Hämnaren från Alcatraz (1967)

Originaltitel: Point Blank
USA / FÄRG / 92 min

Regisserad av John Boorman
Skriven av Donald E Westlake (romanen The Hunter), Alexander Jacobs, David Newhouse och Rafe Newhouse
Skådespelare: Lee Marvin, Angie Dickinson, Keenan Wynn, Carroll O'Connor, Lloyd Bochner, Michael Strong m.fl.

DET FINNS EN HEL DEL FILMER som tillhör kategorin filmer som fått bottenbetyg då de kom, men som på senare år uppskattats till höjderna. Några exempel på detta är Den Gode Den Onde Den Fule, Eraserhead, Flykten från helvetet och Night of the Living Dead, för att nämna några. Hämnaren från Alcatraz, eller Point Blank, som originaltiteln lyder, är ett exempel på en sådan film och att den stora publiken undkommit denna pärla är ett misstag, men ändå inte förvånande, på grund av dess totala unikhet både visuellt och i manus, samt inom berättarstrukturen.

Vi chockas först av allt av filmens första sekunder, där Walker (Lee Marvin, i sitt livs roll) blir våldsamt nerskjuten och ramlar in i ett hörn. Vi undrar genast varför detta hänt, vem som gjort det och varför detta händer direkt i början av en film. Vi kunde tro att vi sett slutet i början och att vi kanske ska se början i slutet, men lugn, läsare. Jag har inte berättat slutet för er, bara vad som är starten för handlingen.

Walker har blivit snuvad på de $93 000 han stal tillsammans med en vän, Mal Reese (John Vernon, tveklöst lik Michael Madsen) därför att Reese haft en skuld till Frederick Carter, en slags pampig chef på översta våningen i en skyskrapa. Reese behövde Walkers pengar och passar då på att skjuta Walker mitt framför Walkers fru, Reeses älskarinna, för att sedan fly undan, i tron att Walker är död. Dock hade Reese fel, Walker är tillbaka och vill nu ha de $93 000 plus en dos hämnd för vad Reese och hans fru gjort mot honom. Filmen är en hämndhistoria i en oerhört glassig miljö, vilket jag älskar. Det finns dörrar i guldfärg, bord av glas och andra vackra föremål i typisk 1960-klang, vilket bara ger filmen ännu en "touch" av den stilrika formen på filmen. Filmen använder sig av en icke-linjär pussel-liknande berättarstruktur, halvpsykedeliska vyer och ljud och andra metoder för att ge filmen en känsla av att vara mycket mer än en hämndhistoria och faktiskt något riktigt konstnärligt.

LEE MARVIN KÖR FÖRVISSO STENANSIKTET MED MÖRK RÖST, men det är det vi kommer ihåg honom för. Han är som klippt och skuren för rollen som Walker, tillsammans med Angie Dickinson, som spelar Chris i filmen. De är båda väldigt bra i sina roller och minst sagt övertygande. Att se dem spela ihop är en fröjd för ögat och scenen där Chris fullständigt rasar ut på Walker genom våldsamma slag är en oförglömlig scen. De andra skurkarna som Walker ska hämnas på är också bra, för att inte tala om Carroll O'Connor (som spelar Brewster).

Att göra en sådan här komplicerad film är i sig ett snilledrag. Att sedan bygga upp den via konstnärliga uttryck höjer bara på betyget och ger den en fräschare look, på ett välgjort men tilltrasslat innehåll. Jag ljuger inte då jag säger att det här är den absolut bästa hämndhistorian på film (av det jag sett) och faktum är att Hämnaren från Alcatraz fyller igen luckorna som Kill Bill-filmerna hade och lämnar ingenting åt slumpen. John Boorman skänker här oss, precis som han gjorde med Den sista färden, inte bara en film att se på utan en film att leva sig in i.

John Boormans testosteronfyllda film har hundratals klämkäcka scener (den tysta hisscenen, bakom draperierna på nattklubben) som tillsammans blir ett felfritt paket av våld och spänning, men samtidigt stil. En stil som fortfarande förbryllar och aldrig kommer dö ut.

····½

Den Sista Färden

Originaltitel: Deliverance
USA 1972

Regisserad av John Boorman

Skriven av James Dickey

Skådespelare: Jon Voight, Burt Reynolds, Ned Beatty, Ronny Cox, Ed Ramey m.fl.

John Boorman hittade jag med filmen Amazonas - Smaragdskogen och tyvärr tyckte jag att den inte var något speciellt. Jo, visserligen var det ju rätt starkt med vissa fängslande scener och bra skådespel, men i helhet var det ingen "favorit" om man nu säger så. Tvärtom var det med den här absurda "utflykten" till skogarna.

Fyra affärsmän, som ofta brukar spela golf tillsammans, bestämmer sig för att en helg inte spela golf och testa på att paddla i den fiktiva floden Cahulawasse, innan den blir till en enda stor sjö. Myndigheterna ska sätta vattenflödet i rullning rätt snart och de fyra affärsmännen bestämmer sig helt enkelt för att paddla i floden en sista gång, innan den försvinner. Det är just den lilla utflykten filmen cirkulerar kring. En helg de helt enkelt inte gick och golfade.

Filmen börjar med att vi ser två bilar köra på en liten väg i en skog. Bilarna parkerar så småningom i en gård med hus och människor. Dessa slags människor är den sorten som lever rätt isolerat från andra, långt ner i skogen, vilket då kan medföra att de aldrig träffar nya personer särskilt ofta. Just därför märker vi tidigt att det finns flera fall av inavel i den här byn. Ett av missfallen i byn medverkar i en scen du absolut inte får missa, som tar plats i början av filmen. Den kännetecknas med ordet "banjoduell". Du förstår då du ser filmen.

Som ni kanske vet så gör ingen en film om fyra affärsmän som paddlar utan att det händer något. Den här filmen handlar om en antaget trygg och trevlig paddeltur som förvandlas till något av de viktigaste och absolut mest obehagligaste i hela deras liv. Jag tänker inte gå in på vad som händer och vad de stöter på. Ni får ta och se det själva och bli lika förvånade som jag blev, även fast jag hört vilka... "Ingredienser" det refererade till.

Alla skådespelare utmärker sig faktiskt i den här filmen, möjligen inte Burt Reynolds som jag bara blir trött på för att han bara kan en roll. Äsch, kult för det. Det här är säkerligen en av de bästa filmerna han varit med i och han gör en bra prestation för just den rollen. Ronny Cox och Ned Beatty gör även två väldigt verkliga rollprestationer och ger oss två väldigt färgstarka karaktärer. Den som utmärker sig bäst är nog min favorit Jon Voight (som efter Midnight Cowboy fick mig att rådigga honom) som säger så mycket genom att inte säga någonting. Det är just den typen av skådespel som verkligen kan höja poäng men som vi oftast inte märker. Användadet av uttryck och blickar för att få fram något mycket starkare än vad ord klarar av.

Det jag respekterar är filmer som kan dra fram skräcken och obehaget i fullt dagsljus. Oftast måste man släcka lampan, ösa på med blod, ta fram en stor måne, lägga till ett stort spökslott innan man kan frå fram en hemsk känsla. Tror man. Nej, det här är nämligen mycket verkligare och obehagligare än dessa filmer. Just känslan av att det är i en besynnerligt vanlig skog, bland vanliga människor och ändå i sådan total fara ger en kårar i märgen och tanken av att det kan finnas någon som siktar på oss just för tillfället.

Alla stunts i filmen är framförda av respektive skådespelare. Det fick jag reda på innan jag såg filmen av hallåan Ana Barata på SVT 1. De berättade även att ca 30 stycken hade dött då de försökt på paddling som i den här filmen. Ingen trevlig summa.

Jag ger filmen fyra. Jag gillade den. Även om dess element riskerar att överdriva, så går ingenting till överdrift i den här filmen. Det är frågan om vad som är rätt eller fel, vad som är förlust eller seger som (även det) tas upp i den här filmen och ger den en väldigt verklig yta och insida. Med starkt skådespel, fina bilder och härliga banjospår åker du in i en skog du hoppas att du aldrig återvänder till.

Förresten, jag kan ju varna för obehagliga scener.

····