Storytelling (2001)

Originaltitel: Storytelling
USA/Färg/87 min

Regisserad av Ruben Östlund
Skriven av Erik Hemmendorff och Ruben Östlund
Medverkande: Villmar Björkman, Linnea Cart-Lamy, Leif Edlund, Sara Eriksson, Lola Ewerlund, Olle Liljas m.fl.

TODD SOLONDZ SLUTAR ALDRIG UPP med att ta upp ämnen som är ytterst kontroversiella och tunga, men han slutar aldrig heller med att få en fascinerad. Kanske inte på det sättet att du tycker att filmen är något otroligt vackert och fint, nej, utan mer att den håller sig sann hela vägen. Den håller sig till det den tror på, att helt enkelt bara driva med alla karaktärer i filmen. Ofta kan man tro att hela filmen bara går ut på att vi endast ska åskåda smärta och trubbel för ett gäng misslyckade människor. Det kan ofta kanske kan vara fallet, men ibland kan det också vara så att vi ska börja inse att vi måste acceptera karaktärernas brister. Kanske är det bästa att bara förlåta och glömma och se de bra sidorna i karaktärerna. Inte de dåliga.

Filmen är uppdelad i två delar. Första delen är kategoriserad som fiktion och handlar om ett gäng studenter som går på en kurs om hur man ska berätta en historia på bästa sätt. Saken är den att denna lärare är inte speciellt snäll när det kommer till att ge kritik, speciellt då den inte ens är konstruktiv. Grejen är också den, som grädde på moset, att han har affärer med flera av sina kvinnliga studenter. Det är svårt att komma ihåg allt Todd Solondz vill ha sagt med sin första berättelse. Dels vill den ta upp ämnet fördomar. Till exempel kan jag berätta om en scen i filmen, då en av eleverna ska läsa upp sin novell. Hans novell handlar om en pojke som är handikappad, precis som eleven själv, men det kvarstår ett faktum, hans novell är inte speciellt bra. Istället för att eleverna är uppriktiga och säger vad de egentligen tycker om novellen, så bestämmer de sig för att berömma honom och jämföra honom med andra författare som har ett handikapp, även fast författarens handikapp inte har något med själva historien att göra. De tycker synd om honom och det är kanske det sista man vill att andra ska tycka om en. Inte endast det tas upp dessa scenarier. De tas även upp ämnen som rashets, något som är ett ytterst känsligt ämne, även nuförtiden. Jag vill inte gå in så mycket på denna berättelse, eftersom jag då kanske skulle berätta lite väl mycket om filmen.

Den andra delen är om en dysfunktionell familj och en av sönerna som helt enkelt gett upp tanken att studera vidare. Det är svårare än det låter, när ens far och mor vill göra allt för att en ska ändra sig. För att göra saker och ting värre, så har ett gäng misslyckade filmskapare bestämt sig för att göra en dokumentär av det hela och göra det i ett skämtande syfte. Detta vet inte familjen om. I denna sektion av filmen tycker jag att vi kan sympatisera mindre med karaktärerna förutom Consuelo, deras hembiträde, även om historien inte handlar om henne. Den handlar om något som jag tror vi kanske tar för givet, att uppskatta andras hjälp innan det är för sent. Jag tror nog inte denna del av filmen vill ge någon slags kommentar på hur vi lever eller något sådant, jag tror den vill bara föra över budskapet att man måste uppskatta hjälpen från andra, även ifall det kan verka svårt. Denna sektion av filmen har mycket bra prestationer av skådespelare så som John Goodman, som spelar huvudrollen Scooby's far, och Paul Giamatti, som den nervösa filmskaparen, som är baserad på Todd Solondz själv. Men jag tror den bästa prestationen är gjord av Lupe Ontiveros, som spelar just hembiträdet, som är trött av allt arbete och inget annat vill, än att åka hem till sin familj.

Jag tycker denna film är ett perfekt exempel på en sådan film som man ska snacka om efter man sett den, säga vad man tyckte om den och även vad den försökte förmedla. Den är intressant och fylld av svart humor. Det är en klassisk Todd Solondz-rulle! 3½/5