orleans bok. Orleans fascination över denna udda Laroche och hans vurm över orkidéer, sår fröet till en stark förtrollning; den gnutta äventyr hon begär och bara finner i träskmannen Laroche. Medan detta starka känsloutbyte sker någonstans i Florida, fortsätter Kaufman med sitt emotionella krig mot sig själv, alltmedan hans utåtrikade, men mindre talangfulla, manusskribent till brorsa Donald "plågar" honom med naiva frågor och komiska utspel. Charlie drabbas av total skrivblockering och Donald kommer med förslaget att tala med Orlean själv, något som leder till att de båda sidorna kolliderar i en blandning av djärvhet, grubblerier och märklig skönhet.

Vad Kaufman framställer i ett manus som detta, är helt fenomenalt. Inte nog med att de flesta karaktärer faktiskt existerar på riktigt, så har han dessutom skapat en fiktiv bror åt sig själv, Donald. Cage gör här en lysande prestation som de vitt skilda tvillingbröderna och lyckas markant, men ej overkligt, sära på dem, trots att de ser precis likadana ut. Det är dock inte bara Cage som briljerar i denna film. Streep är bra som vanligt, men prestationen av Cooper (den som senare gav honom en välförtjänt Oscar) är väldigt fängslande och det sättet han kaptiverar hela sin publik i sin metaforiska besatthet av naturens fägring, är stundtals väldigt egendomlig, men väldigt fängslande.

Det finns faktiskt inte mycket att säga om den här filmen, mer än att den är väldigt bra. Jag vill lämna dig med öppna ögon och se på filmen som den är. Mina ord kommer nämligen inte riktigt kunna ge den här filmen upprättelse, utan det är Kaufmans ord i manuset som gör filmen till vad den är. Filmen ger plats åt en kärlek, syskonkärleken, som sällan faktiskt speglas i filmer (förutom möjligtvis Disney-filmer i stil med Björnbröder (2003)) och filmtitelns tvetydighet, blandat med alla orkidéer, sociala svårigheter och all skönhet filmen besitter, blir en mycket lyckad blandning av känslor som enbart en prick som Kaufman kan få ihop. Därmed sagt att du aldrig kommer se en film som Adaptation., eftersom Kaufman ständigt fortsätter överträffa sig själv. 4½/5

Death Proof (2007)

Originaltitel: Death Proof
USA/Färg/114 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino
Medverkande: Kurt Russell, Zoe Bell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito, Sydney Tamiia Poitier, Tracie Thoms m.fl.

EN GALEN, GAMMAL STUNTMAN och en jävla massa tjejer. Låter lite som en Tarantino-rulle. Death Proof (2007) och Planet Terror (2007) ingår i Grindhouse (2007)-projektet. Tarantino och Rodriguez är ju, som nog dem flesta vet, goda vänner och gör de flesta grejer med eller med hjälp av varandra. Detta projekt var ett sådant. Tarantino gjorde Death Proof och Mr. R gjorde Planet Terror. Death Proof låter ju extremt hårt, men det är lite mjukare än vad man tror. Men det är ju Tarantino, så det klart det blir hårt på sina ställen.

Med Kurt Russel (Miracle (2004), Poseidon (2006)) i huvudrollen och ett antal tjejer får vi en resa genom hat, sprit, dans och långsamhet (om man kan säga det). Death Proof är bra, fast med de överdrivet långa scenerna så kan man tappa fokus.

Stuntman Mike (Kurt Russel) är en gammal stuntman som åker runt i en riktigt sjuk bil och helt enkelt tar död på sina offer, som bara är tjejer. Jag vet faktiskt inte varför han tar död på dem, men jag tror det är av njutning och avundsjuka. Det är själva handlingen i filmen och hur han först spanar in sina byten och ger tjejerna en hotande bild så att dem borde bli skrämda, men det är ju tjejer så de tycker att han bara är konstig. Men musiken i denna film är underbar. Jag skulle vilja säga att Death Proof har nästa lika bra musik som Kill Bill-filmerna, som enligt mig har ett av världens bästa soundtrack. Med bra skådespeleri av både ”the girls” och Stuntman mike och fantastisk musik så blir denna rulle en bra film, med lite sega scener. Sedan finns det ju inget bättre än med coola biljakter. Det är ju sjukt spännande!

Om man nu inte har sett Grindhouse-filmerna och vill se dem, se denna film först. Den är mer en mjukstart till Planet Terror. En ganska hård mjukstart, men lite sämre än just Planet Terror. Men se denna film. Det är ju en Tarantino-film, alla Tarantino-filmer är bra och måste ses. 3/5

Machete (2010)

Originaltitel: Machete
USA/Färg/105 min

Regisserad av Ethan Maniquis och Robert Rodriguez
Skriven av Robert Rodriguez och Álvaro Rodríguez
Medverkande: Danny Trejo, Robert De Niro, Jessica Alba, Steven Seagal, Michelle Rodriguez, Jeff Fahey m.fl.

ROBERT RODRIGUEZS ÄLSKAR B-FILM och han, såväl som hans vapendragare Quentin Tarantino, älskar att sätta in just element från kassa actionfilmer, till deras egna filmer. Detta fick vi bevisat i och med Death Proof (2007) och Planet Terror (2007). Säga vad man vill om de filmerna, men man kan inte neka till att pådraget var ganska stort när de kom. Regissörerna är spännande och de utlovar oftast den fina action de utlovar. Även om Rodriguez inte riktigt uppnår samma kvalitet som Tarantino gör, har han gjort en hel del bra, underhållande film. Vad är då Machete (2010)?

Machete handlar om en kille som kallar sig "Machete", som ska hämnas sin familjs död med, just det, en machete. På vägen dyker lite löst folk upp som ska hjälpa honom, men handlingen är inte det viktiga. Istället fokuserar Rodriguez här på att göra en högoktanig och ganska testosteronstinn, med massa blod, snygga brudar och explosioner. Även om Rodriguez har en försmak för att sätta stora, livsfarliga vapen i händerna på snygga tjejer, kan man ju dock tvivla på om detta skulle betyda att filmen har någon särskild "feministisk" infallsvinkel eller att filmen blir mindre testosteronstinn. Vad vi vet, i alla fall, är att Rodriguez kokar ihop en riktig actionrulle som besitter alla sorters B element som krävs för genren.

Är då Rodriguez intresserad av att göra en verkligt bra film? Nja, troligtvis inte. Han vill dra igång publiken, få adrenalinet att flöda, folk att skrika, skratta och vråla, möjligtvis kasta läskburken på bioduken och vika sig av skratt och hänförelse. Detta är nämligen en sådan film, där själva tittandet kan bli den stora upplevelsen i sig, i likhet med verklighetens riktiga "grindhouses" och "drive-ins", där publiken ibland kunde innehålla flertalet kåkfarare och brottslingar.

Eftersom filmen inte direkt uttalar sig för att vara ett verkligt tungt drama på tre timmar, är det inte heller det vi förväntar oss. Den vinner en hel del på att den faktiskt inte tar sig själv på något allvar alls. Vi förväntar oss helt enkelt det vi får: en riktigt härlig actionfilm, som medvetet använder sig av lågkvalitativa drag, mest för att det är så himla kul att se på. Upp med glaset, ner med näven i chipsskålen, skratta och le, åt Machete! 2½/5

Half Baked (1998)

Originaltitel: Half Baked
USA/Färg/82 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Dave Chappelle och Neal Brennan
Medverkande: Dave Chappelle, Guillermo Díaz, Jim Breuer, Harland Williams, Rachel True, Clarence Williams III m.fl.

1990-TAL SÅ DET SKRIKER OM DET! Dave Chappelle, som nuförtiden sysselsätter sig med ståuppkomik och medverkan i bland annat Chappelle's Show och lysande Block Party (2005), har här skrivit och skådespelat i en film som totalt osar den typen av 1990-talsvibbar vi känner från diverse rapvideor och introsekvensen till Fresh Prince i Bel-Air. För er som inte direkt var sugna på mer halvt hjärndöda komedier för folk i tonåren, bäva! Här kommer nämligen Half Baked (1998).

Fyra vänner röker jämt och ständigt på. De har ingen vidare inkomst och de bor allihop i en liten lägenhet i New York. Efter en stor rökarsession, bestämmer sig en av grabbarna, Kenny (Williams), för att gå ner till närbutiken och köpa en massa godsaker, eftersom deras berusning av drogerna ökar deras sug för mat. På väg ut ur butiken, ser Kenny en polishäst. Han får den lysande idén att mata hästen, något som leder till hästens död (då hästen har diabetes). Kenny blir inlåst i fängelse för att han "mördat en polis" och nu är det upp till vännerna: hur ska de få ut deras kompis?

Half Baked är en så kallad "stoner-film." Det mesta av handlingen cirkulerar kring marijuana och det porträtteras ofta som något komiskt och positivt. Om det ska ses som något utav en glorifiering, det är tveksamt, då filmens trasiga karaktärer knappast är förebilder. Dock präglas filmen av en ganska lättsam syn på droger och något direkt allvar väcks aldrig. Tillsammans med denna saga om att få ut vännen Kenny (på ett sätt, som givetvis involverar gräs), tar vi även del av en kärlekshistoria mellan Thurgood (Chappelle) och Mary Jane (True), en tjej Thurgood träffar på fängelset. Med kvicka dialoger, rolig berättarröst (av Thurgood) och allmänt underhållande sekvenser (såsom när Thurgood går ut på en liten dejt med Mary Jane och enbart har åtta dollar att spendera), blir Half Baked en väldigt underhållande film, där Chappelle är den stora stjärnan.

Ta Half Baked med en klackspark. Den är full av löjligheter och ibland ganska taffliga skämt, men den är faktiskt ganska underhållande. Dock ska det främst ses som ett Chappelles verk, där han faktiskt är underhållaren. Utan honom, skulle filmen falla pladask. Med Tamra Davis ganska lustiga regi och med en felfri Chappelle, blir Half Baked en ganska rolig (men egentligen ganska dålig) komedi om kärlek, vänskap och massa, massa gräs. 2½/5

Inception (2010)

Originaltitel: Inception
Storbritannien och USA/Färg/148 min

Regisserad av Christopher Nolan
Skriven av Christopher Nolan
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ken Watanabe, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Ellen Page, Tom Hardy m.fl.

ÄNTLIGEN kommer den förhoppningsvis efterlängtade recensionen, på vad som nog mycket möjligt kan vara årets film: Inception (2010). Jag, som själv tyvärr inte är överdrivet duktig på att gå på bio, förlorade min Inception-oskuld igår. Efter att ha gått i nästan ett år, med lovande kritik i öronen och vetskapen om att filmen klättrat sig upp på placering 3 av IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna, insåg jag att filmen i alla fall var hyfsat sevärd. Så nu har jag alltså sett den. Ja?

Inception har en väldigt komplex handling (som faktiskt inte är helt ovanligt för den här typen av storfilm), men även om filmens handling är på tok för komplicerad för att jag skulle kunna dra den här och nu, är den faktiskt förvånansvårt fångande och intressant. Ibland krävs det att man spolar tillbaka en snutt, för att få saker och ting förklarade igen, men det fungerar inte som ett irritationsmoment. Handlingen i sig är faktiskt intressant och behandlar ämnen som till viss del fungerar även i verkligheten och som minst sagt är ganska spektakulära. Filmen handlar nämligen till stor del om det mänskliga psyket, om drömmar och hur vår hjärna fungerar. På så sätt blir Inception en väldigt givande film för oss Henrik Fexeus-liknande människor som tycker psykologi är intressant, även om Inception inte alls ska ses som en fysiskt korrekt lärobok.

Vad filmen vinner på, beror på flera olika saker. Jag nämnde tidigare att storfilmer har en tendens att använda sig av komplexa handlingar. Detta tror jag ofta man gör, eftersom man, i handlingens komplexitet, egentligen gör den väldigt simpel. Man gör det så invecklat att ingen egentligen fattar, men där publiken i alla fall förstår vem man ska heja på och vem som är "den onda." I Inception, som bär på ett väldigt smart manus, har vi istället något som man (med lite ansträngning) faktiskt kan begripa. Med hjälp av Christopher Nolans superba regi och manus, kan det här samtidigt också bli en väldigt intressant storfilm, som ligger i det allra djupaste skiktet av komplexitet en storfilm kan komma, utan att just, ja, bli total nonsens. Hans Zimmers musik fungerar inte riktigt lika bra som den gjorde i The Dark Knight (2008), men ger definitivt ett episkt intryck. Med en ensemble av bra skådespelare, givetvis esset Leonardo DiCaprio, tillsammans med Joseph Gordon-Levitt (vars karriär bara stiger) och Ellen Page, som vi oftast bara sett i smalare filmer, som Hard Candy (2005) Juno (2007), får vi givetvis en väldigt välspelad film. Inception innehåller alltså det mesta för att vi ska få en storfilm, som dessutom på riktigt är bra och inte bara en som kostar massa pengar.

Givetvis kan man även överdriva. Att Inception skulle brotta ner filmer som Den gode, den onde, den fule (1966) och Pulp Fiction (1994) är ju givetvis bara skitsnack. Nolan har gjort en kanonfilm, men en femma blir det inte. Ovanstående exempel kanske inte heller är bra exempel till min nästa tes, men en riktigt bra film kanske man även ska lära sig något av? Något budskap finns inte i Inception, förutom möjligtvis det om att våga släppa det förgångna och gå vidare, men i en värld av drömsekvenser och specialeffekter, är det ganska svårt att greppa och ta till sig. Därför blir Inception istället en väldigt välgjord film (i många anseenden) och en definitivt underhållande film, eftersom den innehåller en såpass unik handling, tillsammans med fantastiska scener, rent visuellt. Med det, kan jag säga att Inception på många ställen träffar rätt, samtidigt som den till viss del följer receptet för framgångsrika filmer. Allt är väldigt pompöst och mäktigt, men det lilla stråk av realism och verkligt hjärtknipande scenerna som ibland avgör, det uteblis. Inception blir därför en originell och fängslande film, som pendlar mellan storfilm och invecklad logik. Om det är ett av årtiondets bästa filmer eller inte, det tål att tänkas på, men kombinationen i Inception är, om något, i alla fall en ganska stor bedrift. 4/5

Blood Simple. (1984) (nyutgåva)

Originaltitel: Blood Simple.
USA/Färg/96 min

Regisserad av Joel Coen och Ethan Coen
Skriven av Joel Coen och Ethan Coen
Medverkande: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann m.fl.

BRÖDERNA COEN är utan tvekan mästare, när det kommer till den genre som porträtterar ond, bråd död, hos den vanliga, simpla människan. Fargo (1996) var, med sin enkelhet och vardagsatmosfär, något av de mest närgångna och fängslande filmer om kidnappning jag någonsin sett, för att inte nämna No Country for Old Men (2007), som visade att bröderna fortfarande hade känsla för den kallhjärtade tragiken och våldet, i kontrast till de komedier de, på senare tid, roat sig med. Har man bra regissörer som Joel och Ethan Coen, är det alltid kul att gå tillbaka till rötterna, där det faktiskt började. Blood Simple. (1984) är bröderna Coens första långfilm och handlar likväl om just den vanliga människans mörka sidor, såsom girighet och svartsjuka, såväl som de ljusa: viljan att leva, envisheten.

Blood Simple. handlar om ett misslyckat par: Abby (McDormand) och Julian (Hedaya). Abby går bakom ryggen på den bittre Julian, något som Julian redan vet. Julian har låtit privatdetektiven Loren (Walsh) följa efter dem och Julian blir förtvivlad, när han upptäcker att det är hans egna anställda, Ray (Getz), som hans fru vänsterprasslar med. Julian blir förblindad av den bubblande svartsjuka som växer inom honom och ber privatdetektiven (som inte alls är den lagens man, man skulle kunna förvänta sig av en privatdetektiv) att ta livet av de båda två och se till att kropparna försvinner. Loren har dock inte rent mjöl i påsen, ej enbart för att han faktiskt överväger att gå efter paret, men även eftersom han vill lura Julian på hans pengar och ser till att knäppa honom först. Därefter följer en, i sann Coen-anda, komplicerad mordgåta, som bara blir värre och värre, ju längre ner i den avgrunden man kommer.

Skådespelarprestationerna är fantastiska. McDormand är givetvis fantastisk som vanligt, i hennes väldigt alldagliga uppträdande, men andra briljerar också, såsom Hedaya och Walsh. Något som höjer upp stämningen, är den neo-noir-atmosfär bröderna har använt sig av. Med smart belysning, skuggor och månljus, bjuds man alltmer in i den värld av fördärv och mord, som är den i Blood Simple..

Blood Simple. är en lysande film och visar tydligt prov på bröderna Coens talang (då främst för den kallare typen av filmer), men det går dock inte att frånta att det är ett förstlingsverk. Dock är det i sin en enkelhet och i sin fulla fokusering på den främsta handlingen, som filmen blir som allra mest gripande. Istället för att åka in på sidospår och annat, som får en hårdkokt historia att svalna av, så vill de göra en film som löper hela linan ut. Det är precis det vi får också. Blood Simple. är en mycket imponerande debutfilm och visar prov på talang (faktiskt i större grad, än flera andra debutfilmer från andra regissörer). Med en hånflinande privatdetektiven med cowboyhatt på spåret, bäddar vi för bröderna Coens tidiga och första fenomenala verk, som är Blood Simple.. 4/5