Pulp Fiction (1994)

Originaltitel: Pulp Fiction
USA / FÄRG / 154 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino och Roger Avary
Skådespelare: Tim Roth, John Travolta, Samuel L Jackson, Amanda Plummer, Eric Stoltz, Bruce Willis m.fl.

DET FINNS FILMER SOM MAN DIREKT BÖRJAR HAJA TILL att det här är något värt att se på. Vi ser den unika inledningssekvensen i Clockwork Orange, som direkt visar att vi har något ytterst psykotiskt och dunkelt framför oss. Vi har de tidiga, någorlunda konstiga, scenerna i Fear and Loathing in Las Vegas, som får en att skratta till och samtidigt oroa sig över vad det är för typer vi har att göra med. Sen har vi inledningssekvensen till Pulp Fiction, som bara samtalar med oss på ett lugnt, rationellt sätt i samtalston. Fast sedan, helt från ingenstans, kommer smäller oss tittare i ansiktet med nävar, sparkar och svordomar och bevisar att det här är en film som kommer bita dig för resten av livet.

Av första tanken tror man att det handlar om två yrkesmördare, Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L Jackson), som samtalar om praktiska och opraktiska saker samtidigt som de sänds till ett nytt "arbete". Visserligen är det rätt, men faktum är att det här inte är en historia. Det är tre historier. Tre riktigt väluttänkta historier. Det som är så roligt är att det inte är en vanlig trehistorieparalell. Tarantino vill krångla till det ännu mer för publiken genom att kasta om tiderum och därför ha slutscenen i mitten av filmen och låta filmen sluta där den börjar och så vidare. När saker är just så krångligt, så är det väldigt mycket saker man märker efterhand, vilket gör att varje gång man ser filmen blir en ny gång med nya upptäckter.

SKÅDESPELET ÄR RÄTT GENOM UNDERBART. Flera kändisar är med i filmen och får säga dialoger de aldrig ens skulle tänka på att ändra. Att Tarantino gör dialoger som sitter skönt i munnen är en sak, men att han får rätt personer att säga dem är kärnan. Han har även lagt in mycket bra rocklåtar här och var, såsom Misirlou av Dick Dale and his Del-Tones, som efter denna film blev direkt kopplad med Pulp Fiction. Att han sedan bjuder på sina klassiska låtsasvarumärken; Red Apple, Big Kahuna Burger och även Fruit Brutes, gör att det blir ännu mer personligare och roligare.

Jag har flera gånger hört folk nämna denna film som en så kallat "verklighetsflykt" och jag håller med dem. Även om karaktärerna är några av de bästa jag sett i filmvärlden så är det tämligen svårt att tro att det finns sådana här trasiga människor. Fast det är här Tarantinos filmer skiljer sig från resten av de eskapistiska filmerna. Tarantino bjuder nämligen på karaktärer vi tror på. Om dessa karaktärer är verklighetstrogna eller autentiska är inte riktigt det viktiga i en film som Pulp Fiction, eftersom Pulp Fiction är som en hybrid av allt. Tänk dig overklighet, tänk dig verklighet, tänk dig underhållning, tänk dig budskap, allt finns i den här filmen. Vi ser hyllningar och referenser och stölder från alla håll och kanter vilket gör Tarantinos filmer till offer för människor som kallar han för tjuv, men som ändå gör hans filmer till något större än bara en film med handling. Att man lyckats fånga så mycket i en enda film tänjer förvisso ut på tiden, men är verkligen något utöver det vanliga.

Om dina ögon inte skyr besväret, kliv in i denna värld av psykopater, extrema situationer, excessivt våld och obskyra och underbara karaktärer i en film som heter Pulp Fiction. Det här är Quentin Tarantinos bästa film och utan tvekan en av världens bästa filmer någonsin.

·····