Infödd soldat (2006)

Originaltitel: Indigènes
ALGERIET / FRANKRIKE / MAROCKO / BELGIEN / FÄRG / 120 min

Regisserad av Rachid Bouchareb
Skriven av Rachid Bouchareb och Olivier Lorelle
Medverkande: Jamel Debbouze, Samy Naceri, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Bernard Blancan, Mathieu Simonet m.fl.

SAVING PRIVATE RYAN (1998), Das Boot (1981), Schindler's List (1993). Alla är de krigsfilmer som fångar andra världskrigets anda och idag räknas som mästerverk. Ofta har vi fått följa både tyskar och amerikanare i skyttegravar, ubåtar och i flygplan. Men fransmän? Och nordafrikaner!? Ja, det har säkert gjorts filmer även ur deras synpunkt. Men för mig var det första gången jag fick se folk från Afrika delta i andra värlskriget. Självklart har man läst om det, men sett på film? Nja inte vad jag minns. Men jag måste säga nu i efterhand att det var en angenäm upplevelse jag stod inför när jag skulle se Rachid Boucharebs krigsskildring Infödd Soldat (2006). Filmen som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film var betydligt bättre än jag trodde.

Man ska komma ihåg att jag endast några dagar innan sett Flags of Our Fathers (2006) och faktiskt inte alls blivit imponerad av Eastwoods film. Jag tyckte konstigt nog att den var långtråkig. Alltså var jag väl en gnutta pessimistisk när jag satte i ännu en film om andra världskriget. Filmen riktar in sig på fyra nordafrikanska män som tar värvning för Frankrike av den simpla anledningen att de behöver pengar. Diskriminering breder direkt ut sig och det märks snabbt att fransmännen får betydligt större förmåner än deras jämlikar från Afrika.
Jag ska direkt säga att detta inte är någon film för dem som hoppas på blod, pang-pang och död i var och varannan filmruta. Denna film är så mycket mer: Ett vänskapsband starkare än allt annat, en förbjuden kärleksrelation och orättvisor.

INFÖDD SOLDAT berör mer än de flesta filmer. Trots att kriget ofta känns ganska avlägsen i filmen. Detta skulle dock vara omöjligt om det inte var för skådespelarna. Hela ensemblen fick pris under Cannes filmfestival för bästa skådespelarprestation och det är fantastiskt välförtjänt. Filmen skulle inte vara någonting utan sina skådespelare. Mest intryck gör ändå Jamel Debbouze (Amelie Från Montmarte (2001)) som soldaten Saïd, en bräcklig och svag soldat som inte riktigt verkar höra hemma i kriget.

Filmen är alltså en ganska långsam film men när det väl blir strid tänder den verkligen till! Adrenalinet strömmar ur bilden och det är enligt mig bland det bästa som visats. Man känner verkligen med huvudpersonerna under filmen, något jag tyckte Saving Private Ryan misslyckades lite med, och en ren avrättningsscen i slutet av filmen gör att man nästan brister i gråt. Samtidigt som man lyckas göra fotot till något verkligt vackert och poetiskt trampar man aldrig över linjen och dramatiserar filmen. Det är cyniskt, uppskakande och fruktansvärt.
Arabisk musik spelas filmen igenom vilket gör att hela filmen känns än mer genuin och äkta.

Jag bestämmer mig för att kalla denna filmen en av de bästa krigsfilmer jag någonsin sett. Den har kanske inte det lilla extra för att få en 5: a men det är inte långt ifrån. Kanske är detta förra årets bästa film och en upplevelse du absolut inte får missa (så länge du inte har Pearl Harbor som favoritfilm). Se!

Den franske presidenten föll i gråt när han såg denna film och såg direkt till att förbättra underhållet för krigsveteranerna från Algeriet och Marocko. Det är hemskt att man inte ser problemen förrän en regissör gör en film om det. Trots det visar det i alla fall att filmen fortfarande är ett av världens mest inflytelserika medel och att sådana här filmer behövs. Inte minst för att framhäva den tragiska historien.

····½

Seven (1995)

Originaltitel: Se7en
USA / FÄRG / 127 min

Regisserad av David Fincher

Skriven av Andrew Kevin Walker

Skådespelare: Brad Pitt, Morgan Freeman, Gwyneth Paltrow, R. Lee Ermey, Andrew Kevin Walker, Daniel Zacapa m.fl.

JAG KAN BESKRIVA denna film med endast tre ord: Mörker, regn och… eh… mörker. För det är i princip det hela filmen präglas av. En amerikansk stad som länge verkar ha varit på nedgång (man får aldrig reda på stadens namn). Nya moln tornar hela tiden upp sig, både över Se7ens (1995) historia och över staden. Regnet öser ned. Våldet uppenbarar sig överallt på gatorna. Det påminner faktiskt lite om filmen Blade Runner (1981). Skillnaden är Se7en har en helt annan historia.

Filmen handlar om två poliser – Mills (Brad Pitt) och Sommerset (Morgan Freeman) – som får i uppgift att lösa deras livs svåraste fall. De står på två helt olika platser i livet. Mills har precis flyttat in tillsammans med sin vackra fru (Gwyneth Paltrow) medan Sommerset är ett par dagar ifrån att pensionera sig. De två är ett ganska omaka par som nu måste samarbeta för att fånga en psykotisk seriemördare vars ritual går ut på att mörda efter de sju dödssynderna.

INTRIGEN låter ju precis som en helt vanlig och tråkig (?) thriller men denna filmen är så mycket mer. Kanske är det skådespeleriet som gör filmen så bra. Brad Pitt skådespeleri är ännu en gång oförglömligt (vad är det med han och Fincher?) när han gestaltar en medelålders man som inte riktigt verkar veta vad han vill få ut av livet. De roliga kommentarerna levereras med jämna mellanrum precis som i Finchers andra mästerverk Fight Club (1999). Fight Club, ja. Det är omöjligt att jämföra dessa två filmer trots att de är så olika. Själv tycker jag nog att Se7en faktiskt är snäppet bättre och det säger ju inte lite om hur mycket jag gillar denna film.

Sen har vi ju Morgan Freeman också. Ja, vart ska jag börja? Kan denna man misslyckas med någonting? Som vanligt gör han en oförglömlig tolkning av sin roll och slutrepliken som han levererar är både skrämmande sann och fantastiskt rolig: ”Ernest Hemingway once wrote: The world is a fine place and worth fighting for. I believe the second part.”

Klippningen – som blev oscarsbelönat – och fotot är också två mycket imponerande aspekter i denna film. Detta börjar kanske också bli ett av Finchers kännetecken. I alla hans filmer jag hittills sett har både fotot och klippningen varit utomordentligt.
Jag berömde inledningen med förtexterna i min recension av Fight Club och det är en precis lika bra start i denna film: Klippningen går i ett medan man får se olika fotografier och allmänt kusliga saker. Fördelen med Se7en är att även om första halvan är fantastisk ökar den i andra halvan och blir ett rent mästerverk. Tempot är väldigt högt för att vara en kriminalfilm och manuset är välskrivet. Handlingen ändrar riktning ett flertal gånger och man har verkligen ingen koll på vad som ska hända härnäst.
Nu har jag räknat upp en massa positiva ting men den kanske största anledningen till succén för Se7en är dess slut. Genomtänkt är ordet. Det är vidrigt men samtidigt sitter man där efter filmens eftertexter har rullat och bara känner en enda stor lycka över Brad Pitts val i slutet. Tänk att så mycket smärta mot en oskyldig kan leda till så mycket lycka för någon som mig…

JAG HITTAR INGET som är direkt negativt i filmen men det som kanske kan störa är brottsplatserna med makabra lik. Se7en drar sig verkligen inte för att visa hur sjuka saker en människa kan göra mot en annan och ibland kan det bli lite väl motbjudande för de äckelmagade. Trots detta vägrar Fincher vältra sig i morden och låta mördaren framstå som en helt normal person vilket kan ske i visa filmer (Hostel (2005), Saw (2004) som exempel). Fördömandet som tydligt framgår i filmen gör att det inte alls blir så illa som det hade kunnat bli.
Seven hade kunnat bli en vardaglig och tråkig thriller som försvunnit i mängden men med hjälp av det fantastiska fotot, Brad Pitt och Morgan Freeman och den chockerande upplösningen blir detta en av de bästa filmerna som någonsin producerats. 38: e plats på IMDb:s topplista med snittbetyg på 8, 5 imponerar. Själv är jag så hänförd att jag delar ut min andra 5:a på Movie Burger.

·····

Sin City (2005)

Originaltitel: Sin City
USA / FÄRG / 99 min

Regisserad av Frank Miller, Robert Rodriguez och Quentin Tarantino (gästregissör)
Skriven av Frank Miller (grafiska noveller)
Skådespelare: Jessica Alba, Devon Aoki, Alexis Bedel, Powers Boothe, Cara D. Briggs, Jude Ciccolella m.fl.

"Walk down the right back alley in Sin City and you can find anything."

ROBERT RODRIGUEZ HAR ALLTID VARIT en av mina största förebilder. Han vågar sticka ut och göra annorlunda film. Oftast har filmerna varit tämligen våldsamma, coola och samtidigt roliga vilket har resulterat i att han fått en ganska stor anhängarskara. Det är svårt att förklara med om ni sett någon av hans filmer som stämmer in här förstår ni nog vad jag menar. De kanske mest uppskattade verken är vampyrfilmen From Dusk Till Dawn (1996), Planet Terror (2007), hans trilogi bestående av El Mariachi (1992), Desperado (1995) och Once Upon A Time In Mexico (2003) och så filmen jag ska recensera: Sin City (2005).

ALLA SOM KAN LITE OM SERIER vet nog att Sin City först tecknades av Frank Miller och sedan överfördes till bioduk. Miller som nu ännu en gång är ute i svängen. Denna gång har verket 300 (2006) blivit film.
För att bevara serietidningskänslan över filmen har Rodriguez blandat svartvitt med färg. Oftast är det små detaljer som är färgade medan staden är grå och mulen. Detta blandar sig på ett fantastiskt sätt och filmen är bland det snyggaste man kan uppleva.
Handlingen består av fyra separerade historier som utspelas runt om i staden Basin City. Bland annat försöker en man vid namn Hartigan (Bruce Willis) rädda en liten flicka från ett öde värre än döden, Mickey Rourke spelar den ultravåldsamma Marv som är ute efter hämnd och Clive Owen gestaltar en medelålders man som kommer på kant med en slusk vid namn Jackie Boy (Benicio Del Toro).

Skådespeleriet är filmens kanske starkaste punkt tillsammans med miljöerna. Skådespelarlistan är otroligt meriterad vilket syns längre upp. Clive Owen gör kanske den mest trovärdiga tolkningen i en film full av otrovärdiga karaktärer. I alla fyra berättelserna är det hela tiden någon av huvudpersonerna som guidar oss genom handlingen och delar med sig av sina tankar vilket gör att filmen sticker ut ytterligare. Språket är tungt och rätt barnförbjudet om man säger så.

Historierna vävs samman på ett eller annat sätt vilket gör att filmen känns väldigt konstnärlig trots att blodet flödar. Detta är alltså ingen film för småbarn. Många av scenerna är makabrare än man någonsin kan förställa sig. Varje ny scen är ett eget konstverk och ingen är den andra lik.
En av de scener som kanske förtjänar lite extra cred är den som Quentin Tarantino regisserat. Han får göra ett gästinhopp och gör det som så många gånger för med bravur. Det är ju inte första gången som dessa två regissörer arbetat tillsammans och säkerligen inte heller den sista. Scenen handlar om Dwight (Owen) som åker i sin bil med en lite udda passagerare: En död polis. Polisen börjar helt plötsligt prata (trots att huvudet hänger och dinglar i köttslamsor) och det hela blir mycket komiskt samtidigt som Tarantino hela tiden skiftar färg i bakgrunden vilket gör det hela till ett visuellt mästerverk.

JUST NU HÅLLER RODRIGUEZ PÅ att regissera både Sin City 2 (2008) och Sin City 3 (2008). Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Visst, om man får till det igen kan det blie en av de riktigt stora trilogierna men om man misslyckas, ja, då känns allt lite förstört. Precis som med Matrix (1999). Om man bara hade gjort en film hade det blivit en riktig klassiker. Nu blir nog inte fallet så.

Finns det ingenting dåligt med denna film då? Ur min synpunkt så är filmen näst intill perfekt. Det finns inget halvdant och inget störande. Många kommer säkert att uppröras av våldet och tycka jag är direkt störd som kan tycka något annat än att filmen är motbjudande. Må så vara då. Det känns som att man antingen älskar eller hatar den här filmen. Jag älskar den.

·····

Disturbia (2007)

Originaltitel: Disturbia

USA / FÄRG / 105 MIN

Regisserad av D.J. Caruso

Skriven av Christopher B. Landon och Carl Ellsworth

Skådespelare: Shia LaBeouf, Sarah Roemer, Carrie-Anne Moss, David Morse, Aaron Yoo, Jose Pablo Cantillo m.fl.

NÄR JAG TÄNKER PÅ TONÅRSFILMER ser jag framför mig filmer som Girl Next Door och den populära Scary Movie-serien. Kanske en lite orättvis syn eftersom det faktiskt finns kvalitetsfilmer till denna åldersgrupp också (räknar knappast uppräknade filmer som kvalitet). En av dessa är nyutkomna Disturbia.

Jag kan dra handlingen i korthet: Problemmakaren Kale (Shia LaBeouf) blir dömd till husarrest efter en incident i skolan. Detta leder till tråkiga dagar fulla av tv-tittande och dataspelande. Till slut får mamman nog och tvingar honom till något lite mer konstruktivt.
En ny het tjej flyttar in och därmed börjar spionerandet på grannarna. Till först är intresset mest riktat mot tjejen Ashley (Sarah Roemer) men mer och mer flyter det över till den mystiske Mr. Turners och hans vardagsliv.

Turner gestaltas av David Morse och lyckas verkligen med det. Man vet aldrig riktigt vart man har honom och framstår som en ganska vänlig person. Morse pratade inte med någon av ungdomarna under hela inspelningen av Disturbia. Troligen för att förvilla sina motspelare genom att de inte skulle veta hur han faktiskt är som person. Man kan faktiskt antyda lite av det under filmen. En grej till om Morse: Varje gång jag ser honom dyka upp på duken känns han som Anthony Hopkins i sitt skådespeleri, vilket självklart är en komplimang.

Filmen lyckas med konststycket att första hälften av filmen vara mer åt komedihållet innan den på slutet övergår i ren skräck. Aaron Yoo som spelar Ronnie i filmen, lär bli en publikfavorit och gör en riktigt rolig presentation av sin karaktär. Han lyckas faktiskt få publiken i bion där jag var, att samtidigt som de ryser av rädsla också skratta så de kiknar. LeBeouf gör en stabil roll medan Roemer inte kan göra mycket av sin roll. Hon ser sexig ut och levererar sina repliker vilket egentligen räcker. Dock zoomas visa av hennes kroppsdelar in i nästan varenda scen och detta gör att man tappar lite av respekten till filmen. Det märks alltså att filmen är gjord för hormonstinna tonåringar om jag säger så.

NOG SNACKAT OM DET. Självklart kan även äldre personer se filmen och gilla den. Till exempel min äldre syster hade hukat sig så långt ner i stolen att hon nästan låg på golvet. Jag måste säga att det är bland de första gångerna i mitt liv jag sett en människa nästan ligga i fosterställning…
Den är alltså riktigt skrämmande och inget för folk som har problem med hjärtat.

Trots att slutet är väldigt bra känns det som man har klippt bort 20 minuter av filmen (vilket kanske är fallet). Jag ska inte berätta för mycket men om ni själva sett eller ser filmen kommer ni nog förstå vad jag menar. Jag tycker ändå att ni ska ge den en chans. Spring till närmaste biograf eller vänta tills den kommer på dvd. Bara ni ser den. För Disturbia är en riktig kanonfilm.

···½

Instängd (2005)

Originaltitel: The Descent
STORBRITTANIEN / FÄRG / 99 min

Regisserad av Neil Marshall
Skriven av Neil Marshall
Skådespelare: Shauna Macdonald, Natalie Jackson Mendoza, Alex Reid, Saskia Mulder, MyAnna Buring, Nora-Jane Noone m.fl.

JAHA, DÅ VAR DET DAGS FÖR EN NY RECENSION FRÅN MIG. Denna gång var det dags att ta sig an skräckfilmen The Descent eller som den så onödigt heter på svenska: Instängd.

Jag ska väl direkt säga att jag inte brukar vara något större fan av skräckfilm om man bortser från mästerverken i Alien-serien och filmen Hajen. Detta verkade dock lovande och kändes som detta skulle kunna passa mig. Sen är det ju inte fel att lovorden haglat över filmen och flera kritiker har menat att filmen är den bästa skräckfilm som producerats på år. Regissören Neil Marshall har också gjort sig ett namn i och med filmen Dog Soldiers från 2002.

HANDLINGEN I FILMEN ÄR GANSKA SIMPEL. Efter en tragisk olycka har sex tjejer återförenats för att försöka glömma och samtidigt ha lite kul. En grottexpedition måste väl ändå vara det perfekta sättet? Kanske inte… Grottan rasar samman och problemen hopar sig. Det är inte bara det att massvis av blodtörstiga monster lurar i skuggorna. Både nya och gamla hemligheter börjar bubbla upp till ytan och snart vet man inte längre vem man kan lite på.

Filmen är väldigt mörk och detta är inte alltid till en fördel. Under vissa tillfällen (mest under striderna) ser man knappt någonting både på grund av mörkret och även kameraarbetet som byter vinklar var och varannan sekund. Visst, där har vi lite av tjusningen i filmen. Det blir mer klaustrofobiskt när man inte ser och man måste ändå säga att klippningen är väldigt snyggt gjord. Men det negativa överväger och för den ouppmärksamme blir det mycket svårt att följa med. Sen ska man nog undvika filmen ifall man är lite äckelmagad av sig. Det förekommer en hel del blod och gore.

TROTS DENNA KRITIK JAG ÄNDÅ HAR GETT NU finner jag filmen ganska kul och intressant att kolla på. Man behöver inte tänka så mycket utan det är mer en så kallad ”popcornrulle”. Det är en sämre version av Alien med influenser av filmer som Saw. Ändå finner jag inte filmen något vidare skrämmande. De flesta scenerna bygger på att man ska hoppa till och det är inte så mycket utdragna skräckscener a lá Hitchcock. Förstår inte riktigt hypen om att filmen ska vara så fasligt otäck. Att jag inte tycker filmen är speciellt hemsk passar mig dock utmärkt eftersom jag oftast inte gillar att sitta på helspänn under en hel film. Men ni kanske inte ska lyssna på mig i det här fallet. Tydligen tycker de flesta att filmen faktiskt är skrämmande så om ni ska se en film med polarna så är den här att rekommendera.

Skådespelarna funkar utmärkt och det är intressant att för en gångs skull slippa en massa macho män och istället få följa en grupp av medelålders kvinnor. En annan positiv sak med filmen är de vackra miljöerna. Monstren som påminner starkt om figuren Gollum i Sagan om ringen - Härskarringen och influensen till grottmänniskor är tämligen stor. Slutet är ganska intressant där man kan tolka det lite som man vill vilket jag gillar.

Trots alla småmissar i filmen har Neil Marshall än en gång lyckats fängsla filmpubliken. Om ni gillar filmer som The Thing och Alien så tycker jag ni ska kolla in Instängd. Ni lär inte bli besvikna.

···½

Ubåten (1981)

Originaltitel: Das Boot

TYSKLAND / FÄRG / 209 min

Regisserad av Wolfgang Petersen

Skriven av Lothar G. Buchheim, Wolfgang Petersen och Dean Riesner
Skådespelare: Jürgen Prochnow, Herbert Grönemeyer, Klaus Wennemann, Hubertus Bengsch, Martin Semmelrogge, Bernd Tauber m.fl.

ÄR DETTA DEN BÄSTA FILMEN BASERAT PÅ ANDRA VÄRLDSKRIGET GENOM TIDERNA? Det är den frågan man ställer sig efter att ha sett denna film. Mitt svar är ett rungande ja! Det är klaustrofobiskt, spännande och man vet aldrig vad som ska hända ubåtsbesättningen som leds av kaptenen Henrich Lehmann-Willenbrocks. Här ser vi en relativt okänd skådespelare vid namn Jürgen Prochnow som gestaltar kaptenen. Det var som den dystre men samtidigt sympatiske karaktären han fick sitt genombrott. Ubåten som för övrigt också framträder i Raiders of the Lost Ark.

FILMENS HANDLING ÄR EGENTLIGEN MYCKET SIMPEL och har gjorts många gånger tidigare. En tysk ubåtsbesättning under andra världskriget ligger ute till havs och väntar på order. Under tiden utförs en del övningar och otåligheten ökar. När ska man få börja strida?

Filmen blev hyllad i hela Västtyskland för dess porträtt av hårt arbetande och modiga sjömän. Lite överraskande blev filmen även en succé i USA och den utomordentliga regissören Wolfgang Petersen blev nominerad till både bästa regi och bästa manus på Oscarsgalan och filmen fick ytterligare fem nomineringar. Filmen har stora likheter med Stalingrad, en annan tysk krigsfilm från andra världskriget. Likheten är speciellt slående under slutscenerna utan att säga för mycket. Das Boot visar verkligen att alla tyskar inte var nazister under kriget vilket många verkar tro.

Jag kanske ska tillägga att jag såg en ”Directors Cut” av filmen vilket gör att den är ca 3 timmar och 30 minuter lång (en timme längre än bioversionen). Trots längden går tempot nästan aldrig ner och det händer saker i princip nonstop. Ibland kan det dock kännas som olika saker upprepas lite för mycket under den långa speltiden.

FÖRSTA TIMMEN AV FILMEN ÄR KANSKE LITE SEG om man ska klaga på nåt. Det händer inte så mycket eftersom besättningen inte får något uppdrag. Sista timmen är dock bland det svettigaste jag varit med om.

Sen måste jag också berömma musiken. Den passar perfekt ihop med spänningen och här får vi verkligen se hur filmmusik kan göra en film bättre. Dialogen kan ibland vara lite väl svår att uppfatta men annars är ljudet fint. Nu snackar jag alltså om originalspråket, tyska. Se verkligen inte Das Boot med engelsk dubbning. Då försvinner halva känslan. Detta är ubåtsfilmen ni ska se. Glöm filmer som K-19: The Widowmaker, Rött Hav, Jakten på röd oktober och U-571. Das Boot är det självklara valet.

····

Fight Club

Originaltitel: Fight Club
USA / TYSKLAND / 1999 / 139 min

Regisserad av David Fincher
Skriven av Chuck Palahniuk och Jim Uhls
Skådespelare: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter, Meat Loaf, Zach Grenier, Richmond Arquette m.fl.

Efter att ha länge läst om Fight Club är det dags. Detta blir min andra film som David Fincher har regisserat och jag är positiv eftersom jag är väl en av få som faktiskt gillade floppen Alien 3 vilket var hans debutfilm. Efter detta har vi kunnat se succéthrillern Se7en, The Game, med Michael Douglas i huvudrollen, den lite mer kritiserade Panic Room och slutligen är han i år aktuell med Zodiac som även den har fått mycket bra kritik. Fincher, som alltid varit känd för sina lite mer originella filmer som inte riktigt passar in i Hollywoods ramar.

Skivan åker i och tv: n sätts på. Det jag nu förväntar mig är en mörk, tät, våldsam och framförallt en ganska negativ film. Jag får rätt på tre plan.

Jag ramlar nästan ur stolen när vi i början presenteras för Jack. Vi får en krokig men ack så snygg inledningsfärd genom hans hjärna och när vi slutligen hittar ut ser vi direkt hur Jack sitter med en pistol i käften. Technomusiken dunkar i bakgrunden och scenen försvinner.
Jag är närmast chockad när vi går tillbaka i tiden och Jack börjar dela med sig av sitt tänkande. Edward Norton (American History X) gör ännu en gång en fantastisk skådespelarinsats. Denna gången som mannen som har det mesta: välbetalt jobb, han är attraktiv och inte minst har hans sin kära IKEA-inredda lägenhet. Men han är ändå inte nöjd. Sömnproblem och ett händelselöst liv är anledningen. Allt förändras dock när han möter Tyler Durden.

Även här får vi se ett otroligt bra skådespeleri! Brad Pitt spelar en mycket intressant typ som knappt äger någonting och lever ett liv Jack aldrig tidigare sett. Pitt är verkligen skapt för denna rollen och det verkar som kemin mellan han och Fincher stämmer perfekt. Det är bara att se på Se7en och Fight Club där han gör han oförglömliga roller. Och då ska jag lägga till att jag annars inte uppskattar Pitt speciellt mycket.

Tillbaka till Norton: Det är nästan så att han överträffar rollen han hade i American History X i och med Jack i Fight Club. Han berättar hela filmen ur sitt egna perspektiv och den lugna rösten bryter av den mörka stämningen på ett mycket bra sätt.

Efter ett tag är Jack tvungen att flytta in i Tylers hus (snarare ett riktigt ruckel) och radikalt förändras hans liv steg för steg. Utanför en bar bildar killarna en "fight club", dit människor kan komma och banka skiten ur varandra, för att få en kick helt enkelt. Det blir snabbt populärare än någon kunnat tro och Jack är lyckligare än någonsin.

Under den här delen av filmen har den redan nått sin topp. Första hälften är helt fantastisk med sin svarta humor (som VERKLIGEN är rolig) och Tylers små kommentarer om livet som verkligen får en att tänka till. Den aggressiva musiken passar perfekt in i den suggestiva och mörka stämningen och man roas även när filmen går på lågvarv med en onödig dialog. Jag skulle vilja säga att den första timmen är det bästa jag sett inom film.

Sista 40 minuterna börjar problemen för både Jack och filmen dyka upp. Handlingen börjar svikta och humorn avtar ganska rejält vilket är synd. Slutet spårar ur lite och det slutar något flummigt om än överraskande.

Jag skulle inte vilja kalla den här filmen negativ som många andra recensenter har gjort. Visst är dess syn på samhället inte speciellt positivt men det finns samtidigt som nämnts tidigare mycket humor och en strävan efter att göra livet bättre.

Till sist skulle jag vilja nämna arbetet med kameran som är riktigt bra. Fotot är mycket originellt och Fincher byter vinklar under scenerna hela tiden. Det är ett konstant mörker. Detta gör att det hela tiden blir visuellt sett, väldigt snyggt att se på. Fincher har regisserat ett närapå mästerverk och jag kan verkligen inte tänka mig någon annan Hollywoodregissör som hade kunnat skapa denna film. Den bär Finchers stämpel helt enkelt.

····½

.