Originaltitel: Days of HeavenUSA/FÄRG/94 min
Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz, Robert J. Wilke, Jackie Shultis m.fl.
"ÖGONGODIS" är väl i princip den rätta benämningen på Terrence Malicks Himmelska dagar. Aldrig har böljande åkrar och solnedgångar sett så vackra ut. I Himmelska dagar tar Malick ytterligare ett steg, rent fotomässigt, från Det grymma landet (1973) och gör en film som kanske saknar en ansenlig mängd handling, men som drivs av ett oerhört vackert foto.
Bill råkar, av misstag, döda sin arbetsgivare och sticker med sin flickvän Abby och flickan Linda (som även tar hand om berättarrösten i denna film) till en farm, där Bill och Abby låtsas vara syskon för att minska på skvallret. Det är början av 1900-talet, solen skiner, ekonomin knakar och Malick visar oss en vackert, men samtidigt ett realistiskt porträtt, av den stora mängd människor som åkte ut på vischan för att skaffa jobb under tiden. Bill, Abby och Linda fördriver tiden med att springa runt på ängar, arbeta hårt och ligga i gräset, till den rika farmaren på gården, en blyg, men trevlig herre, börjar intressera sig i Abby, i tron om att Abby är Bills syster. Bill blir smått frustrerad, men efter att ha fått reda på att farmaren har en svår och obotlig sjukdom, kommer Bill och Abby överens om att Abby och farmaren ska gifta sig, bara för att sedan vänta in hans antaget annalkande död. Med tiden börjar dock detta triangeldrama att knaka i fogarna och väcker alla möjliga sorters känslor, allt i takt med den stilla vinden över åkrarna.
Även om handlingen i sig är intressant och att Malick går i samma kärlekspar á la "vi mot världen"-anda, så är det just det vackra fotot och de lågmälda karaktärerna som ger filmen dess själ. Fotot är magiskt. Néstor Almendros, kinematografen, höll på att bli blind under inspelningen, men lyckas ändå, till fullo, fånga atmosfären, hand i hand med musik av bland annat Ennio Morricone och Leo Kottke.
I dagens besatthet av strålande manus och komplexiteter, glöms ibland själva drivkraften i filmer bort. Himmelska dagar är en riktig motpol till komplexitet. Himmelska dagar är en harmonisk, vemodig och, som titeln antyder, närmast himmelsk film, som inte ger oss någon solglasögon prydd hjälte med pistol och polisbil. Istället är det bara alldeles, alldeles tyst och jag älskar det. 4/5
2 kommentarer:
Helt rätt! Det viss få filmer som är såhär sköna. Inte förvånad att du tycker som jag om den, med tanke på att du gillar Nick Drake, vars uttryck är lika naket.
Exercise ferments the humors, casts them into their meet channels, throws substandard redundancies, and helps cosmos in those hush-hush distributions, without which the fuselage cannot subsist in its vigor, nor the typification act with cheerfulness.
Skicka en kommentar