Evil Dead (1981)

Originaltitel: The Evil Dead
USA / FÄRG / 85 min

Regisserad av Sam Raimi
Skriven av Sam Raimi
Skådespelare: Bruce Campbell, Ellen Sandweiss, Richard DeManincor, Betsy Baker, Theresa Tilly, Philip A. Gillis m.fl.

INTE BARA PETER JACKSON började sin karriär med skräck. Så gjorde även Sam Raimi, numera känd från Spider-Man (2002) och dess uppföljare. Även om Bad Taste (1987), i min mening, är bättre än denna filmrulle, finns här en hel del råvaror att skörda. Den kom nämligen att bli en av de mest inflytelserika lågbudgetskräckisarna någonsin. Filmen jag talar om är The Evil Dead (1981). Detta är den berömda, grymt scensatta, stämningsbelagda lågbudgetrysaren som, med hjälp av mycket snitsiga kameraåkningar, innovativa effekter och den stabile B-filmsikonen Bruce Campbell i spetsen, blir en tämligen lyckad skräckfilm. Om den ändå, ja, når sprickpunkten och utöver.

FEM UNGDOMAR bestämmer sig för att spendera sin fritid långt, långt in i en obehaglig skog (självklart) i en skröplig, kuslig stuga (ännu mer självklart). Där har de tänkt tillbringa lite kvalitetstid. Två män och två kvinnor är ihop med varandra, så nöjet och de oändliga chanserna att plocka där, ja... kvalitetstid, helt enkelt. Bakom dessa kärleksankrade par finns dock en ensam tjej, Cheryl, som finner sitt nöje i att rita teckningar. En dag hittar de två männen, Ash (Bruce Campbell) och Scott (Richard DeManincor), en gammal kassettbandspelare i en dammig, gammal källare. Där finner de även en märklig bok. De får den smarta idén att gå upp med boken och kassettbandspelaren, för att lyssna vad kassettet i kassettbandspelaren har att erbjuda. Givetvis är det ju något de inte alls skulle ha gjort. Formler ur den tarvligt skötta och ovanligt fula boken läses upp högt och medför att alla onda krafter i skogen släpps lös, för att besätta de fem ungdomarna i stugan. En av de första "video nasties", tillsammans med bland annat The Driller Killer (1979), var kommen och en hisnande berg-och-dalbanefärd i våld, blod, kött och ännu mer blod hade tagit av stampen. Filmen om ungdomar som slaktar ihjäl varandra i en skraltig stuga mitt i skogen, besatta eller inte, tog världen med storm och föll offer för massa protester mot våld på film. Nog för att det är en blodig film, men protester är överdrift.

FILMENS STORA GEBIT sitter inte i en perfekt handling utan att frossa i mustiga effekter. Filmen är extremt grafiskt våldsam och den är rent utsagt förfärligt blodig på vissa ställen. För splatterfilmsälskarna kan jag nämna att det inte är en Braindead (1992), men så är det ju fastställt att det inte finns något blodigare än just Braindead. Filmen har dock ändå en hel del att erbjuda. Trots sin tunna handling och knappa budget bär filmen på andra kvaliteter. Skådespelet är faktiskt bra. För en film som den här är det faktiskt imponerande bra, även om materialet är rätt svårt att ta till sig. Som tidigare nämnts, har filmens estetiska sidor mycket att tacka för att filmen uppskattas. Alla scener, och då menar jag alla, är på något sätt länkade konstnärligt. Vare sig det är en scen fotad från en gaspedal på en bil eller en scen som filmar i en "cirkelåkande" stil, så är det nästan alltid med konstnärligt resultat. Även ljussättningen är perfekt, då det ger känslan av en sunkig, mörk och inskyffad stuga. Effekterna är det som är roligast att se på. Vänligen notera att "roligast" och "läskigast" inte alls hör ihop. För läskigt blir det aldrig. Däremot blir det riktigt kul.

ÄVEN OM FILMEN sköts under bättre omständigheter än Bad Taste, så är den inte mycket bättre. Bröderna Raimi och vänner (bland annat Bruce Campbell) var ett gäng brådmogna college-studenter som suktade efter att få göra långfilm. Efter att de lyckades samla in den ringa summan på $90 000 för sin kortfilm Within the Woods (1978) (som är som en kortare version av just The Evil Dead) fick grabbarna pengar för att år 1979 få spela in samma film, denna gång i långfilmsformat och mycket mer väluttänkt.

JAG OCH MASSVIS med andra människor, kan kalla sig för medlemmar i beundrarskaran för The Evil Dead. Fast även om jag gillar filmen, så är det mest för dess tekniska sidor. Generellt sätt är filmen en B-film och det är en stämpel den inte på några sätt kan undkomma. Att filmen är innovativ och filmad med en rätt taskig kamera, det är bara genuint, men det litterära; manus, dialog, allt som har med intrigen och göra, det sjabblas bort. Det märks tydligt att gänget bakom filmen inte var ute efter ett stabilt mästerverksmanus, utan mer åt effektsökeriet och att bege sig över effekternas gränser. I det fallet kommer dock mitt jämförelseobjekt Bad Taste bättre till, eftersom Bad Taste lyckas chockera mig mer än vad The Evil Dead gör. Underskatta dock inte det, eftersom det är en väldigt, väldigt, väldigt blodig film. Personligt eller inte, är det klart att det inte faller alla i smaken.

THE EVIL DEAD rekommenderas starkt för skräckfilmsälskare och bör objektivt ses som ett mästerverk inom B-filmens blodiga sida. Dock är filmen, i stora mått mätt, inte alls ett mästerverk och mycket viktiga ståndpelare, såsom manus och struktur, faller i glömska. Effekter och bildspråk lyckas täppa till hålen på vissa ställen, men inte i närheten av alla. Tyvärr blir filmen då lika ihålig som en schweizerost. Dock är det enkelt att klanka ner en film som den här, och jag tänker lämna själva klankandet till er, men från mitt perspektiv är det en ung regissörs första stapplande steg mot oändligheten och vidare.

···