Originaltitel: Rupan sansei: Kariosutoro no shiroJAPAN / FÄRG / 110 min
Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Maurice Leblanc (karaktärer), Hayao Miyazaki (skribent), Monkey Punch (serier av grafiska romaner) och Tadashi Yamazaki (skribent)
Medverkande: Yasuo Yamada, Eiko Masuyama, Kiyoshi Kobayashi, Makio Inoue, Gorô Naya, Sumi Shimamoto m.fl.
SÅ FORT JAG TÄNKER PÅ HAYAO MIYAZAKI, så tänker iallafall jag på enorm fantasi. Vilken film det än är av Hayao, så ser den ut att spira av just fantasi. Givetvis är inte alla intresserade av varken tecknat eller utsvävande fantasier och vill hellre ha en mer jordnära typ av film, men hursomhelst är det svårt att inte på något sätt bli fångad av Hayaos vackra och närmast mästerliga sätt att berätta en historia. Även om själva grundbudskapet och handlingen ter sig ganska enkel, så bäddar Hayao in en massa konstiga, udda och häpnadsväckande varelser och platser som lätt skulle kunna klassas som konst och inte som vanlig animerad film.
Detta är andra filmen jag sett av Miyazaki. Jag har sett delar ur såväl Det levande slottet (2004) som Kikis expressbud (1989), men innan jag såg denna var den enda erfarenhet jag haft av Hayao Spirited Away (2001), en i sig mästerlig film, kanske något överrankad på denna hemsida. Hursomhelst var Spirited Away en oerhört färgstark och fängslande upplevelse. När jag då fick tipset att börja gotta mig mer i Hayaos verk av allas våran Straydog, så var det ganska givet: intrycket hittills var ju trots allt inget annat än kanon.
Rupan sansei: Kariosutoro no shiro (1979), eller The Castle of Cagliostro som den annars brukar kallas, handlar om skurken Arsène Lupin III, en tidigare känd karaktär i japanska serier. Lupin har nyss rånat kasinot i Monte Carlo, Monaco, bara för att efteråt upptäcka att sedlarna var förfalskade. Lupin minns då han råkat illa ut efter att försökt ha hittat de som förfalskar sedlarna, men känner att det är dags att börja leta upp dem igen, något som leder dem till prinsdömet i Cagliostro.
På vägen dit stöter de på en kvinna som blir jagad av ett par dårar och Hayao bjussar på en sanslös biljakt, innan de slutligen skakat av sig jagarna. Kvinnan blir dock tillfångatagen och det visar sig att hon är Clarisse, prinsessa av Cagliostro, som snart ska tvingas gifta sig med en fjant som bara vill åt hennes ring så han kan få ta över den antika skatt som Cagliostro ruvar på.
Även om handlingen i sig är spännande bara den, är det karaktärerna, miljöerna och framför allt animationerna som gör filmen. Saker som vore fullt omöjligt på riktigt att spela in, ens med en proffsig stuntman, är enbart en dans på rosor i denna film. Miyazaki bjuder in oss i miljöer som bara gör filmen mer och mer intressant och gör tittaren intresserad av att se mer, på riktigt.
Det negativa med filmen är inte överflödigt, då detta i helhet är en bra film. Hursomhelst är det inte Hayaos verk till fullo. Karaktärerna är inte av Hayao och hela konceptet bygger på något som egentligen är förbestämt. Därför får Hayao väldigt många tyglar och får inte chansen att släppa lös till fullo. Därför är det långt ifrån en Spirited Away, exempelvis. Hursomhelst är det här Hayaos första långfilm och att det finns tecken på ofantlig talang vi kommer se mer av, det syns tydligt.
Hayao Miyazaki var kanske inte så stor när just denna filmen kom och, trots att filmen är bra, kanske den inte stack ut lika mycket som hans senare filmer gjorde. Hursomhelst är det här som Hayao börjar gro sitt träd och utveckla det som idag kan klassas lika omtumlande och spännande som det nog med all säkerhet var när Walt Disney visade världens första animerade långfilm Snövit och de sju dvärgarna (1937). Som film är det här en fartfylld och härlig rulle som absolut ska ses, om inte för spänningen, så för de vackra bilderna. 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar