The Ghost Writer (2010)

Originaltitel: The Ghost Writer
Storbritannien/Färg/128 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Harris, Roman Polanski
Medverkande: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Olivia Williams, James Belushi, Robert Pugh, Kim Cattrall m.fl.

ALLA OFFER ÄR ofrivilliga, men vissa offer är mer självmanta än andra. Det är förvisso rationellt att vilja klarna ut varför lösa trådar hänger från taket och att vilja göra rätt för sig. Att göra sig till en brottsling för ett självpåtaget mål; det är däremot vad många skulle kalla irrationell. Alla som sett slutscenen på Rosemary’s Baby (1967) borde förstå vad jag pratar om. Men du kan egentligen se vilka som helst av Roman Polanskis filmer för att inse att de alla handlar om den tunna gränsen mellan att vara offer och att själv vara skurken.

Subjektet får en nyckelroll i hans filmer av denna anledning och även om han numera gör filmer långt ifrån lika inträngande på människans psyke som exempelvis Repulsion (1965) var, så låter han ogärna kamerans objektiv lämna huvudrollens subjektiv några längre stunder. Det är ingen slump att hans näst senaste skapelse var en filmatisering av Oliver Twist (2005) och att han dessförinnan gjorde den i mycket självbiografiska The Pianist (2001), som utspelades under tredje riket. Polanski är intresserad av onda krafter som till en början skadar oss men senare också gör oss till medbrottslingar. Hans senaste film, The Ghost Writer (2010), är ytterligare ett exempel på vad jag menar.

Här inträder Ewan McGregor – som mer och mer verkar ha fått spela trist, medelmåttig britt, sedan han kom till Hollywood – i rollen som titelns spökskrivare. Hans uppgift är att skriva om den forne brittiske premiärministern Adam Langs memoarer från ett manuskript som enligt hans eget omdöme behöver piffas till rätt ordentligt. Han förs till den ö, någonstans vid Förenta staternas nordvästra kust, där Lang, spelad av Pierce Bronsan, bor tillsammans med fru, Olivia Williams i ett njutbart porträtt, och deras medarbetare.

McGregors gestalt är förvisso i fokus i nästan varenda bild genom filmen, men presenteras, som den spökskrivare han är, aldrig till namnet. Ändå tar han steget ut från att vara en anonym och neutral gestalt, vilket han gott och väl kunde ha valt att bli, till att bli den rättrådiga moralens detektiv som han i slutändan blir dömd som.

En detektiv. En sådan som valt att offra sig själv för ett ädelt ändamål men som gör det i inofficiell tjänst, alltså ”en brottsling” i någon mening. Det är inte konstigt att Polanski behandlar detektivtemat; det är fullt av möjligheter till konspirationer. Här får vi, mer än i tidigare filmer, känslan av att vi är i den verkliga världen. Antagligen beror det delvis på de omständigheter regissören befunnit sig i senaste året (rättegången har få missat), men det beror också på den raffinerade känslan för detaljer och en viktig aspekt för filmens känsla är den mulna, gråa tonen som ger ett kalt intryck av den ö som filmen utspelar sig på. Paranoian utspelar sig mer, egentligen enbart, i miljöskildringen än i berättelsen.

Kan man tolerera detta och kan man fascineras av någonting så försynt som detaljrikedom, så kommer man inte tycka The Ghost Writer är tråkig för en sekund, utan oerhört spännande på ett sätt som jag vill påstå mig knappast vara bortskämd med. I annat fall finns det risk att man ser filmen som alltför monoton och se filmens tvister som mer ordinära än vad jag tycker sammanhanget gör dem.

Det är snarare en atmosfärisk thriller än en expressiv mordgåta full av action. Men så är det också någonting väldigt åtråvärt i att en film gör "sin grej" fullt ut. The Ghost Writer tar det nedtonade på allvar och spelar dessutom vidare på den tidigare nämnda kärnfråga alla Polanskis filmer behandlar. Kommer du in i känslan så är du fast och ja, till och med den mest lumpna lösningen ter sig fullständigt briljant i de ögonen. 3½/5